JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken 2/6 ”Från tropikerna till Norden”.

Var skall vi sitta? Alldeles för varmt på altanen. Möjligen bakom äppelträdet om solen hinner skugga innan klockan blir 14.00.

Där gick vi med våra bekymmer. Så lätt klädda som det moralen tillåter i en trädgård inte helt insynsskyddad. Svettades, planerade, svettades…….svettades. Klockan var middagstid. Solen sken och värmde. Hade vi blundat och inte sett den frodiga försommar-grönskan kunde vi varit i Afrika.

Vi väntade på gäster. Sådana som är i ”Corona-riskzonen”. Alltså skröpliga och kraftlösa 70 åringar med många års-plus hos vissa. Två kollegor, kända från flydda tider, samt en charmerande söt kvinna.

Stig Gustafsson. Lärde jag känna 1958. Jag som medlem i Svea Livgardes musikkår. Stig som elev på musikhögskolan i flöjt-klassens solistlinje. Kommen, som så många andra, från kårer utanför huvudstaden, och blivit förlagda på någon Stockholms-kår under studietiden. Efter Stigs examen sågs vi igen då jag flyttade till Kristianstad 1961 till den musikkår som Stig tillhört sen 1953 och vilken han blev trogen hela yrkesslivet. Stig, som bland många meriter, har varit Stadsmusikkårens mångårige ledare, samt har förärats kommunens kulturpris. Nu bor vi sen många år cirka 100 gångbara meter ifrån varandra. Träffas ofta och minns tiden från kanske framförallt Blåsarkvintett 65. Samt resor med Stadsmusikkåren. Tar oss ännu till Stadsmusikkåren med flöjt och klarinett. Den orkester som blivit nästan som en familj för oss.

Ingmar Nordström. Träffade jag redan 1955 under samma förhållande som med Stig. Ingmar, som såg mig lite som sig själv. Vi var båda små och klena då vi gjorde vår entré som musikelever. Spelade klarinett. Blev så småningom löpare. Ingmar började i militärmusiken på fyrtiotalet. Först I 6, senare I 11. Slutade sedan då hans orkester krävde allt mer tid. Ingmar Nordströms band känner många till. Riksbekant genom TV och från flera andra sammanhang. Träffade Ingmar igen långt senare i våra liv då i vår kamratförening . Nu ses vi ganska ofta. Ringer ibland. Och pratar och pratar och pratar.

Klockan 13.00.

Himlen är blå som MFF:s klubbtröjor. Solen gul som….nej det säger jag inte. Värmen som på savannen i Kenya. Svetten drypande. Andningen tung. Passar det verkligen med kaffe? Vi har öl i kylen, men till kakor…nja. Och igen var skall vi sitta?

MEN !

Det kommer ett litet moln långt där borta i nordost. Behövs god syn för att upptäcka. Ett värmemoln så klart. Ännu ett dyker upp… och ett till nu lite mörkare. Hör jag inte lite muller? Blir inte molnen fler och dunklare? Vi kan väl sitta ute? För regn blir det säkert inte. Eller?

Klockan 13.30. Det blir allt mörkare. Bestämmer oss för att duka på altanen under markisen. Men det är inte trevligt om det regnar. Då måste vi tränga ihop oss som inte vi gamla bör göra. (jobba till 75 minst, däremot). Börjar känna oro. Spanar ständigt mot den allt hotfullare himlen. Men varmt är det…….ännu….men vinden tilltar…vad händer?

Klockan 13,55. Går ut på uppfarten för att möta gästerna. Ännu inget regn. Ännu högsommartemperatur. Stig kommer med ungdomlig spänst från sitt hus. Han tror inte på regn. Känns tröstande…men nja. En bil av märket Mercedes (Bilmärken kan jag. Känner ingen loggan) svänger in. Ingmar och livskamraten Ann-Marie anländer med liljekonvaljer i famnen. DÅ! De första trevande dropparna. Precis i rätt tid. Tunga men ännu glesa. Vi skyndar förbi potatisland och bärbuskar till altanen under markisens skydd. Än är det varmt så sommarkläder är de rätta kroppsskavanks-skylarna.

Jodå. Vi vet vad vi skall prata om. Vi gubbar i alla fall. Lite om Ille Gustafsson. Lite om Karl-Erik Lennholm. Lite om Sven Knutsson. Också lite Ille igen. Lite om Hugo Svensson och klarinettkollegan Hasse Ericsson. Lite om Marc de la Berg och så lite om Lennholm igen. Lite om Folke Carlsson och Gert-Åke Walldén, Harry Sernklef och Birger Weigert . Lite om Sune Pålsson och så Ille igen naturligtvis. Lite om Hasse Marin. Glömde jag Lennholm? Så klart inte. Ser alltid till att min ”idol” är representerad. Lite om…ja alla de profiler vi träffat. Alla händelser. Alla skratt som nu repriseras. Personer som är okända för de flesta men legendarer för oss. Ständigt återuppväckta.

Så sitter vi där. Lite för anarkistiskt hopträngda. Börjar frysa lite. Regnet tilltar. Mullrets ljudkuliss likaså. Framme vid första Ille-anekdoten tar jag på mig en tröja. Kommen till Lennholm lånar vi filtar till Stig och Ingmar. När Sven Knutsson dyker upp låter vi också infravärmen skingra den allt råare luften. Marc de la Berg gör entré till en svepande kylig vind inte likt hans personlighet. Gunnar Bergqvist som alltid i skrattets centrum. Vem är roligare än han? Ingen . Eleven med ett underbett som slog hakan i oktavklaffen kan vi höra till livets slut. Jackor lånas ut och åker på när Ingmar berättar om möten med egocentriker som Cornelis Wreswijk , Ernst -Hugo Järegård, Östen Warnebring med flera till ackompanjemang av smattret mot markisen. När Folke Carlsson krossar cellon och Marin får en alldeles för liten mössa, ”Kniv-Olle” räddar Ingmars musikelevsanställning – för vilken gång i ordningen-? dånar åskan. Damerna lyssnar andaktsfullt….nja …de kan anekdoterna..kanske klarare/sannare än vi? Verkar som om de har annat att prata om, oförklarligt nog. Börje Fredriksson, jazzgeniet får sin del. Åskan går runt..runt runt…tycks aldrig sluta. Vill kanske vara med? Slutar gör heller inte berättarkonsten….vi trivs. Trots att vi inte kan sitta ute på nyklippt doftande gräsmatta bland rhododendron och syren. Men hopträngda, lite huttrande, bärande värmande kläder, infinner sig en speciell mysig stämning.

Klockan 18,30. Gästerna lämnar. Solen skiner åter från en klar himmel. Vem regisserade?

Så fort kan en tropisk dag förvandlas till den mera typiska för den svenska sommaren. Men en dag att minnas av andra skäl. En dag då vi som snart är de sista kvarlevande av de som levde i den mycket speciella värld som var den gamla militärmusiken i Sverige. Den som präglade oss och vi lärde oss att älska. Vi tröttnar aldrig på att berätta om och om igen..Vi som varit med. Vi som vet. Snart ses vi igen . Den femte september i vår snart sovande kamratförening.

Lägger in några bilder på Stig och Ingmar i olika åldrar och situationer.

Ingmar tvåa från vänster i första ledet.


2 kommentarer

Sköna maj….Nja…Men har upplevt en än värre majdag av olika anledningar ..MAIF-MFF år 2010.

Sitter inomhus väl täckt av tjocka kläder. Det är den tolfte dagen i den månad då solen skall le. Då näktergalen skall sjunga. Då bina skall surra. Fjärilarna ystert flyga. Tulpaner nästan skamlöst öppna sig. Häggar skall dofta…skomakare hålla stängt mellan hägg och syren…..men..nejdå..Då minns jag plötsligt en majdag som var än värre.

Litet utdrag från min text i boken ” Och vi var med”.

Oh hur härligt majsol ler” Sjöng jag när jag vaknade denna morgon. Steg upp glad såsom fågeln i morgonstunden med raska kliv. Drog upp persiennen. Tittade ut och undrade om gåsen var upptinad till kvällens Mårtensmiddag. Visst måste jag ha legat i coma, visst måste sommaren flytt utan min vetskap. Regnet öste ned, termometern vägrade visa tvåsiffrigt. Långt ifrån. De flesta skomakare gör klokt i att hålla öppet lite till i väntan på häggens dofter.

HÄLLEVIK

Framme i Hällevik har regnet upphört. Hennings rökeri lockar med sill, potatismos och lingon serverat al fresco. Promenad från Hennings till Strandvallen är som en färd i paradisets väntrum. Eller kunde varit. Regnet har återvänt. Blåsten pånyttfödd likt vårvindar friska, men kallare. Villorna, som annars så inbjudande generöst vänder öppna dörrar och fönster mot havet, hukar huttrande med tillbommade fasader.

STRANDVALLEN

En dryg timme innan avspark är vi på plats. Ståplatser utan tak erbjuds artigt till bortasektionen. Vinden rakt emot oss från Östersjön, som vore den ditkommenderad av Mjällby.

MATCHEN

Oss kan ingen jävel slå för vi är di himmelsblå” .

Låter det från klackledaren. Övriga svarar lydigt, upprepande på uppmaningen. Den manliga körklangen är uppenbar dock men inslag av ljuva sopraner.

” Varje gång vi tar poäng . R-nkar vi till fotbollskväll”.

Nu försvinner sopranerna i kören. Inte ens den tidigare så vitalt hojtande , något förfriskade damen nedanför mig, tycks vara villig att i jämlikhetens namn, vilja deltaga i denna kollektiva , segerglada, så naturligt självklara gemenskap.

En bit från den utvalda klackdirigenten försöker en ung förmåga att överta huvudrollen. En tronpretendent? En revoltör? Eller kanske en lärling till demagogen? Hans klädsel i kylan är minimal, liksom en signal till samtliga att han är okänslig för allt obehagligt och därmed att räkna med i stridens hetta. Hans fritid tillbringas sällan i löparspår eller motionshallar , om synintrycket står för sanningen. Men avsaknaden av karisma och anständig nykterhet är sällan fruktbart då det gäller att elda folkmassor.

Första halvlek.

Framåt Malmö. Heja di blåe. Kämpa på himmelsblå”

Ramsor utan verkan. MAIF tar paus med en 3-0-ledning. Men hoppet om en vändning kvarstår. Större under har skett.

Andra halvlek.

Vid ställningen 3-2 är jag säker. MFF vänder det här. Men tiden går och går och går……Dimman tilltar. Novemberkänslan tilltar. Regnet tilltar. Vinden tilltar. Kylan tilltar. Groparna i planen tilltar. Svårmodet tilltar. Hopplösheten tilltar. Och tilltar…Långt borta i diset vid andra målet sträcks gula ärmar i luften. Hopplösheten är definitiv. ”Nu går vi till bilen” säger min vän Christer. Och aldrig har jag längtat så efter få lämna en fotbollsarena där MFF spelat.

Detta var en majdag jag inte glömmer. Den fick mig då att lova att aldrig mer gnälla över kyla, regn och blåst i den så romantiskt omsjungna månaden maj. För det kommer en dag då frusna själar skall tinas upp. Skall försöka att hålla det löftet nu…..men det är svårt. Jag fryser. Men snart så…….


Lämna en kommentar

Valborg och Första maj.

Två av årets dagar som betytt och betyder mycket för mig . Många har bevarats i minnet …som

VALBORG. Det är något magiskt trolskt, nästan hedniskt över denna kväll. Som om mörka krafter och onda naturväsen blir besegrade..skrämda av elden…..tvingas till reträtt och ge plats för ljuset, för hoppet. (Kan ett virus brännas till aska denna Valborg)?

Det var något år efter krigsslutet. Mina föräldrar och jag satt i en tågkupé på väg till Malmö efter besök i Skanör hos min mormor och morfar. Mörkret hade nått den skånska södern. Eldar syntes tätt intill varandra under hela resan. Som de förmedlade ett budskap till varandra likt tider som flytt. Hela slätten stod i lågor. Detta är mitt tidigaste Valborgs-minne vilket har följt med mig under nu så många Valborgsmässoaftnar. Som blivit ”Min Valborgsmässoafton”.

Långt senare i livet, i timmen då april lämnar över till maj, står jag ensam i ett stort hus på ett stort regemente. Tittar ut Ser fullmånen. Får en vemodig känsla. Vad är felet? Var glad. Våren väntar på dig. Du är ung. Än klappar hjärtat med friska slag….. Men….. Så här skall det inte vara, är känslan inom mig. Jag, 21 år ensam en kväll som denna. Borde vara ute med andra unga. Festa, Skratta. Kanske träffa någon ”Valborg ? Längtan..längtan…längtan…..

Den roliga tiden på Rådan (Svea Livgardes musikkårs lokal) har diminuerat. Jämnåriga har sökt sig andra bostäder, fått ett nytt liv. Men jag…..jag ….håller på att bli en institutions-människa. Kvar på ett regemente. Tror det var denna stund som avgjorde mitt beslut. Att söka mig därifrån. Dock tillägger jag med emfas! Minnena från den sorglösa tonåren tidigare är jag mycket tacksam för.

FÖRSTA MAJ . Sol. Ljus. Värme. Grönska. Manskörer. Blåsorkestrar. Kortbyxor. Demonstrationståg. Dans i folkparker. Glass och lemonad. Revelj. Pånyttfödelse. Glad såsom fågeln i morgonstunden. Sköna maj välkommen…………..och……och…….Det som är just ER första maj.

Vi stod ofta på Bergsgatan i Malmö, min far och jag. Såg hur demonstrationståget närmade sig landets äldsta folkpark, den i Malmö. Såg och hörde alla blåsorkestrarna. Det var nog här/då, i min tioårsålder, som fröet såddes. Det att en gång få spela ett instrument. Så kom den orkestern jag väntat mest på. Den, som jag hört så många gånger på idrottsplatsen. Den, i blå uniformer. Och min fader skulle inte våga besvara min retoriska fråga, om vilken orkester som är bäst, med något annat än. Ja!! MFF-orkestern är bättre än alla andra…..mycket, mycket bättre. Då var jag nöjd med barndomens första-maj-firande.

Jag var stolt den här dagen första maj 1958. Stod i Humlegården med trumma. Hade fått min allra första betalda spelning utanför lönen på regementet. Ja, inte bara EN spelning utan….. Hade parkerat en cykel på Gärdet dit där vi skulle hamna. Hann med hjälp av denna tillbaks till ”Humlan” för att hinna med ytterligare en orkester-marsch . Så långt var tåget. Minns också att jag fick 45 kronor. Socialdemokraterna gav 20. Men kommunisterna hela 25. Nejdå. Jag föll inte för att bli kommunist trots deras generositet . Var dock likt en legoknekt, eller demimond, vilken gjorde allt för pengar.. Då….

Sextiotalets första maj var hektiska. Revelj klockan 08.00 med Valborg i kroppen och huvudet. Militärmusiken utgick från Kronohuset i Kristianstad. Spelade stående där Svenska Arméns revelj. Den som ställer krav på trumslagare. Därefter marsch genom den trötta staden, men med många morgonpigga traditionsbärande medföljande, samt öppnade fönster i hus, ibland presenterande lätt klädda damer, vilket jag försökte skydda mina ögon från….tror jag…väl….eller…. I leden luktade det orkester. Alltså dofter från drycker den kväll som varit. Tivoliparken väntade oss med späd, nyfiken grönska. (Här ses jag med trumma i ytterledet.)

Konsert från scenen i Tivoliparken med musikkåren. Hem. Ombyte för demonstrationstågs-marsch. Kanalgatan kan vara lång innan Sommarlust nås, även för en vältränad ung man.

Ombyte igen för att spela dansmusik på Sommarlust mellan 15.00-24.00 med Gert-Åke Walldéns storband. (Jag längst till höger andra raden)

På sjuttiotalet hade militärmusiken blivit regionmusik och Kristianstads stadsmusikkår tog över reveljtraditionen. Inledde alltid med den marsch som nästan blev kårens signatur. Andulko Safarova , vilken vi förärats under en resa till Kolin i Tjeckoslovakien. När Andulko ljöd på stadens gator och boulevarder hade sköna maj anlänt till staden Kristianstad.

Nu har jag sen länge slutat att marschera, Ja, detta år tillåts inte ens konserter. Livet har också av naturliga skäl blivit mera tillbakalutat. Men ändå. Visst spritter det lite. Visst finns den stigande saven där i den gamla kroppen. Då, när våren gör sitt definitiva intåg och minnen från fornstora dagar blir nästan som vore det i går.

SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN !


Lämna en kommentar

Fotbollsabstinens i Corona-tider

Det var en gång……Så börjar alla vackra sagor.

Året var 1958. Det skulle spelas VM-fotboll i Sverige. Något som hette televisionen hade börjat leta sig in i en del svenska hem. TV-licens- innehavarna utökades nu likt ett virus som spred sig, men ett välkommet virus. Ett fotbolls-virus. Vilket få vill skydda sig mot. För nu skulle Sveriges television visa fotboll till alla dem som inte kunde ta sig till arenorna. Aldrig har dåtidens ändå fåtaliga TV-innehavare varit så populära. Det trängdes i små rum. Satts på golv och i fönsterkarmar. Allt för att se fotboll. TV-fotbollsprologen var skriven. Detta hände i en tid för längesen. Kanske svårt att förstå för en generation som ännu inte fyllt sextio?

Året efter, 1959, visade televisionen en klubblagsmatch. IFK Göteborg mot Sparta Rotterdam i den då ganska nystartade Europacupen. Men annars förflöt en lång tid då endast vissa landskamper och landslagsmästerskap televiserades. Händelser som var efterlängtade . Som absolut inte fick missas , unika som de var.

Den 29 dagen i november år 1969 skedde något som det talas om än idag. Minns hur jag och många, många andra för första gången skulle få se något hittills fördolt för de flesta. Fotboll från den högsta ligan i fotbollens moderland. Hjärtat slog. Vad skulle jag få se? På en lite snöpudrad vinter-förebådande plan slog Wolverhampton Sunderland med 1-0. Nu var lördagseftermiddagarna heliga för alla som älskade sporten. Då fick vi inte störas.

Vi härdade ändå ut de åren med långa fotbollsbefriade dagar….men tiden gick och gick och gick………..OCH! Så blev det en helt annan värld. Nu var det slut med att ratta på radion för att få in utländska knastriga sändare som på ett för mig otydbart språk refererade någon match i Europacupen. Nu var ”fotbollsoåren” förbi då endast tidningen dagen efter matcher kunde ge resultat. Nu inträdde ett överflöd av TV-kanaler och datorsidor vilka generöst släppte in oss till matcher på jordens alla fotbollsarenor. Man blev blasé. Vilka matcher skall jag välja? Nej, knappast den…men kanske den ..eller….zappar väl lite så får jag se…………Jag/vi blev fotbollsbortskämda i den nya sköna världen.

År 2020. I vintermånaden februari.

Allt var som vanligt. Precis som det alltid skall vara. Europaspel, samt de stora fotbollsligorna, underhöll. MFF hade börjat visa upp sig efter vinterdvalan. Och snart skulle det finaste av vårtecken börja blomma. Allsvenskan i fotboll. Som vi längtade.

Mars år 2020.

Vad är det som händer? En del matcher spelas utan publik. Några skjuts till framtiden. Allsvenskan och Superettan tillhör dessa. Men jag tröstar mig med att endast fem minuter på cykel skiljer mig från Nya Vallbjörka där Nosaby IF spelar i division 2. Det får bli et godtagbart surrogat tills…Det här tar väl snart slut….. tills……….Division 2 får inte starta….okej då cyklar tio minuter till Grönevi på Näsby och ser på Näsby IF…… Då utgick ett dekret:…. Endast 50 personer får vistas på samma plats. Nu var mörkret likt vintersolståndet………och är det…är det….är…………

Så här sitter jag nu. Minns hur det var i gamla fotbolls-återhållsamma tider, men detta är värre…..mycket värre. Hur länge ?

Men vänta lite. Hesgoal sänder från Vitryssland. Där härskar Lukastjenko. Där syns inga virus. Där spelas fotboll.

Ps. Tro nu inte att jag inte förstår och vet att det i dessa tider finns mycket värre som drabbar oss än sovande fotboll……Men ändå. Tråkigt är det.


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


Lämna en kommentar

Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm. En världsstjärna jag lärde känna.

Under min tid på Svea livgardes musikkår mellan 1955-1961 hade jag förmånen att träffa många personligheter. Flera av dessa var så kallade Landsortare. Vilket var benämningen på de militärmusiker från kårer utanför huvudstaden som studerade i det som då hette Solistlinjen på musikhögskolan. De kom från Boden i norr till Ystad i söder och blev under studieterminerna förlagda på någon av Stockholms militärmusikkårer och fick deltaga i de kårerna. (Svea Livgardes musikkår kunde då uppvisa en numerär på över 50 musikanter) En av dessa var Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm.

Hasse kom en septemberafton hela långa vägen från fältjägarregementet i Östersund och hade ett fagottfodral som bagage. Året var 1958 eller möjligen 59. Jag var musikkorpral, Hasse furir. Han tog ett rum på Rådan. (Musikkårens lokaler) Och blev en av dem, som vi som bodde där då, nu kallar för Det gamla Rådan-gänget.

Han satte snabbt avtryck som varande något bohemisk. Även god schackspelare vilket kanske inte säger så mycket i vår konkurrens. Kunde ta sig från sitt rum på tredje våningen , där gardinerna ofta var tillslutna med klädnypor för att utestänga besvärande solljus, ner en trappa för orkester-repetition iförd uniform modell 52 och röda filttofflor. Något som inte dåvarande musikdirektören Marc de la Berg helt uppskattade. Märkligt…eller ?

Han saknade också förmågan att kunna läsa av situationer vilka de flesta upplevde som hotfulla. Som under kortspel på underbefälsmässen. Där fanns atletiska trupp-överfurirer som inte var att ”leka med” om någon tänkt sig det. Där spelades kort om pengar. Ofta var en musikant från Örebro med i spelet, TyroneTyrreGustavsson. ”Bakspelare” till honom var just von Lövenhielm vilken glatt ryggdunkande applåderade om Tyrre vann…….då levde han farligt…..men lyckligt ovetande.

Men Det var i filatelins värld som han skapade sin globala berömmelse.

Medaljerad. Flertalet internationella utställningar belönade med guldmedaljer. Medlem i ” The Royal Philatelic Society London ” Jurydomare i hela världen. Specialiserad på frimärken från Indiska småstater. Introducerade filatelistiska grund och högskolor i Sverige, forskare…..och …och ……

Telefonen ringde en dag för tio år sedan nu. ” Hej ! Det är Hasse från det gamla Rådangänget” . Hörde jag. Hans röst var som för längesen med de så karakteristiska ”R-ren”. ” Jag är på en frimärksutställning på Yllan i Kristianstad. Kan du inte komma dit jag bjuder på fika, hade varit trevligt att träffas igen”. Fortsatte han.

Så möttes vi igen efter alla dessa förflutna år. Nu fick jag en inblick i Hasses storhet i filatelins för mig så fördolda värld. Där gick vi ”Dubbelgreven”, som han kallades, och jag. Jag imponerad av utställningen. Hasse däremot menade att det här är en enkel utställning. Han förklarade och undervisade. I vårt släptåg flera beundrare. Nej, inte av mig men av Hasse. ” Hasse! Har du tid en stund? Hasse! Får jag prata lite med dig snälla? Hasse! Har du sett min utställning? Hasse…..Hasse…Hasse….. Jag kände mig starstruck i hans sällskap och smickrad av att det var mig han prioriterade denna förmiddag i Kristianstad. Det gjordes nästan vågen där vi drog fram i fabrikslokalen.

Nu finns han inte längre i livet. Gick bort 2019 nästan 81 år fyllda. Sitter här och minns unga tider…….Hur vi spelade Mozarts trio-divertimento för två klarinetter och fagott. Hasse, ”Johs-Anders” Allerstav och jag. Hur han på Riddarhuset i Stockholm visade mig ättens sköld och förklarade att det inte heter Brockenhaus utan Brockenhuus eftersom släkten har danska grenar.

Så tills sist var det den här anekdoten från Hasses senare år på musikhögskolan. Tidigt sextiotal, då i Militärmusikklassen. Säkert tycker inte mera nutida unga läsare att den märklig. Men för oss som har mött Sigfried Naumann och var unga på sextiotalet framstår den nästan som en skröna.

Det är orkester-repetition på skolan. Dirigent Sigfried Naumann när följande för oss gamla militärmusiker klassiska dialog inträffar.

Hasse! ”Jo Naumann. Hur skall det vara i takt 42”? Naumann! ”Kapellmästare Naumann om jag får be Lövenhielm”. Hasse !” Och von Lövenhielm om JAG får be”!

För mig är den repliken just den Hasse jag lärde känna. Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm . En stor personlighet som inte alltid kanske förstod att vara ”rädd om sig”. Eller var det mod?

 

 

 

 


4 kommentarer

Den 3 mars 2020 . Eller. Bloggen vaknar upp ur vinteridet. Eller. Operation av melanom.

Väckarklockan ringer tidigt den här morgonen. 05.30. En tid ingen pensionär skulle behöva störas under sin skönhetssömn. Och ändå har jag legat vaken sen det sedvanliga toabesöket i nattens så kallade vargtimme. Varför?

Min ett år gamla maligna melanom hade vägrat att helt lämna mig. Trodde nog att så var fallet efter sex behandlingar med immunterapi i Lund när jag kallades till utraljudstest i december. Fick hem ett besked att någon lymfkörtel är lite förstorad. Vi gör om det hela och ser om det kvarstår. I så fall blir det vävnadsprov. Vilket det blev. Telefonsamtal från läkare som förklarade att: Misstänkt melanom är diagnosen. CT- röntgen. Diffusa besked. Vi gör ytterligare ett vävnadsprov. Nålar stacks i mig. Tid hos läkare med beskedet. Det är melanom. Vi opererar den tredje mars. Cirka tre månaders ovisshet med hopp i sällskap med dystrare tankar hade fått sitt svar……Därför ringer klockan denna ”bagare-uppstigningstid”. Vintern har varit lika mörk i sinnet som en vinter är i Skåne. 

05.30. Natt ute. Tidningen kommen i brevlådan. Fyra Alvedon och ett glas vatten till frukost. Oroskänsla.

06.30. Taxi till sjukhuset. Pratsam chaufför. Mindre pratsam passagerare. En svag gryning i öster som ger hopp om ljusare tider. Receptionen på CSK ännu sovande. Ser en automat som erbjuder självinloggning…skall jag försöka?…..Har ju ändå klarat Skånetrafikens tortyrautomater…så…..gör ett försök… gör ett till…och!!….Jag är inbjuden. Välkommen Carlo läser jag på skärmen. Blir 300 kronor fattigare…..men gläds över att sjukvården är skattefinansierad.. Vilket hade annars priset varit ?

07.00. Hej! Jag heter Carlo Nilsson. Säger jag till damen bakom disken på dagoperationsavdelningen. Carl Nilsson, svarar hon. Och jag tänker hur många gånger har detta hänt. Varför lade mina föräldrar till det där ”o.et” ? Vill ju heta Calle.

07.15. Jag heter Amanda ,säger en ung sjuksköterska som skall bli min värdinna. Visar min sängplats. Lägger fram kläder. Tar på mig en heltäckande vit skjorta samt ett par långa vita strumpor som ger mig en framtoning likt en demimond  i Hamburg eller Amsterdam….Nåja om utseendet i övrigt varit identiskt.

07. 30. Karolin kommer leende till min bädd. Vi har pratat i telefon men aldrig setts, säger hon. Hon, som snart skall befria mig från den ovälkomna gästen. Hon, som är överläkare och kirurg. Som nu ritar på mig och förklarar. Jag nickar och låtsas förstå. Överlämnar mig tryggt åt henne. Vad skulle jag annars göra?

07. 45. Tre grönklädda kör mig till operationsalen. Det görs det görs och det görs och det…..och…. Masken med syrgas framkallar svagt min gamla tack o lov sovande panikångest. ( För 20 år sen hade jag inte klarat det) Sen…….Sen….?

09. 45. ” Operationen är över. Allt har gått bra”! Hör jag som i en dimma. Jag tänker. Hur kan de veta på Facebook att jag är opererad ? . För så upplever jag det. Jag är på Facebook …innan jag fattar…..

09,45 – 12.45. Tre timmar av ompyssling och eftervård. Te och smörgås. Värktabletter och korsordslösning. ”Tvångskissning” och scanning av urinblåsan…..blir godkänd……..Orolig för att jag inte kan sköta dränaget, opraktisk som jag är. Amanda instruerar. Har nog aldrig haft en dummare elev……men det skall gå. Byter om från kurtisankläder till mina egna mera prosaiska.  Tackar för mycket god omvårdnad och lämnar lokalen på egna ben förhoppningsvis befriad från……….ja så klart.

13,15. Taxi hem. Chauffören, vilken äger en ansenlig rondör, har någon kommersiell radiostation stark ljudande musik, typisk för den sortens stationer, vilket gör resan starkt obehaglig. Lite dåligt omdöme kan jag tycka. 

13.30 . Rosor och choklad i hemmet som ”hjältepresent” från hustrun………..Lättnad. Ingen smärta. Mycket framtidstro.

Den femte mars. Sitter här. och skriver. Har tömt dränaget två gånger. Hur lätt som helst. Har inte ont men ett rejält operations-ärr. I kväll lite whisky. I morgon lätt övning på klarinetten i pp….I framtiden . Vår, värme, blomning, grönska, konserter. Livsnjutning. Har aldrig fysiskt lidit av sjukdomen…så nu vill jag slippa det psykiskt också. Har fått över hundra uppmuntringar på FB. Tack alla vänner.  I trädgården börja forsythian bli allt gulare. 


6 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Skånetrafiken = Fånetrafiken samt Rånetrafiken ? Eller?

Ni som är unga nog. Ni som är ”teknikunga” nog. Eller har hjälp inom räckhåll. Ni kan sluta läsa. Ni har nog även svårt att förstå mig……men…..

Än lever vi kvar till mångas ilska. Än finns det gamlingar som inte nöjer sig med att alltid sitta kaffedrickande gloende på teven i väntan på hemtjänstens ankomst. Än vill vi resa. Och har så gjort i många år med det utmärkta JoJo-kortet. Någon dyr telefon har heller inte alla råd med och kan kanske inte behandla. Då förstod några unga karriärstrebrar att. Så kan vi inte ha det. Nu gör vi  revolution. Ut med det/de gamla. In med det nya. Och allra bäst är det att starta upp den nya sköna världen precis innan storhelgerna jul och nyår. Det kan nog få många att stanna där de skall vara. I hemmet.

Så blev det så här.

På resecentrum i Kristianstad är det köer i klass med de på systembolaget i flydda tider. Där trängs förtvivlade PRO och SPF-medlemmar i väntan på information. I hopp om att kunna köpa en biljett. Ingen skugga på personalen som försöker förklara-förklara-förklara-förklara………tålmodigt och vänligt. Själv har tagit mig dit ett antal gånger för att ”tjuvträna” på den nya fina maskinen vilken förhoppningsvis i nåder skall ge mig en biljett. Vill inte sitta en hel natt på Malmö Central utan möjlighet att köpa en tågbiljett.

Premiären i den nya världen. 3/1 2020.

Bussresa till Lund. Det här skall gå bra. Bara att blippa betalkortet likt det gamla föråldrade, museala JoJo-kortet var det sagt. Men…Nu inträdde en betydligt längre procedur i vilken chauffören fick aktivt deltaga. Tog minst dubbelt så lång tid som i gamla förlegade tider. Nu som allt skull gå så mycket snabbare. En luttrad chaufför sa ” Det här är för j-ligt .Mycket sämre”. Och vi var båda tacksamma för alla unga som med sina telefoner snabbt plingade sig ombord. Hade alla varit som jag hade vi lämnat hållplatsen mycket försenade och med en irriterad chaufför.

Hemresa med tåg från Lund. 

Nu skulle det ske det jag övat för utan kunna fullfölja operationen. Måste kunna åka tåg från Malmö nästa fredag.

Framme vid automaten med hög puls och darriga händer…..Då på min högra sida stod en dam i mogen ålder. Hon var ute för att ”automat- öva”. ” Vi kan väl göra det tillsammans ? (öva menar jag…så klart). Och så började två vilsna ”automatister” att…peka på skärmen….peka igen…igen …göra om….peka igen..igen ..igen…och … till slut….Det kommer en biljett…. utbrast hon euforiskt. Vi log. Kramade om varandra. Nu var vi i tiden. Levande, vitala och betrodda av Skånetrafiken.

Något mindre raljerande kvarstår dock frågan. Varför? Det fungerade fint med JoJo-kortet och de gamla automaterna. Bussbiljetten tar mycket längre tid att lösa. Den nya automaten kräver fler fingertryck än den gamla.

Läste också på displayen under bussfärden om alla dessa fantastiska fördelar med det nya. Om alla rabatter, gällande nästan för alla, och olika zoner. Men faktum är att. En enkel bussresa mellan Kristianstad och Åhus kostade 39 kronor mot den nya tidens 51 kronor.   Så…….Min fundering är. Är det nya systemet egentligen bara något som motiverar kraftigt höjda priser? Eller vill Skånetrafiken likt så mycket i media endast ha unga resenärer/tittare/lyssnare?  Nej …nu är jag väl på dåligt humör bara? 

 


Lämna en kommentar

Christianstad Symfoniker (Orkesterförening) Och Romeo och Julia.

Året var 1962 när jag gjorde min debut i ”Illes Band”. Fick rycka in i slagverket under ledning av solotrumslagaren Sune Pålsson. Från och med den dagen kunde jag titulera mig ”Symfoniker”. 

Illes Band” Eller Kristianstads Orkesterförening. Grundades 1928 av dåvarande musikdirektören vid Norringeregementet Ille Alexander Stanislaus Gustafsson. Vid jungfrukonserten framfördes verk av Franz Schubert, och Franz Liszt.  Pianosolist var Eric Ljunggren. Till Föreningens förste ordförande valdes häradshövding Erik Lilienberg, och självklar som dirigent, bildaren själv. (Här på bilden som pianist)

Nu var prologen skriven. Flera namnkunniga solister gästade. För att nämna några: Charles Barkel. Guido Vecci. 1930 framfördes Mozarts Requiem i Trefaldighetskyrkan. Bland solisterna märktes en yngling på 19 år från Dalarna. Jussi Björling. Gustafsson hade också ambitionen att presentera svensk musik i sällskap med de stora klassikerna. 

Orkestern höll god standard men lokalproblemen var akuta. Vem kunde bättre råda bot på det om inte den kreativa pågen från Svedala. Orkesterns grundare. På Gustafssons initiativ byggdes stadens konserthus 1936. Pressen ville döpa det till Illeaden. Så blev det inte men än i dag finns det kvar. Än  idag är det orkesterns hemmaplan. Nu under namnet Kulturkvarteret. 

Kristianstads Orkesterförening var under långa tider en näst intill professionell orkester. Blåsarna, med några undantag, från militärmusikkåren. Stråkarna, undantaget någon lokal musikant, hämtades oftast från  Malmö Symfoniorkester. Konsertmästare, Helge Duvander. (lätt klädd på bilden) En tutti-repetition, Ett genrep. Sen konsert. Dirigenter var under många år av tradition musikdirektören vid regementet. Musikdirektör Helle Rosén var ”min dirigent”. Även om jag haft flera andra domptörer.

Jag fick göra min debut som förste-klarinettist i slutet på sextiotalet. ”Bojarernas intåg” stod bland annat på programmet. Minns hur jag övade på soloinsatserna. Sen följde många utmanande klarinettsolo. Skivor köptes för att få inspiration av hur de stora namnen spelade. Vi var en homogen grupp i träblåset med samtliga i första stämman från ”Blåsarkvintett 65”.

Det låg ett skimmer över Helles dagar som dirigent för orkestern. Fullsatta konserthus. Berömda solister. Ambitiös repertoar innehållande flera av de stora violin och pianokonserterna. Rosén svettades. Följde solisternas rubateringar med alla den rutin och musikalitet som han ägde. Efter konserterna fest. Alltid fest. Alltid roligt. Tider jag minns med värme.

Satt i orkestern under många år. Hann uppleva förändringar. Hur orkestern blev allt mer en ”Hemma-musikant-orkester” med fler och fler fritidsmusiker ägande spelglädje och ambition. Hur dirigenterna avlöste varandra. Hur repertoaren förvandlades från strikt klassisk till en flirt med populärmusiken.

Tiden var kommen för en sammanslagning. Musikskolans ”Unga Symfoniker” (Bildad av Helle Rosén På bilden här tvåa från vänster)) var mogen att bli vuxen. Att slås ihop med Orkesterföreningen. Så föddes dagens skapelse ” Christianstad Symfoniker”.

Själv upplevde jag också som min tid var kommen. Att sluta i bandet. Ålder, plus arbetsuppgifter, fick mig att fatta ett svårt beslut. Frågade min elev Christian Frantz och Stadsmusikkårens utmärkte klarinettist  Kimmo Rumpunen om de kunde tänka sig att ta över. Det kunde de utan betänketid. ( Kimmo är nu orkesterns förste klarinettist, samt ordförande.)

En lång tid utanför orkestern inleddes. Fick göra några inhopp som vid musik till Lucia-kröningar. (Nej, inte som Lucia) Åren gick och suget att få spela symfoniskt växte allt mer. Men i en symfoniorkester fodras för det mesta endast två klarinettister så………Tiden gick igen….igen…igen…Då plötsligt… Orkesterns mångårige eldsjäl och ledare, Patrik Dahlbom undrade…….Vill du vara med och spela Romeo och Julia av Prokofiev?…..Det ville jag.

Min comeback kunde varit enklare. Prokofievs musik vimlar av X och Bb. Snabba tempi och generöst med taktartsbyten. Svårt , nästan omöjligt, att höra sig till insatser om man kommit bort sig. En hårdknäckt nöt i den symfoniska repertoaren. Tänkte nog, när jag fick min stämma och lyssnade på musiken, att här har symfonikerna tagit sig an en för stor kostym ….Men det fanns en dirigent….En blivande storhet vill jag förutspå.

Jao Paes. En ung man med ett utsökt musikaliskt gehör. Ägande en slagteknik som aldrig spårar ur och som ingen kan missförstå. Hade klart för sig inför varje repetition vad som skulle övas på. Allt strålande förberett. Paes märkte snabbt vad han kunde vänta sig av de olika interpreterna. Visade aldrig irritation när det lät som kanske något hopplöst. Som i en hård motvind. Lotsade med lugn och vänlighet skutan säkert vidare mot hamnen. Mot konsertdagen. Som genomfördes med den äran. Mycket tack vare Jao Paes, men också samtliga musiker. Vid samma konsert hördes också några av orkesterns medlemmar som imponerande solister. Konsertmästaren Christoper Dury, Flöjtisten Anna Tengstrand Nugent, samt oboisten Ivan Nylander.

Så fortsätter Christianstad Symfoniker sin resa i framtiden. En resa som startade 1928. Som säkert kommer att firas värdigt om bara några år 2028. Ille (jag vågar kall honom Ille nu) sitter kanske på ett moln och ler? Duktiga pågar och töser tänker han.

Ps. Jao Paes håller på Sporting Club de Lissabon. Sånt är bra att veta. …..Tycker jag.


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Utländska fotbollslag mot MFF på Malmö Ip mellan 1947-54

1947 till och med 1954 var min tid. Min tid som stamgäst på Malmö Idrottsplats. Sen blev jag endast en tillfällig besökare. En invandrare. Sen byggdes Malmö Stadion. Sen blev livet mindre fördolt.

Visst var det en fest. Visst var det spännande att se svenska lag så långt bortifrån som Småland, Värmland och Stockholm. I barnaögon vore de som från en annan värld. Spelare som inte pratade skånska. Som ville, men sällan kunde, slå Malmö FF. Som tålde att skrattas åt. Men än märkligare var det när fotbollslag från utlandet kom till mig. Till mitt andra hem. Till Malmö Idrottsplats.

Det låter musealt för den yngre läsaren, men. Detta hände i en tid då ingen T V fanns. Då, när den svenska pressen styvmoderligt beskrev utländskt fotboll, undantaget söndagens tabell från den engelska första divisionen. Allt var upp till fantasin. Hur bra är de? Inte så bra som MFF….väl?…så klart. Hur ser de ut? De som spelar i Italien, Portugal, Spanien, Österrike…… och…och….Att då någon kilometer från egna hemmet uppbenbaras detta var stort, konstigt, fascinerande, minnesetsande. Som en färd i universum. 

Blackpool FC blev min premiär. Klubben från den engelska nöjesmetropolen. Laget som sett spelare som Stanley Matthews. Året var 1947. Resultatet blev 1-1. Minns inget av matchen mer än att jag fått veta att jag var där. I sällskap med han som berättat det för mig. Min far. 

Sen blev jag självständig. Stor påg. Gick med kompisar på match. Fick se lag från fjärran länder. Engelsmän med knälånga shorts. Mörkhyade teknikfenomen från Sydeuropa och Brasilien. Ögonen var stora. Minns hur vi buade åt ett lag som efter förlust inte ställde upp och hurrade som den svenska tradition var då. Hur de fick återvända från omklädningsrummet  och åstadkomma något som lät som ett hurra. Då var vi nöjda. Där fick dom lära sig !! ”Den svenska modellen”. Några klubbar blev också lite favoriter vars öde jag följer än i dag. Wacker Wien blev ett. Nu lierade med Admira och heter Admira/Wacker. Partizan Belgrad. Ett annat lag, som jag okänsligt nog nämnde varande en jugoslavisk favorit, till en vän från Kosovo. Men vem tänker på politik när barndomens favoriter lever kvar från den tid som satte avtryck.

Några matcher har speciellt förföljt mig genom åren som…..

1949.

MFF-AC Milan 4-1. 

Under MFF:s mest glänsande dagar kom Milan på besök. ” I dag skall vi ta dom” sa Gunnar Nordahl. ” Ska ni autografen ungar så ta den och stick sen”. Sa en vaktmästare på idrottsplatsen. Jag, och min kusin Gert, var som alltid tidigt på plats och fick tjuvlyssnande tätt intill dessa båda höra samtalet. Upp kom autografblocket. Gunnar Nordahl blev därför min första autograf, skriven med blyerts. Och tog dom/MFF, gjorde inte Milan.

1950.

MFF-Glasgow Rangers 0-1.

Rangers kom med ryktet om att vara internationellt obesegrade i långa tider. Inte ens MFF kunde ändra på det. På vägen från Ip och hemmet öppnade vi ungar några dörrar till en annan då fördold värld. Till tre klassiska ölhallar (En av dessa är nu Skolgatans ölcafé. Ett MFF-fäste) som låg på vår färd mot vårt kvarter, Blosset. 1-0 till skottarna”! Skrek vi gällt innan vi fnittrande skyndade ut igen. Hur kan jag minnas detta ? Ja….

MFF-AC Milan 1-4

Så fick Milan och Nordahl sin revansch. Nu med hela Gre-No-Li. Regnet öste ned. Händelsen med Gren och Hjertsson är så omskriven att den hoppar jag.

1951.

MFF-Flamengo 0-2

Ögonen större än någonsin. Svarta spelare! Ett lag från Brasilien här i Malmö. Matchen refererades till Rio de Janeiro där gatorna var fyllda av människor som i högtalare följde sitt lags äventyr i en fjärran värld. Brassarna sprang offside 23 gånger! (Bob Houghton hade varit nöjd med MFF) Men kunde ändå tack vare överlägsen teknik vinna med 2-0.

1954. 

MFF-Honved Budapest 1-2.

Under den ungerska fotbollens mest virtuosa dagar kom det ledande laget till Malmö, med Puskas i spetsen för de andra storstjärnorna. Majoren uppträdde inte som en officer och gentleman. Skällde på allt. Spottade Åke Hansson i ansiktet. Men visst märkte man vilken världsartisk han var. Henry Thillberg, inspirerad av motståndet, överglänste alla de ungerska världsspelarna. Honved var med alla säkerhet då världens bästa fotbollslag. Något Europamästerskap hade inte börjat. Och snart blev året 1956. Så detta kunde aldrig bevisas.

Andra storlag jag fick se under denna tid var. Sporting Club de Portugal. Liverpool FC. Atletico de Madrid. Inter Milano. Spartak Moskva. För att nämna några.

Ofta när jag tänker tillbaka på den tiden minns jag lite fel. Har för mig att MFF vann alla matcher. Men så här ser den lite gråare statistiken ut för matcher mellan Malmö FF och utländska lag i Malmö åren 1947-1954.

Spelade 25. Vunna 11. Oavgjorda 4. Förlorade 10. Målskillnad. 44-43. Trots allt plus.

Det är fakta. Men jag föredrar att minnas Elva matcher……….ja ja , de andra också. Tack Malmö FF. Ingen kunde fått en lyckligare fotbollsbarndom än den som blev min.