JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


Lämna en kommentar

Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm. En världsstjärna jag lärde känna.

Under min tid på Svea livgardes musikkår mellan 1955-1961 hade jag förmånen att träffa många personligheter. Flera av dessa var så kallade Landsortare. Vilket var benämningen på de militärmusiker från kårer utanför huvudstaden som studerade i det som då hette Solistlinjen på musikhögskolan. De kom från Boden i norr till Ystad i söder och blev under studieterminerna förlagda på någon av Stockholms militärmusikkårer och fick deltaga i de kårerna. (Svea Livgardes musikkår kunde då uppvisa en numerär på över 50 musikanter) En av dessa var Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm.

Hasse kom en septemberafton hela långa vägen från fältjägarregementet i Östersund och hade ett fagottfodral som bagage. Året var 1958 eller möjligen 59. Jag var musikkorpral, Hasse furir. Han tog ett rum på Rådan. (Musikkårens lokaler) Och blev en av dem, som vi som bodde där då, nu kallar för Det gamla Rådan-gänget.

Han satte snabbt avtryck som varande något bohemisk. Även god schackspelare vilket kanske inte säger så mycket i vår konkurrens. Kunde ta sig från sitt rum på tredje våningen , där gardinerna ofta var tillslutna med klädnypor för att utestänga besvärande solljus, ner en trappa för orkester-repetition iförd uniform modell 52 och röda filttofflor. Något som inte dåvarande musikdirektören Marc de la Berg helt uppskattade. Märkligt…eller ?

Han saknade också förmågan att kunna läsa av situationer vilka de flesta upplevde som hotfulla. Som under kortspel på underbefälsmässen. Där fanns atletiska trupp-överfurirer som inte var att ”leka med” om någon tänkt sig det. Där spelades kort om pengar. Ofta var en musikant från Örebro med i spelet, TyroneTyrreGustavsson. ”Bakspelare” till honom var just von Lövenhielm vilken glatt ryggdunkande applåderade om Tyrre vann…….då levde han farligt…..men lyckligt ovetande.

Men Det var i filatelins värld som han skapade sin globala berömmelse.

Medaljerad. Flertalet internationella utställningar belönade med guldmedaljer. Medlem i ” The Royal Philatelic Society London ” Jurydomare i hela världen. Specialiserad på frimärken från Indiska småstater. Introducerade filatelistiska grund och högskolor i Sverige, forskare…..och …och ……

Telefonen ringde en dag för tio år sedan nu. ” Hej ! Det är Hasse från det gamla Rådangänget” . Hörde jag. Hans röst var som för längesen med de så karakteristiska ”R-ren”. ” Jag är på en frimärksutställning på Yllan i Kristianstad. Kan du inte komma dit jag bjuder på fika, hade varit trevligt att träffas igen”. Fortsatte han.

Så möttes vi igen efter alla dessa förflutna år. Nu fick jag en inblick i Hasses storhet i filatelins för mig så fördolda värld. Där gick vi ”Dubbelgreven”, som han kallades, och jag. Jag imponerad av utställningen. Hasse däremot menade att det här är en enkel utställning. Han förklarade och undervisade. I vårt släptåg flera beundrare. Nej, inte av mig men av Hasse. ” Hasse! Har du tid en stund? Hasse! Får jag prata lite med dig snälla? Hasse! Har du sett min utställning? Hasse…..Hasse…Hasse….. Jag kände mig starstruck i hans sällskap och smickrad av att det var mig han prioriterade denna förmiddag i Kristianstad. Det gjordes nästan vågen där vi drog fram i fabrikslokalen.

Nu finns han inte längre i livet. Gick bort 2019 nästan 81 år fyllda. Sitter här och minns unga tider…….Hur vi spelade Mozarts trio-divertimento för två klarinetter och fagott. Hasse, ”Johs-Anders” Allerstav och jag. Hur han på Riddarhuset i Stockholm visade mig ättens sköld och förklarade att det inte heter Brockenhaus utan Brockenhuus eftersom släkten har danska grenar.

Så tills sist var det den här anekdoten från Hasses senare år på musikhögskolan. Tidigt sextiotal, då i Militärmusikklassen. Säkert tycker inte mera nutida unga läsare att den märklig. Men för oss som har mött Sigfried Naumann och var unga på sextiotalet framstår den nästan som en skröna.

Det är orkester-repetition på skolan. Dirigent Sigfried Naumann när följande för oss gamla militärmusiker klassiska dialog inträffar.

Hasse! ”Jo Naumann. Hur skall det vara i takt 42”? Naumann! ”Kapellmästare Naumann om jag får be Lövenhielm”. Hasse !” Och von Lövenhielm om JAG får be”!

För mig är den repliken just den Hasse jag lärde känna. Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm . En stor personlighet som inte alltid kanske förstod att vara ”rädd om sig”. Eller var det mod?

 

 

 

 


4 kommentarer

Den 3 mars 2020 . Eller. Bloggen vaknar upp ur vinteridet. Eller. Operation av melanom.

Väckarklockan ringer tidigt den här morgonen. 05.30. En tid ingen pensionär skulle behöva störas under sin skönhetssömn. Och ändå har jag legat vaken sen det sedvanliga toabesöket i nattens så kallade vargtimme. Varför?

Min ett år gamla maligna melanom hade vägrat att helt lämna mig. Trodde nog att så var fallet efter sex behandlingar med immunterapi i Lund när jag kallades till utraljudstest i december. Fick hem ett besked att någon lymfkörtel är lite förstorad. Vi gör om det hela och ser om det kvarstår. I så fall blir det vävnadsprov. Vilket det blev. Telefonsamtal från läkare som förklarade att: Misstänkt melanom är diagnosen. CT- röntgen. Diffusa besked. Vi gör ytterligare ett vävnadsprov. Nålar stacks i mig. Tid hos läkare med beskedet. Det är melanom. Vi opererar den tredje mars. Cirka tre månaders ovisshet med hopp i sällskap med dystrare tankar hade fått sitt svar……Därför ringer klockan denna ”bagare-uppstigningstid”. Vintern har varit lika mörk i sinnet som en vinter är i Skåne. 

05.30. Natt ute. Tidningen kommen i brevlådan. Fyra Alvedon och ett glas vatten till frukost. Oroskänsla.

06.30. Taxi till sjukhuset. Pratsam chaufför. Mindre pratsam passagerare. En svag gryning i öster som ger hopp om ljusare tider. Receptionen på CSK ännu sovande. Ser en automat som erbjuder självinloggning…skall jag försöka?…..Har ju ändå klarat Skånetrafikens tortyrautomater…så…..gör ett försök… gör ett till…och!!….Jag är inbjuden. Välkommen Carlo läser jag på skärmen. Blir 300 kronor fattigare…..men gläds över att sjukvården är skattefinansierad.. Vilket hade annars priset varit ?

07.00. Hej! Jag heter Carlo Nilsson. Säger jag till damen bakom disken på dagoperationsavdelningen. Carl Nilsson, svarar hon. Och jag tänker hur många gånger har detta hänt. Varför lade mina föräldrar till det där ”o.et” ? Vill ju heta Calle.

07.15. Jag heter Amanda ,säger en ung sjuksköterska som skall bli min värdinna. Visar min sängplats. Lägger fram kläder. Tar på mig en heltäckande vit skjorta samt ett par långa vita strumpor som ger mig en framtoning likt en demimond  i Hamburg eller Amsterdam….Nåja om utseendet i övrigt varit identiskt.

07. 30. Karolin kommer leende till min bädd. Vi har pratat i telefon men aldrig setts, säger hon. Hon, som snart skall befria mig från den ovälkomna gästen. Hon, som är överläkare och kirurg. Som nu ritar på mig och förklarar. Jag nickar och låtsas förstå. Överlämnar mig tryggt åt henne. Vad skulle jag annars göra?

07. 45. Tre grönklädda kör mig till operationsalen. Det görs det görs och det görs och det…..och…. Masken med syrgas framkallar svagt min gamla tack o lov sovande panikångest. ( För 20 år sen hade jag inte klarat det) Sen…….Sen….?

09. 45. ” Operationen är över. Allt har gått bra”! Hör jag som i en dimma. Jag tänker. Hur kan de veta på Facebook att jag är opererad ? . För så upplever jag det. Jag är på Facebook …innan jag fattar…..

09,45 – 12.45. Tre timmar av ompyssling och eftervård. Te och smörgås. Värktabletter och korsordslösning. ”Tvångskissning” och scanning av urinblåsan…..blir godkänd……..Orolig för att jag inte kan sköta dränaget, opraktisk som jag är. Amanda instruerar. Har nog aldrig haft en dummare elev……men det skall gå. Byter om från kurtisankläder till mina egna mera prosaiska.  Tackar för mycket god omvårdnad och lämnar lokalen på egna ben förhoppningsvis befriad från……….ja så klart.

13,15. Taxi hem. Chauffören, vilken äger en ansenlig rondör, har någon kommersiell radiostation stark ljudande musik, typisk för den sortens stationer, vilket gör resan starkt obehaglig. Lite dåligt omdöme kan jag tycka. 

13.30 . Rosor och choklad i hemmet som ”hjältepresent” från hustrun………..Lättnad. Ingen smärta. Mycket framtidstro.

Den femte mars. Sitter här. och skriver. Har tömt dränaget två gånger. Hur lätt som helst. Har inte ont men ett rejält operations-ärr. I kväll lite whisky. I morgon lätt övning på klarinetten i pp….I framtiden . Vår, värme, blomning, grönska, konserter. Livsnjutning. Har aldrig fysiskt lidit av sjukdomen…så nu vill jag slippa det psykiskt också. Har fått över hundra uppmuntringar på FB. Tack alla vänner.  I trädgården börja forsythian bli allt gulare. 


6 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Skånetrafiken = Fånetrafiken samt Rånetrafiken ? Eller?

Ni som är unga nog. Ni som är ”teknikunga” nog. Eller har hjälp inom räckhåll. Ni kan sluta läsa. Ni har nog även svårt att förstå mig……men…..

Än lever vi kvar till mångas ilska. Än finns det gamlingar som inte nöjer sig med att alltid sitta kaffedrickande gloende på teven i väntan på hemtjänstens ankomst. Än vill vi resa. Och har så gjort i många år med det utmärkta JoJo-kortet. Någon dyr telefon har heller inte alla råd med och kan kanske inte behandla. Då förstod några unga karriärstrebrar att. Så kan vi inte ha det. Nu gör vi  revolution. Ut med det/de gamla. In med det nya. Och allra bäst är det att starta upp den nya sköna världen precis innan storhelgerna jul och nyår. Det kan nog få många att stanna där de skall vara. I hemmet.

Så blev det så här.

På resecentrum i Kristianstad är det köer i klass med de på systembolaget i flydda tider. Där trängs förtvivlade PRO och SPF-medlemmar i väntan på information. I hopp om att kunna köpa en biljett. Ingen skugga på personalen som försöker förklara-förklara-förklara-förklara………tålmodigt och vänligt. Själv har tagit mig dit ett antal gånger för att ”tjuvträna” på den nya fina maskinen vilken förhoppningsvis i nåder skall ge mig en biljett. Vill inte sitta en hel natt på Malmö Central utan möjlighet att köpa en tågbiljett.

Premiären i den nya världen. 3/1 2020.

Bussresa till Lund. Det här skall gå bra. Bara att blippa betalkortet likt det gamla föråldrade, museala JoJo-kortet var det sagt. Men…Nu inträdde en betydligt längre procedur i vilken chauffören fick aktivt deltaga. Tog minst dubbelt så lång tid som i gamla förlegade tider. Nu som allt skull gå så mycket snabbare. En luttrad chaufför sa ” Det här är för j-ligt .Mycket sämre”. Och vi var båda tacksamma för alla unga som med sina telefoner snabbt plingade sig ombord. Hade alla varit som jag hade vi lämnat hållplatsen mycket försenade och med en irriterad chaufför.

Hemresa med tåg från Lund. 

Nu skulle det ske det jag övat för utan kunna fullfölja operationen. Måste kunna åka tåg från Malmö nästa fredag.

Framme vid automaten med hög puls och darriga händer…..Då på min högra sida stod en dam i mogen ålder. Hon var ute för att ”automat- öva”. ” Vi kan väl göra det tillsammans ? (öva menar jag…så klart). Och så började två vilsna ”automatister” att…peka på skärmen….peka igen…igen …göra om….peka igen..igen ..igen…och … till slut….Det kommer en biljett…. utbrast hon euforiskt. Vi log. Kramade om varandra. Nu var vi i tiden. Levande, vitala och betrodda av Skånetrafiken.

Något mindre raljerande kvarstår dock frågan. Varför? Det fungerade fint med JoJo-kortet och de gamla automaterna. Bussbiljetten tar mycket längre tid att lösa. Den nya automaten kräver fler fingertryck än den gamla.

Läste också på displayen under bussfärden om alla dessa fantastiska fördelar med det nya. Om alla rabatter, gällande nästan för alla, och olika zoner. Men faktum är att. En enkel bussresa mellan Kristianstad och Åhus kostade 39 kronor mot den nya tidens 51 kronor.   Så…….Min fundering är. Är det nya systemet egentligen bara något som motiverar kraftigt höjda priser? Eller vill Skånetrafiken likt så mycket i media endast ha unga resenärer/tittare/lyssnare?  Nej …nu är jag väl på dåligt humör bara? 

 


Lämna en kommentar

Christianstad Symfoniker (Orkesterförening) Och Romeo och Julia.

Året var 1962 när jag gjorde min debut i ”Illes Band”. Fick rycka in i slagverket under ledning av solotrumslagaren Sune Pålsson. Från och med den dagen kunde jag titulera mig ”Symfoniker”. 

Illes Band” Eller Kristianstads Orkesterförening. Grundades 1928 av dåvarande musikdirektören vid Norringeregementet Ille Alexander Stanislaus Gustafsson. Vid jungfrukonserten framfördes verk av Franz Schubert, och Franz Liszt.  Pianosolist var Eric Ljunggren. Till Föreningens förste ordförande valdes häradshövding Erik Lilienberg, och självklar som dirigent, bildaren själv. (Här på bilden som pianist)

Nu var prologen skriven. Flera namnkunniga solister gästade. För att nämna några: Charles Barkel. Guido Vecci. 1930 framfördes Mozarts Requiem i Trefaldighetskyrkan. Bland solisterna märktes en yngling på 19 år från Dalarna. Jussi Björling. Gustafsson hade också ambitionen att presentera svensk musik i sällskap med de stora klassikerna. 

Orkestern höll god standard men lokalproblemen var akuta. Vem kunde bättre råda bot på det om inte den kreativa pågen från Svedala. Orkesterns grundare. På Gustafssons initiativ byggdes stadens konserthus 1936. Pressen ville döpa det till Illeaden. Så blev det inte men än i dag finns det kvar. Än  idag är det orkesterns hemmaplan. Nu under namnet Kulturkvarteret. 

Kristianstads Orkesterförening var under långa tider en näst intill professionell orkester. Blåsarna, med några undantag, från militärmusikkåren. Stråkarna, undantaget någon lokal musikant, hämtades oftast från  Malmö Symfoniorkester. Konsertmästare, Helge Duvander. (lätt klädd på bilden) En tutti-repetition, Ett genrep. Sen konsert. Dirigenter var under många år av tradition musikdirektören vid regementet. Musikdirektör Helle Rosén var ”min dirigent”. Även om jag haft flera andra domptörer.

Jag fick göra min debut som förste-klarinettist i slutet på sextiotalet. ”Bojarernas intåg” stod bland annat på programmet. Minns hur jag övade på soloinsatserna. Sen följde många utmanande klarinettsolo. Skivor köptes för att få inspiration av hur de stora namnen spelade. Vi var en homogen grupp i träblåset med samtliga i första stämman från ”Blåsarkvintett 65”.

Det låg ett skimmer över Helles dagar som dirigent för orkestern. Fullsatta konserthus. Berömda solister. Ambitiös repertoar innehållande flera av de stora violin och pianokonserterna. Rosén svettades. Följde solisternas rubateringar med alla den rutin och musikalitet som han ägde. Efter konserterna fest. Alltid fest. Alltid roligt. Tider jag minns med värme.

Satt i orkestern under många år. Hann uppleva förändringar. Hur orkestern blev allt mer en ”Hemma-musikant-orkester” med fler och fler fritidsmusiker ägande spelglädje och ambition. Hur dirigenterna avlöste varandra. Hur repertoaren förvandlades från strikt klassisk till en flirt med populärmusiken.

Tiden var kommen för en sammanslagning. Musikskolans ”Unga Symfoniker” (Bildad av Helle Rosén På bilden här tvåa från vänster)) var mogen att bli vuxen. Att slås ihop med Orkesterföreningen. Så föddes dagens skapelse ” Christianstad Symfoniker”.

Själv upplevde jag också som min tid var kommen. Att sluta i bandet. Ålder, plus arbetsuppgifter, fick mig att fatta ett svårt beslut. Frågade min elev Christian Frantz och Stadsmusikkårens utmärkte klarinettist  Kimmo Rumpunen om de kunde tänka sig att ta över. Det kunde de utan betänketid. ( Kimmo är nu orkesterns förste klarinettist, samt ordförande.)

En lång tid utanför orkestern inleddes. Fick göra några inhopp som vid musik till Lucia-kröningar. (Nej, inte som Lucia) Åren gick och suget att få spela symfoniskt växte allt mer. Men i en symfoniorkester fodras för det mesta endast två klarinettister så………Tiden gick igen….igen…igen…Då plötsligt… Orkesterns mångårige eldsjäl och ledare, Patrik Dahlbom undrade…….Vill du vara med och spela Romeo och Julia av Prokofiev?…..Det ville jag.

Min comeback kunde varit enklare. Prokofievs musik vimlar av X och Bb. Snabba tempi och generöst med taktartsbyten. Svårt , nästan omöjligt, att höra sig till insatser om man kommit bort sig. En hårdknäckt nöt i den symfoniska repertoaren. Tänkte nog, när jag fick min stämma och lyssnade på musiken, att här har symfonikerna tagit sig an en för stor kostym ….Men det fanns en dirigent….En blivande storhet vill jag förutspå.

Jao Paes. En ung man med ett utsökt musikaliskt gehör. Ägande en slagteknik som aldrig spårar ur och som ingen kan missförstå. Hade klart för sig inför varje repetition vad som skulle övas på. Allt strålande förberett. Paes märkte snabbt vad han kunde vänta sig av de olika interpreterna. Visade aldrig irritation när det lät som kanske något hopplöst. Som i en hård motvind. Lotsade med lugn och vänlighet skutan säkert vidare mot hamnen. Mot konsertdagen. Som genomfördes med den äran. Mycket tack vare Jao Paes, men också samtliga musiker. Vid samma konsert hördes också några av orkesterns medlemmar som imponerande solister. Konsertmästaren Christoper Dury, Flöjtisten Anna Tengstrand Nugent, samt oboisten Ivan Nylander.

Så fortsätter Christianstad Symfoniker sin resa i framtiden. En resa som startade 1928. Som säkert kommer att firas värdigt om bara några år 2028. Ille (jag vågar kall honom Ille nu) sitter kanske på ett moln och ler? Duktiga pågar och töser tänker han.

Ps. Jao Paes håller på Sporting Club de Lissabon. Sånt är bra att veta. …..Tycker jag.


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Utländska fotbollslag mot MFF på Malmö Ip mellan 1947-54

1947 till och med 1954 var min tid. Min tid som stamgäst på Malmö Idrottsplats. Sen blev jag endast en tillfällig besökare. En invandrare. Sen byggdes Malmö Stadion. Sen blev livet mindre fördolt.

Visst var det en fest. Visst var det spännande att se svenska lag så långt bortifrån som Småland, Värmland och Stockholm. I barnaögon vore de som från en annan värld. Spelare som inte pratade skånska. Som ville, men sällan kunde, slå Malmö FF. Som tålde att skrattas åt. Men än märkligare var det när fotbollslag från utlandet kom till mig. Till mitt andra hem. Till Malmö Idrottsplats.

Det låter musealt för den yngre läsaren, men. Detta hände i en tid då ingen T V fanns. Då, när den svenska pressen styvmoderligt beskrev utländskt fotboll, undantaget söndagens tabell från den engelska första divisionen. Allt var upp till fantasin. Hur bra är de? Inte så bra som MFF….väl?…så klart. Hur ser de ut? De som spelar i Italien, Portugal, Spanien, Österrike…… och…och….Att då någon kilometer från egna hemmet uppbenbaras detta var stort, konstigt, fascinerande, minnesetsande. Som en färd i universum. 

Blackpool FC blev min premiär. Klubben från den engelska nöjesmetropolen. Laget som sett spelare som Stanley Matthews. Året var 1947. Resultatet blev 1-1. Minns inget av matchen mer än att jag fått veta att jag var där. I sällskap med han som berättat det för mig. Min far. 

Sen blev jag självständig. Stor påg. Gick med kompisar på match. Fick se lag från fjärran länder. Engelsmän med knälånga shorts. Mörkhyade teknikfenomen från Sydeuropa och Brasilien. Ögonen var stora. Minns hur vi buade åt ett lag som efter förlust inte ställde upp och hurrade som den svenska tradition var då. Hur de fick återvända från omklädningsrummet  och åstadkomma något som lät som ett hurra. Då var vi nöjda. Där fick dom lära sig !! ”Den svenska modellen”. Några klubbar blev också lite favoriter vars öde jag följer än i dag. Wacker Wien blev ett. Nu lierade med Admira och heter Admira/Wacker. Partizan Belgrad. Ett annat lag, som jag okänsligt nog nämnde varande en jugoslavisk favorit, till en vän från Kosovo. Men vem tänker på politik när barndomens favoriter lever kvar från den tid som satte avtryck.

Några matcher har speciellt förföljt mig genom åren som…..

1949.

MFF-AC Milan 4-1. 

Under MFF:s mest glänsande dagar kom Milan på besök. ” I dag skall vi ta dom” sa Gunnar Nordahl. ” Ska ni autografen ungar så ta den och stick sen”. Sa en vaktmästare på idrottsplatsen. Jag, och min kusin Gert, var som alltid tidigt på plats och fick tjuvlyssnande tätt intill dessa båda höra samtalet. Upp kom autografblocket. Gunnar Nordahl blev därför min första autograf, skriven med blyerts. Och tog dom/MFF, gjorde inte Milan.

1950.

MFF-Glasgow Rangers 0-1.

Rangers kom med ryktet om att vara internationellt obesegrade i långa tider. Inte ens MFF kunde ändra på det. På vägen från Ip och hemmet öppnade vi ungar några dörrar till en annan då fördold värld. Till tre klassiska ölhallar (En av dessa är nu Skolgatans ölcafé. Ett MFF-fäste) som låg på vår färd mot vårt kvarter, Blosset. 1-0 till skottarna”! Skrek vi gällt innan vi fnittrande skyndade ut igen. Hur kan jag minnas detta ? Ja….

MFF-AC Milan 1-4

Så fick Milan och Nordahl sin revansch. Nu med hela Gre-No-Li. Regnet öste ned. Händelsen med Gren och Hjertsson är så omskriven att den hoppar jag.

1951.

MFF-Flamengo 0-2

Ögonen större än någonsin. Svarta spelare! Ett lag från Brasilien här i Malmö. Matchen refererades till Rio de Janeiro där gatorna var fyllda av människor som i högtalare följde sitt lags äventyr i en fjärran värld. Brassarna sprang offside 23 gånger! (Bob Houghton hade varit nöjd med MFF) Men kunde ändå tack vare överlägsen teknik vinna med 2-0.

1954. 

MFF-Honved Budapest 1-2.

Under den ungerska fotbollens mest virtuosa dagar kom det ledande laget till Malmö, med Puskas i spetsen för de andra storstjärnorna. Majoren uppträdde inte som en officer och gentleman. Skällde på allt. Spottade Åke Hansson i ansiktet. Men visst märkte man vilken världsartisk han var. Henry Thillberg, inspirerad av motståndet, överglänste alla de ungerska världsspelarna. Honved var med alla säkerhet då världens bästa fotbollslag. Något Europamästerskap hade inte börjat. Och snart blev året 1956. Så detta kunde aldrig bevisas.

Andra storlag jag fick se under denna tid var. Sporting Club de Portugal. Liverpool FC. Atletico de Madrid. Inter Milano. Spartak Moskva. För att nämna några.

Ofta när jag tänker tillbaka på den tiden minns jag lite fel. Har för mig att MFF vann alla matcher. Men så här ser den lite gråare statistiken ut för matcher mellan Malmö FF och utländska lag i Malmö åren 1947-1954.

Spelade 25. Vunna 11. Oavgjorda 4. Förlorade 10. Målskillnad. 44-43. Trots allt plus.

Det är fakta. Men jag föredrar att minnas Elva matcher……….ja ja , de andra också. Tack Malmö FF. Ingen kunde fått en lyckligare fotbollsbarndom än den som blev min.

 

 

 


Lämna en kommentar

Det svenska klarinettundret.

Det svenska musikundret nämns  ofta. Vilket då menas populärmusik, eller det hemska ordet ”musikindustrin”. Nu vill jag berätta om ett annat  musikunder. Landets fantastiska klarinettister. Det svenska klarinettundret. 

Martin Fröst.

” Until you´ve have heard Martin Fröst, you really haven´t heard the clarinet” . The Times. 

Det kan väl vara en överdrift. Men Fröst har vunnit något så sällan utdelat som guldmedalj i den mest prestigefulla klarinettävlingen. Den i Geneve. Han tolkning av Mozarts klarinettkonsert har bedömts som den finaste av alla. ( Detta av en fransk tidning för klassisk musik) Har fått Sonningpriset, tillsammans med Miles Davis som de enda blåsarna. Andra Sonningpristagare är namn som Igor Stravinsky, Leonard Bernstein, Birgit Nilsson, Daniel Barenboim.  Vilken ära !! Martin Fröst har varit solist med de flesta ledande symfoniorkestrarna i världen, för att nämna några av hans meriter. Tror nästan han också blivit något bekant för allmänheten? Men borde så klart vara välkänd och beundrad av alla som älskar musik.

Ps. Sen att jag känner hans lärare på Musikhögskolan och fått lite info om hans tid där känns lite speciellt. Tack Sölve Kingstedt.

Emil Jonason.

Är trollkarlens lärling. Fröst var en av Emils lärare. Men han hämtade inspiration från många av jazzens giganter som Louis Armstrong, och Benny Goodman. Spike Jones var en annan av Jonasons gudar. Han har varit solist med flertalet betydande orkestrar och fått musik tillägnad sig bland annat av trombonisten Christian Lindbergh.

Magnus Holmander.

Är trollkarlens lärlings lärling. Utbildad av bland annat Emil Jonason . Prisbelönt i unga år. Redan ute på de stora scenerna i Europa.

Magnus berättade under en konsert i Kristianstad inför han skulle spela Rolf Martinssons Concert Fantastique följande. Han spelade den i omedelbar närhet av konungen. Sneglade mot majestätet för att se någon reaktion . Hade aldrig tidigare sett någon mera uttråkad. Hmmmm.

Blagoj Lamnjov.

Är stolt över att fått spela tillsammans med denne musikant, om än i en blygsam roll. Blagoj, med rötter från Makedonien, är en artist som behärskar såväl  den klassiska repertoaren som sitt moderlands folkmusik intill fulländning. Lyssna på hans nyutkomna CD-skiva , njut och beundra. Är dessutom en härlig påg nu sen länge boende i Sverige och därför svensk klarinettist……också.

Samtliga dessa klarinettister är dessutom stora scenpersonligheter. Utan att det blir tramsigt. Utan att de förlorar respekt för musiken har de infört något nytt i den klassiska konservativa musikvärlden. Showmoment med snille och smak, som det heter i en annan konstvärld. Deras kommando över instrumentet är häpnadsväckande, liksom deras musikaliska uttryck.  Samtliga av dem har framträtt i lilla Kristianstad. Holmander, två gånger i denna månad (oktober 2019). Blagoj, med Kristianstads Stadsmusikkår. Fröst, med Huaröds kammarorkester och Jonason med Musica Vitae. Underbara upplevelser.  Jag vill nog påstå att det är unikt för ett land att presentera så många fantastiska klarinettister och detta i en tid då det allmänna intresset för orkesterinstrument är i fritt fall. 

Lägg till detta alla de oerhört kompetenta klarinettisterna i våra professionella orkestrar så kan vi med fog tala om DET SVENSKA KLARINETTUNDRET. 

Bernhard Crusell kan vara stolt över sina efterföljare.

 


4 kommentarer

Mina skollärare. De jag minns.

De flesta minns och pratar gärna om sin tid i skolan. Om sina lärare. Deras egenheter. Men jag kommer endast ihåg några få. Mina klarinettlärare har jag i kristallklart minne, men varför inte de som jag trots allt träffade i den ålder där minnet förföljer en bäst under livsresan ?

Södervärnsskolan Malmö.

Här började jag. Här var jag ” Försteklickare”. Avståndet till skolan från hemmet var en promenadväg längs Nobelvägen på cirka 6-7 minuter. Förbi ”Jesusparken”, (Där jag gång trodde mig ha hittat en ballong. Min mor trodde något annat. Hur kunde hon veta?). Förbi ”Plaskedammen” och det ”oanständiga” vattentornet. Men oftast sprang jag….i alla fall till hemmet. Här gick jag tre år. Minns med värme min första fröken, som det hette. Ja, ja fröken var hon nog inte. Min klass var den sista innan hennes pensionering. Lundberg var hennes namn. Hjärtesnäll, och titeln var som sagt ”Fröken”.

Sofielundskolan Malmö.

Året i fyran fanns jag där. För det gjorde jag väl? Det enda jag kommer ihåg var att jag slogs några gånger på skolgården mot dem som var från fel sida av Nobelvägen. Fick lite längre väg till skolan som kallades för ”Soffelocket”. 

Johannes Samrealskolan Malmö.

Klass 1.5 B . Jag hade kommit in. Blev läroverkselev!  Nu hette lärarna adjunkter och var specialister i sina ämnen. Dessa kommer jag ihåg.

Areskoug, Hette matteläraren. Liten och tunn men ändå med pondus som fick oss att vara uppmärksamma, minst sagt. Trots att blickarna var längtande genom fönstret, ut till Dekanen där bollarna rullade. Han kallades för ”Hacke”. Varför? Såg han ut som hackspett? Lika färggrann? Nja.  Nilsson , hade vi svenska och historia. Jovialisk. Lätt att tycka om. Lager, hette vår sång och musiklärarinna. Hennes utseende kunde knappast förknippas med hennes namn. Asketisk och anemisk.  Ämne gällde det att komma undan. Bli befriad från. Skolkritor åts innan sång utfördes. Alla dessa lärare är utan förnamn för mig i dag. Endast svagt ihågkomna….. MEN ! ……Vår idrottslärare har vandrat vid min sida…..och gör så ännu.

Ryttmästare John Ask. Kallad ? Vad tror ni? Jo så klart och genialt…väl? För ”Låda”. Ja, inte så det nådde hans öron….vilket är begripligt

Det var inte ovanligt att yrkesmilitärer arbetade med något annat efter sin pensionering, som inträffade vid en ålder av 50 år (Tänk er det i dag) John Ask var pensionerad ryttmästare, vilket är likvärdigt med kapten i infanteriet. Men ofta ansåg dessa kavalleriofficerare sig för att vara lite finare än övriga inom försvarsmakten. Han var en hårding. Militär disciplin med uppställningar och armbågslucka rättning höger innan lektionen. 

Jag sågs med blida ögon av Låda. För att jag kunde springa lite fortare och hoppa lite längre än de flesta. Något jag inte lärt av honom.  Minns en gång under Lilla DM på idrottsplatsen. Ryttmästaren kom fram till längdhoppsgropen för att fråga hur vi låg till . Vi , från Johannes Samreal. Vi, i helblå dräkt. ” Tvåa, trea och fyra” svarade vi. Sällan har jag sett en så nöjd ryttmästare. Och hade det inte varit för en som senare blev landslagsman , Sven-Åke Löfgren (bilden) hade han nog lagt bort titlarna med ”sina hoppare”.

 

,

Så var det en sommar i  början på femtiotalet. Jag bodde som alltid under lovet i Skanör hos mina morföräldrar. Min morfar lagade trasiga fotogenkök. En solig eftermiddag stod en klart igenkännbar man i huset med sitt sjuka spritkök. Jag hajade till. Flög upp i givakt. Det var ju han. Ryttmästare John Ask…….Och jag undrade länge i livet hur min morfar vågade sitta kvar…Och till och med säga Du till honom !!!

Jag gick fyra år på Johannes Samreal . Gick om trean för att jag ville ha en gedigen utbildning…eller…? Tog aldrig realen. För efter de åren väntade ett helt annat liv…..


Lämna en kommentar

Läget i Malmöfotbollen. Topp sex. Hösten 2019.

Malmö FF.  

Ligger, och kommer att befinna sig i staden Malmös fotbollshierarkis första plats, intill den sista stjärnan slocknat eller jorden fryst till is. Finns – utan att veta helt- få större städer i världen där en klubb så totalt dominerar sin stads fotboll som MFF gör.

Är det bra för MFF? För fotbollsintresset i staden? Kan nog se det med diplomatisk kluven blick. 

BK Olympic.

Aldrig i min barndom, eller ungdom, eller medelålder, kunde jag väl tro att BK Olympic skulle vara Malmös andra lag. Men nu på min ålders höst så har småklubben från Lindängen lagt sig på silverplats om än på ett avstånd likt en ocean-resa i en roddbåt som läcker upp till guldet.

FC Rosengård.

Sexa i årets division 2. Har en känsla av att klubben har högre ambitioner.

KSF Presba Birlik.

Bottenstridande i den serie där Malmös fotbollslag, som kämpar om att vara stadstvåa, och heter Div 2 Västra Götaland.  Överlevde i år.

IF Limhamn Bunkeflo.

Ja, jag sätter dem före nästkommande lag eftersom LB07 är klara för division 2. Och kanske klara för ett samarbete med giganten i staden? Hur faller det ut?

IFK Malmö.

Denna märkliga klubb. Som blandar och ger. Som verkar ha en lagmoral som är ”omoralisk”. Som var topptippade men nu får kvala sig kvar. Och som för alla äldre fotbollsvänner är stadens naturliga tvåa. Malmös fotbollsfärger är ljusblått och gult. Läste på deras hemsida om orsaken till årets debacle. Skador och avstängningar…javisst…men det är inte bara otur. Sen det mest patetiska. Laget blev chockat efter att ha fått stryk med 2-1 i premiären mot Eslövs BK !!!! Jaha…Men då borde de väl insett att här behövs mer träning, mer kampmoral….tycker jag.

Höstlöven faller i Pildammsparken. Restauranggäster på Möllan och Lilla Torg drar sig in i krogvärmen. Medborgarna förbereder sig på ännu en skånsk vinter.  Men än skall tre klubbar upp till bevis. Olympic mot ettan ? Lycka till . IFK för att inte sjunka ner i träsket. Lycka till. Och så då . MALMÖ FF MOT ÄNNU ETT MÄSTERSKAP, SAMT ETT LIV I Europa-League EFTER JUL. STORT LYCKA TILL.

Och hatten av …..eller på.


Lämna en kommentar

” Kulturfrågan Kontrapunkt” 2019

Ett TV-program som nu fått några årsringar inristade i den nutida upplagan och befriats från barnsjukdomar. Programledaren Ella Pettersson är klok nog att inte försöka härma varken Sten Broman eller Sixten Nordström.

Den yngre läsaren kanske undrar vilka dessa personer var/är ? Sten Broman var programledare för ”Kontrapunkt” under många år Programmet startade som en tävling i att avslöja klassiska musikverk mellan lag från olika landsdelar. Blev senare en kamp mellan de nordiska länderna. Deltagarna förutsattes inte att veta vad som spelades utan med sina genuina kunskaper i ämnet resonera sig fram till avslöjande gällande titel, tid, stil, kompositör. Sten Broman guidade på ett sätt som bara han kunde. En sällsynt personlighet som ingen kan efterhärma. Sixten Nordström tog över programmet efter Broman med den äran. Men nu till nutiden.

Kulturfrågan Kontrapunkt” är ett program vilket är en prydnad för Public Service. Ett i tiden så ovanligt befriat program från gapande, hoppande, storskrattande, handklappande kändisar som ses i infantila lekar eller frågesporter som till och med får Bollibompa att framstå som seriöst.

De tävlande äger personlighet som utstrålar, intellekt, bildning, parat med humor och prestigefull tävlingslust. Programmet tar oss med till olika konstformer, musik, litteratur samt bildkonst vilket behärskas imponerande av lagen. Till och med litteratur som skapats före Kristus i vår tideräkning! Vilket bevisar att stor konst är evig. Lägg till detta fina musikerframträdanden och Pernilla August som gav litteraturen nyanser. 

Programledare och domare har hittat hem i sin framtoning. Möjligen kan någon tycka att svaren på frågorna kan bli lite segt överambitiöst långrandiga?

Ser fram emot en fortsättning i det annars så rådande mediala kulturmörkret i vårt land . (I synnerhet gällande den klassiska musiken)

Ps Bild från när jag fick spela i Bromans Kontrapunkt med Blåsarkvintett 65.