JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Christianstad Symfoniker (Orkesterförening) Och Romeo och Julia.

Året var 1962 när jag gjorde min debut i ”Illes Band”. Fick rycka in i slagverket under ledning av solotrumslagaren Sune Pålsson. Från och med den dagen kunde jag titulera mig ”Symfoniker”. 

Illes Band” Eller Kristianstads Orkesterförening. Grundades 1928 av dåvarande musikdirektören vid Norringeregementet Ille Alexander Stanislaus Gustafsson. Vid jungfrukonserten framfördes verk av Franz Schubert, och Franz Liszt.  Pianosolist var Eric Ljunggren. Till Föreningens förste ordförande valdes häradshövding Erik Lilienberg, och självklar som dirigent, bildaren själv. (Här på bilden som pianist)

Nu var prologen skriven. Flera namnkunniga solister gästade. För att nämna några: Charles Barkel. Guido Vecci. 1930 framfördes Mozarts Requiem i Trefaldighetskyrkan. Bland solisterna märktes en yngling på 19 år från Dalarna. Jussi Björling. Gustafsson hade också ambitionen att presentera svensk musik i sällskap med de stora klassikerna. 

Orkestern höll god standard men lokalproblemen var akuta. Vem kunde bättre råda bot på det om inte den kreativa pågen från Svedala. Orkesterns grundare. På Gustafssons initiativ byggdes stadens konserthus 1936. Pressen ville döpa det till Illeaden. Så blev det inte men än i dag finns det kvar. Än  idag är det orkesterns hemmaplan. Nu under namnet Kulturkvarteret. 

Kristianstads Orkesterförening var under långa tider en näst intill professionell orkester. Blåsarna, med några undantag, från militärmusikkåren. Stråkarna, undantaget någon lokal musikant, hämtades oftast från  Malmö Symfoniorkester. Konsertmästare, Helge Duvander. (lätt klädd på bilden) En tutti-repetition, Ett genrep. Sen konsert. Dirigenter var under många år av tradition musikdirektören vid regementet. Musikdirektör Helle Rosén var ”min dirigent”. Även om jag haft flera andra domptörer.

Jag fick göra min debut som förste-klarinettist i slutet på sextiotalet. ”Bojarernas intåg” stod bland annat på programmet. Minns hur jag övade på soloinsatserna. Sen följde många utmanande klarinettsolo. Skivor köptes för att få inspiration av hur de stora namnen spelade. Vi var en homogen grupp i träblåset med samtliga i första stämman från ”Blåsarkvintett 65”.

Det låg ett skimmer över Helles dagar som dirigent för orkestern. Fullsatta konserthus. Berömda solister. Ambitiös repertoar innehållande flera av de stora violin och pianokonserterna. Rosén svettades. Följde solisternas rubateringar med alla den rutin och musikalitet som han ägde. Efter konserterna fest. Alltid fest. Alltid roligt. Tider jag minns med värme.

Satt i orkestern under många år. Hann uppleva förändringar. Hur orkestern blev allt mer en ”Hemma-musikant-orkester” med fler och fler fritidsmusiker ägande spelglädje och ambition. Hur dirigenterna avlöste varandra. Hur repertoaren förvandlades från strikt klassisk till en flirt med populärmusiken.

Tiden var kommen för en sammanslagning. Musikskolans ”Unga Symfoniker” (Bildad av Helle Rosén På bilden här tvåa från vänster)) var mogen att bli vuxen. Att slås ihop med Orkesterföreningen. Så föddes dagens skapelse ” Christianstad Symfoniker”.

Själv upplevde jag också som min tid var kommen. Att sluta i bandet. Ålder, plus arbetsuppgifter, fick mig att fatta ett svårt beslut. Frågade min elev Christian Frantz och Stadsmusikkårens utmärkte klarinettist  Kimmo Rumpunen om de kunde tänka sig att ta över. Det kunde de utan betänketid. ( Kimmo är nu orkesterns förste klarinettist, samt ordförande.)

En lång tid utanför orkestern inleddes. Fick göra några inhopp som vid musik till Lucia-kröningar. (Nej, inte som Lucia) Åren gick och suget att få spela symfoniskt växte allt mer. Men i en symfoniorkester fodras för det mesta endast två klarinettister så………Tiden gick igen….igen…igen…Då plötsligt… Orkesterns mångårige eldsjäl och ledare, Patrik Dahlbom undrade…….Vill du vara med och spela Romeo och Julia av Prokofiev?…..Det ville jag.

Min comeback kunde varit enklare. Prokofievs musik vimlar av X och Bb. Snabba tempi och generöst med taktartsbyten. Svårt , nästan omöjligt, att höra sig till insatser om man kommit bort sig. En hårdknäckt nöt i den symfoniska repertoaren. Tänkte nog, när jag fick min stämma och lyssnade på musiken, att här har symfonikerna tagit sig an en för stor kostym ….Men det fanns en dirigent….En blivande storhet vill jag förutspå.

Jao Paes. En ung man med ett utsökt musikaliskt gehör. Ägande en slagteknik som aldrig spårar ur och som ingen kan missförstå. Hade klart för sig inför varje repetition vad som skulle övas på. Allt strålande förberett. Paes märkte snabbt vad han kunde vänta sig av de olika interpreterna. Visade aldrig irritation när det lät som kanske något hopplöst. Som i en hård motvind. Lotsade med lugn och vänlighet skutan säkert vidare mot hamnen. Mot konsertdagen. Som genomfördes med den äran. Mycket tack vare Jao Paes, men också samtliga musiker. Vid samma konsert hördes också några av orkesterns medlemmar som imponerande solister. Konsertmästaren Christoper Dury, Flöjtisten Anna Tengstrand Nugent, samt oboisten Ivan Nylander.

Så fortsätter Christianstad Symfoniker sin resa i framtiden. En resa som startade 1928. Som säkert kommer att firas värdigt om bara några år 2028. Ille (jag vågar kall honom Ille nu) sitter kanske på ett moln och ler? Duktiga pågar och töser tänker han.

Ps. Jao Paes håller på Sporting Club de Lissabon. Sånt är bra att veta. …..Tycker jag.


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Utländska fotbollslag mot MFF på Malmö Ip mellan 1947-54

1947 till och med 1954 var min tid. Min tid som stamgäst på Malmö Idrottsplats. Sen blev jag endast en tillfällig besökare. En invandrare. Sen byggdes Malmö Stadion. Sen blev livet mindre fördolt.

Visst var det en fest. Visst var det spännande att se svenska lag så långt bortifrån som Småland, Värmland och Stockholm. I barnaögon vore de som från en annan värld. Spelare som inte pratade skånska. Som ville, men sällan kunde, slå Malmö FF. Som tålde att skrattas åt. Men än märkligare var det när fotbollslag från utlandet kom till mig. Till mitt andra hem. Till Malmö Idrottsplats.

Det låter musealt för den yngre läsaren, men. Detta hände i en tid då ingen T V fanns. Då, när den svenska pressen styvmoderligt beskrev utländskt fotboll, undantaget söndagens tabell från den engelska första divisionen. Allt var upp till fantasin. Hur bra är de? Inte så bra som MFF….väl?…så klart. Hur ser de ut? De som spelar i Italien, Portugal, Spanien, Österrike…… och…och….Att då någon kilometer från egna hemmet uppbenbaras detta var stort, konstigt, fascinerande, minnesetsande. Som en färd i universum. 

Blackpool FC blev min premiär. Klubben från den engelska nöjesmetropolen. Laget som sett spelare som Stanley Matthews. Året var 1947. Resultatet blev 1-1. Minns inget av matchen mer än att jag fått veta att jag var där. I sällskap med han som berättat det för mig. Min far. 

Sen blev jag självständig. Stor påg. Gick med kompisar på match. Fick se lag från fjärran länder. Engelsmän med knälånga shorts. Mörkhyade teknikfenomen från Sydeuropa och Brasilien. Ögonen var stora. Minns hur vi buade åt ett lag som efter förlust inte ställde upp och hurrade som den svenska tradition var då. Hur de fick återvända från omklädningsrummet  och åstadkomma något som lät som ett hurra. Då var vi nöjda. Där fick dom lära sig !! ”Den svenska modellen”. Några klubbar blev också lite favoriter vars öde jag följer än i dag. Wacker Wien blev ett. Nu lierade med Admira och heter Admira/Wacker. Partizan Belgrad. Ett annat lag, som jag okänsligt nog nämnde varande en jugoslavisk favorit, till en vän från Kosovo. Men vem tänker på politik när barndomens favoriter lever kvar från den tid som satte avtryck.

Några matcher har speciellt förföljt mig genom åren som…..

1949.

MFF-AC Milan 4-1. 

Under MFF:s mest glänsande dagar kom Milan på besök. ” I dag skall vi ta dom” sa Gunnar Nordahl. ” Ska ni autografen ungar så ta den och stick sen”. Sa en vaktmästare på idrottsplatsen. Jag, och min kusin Gert, var som alltid tidigt på plats och fick tjuvlyssnande tätt intill dessa båda höra samtalet. Upp kom autografblocket. Gunnar Nordahl blev därför min första autograf, skriven med blyerts. Och tog dom/MFF, gjorde inte Milan.

1950.

MFF-Glasgow Rangers 0-1.

Rangers kom med ryktet om att vara internationellt obesegrade i långa tider. Inte ens MFF kunde ändra på det. På vägen från Ip och hemmet öppnade vi ungar några dörrar till en annan då fördold värld. Till tre klassiska ölhallar (En av dessa är nu Skolgatans ölcafé. Ett MFF-fäste) som låg på vår färd mot vårt kvarter, Blosset. 1-0 till skottarna”! Skrek vi gällt innan vi fnittrande skyndade ut igen. Hur kan jag minnas detta ? Ja….

MFF-AC Milan 1-4

Så fick Milan och Nordahl sin revansch. Nu med hela Gre-No-Li. Regnet öste ned. Händelsen med Gren och Hjertsson är så omskriven att den hoppar jag.

1951.

MFF-Flamengo 0-2

Ögonen större än någonsin. Svarta spelare! Ett lag från Brasilien här i Malmö. Matchen refererades till Rio de Janeiro där gatorna var fyllda av människor som i högtalare följde sitt lags äventyr i en fjärran värld. Brassarna sprang offside 23 gånger! (Bob Houghton hade varit nöjd med MFF) Men kunde ändå tack vare överlägsen teknik vinna med 2-0.

1954. 

MFF-Honved Budapest 1-2.

Under den ungerska fotbollens mest virtuosa dagar kom det ledande laget till Malmö, med Puskas i spetsen för de andra storstjärnorna. Majoren uppträdde inte som en officer och gentleman. Skällde på allt. Spottade Åke Hansson i ansiktet. Men visst märkte man vilken världsartisk han var. Henry Thillberg, inspirerad av motståndet, överglänste alla de ungerska världsspelarna. Honved var med alla säkerhet då världens bästa fotbollslag. Något Europamästerskap hade inte börjat. Och snart blev året 1956. Så detta kunde aldrig bevisas.

Andra storlag jag fick se under denna tid var. Sporting Club de Portugal. Liverpool FC. Atletico de Madrid. Inter Milano. Spartak Moskva. För att nämna några.

Ofta när jag tänker tillbaka på den tiden minns jag lite fel. Har för mig att MFF vann alla matcher. Men så här ser den lite gråare statistiken ut för matcher mellan Malmö FF och utländska lag i Malmö åren 1947-1954.

Spelade 25. Vunna 11. Oavgjorda 4. Förlorade 10. Målskillnad. 44-43. Trots allt plus.

Det är fakta. Men jag föredrar att minnas Elva matcher……….ja ja , de andra också. Tack Malmö FF. Ingen kunde fått en lyckligare fotbollsbarndom än den som blev min.

 

 

 


Lämna en kommentar

Det svenska klarinettundret.

Det svenska musikundret nämns  ofta. Vilket då menas populärmusik, eller det hemska ordet ”musikindustrin”. Nu vill jag berätta om ett annat  musikunder. Landets fantastiska klarinettister. Det svenska klarinettundret. 

Martin Fröst.

” Until you´ve have heard Martin Fröst, you really haven´t heard the clarinet” . The Times. 

Det kan väl vara en överdrift. Men Fröst har vunnit något så sällan utdelat som guldmedalj i den mest prestigefulla klarinettävlingen. Den i Geneve. Han tolkning av Mozarts klarinettkonsert har bedömts som den finaste av alla. ( Detta av en fransk tidning för klassisk musik) Har fått Sonningpriset, tillsammans med Miles Davis som de enda blåsarna. Andra Sonningpristagare är namn som Igor Stravinsky, Leonard Bernstein, Birgit Nilsson, Daniel Barenboim.  Vilken ära !! Martin Fröst har varit solist med de flesta ledande symfoniorkestrarna i världen, för att nämna några av hans meriter. Tror nästan han också blivit något bekant för allmänheten? Men borde så klart vara välkänd och beundrad av alla som älskar musik.

Ps. Sen att jag känner hans lärare på Musikhögskolan och fått lite info om hans tid där känns lite speciellt. Tack Sölve Kingstedt.

Emil Jonason.

Är trollkarlens lärling. Fröst var en av Emils lärare. Men han hämtade inspiration från många av jazzens giganter som Louis Armstrong, och Benny Goodman. Spike Jones var en annan av Jonasons gudar. Han har varit solist med flertalet betydande orkestrar och fått musik tillägnad sig bland annat av trombonisten Christian Lindbergh.

Magnus Holmander.

Är trollkarlens lärlings lärling. Utbildad av bland annat Emil Jonason . Prisbelönt i unga år. Redan ute på de stora scenerna i Europa.

Magnus berättade under en konsert i Kristianstad inför han skulle spela Rolf Martinssons Concert Fantastique följande. Han spelade den i omedelbar närhet av konungen. Sneglade mot majestätet för att se någon reaktion . Hade aldrig tidigare sett någon mera uttråkad. Hmmmm.

Blagoj Lamnjov.

Är stolt över att fått spela tillsammans med denne musikant, om än i en blygsam roll. Blagoj, med rötter från Makedonien, är en artist som behärskar såväl  den klassiska repertoaren som sitt moderlands folkmusik intill fulländning. Lyssna på hans nyutkomna CD-skiva , njut och beundra. Är dessutom en härlig påg nu sen länge boende i Sverige och därför svensk klarinettist……också.

Samtliga dessa klarinettister är dessutom stora scenpersonligheter. Utan att det blir tramsigt. Utan att de förlorar respekt för musiken har de infört något nytt i den klassiska konservativa musikvärlden. Showmoment med snille och smak, som det heter i en annan konstvärld. Deras kommando över instrumentet är häpnadsväckande, liksom deras musikaliska uttryck.  Samtliga av dem har framträtt i lilla Kristianstad. Holmander, två gånger i denna månad (oktober 2019). Blagoj, med Kristianstads Stadsmusikkår. Fröst, med Huaröds kammarorkester och Jonason med Musica Vitae. Underbara upplevelser.  Jag vill nog påstå att det är unikt för ett land att presentera så många fantastiska klarinettister och detta i en tid då det allmänna intresset för orkesterinstrument är i fritt fall. 

Lägg till detta alla de oerhört kompetenta klarinettisterna i våra professionella orkestrar så kan vi med fog tala om DET SVENSKA KLARINETTUNDRET. 

Bernhard Crusell kan vara stolt över sina efterföljare.

 


4 kommentarer

Mina skollärare. De jag minns.

De flesta minns och pratar gärna om sin tid i skolan. Om sina lärare. Deras egenheter. Men jag kommer endast ihåg några få. Mina klarinettlärare har jag i kristallklart minne, men varför inte de som jag trots allt träffade i den ålder där minnet förföljer en bäst under livsresan ?

Södervärnsskolan Malmö.

Här började jag. Här var jag ” Försteklickare”. Avståndet till skolan från hemmet var en promenadväg längs Nobelvägen på cirka 6-7 minuter. Förbi ”Jesusparken”, (Där jag gång trodde mig ha hittat en ballong. Min mor trodde något annat. Hur kunde hon veta?). Förbi ”Plaskedammen” och det ”oanständiga” vattentornet. Men oftast sprang jag….i alla fall till hemmet. Här gick jag tre år. Minns med värme min första fröken, som det hette. Ja, ja fröken var hon nog inte. Min klass var den sista innan hennes pensionering. Lundberg var hennes namn. Hjärtesnäll, och titeln var som sagt ”Fröken”.

Sofielundskolan Malmö.

Året i fyran fanns jag där. För det gjorde jag väl? Det enda jag kommer ihåg var att jag slogs några gånger på skolgården mot dem som var från fel sida av Nobelvägen. Fick lite längre väg till skolan som kallades för ”Soffelocket”. 

Johannes Samrealskolan Malmö.

Klass 1.5 B . Jag hade kommit in. Blev läroverkselev!  Nu hette lärarna adjunkter och var specialister i sina ämnen. Dessa kommer jag ihåg.

Areskoug, Hette matteläraren. Liten och tunn men ändå med pondus som fick oss att vara uppmärksamma, minst sagt. Trots att blickarna var längtande genom fönstret, ut till Dekanen där bollarna rullade. Han kallades för ”Hacke”. Varför? Såg han ut som hackspett? Lika färggrann? Nja.  Nilsson , hade vi svenska och historia. Jovialisk. Lätt att tycka om. Lager, hette vår sång och musiklärarinna. Hennes utseende kunde knappast förknippas med hennes namn. Asketisk och anemisk.  Ämne gällde det att komma undan. Bli befriad från. Skolkritor åts innan sång utfördes. Alla dessa lärare är utan förnamn för mig i dag. Endast svagt ihågkomna….. MEN ! ……Vår idrottslärare har vandrat vid min sida…..och gör så ännu.

Ryttmästare John Ask. Kallad ? Vad tror ni? Jo så klart och genialt…väl? För ”Låda”. Ja, inte så det nådde hans öron….vilket är begripligt

Det var inte ovanligt att yrkesmilitärer arbetade med något annat efter sin pensionering, som inträffade vid en ålder av 50 år (Tänk er det i dag) John Ask var pensionerad ryttmästare, vilket är likvärdigt med kapten i infanteriet. Men ofta ansåg dessa kavalleriofficerare sig för att vara lite finare än övriga inom försvarsmakten. Han var en hårding. Militär disciplin med uppställningar och armbågslucka rättning höger innan lektionen. 

Jag sågs med blida ögon av Låda. För att jag kunde springa lite fortare och hoppa lite längre än de flesta. Något jag inte lärt av honom.  Minns en gång under Lilla DM på idrottsplatsen. Ryttmästaren kom fram till längdhoppsgropen för att fråga hur vi låg till . Vi , från Johannes Samreal. Vi, i helblå dräkt. ” Tvåa, trea och fyra” svarade vi. Sällan har jag sett en så nöjd ryttmästare. Och hade det inte varit för en som senare blev landslagsman , Sven-Åke Löfgren (bilden) hade han nog lagt bort titlarna med ”sina hoppare”.

 

,

Så var det en sommar i  början på femtiotalet. Jag bodde som alltid under lovet i Skanör hos mina morföräldrar. Min morfar lagade trasiga fotogenkök. En solig eftermiddag stod en klart igenkännbar man i huset med sitt sjuka spritkök. Jag hajade till. Flög upp i givakt. Det var ju han. Ryttmästare John Ask…….Och jag undrade länge i livet hur min morfar vågade sitta kvar…Och till och med säga Du till honom !!!

Jag gick fyra år på Johannes Samreal . Gick om trean för att jag ville ha en gedigen utbildning…eller…? Tog aldrig realen. För efter de åren väntade ett helt annat liv…..


Lämna en kommentar

Läget i Malmöfotbollen. Topp sex. Hösten 2019.

Malmö FF.  

Ligger, och kommer att befinna sig i staden Malmös fotbollshierarkis första plats, intill den sista stjärnan slocknat eller jorden fryst till is. Finns – utan att veta helt- få större städer i världen där en klubb så totalt dominerar sin stads fotboll som MFF gör.

Är det bra för MFF? För fotbollsintresset i staden? Kan nog se det med diplomatisk kluven blick. 

BK Olympic.

Aldrig i min barndom, eller ungdom, eller medelålder, kunde jag väl tro att BK Olympic skulle vara Malmös andra lag. Men nu på min ålders höst så har småklubben från Lindängen lagt sig på silverplats om än på ett avstånd likt en ocean-resa i en roddbåt som läcker upp till guldet.

FC Rosengård.

Sexa i årets division 2. Har en känsla av att klubben har högre ambitioner.

KSF Presba Birlik.

Bottenstridande i den serie där Malmös fotbollslag, som kämpar om att vara stadstvåa, och heter Div 2 Västra Götaland.  Överlevde i år.

IF Limhamn Bunkeflo.

Ja, jag sätter dem före nästkommande lag eftersom LB07 är klara för division 2. Och kanske klara för ett samarbete med giganten i staden? Hur faller det ut?

IFK Malmö.

Denna märkliga klubb. Som blandar och ger. Som verkar ha en lagmoral som är ”omoralisk”. Som var topptippade men nu får kvala sig kvar. Och som för alla äldre fotbollsvänner är stadens naturliga tvåa. Malmös fotbollsfärger är ljusblått och gult. Läste på deras hemsida om orsaken till årets debacle. Skador och avstängningar…javisst…men det är inte bara otur. Sen det mest patetiska. Laget blev chockat efter att ha fått stryk med 2-1 i premiären mot Eslövs BK !!!! Jaha…Men då borde de väl insett att här behövs mer träning, mer kampmoral….tycker jag.

Höstlöven faller i Pildammsparken. Restauranggäster på Möllan och Lilla Torg drar sig in i krogvärmen. Medborgarna förbereder sig på ännu en skånsk vinter.  Men än skall tre klubbar upp till bevis. Olympic mot ettan ? Lycka till . IFK för att inte sjunka ner i träsket. Lycka till. Och så då . MALMÖ FF MOT ÄNNU ETT MÄSTERSKAP, SAMT ETT LIV I Europa-League EFTER JUL. STORT LYCKA TILL.

Och hatten av …..eller på.


Lämna en kommentar

” Kulturfrågan Kontrapunkt” 2019

Ett TV-program som nu fått några årsringar inristade i den nutida upplagan och befriats från barnsjukdomar. Programledaren Ella Pettersson är klok nog att inte försöka härma varken Sten Broman eller Sixten Nordström.

Den yngre läsaren kanske undrar vilka dessa personer var/är ? Sten Broman var programledare för ”Kontrapunkt” under många år Programmet startade som en tävling i att avslöja klassiska musikverk mellan lag från olika landsdelar. Blev senare en kamp mellan de nordiska länderna. Deltagarna förutsattes inte att veta vad som spelades utan med sina genuina kunskaper i ämnet resonera sig fram till avslöjande gällande titel, tid, stil, kompositör. Sten Broman guidade på ett sätt som bara han kunde. En sällsynt personlighet som ingen kan efterhärma. Sixten Nordström tog över programmet efter Broman med den äran. Men nu till nutiden.

Kulturfrågan Kontrapunkt” är ett program vilket är en prydnad för Public Service. Ett i tiden så ovanligt befriat program från gapande, hoppande, storskrattande, handklappande kändisar som ses i infantila lekar eller frågesporter som till och med får Bollibompa att framstå som seriöst.

De tävlande äger personlighet som utstrålar, intellekt, bildning, parat med humor och prestigefull tävlingslust. Programmet tar oss med till olika konstformer, musik, litteratur samt bildkonst vilket behärskas imponerande av lagen. Till och med litteratur som skapats före Kristus i vår tideräkning! Vilket bevisar att stor konst är evig. Lägg till detta fina musikerframträdanden och Pernilla August som gav litteraturen nyanser. 

Programledare och domare har hittat hem i sin framtoning. Möjligen kan någon tycka att svaren på frågorna kan bli lite segt överambitiöst långrandiga?

Ser fram emot en fortsättning i det annars så rådande mediala kulturmörkret i vårt land . (I synnerhet gällande den klassiska musiken)

Ps Bild från när jag fick spela i Bromans Kontrapunkt med Blåsarkvintett 65.

 

 

 


Lämna en kommentar

Allsvenskan i fotboll 2019 med fem omgångar kvar. Så här går det.

1   Djurgårdens IF                          56 p

—————————————————-

2. Malmö FF                                  53 p

3. AIK                                             52 p

———————————————————–

4. Hammarby IF                             50 p

5.  IFK Norrköping                         46 p

6. BK Häcken                                 44 p

7. IFK Göteborg                             44 p

8. Örebro SK                                 32 p

9. IF Elfsborg                                 32 p

10. Helsingborgs IF                       24 p

11. IK Sirius                                   22 p

12. Kalmar FF                                22 p

13. Östersunds FK                        21 p

———————————————–

14. Falkenbergs FF                       19 p


15. GIF Sundsvall                         16 p

16. AFC Eskilstuna                       15.p

Ingen behöver vara expert eller orakel för att nu på upploppet konstatera att målsnöret kommer att sprängas av ett lag från Stockholm eller Malmö . Skådar jag huvudkonkurrenternas resterande uppgifter så tippar jag MFF som segrare. Varför?

Det stundar ett derby mellan DIF och Hammarby. Här försvinner en guldkandidat.  Tippar att DIF får ge sig för formstarka ” Bajen”. Vilket bäddar för MFF som har kvar att möta AIK på hemmaplan. Där försvinner ”Gnaget”. MFF har då också råd att tappa poäng i den svåra bortamatchen mot Hammarby, och någon annan poäng tappar inte MFF. Alltså : Ännu ett guld för Malmö FF. Kanske på bäst målskillnad? (Reservation stavas Europa-League)

Två klassiska IFK-klubbar tävlar med BK Häcken bästa plats på övre halvan under de fyra stora.

ÖSK och IFE kan känna sig säkra på ett liv även 2020

Hela sju lag får ta på blåställen. ÖFK blev en ”Askungesaga” vilket jag kan beklaga. HIF bör hålla sig ovanför vattenytan . Likaså Kalmar FF.

På kvalplats hittas Sirius, ÖFK, eller GIF Sundsvall. Ut åker FFF och AFC Eskilstuna . Saknade av…….?

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 3 Stockholm)

Så kom jag dit igen. Till min favoritstad. Tåg en höstlig eftermiddag från Umeå söndagen den 25 augusti.

Anlände i skymningen till Stockholm…till hotellet….till det som nästan blivit en stamkrog. Esplanad på KarlavägenNu med nya ägare sen senaste besök. Inte längre favoritölet Baron Trenck på repertoaren .Inte längre befriad från högtalarmusik. Inte längre min favoritkrog i staden…..Efter en tid anlände några unga personer med instrumentfodral … sen några till….sen några till ..sen….sen. En hel internationell ungdomssymfoniorkester trängdes i den lilla lokalen.  Varför just där? Ja, det får jag aldrig veta. 

” Du är välkommen hit på vår guldfest”! ” Det tror jag inte att jag är” Blev mitt övertygande svar. ” Jo om du har rätt halsduk på dig”

Var kan jag befinna mig för att få detta generösa erbjudande och varför? Så klart ätande lunch på krogen ”Östra Station”. Den ägs av Berit. En legendarisk Djurgårdssupporter 70 +. Jag var som så ofta lite falskt smickrande och hade gratulerat henne till serieledning. Avslöjat min klubbtillhörighet. Pratat en stund med denna trevliga dam (Jodå de finns andra än MFF:are som äger den egenskapen) ”Rosenberg var inte glad igår” . Sa hon desto gladare. Detta var dagen efter att DIF slagit MFF med 1-0. Sen gick jag, med isterband i magen, och artigt avböjande närvaro vid en eventuell guldfest.

Det vart högsommarvarmt i Stockholm de här dagarna. Törsten gjorde sig ofta påmind. (även då) På en inbjudande uteservering fanns ingen plats……Jo, där vid sidan om en till synes mycket gammal dam intill sin rullator. Skall jag? Har inte lust att prata…….är för trött….och som så ofta osocial…och vad har vi gemensamt?…..men att sitta inomhus…nej…frågar om jag får dela hennes bord…..Och tack för det.

Under en dryg halvtimme fick jag följa med till flera metropoler på vår planet. Till det gamla Stockholm , som egentligen också är mitt Stockholm. Damen hade levt /levde ett rikt spännande liv och ägde en berättarkonst intill fulländning. Bekräftande att varje människa är en roman.  Efter att ha druckit sitt vin reste hon sig mödosamt upp , sa hej, försvann i riktning Humlegården. Jag satt kvar fascinerad, och lite skamsen över mina tidigare fördomar. Samt även nu med inbjudan. Denna till hennes sommarhus i Båstad. Men så klart vet jag att vi aldrig träffas mer. Och i samma ögonblick kom Ulf Adelsohn i god fart på cykel och höll nästan på att köra omkull Elisabeth Tarras Wahlberg. (Läsaren märker i vilka kvarter jag befinner mig.)

Har ofta funderat på vad min ständiga längtan till Stockholm beror på. Det räcker att se bilder i TV från staden för att längtan skall bli akut.  Stadens skönhet? Kulturutbudet ? Restaurangerna? Idyller som Djurgården med flera? Skärgårdsbåtar? Ja, allt detta men framförallt………..

Här levde jag nästan hela det tonårsliv som präglade mig.  Som den nostalgiker jag ofta är kan jag i fantasin uppleva Stockholm från den tiden. Men allra mest alla människor som jag mött. Många finns kvar ännu. Bara att veta det är trösterikt. Kanske stöter vi på varandra om jag vandrar dit eller dit?….hoppet finns …jag är ju där…. så……var det inte hon……som satt på tunnelbanetåget i riktning…?  .

Ljudet av hästhovar på Valhallavägen nådde mig av en slump. Där kom de. Mina efterträdare. (Nu endast med brassinstrument. Klokt) Ridande vaktparaden på väg mot slottet från kasernen på Lidingövägen. Men det var det Stockholm jag flydde ifrån…..väl ? Tittade på dem och mindes….K1. Stallukt. Hästen Juvel. Spattiga hästar. Putsade ridstövlar. Modell-ä-uniform. Klarinett eller fanfartrumpet…..Jo, det var från det jag flydde….DET Stockholm saknar jag inte. 

Onsdagen den 28/8. Tåg mot Kristianststad.  Och så klart. Stopp i Alvesta. Elfel. Ersättningsbussar. Att resa med svensk skrutt-järnväg fodrar god fysik och kalla nerver. Men hem efter åtta dagars utflykt norröver kom jag. 

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti (Del 2. Umeå. Militärmusikträff)

Där var gänget igen. ”Kvarten”, Sölve, Nore, Bosse, ”Lövas” och många andra som levt motsvarande liv som jag. Som har ”blåst flaggan”. Som har burit notställ och städat toaletter och korridorer. Putsat instrument. Blivit inspekterade av Ille eller ”Wicke”. Gått miltals marschmusik. Stavat trumvirvlar tills fingrar blödde. Enkelt uttryckt en homogen grupp gubbar från Boden till Ystad. Musikanter som inte pensionerar sina instrument förrän fingrarna blivit orörliga och tänderna lämnat munnen. En församling i vilken jag trivs. Vi pratar samma språk om än med skilda dialekter. 

Det var fjärde gången som jag deltog i den årliga träffen med medlemmar i ” Sveriges Militärmusikers Förening”. Årsmöte samt konsert tillsammans med lokal musikkår. I år var det Umeå som var värdstad.

Konserten ägde rum i Tegskyrkan. En stor entusiastisk publik fick höra en väl genomförd konsert. Som utropstecken måste nämnas jazzigt duo-spel mellan harmonisnillet Eskil Columbus och trumpetgeniet Lennart ”Kvarten” Axelsson. Dirigerade gjorde föreningens maestro Bengt Gidlöf, samt Umeå Hemvärnsmusikårs ledare Helena Sandström. Divertissemanget som alltid proffsigt presenterat av Martin Holm.

Sveriges Militärmusikers Förening jubilerade detta år. Har nu hunnit fylla tjugo år. Ordförande är Christer Holm. En eldsjäl som gör ett lysande arbete som tyder på genuin kunskap parat med stor kärlek till sin uppgift. Att se hans vänliga, nöjda ansikte i publiken under konserten värmde. Som om han fick sin lön för allt arbete.

Med på träffen var också en klarinett-kollega från Kristianstad. Vi träffas ofta. Varje måndag repeterande med Kristianstads Stadsmusikkår. Nu delade vi stämma i Umeå, Jack Larsson. Tommy Stjernqvist är en fritidsmusiker från Kristianstad. Mångårig ordförande i Kristianstads Stadsmusikkår. Nu speciellt inbjuden av Ordförande Holm. Fick också överraskande träffa den klurige ”FB-legendaren” P-O Svanström , vilken förstärkte Umeå-kåren.

Fest efter konserten precis som vanligt. På sena kvällen kunde det höras valthornsduetter i baren på hotellet !! Ronny Jonshult och Helena Sandström bjöd in Mozart till en bar på ett hotell i staden Umeå. Det kallar jag att vara spelsugna.

Så får vi se vart vi hamnar nästa år. Längtar redan. Vill träffa samtliga igen. Åter få höra väl och mindre väl kända anekdoter. Och så klart. Få spela. ”Så länge skutan gå”. Om travesteringen godkännes.

Till sist ett hjärteminne från dagarna. Gick på musikhögskolan i mitten på sextiotalet. En av mina klasskamrater var Bernt Lindahl. Boende i Umeå. Hade fått reda på att han nog skulle komma till konserten. Hade inte sett honom på över 50 år. Kommer han? Känner jag igen honom? 

Stod och väntade, spanade vid entrén…….Inte han…inte han….inte han….väl …? nej…Inte…han kommer nog inte…. Då en man bakom en rullator tillsammans med en kvinna……kan det vara…?  Nja..Ja lite likt ändå…Men…? .Så kom de förlösande orden från den medföljande damen riktat till någon närgående. ” Han har spelat klarinett och saxofon”. Då visste jag. Då hade jag träffat en mycket kär kamrat igen efter alla dessa år. 

Nu låter jag bilderna berätta om de fina dagarna i Umeå. 23-25 augusti 2019.

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 1. Köpmanholmen/Ö-vik)

Fick reda på att det brunnit i Hässleholm och tågtrafiken var drabbad. Nåja , det är nästan en vecka till jag skall resa norrut….så …det är inga problem. Men så kom de oroande rapporterna. Arbetet skulle ta tid. Inga tåg kunde avgå norrut från Hässleholm på……?  hur lång tid?………Nu kände jag flugans kalla fötter på skelettet………hur kommer jag till Stockholm? …till Örnsköldsvik? Ringde taxi för kostnadsförslag mellan Kristianstad och Alvesta. 2700 kronor skulle tas från den magra pensionen….men vad göra? Jag MÅSTE upp.

Då ingrep en ängel. En svägerska med humana känslor. Klockan 05.30 tisdagen den tjugonde augusti satt tre personer och en oavbrutet underhållande pudel i en bil med destination Alvesta. Chaufför Cecilia Welin. 

Tåget från den småländska järnvägsknuten till Stockholm var glesbesatt. Räksmörgåsen i bistron stor och god som alltid. Ölen likaså. Infarten till  huvudstaden lika betagande, också den som alltid. Nu väntade tåget till norra landet.

När inträder Norrland om man kommer söderifrån? Norrland, detta vidsträckta begrepp. När man lämnat Gävle menar jag. Allting blir så mycket storslagnare. Längre mellan orterna. Träd…träd…träd…….

Det finns hus/hem i vilka man omedelbart trivs . Kalla de mysiga, ombonade eller trivsamma. Ett sådant befinner sig på Virkesvägen i Köpmanholmen. Vällusten känns i samtliga sinnen omedelbart efter ankomsten. Jag har varit där förut. Där bor Janne och Marie Byström. Svåger och svägerska. Nu väntade tre dagar i deras idyll. Trädgården omringad av blåbär och vildhallon. Mat och dryck serverad med kärlek och generositet.

Köpmanholmen är för mig som en nerv-medicin. Älskar att vandra ensam i samhället som ligger inbäddat, liksom beskyddat av mäktiga berg. Som bjuder på betagande sjöutsikt och en luft lätt att andas. Husen ligger välskötta omgivna av trädgårdar vilka oftast har naturtomter. Tystnaden går att ta på . Katterna är många och nyfikna som katter är i hela världen. Tanken klarnar. (Jag förstår att vintern kan kännas lång och att jag endast är främling på tillfälligt besök)

Så blev det också en premiär för mig under dagarna där. Än är jag inte gammal nog att ha upplevt allt. Nu var det dags för SURSTÖMMINGSPREMIÄR. (bilden kanske säger vad jag föredrog?) Nej, det får bli en första och sista gång. Beroende mer på konsistensen än smak eller lukt. Övriga surstömmings-deltagare framförde en divergerande åsikt. Någon inte utan förvåning.

Fick också glädjande nog träffa vår guddotter Emma och brodern Oscar. (Bilden tillsammans med  sin skånske kusin Måns.)  Avståndet gör att vi ses alltför sällan. Och när inträffar nästa gång? Tiden går…..och går….och… För på morgonen den tjugotredje i månaden ställdes färden mot resans huvudmål. Militärmusikträffen i Umeå. Till vilken jag återkommer i del 2.