JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Hur kan jag älska fotboll trots att jag stör mig på så mycket)?

FOTBOLL. Kungen av sporter. Den i särklass mest utövade i världen.

Javisst, men också den sport i vilken det är enklast att ”förstöra” för en skickligare motståndare.

Här kommer mitt gnällinlägg.

Maskning. Gällande ledande lag.

Målvakter som lägger sig ner efter att ha fångat den enklaste lyra. Evighetstid och velande vid inkast och frisparkar i farligt läge. Rullatorlik gång till bänken vid byte. (Inför flygande byte samt effektiv speltid som i andra lagsporter) Destination hörnflaggan när det återstår få minuter.

Tråkigt att se.

Armarna gestikulerande utåt och domarprotester efter nästan alla avblåsningar mot det egna laget.( Sandlåda) . Många tar gärna ett gult kort efter tröjavdragning men protesterar vilt om de nästan gjort en kollega till invalid. Obegripligt. Korkat. Offsidearmen. Tröjdragning. Överfall, kapningar mot tekniska spelare. Parkering av bussen som det heter. Defensivtänkande när kreativ offensiv är en saknad förmåga. Filmningar. Långa inkast. ( Förbjud att få ta sats vid inkast. Fotboll skall spelas med fötterna och huvudet.)

Hur kan jag älska spelet ändå? Kärlek har sällan med fullkomlighet att göra.

Se skönheten i en nertagning. Bländas av en genial öppnande passning Häpna och bli förtjust över ett kanonskott i mål. En dribbling med bollen som en magnet vid fötterna. ”Omöjliga” målvaktsingripande. Imponeras av organisation för att gillra offsidefällor. Gröna doftande planer. Ljudet av fötter mot bollar. Tradition. Fans. Passion.

Det viktigaste av allt för kärleken till fotboll är………. den ”egna” älskade klubben Att vara en som brinner för sitt lag. Att vara medlem i något som är en viktig del av det som heter livskvalitet. Ja faktiskt känna sig delaktig i klubbens resultat. Det förlåter alla mina uppräknade störningsmoment……..nästan i alla fall.


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar. (Finns det något som har fler smeknamn, omskrivningar för….än…?)

Inte ens det där som så många tycks gilla, varför fattar jag inte, har så många namn som….Inte ens de för utförandet av den tydligen åtråvärda akten nödvändiga kroppsdelarna har så många namn som…………..

I dagens korsord i SDS ställdes frågan. ” Tar man kanske efter visa”? Tre bokstäver. Det var enkelt. Sup så klart. Drabbades av tanken. Hur många ord för drycken finns det? Kan jag? Här kommer några på det kära barnet med många namn säkert framkallade av den svenska alkoholkulturens skambeläggning av de nyttjande.

Då tar vi oss en

Sup, snaps, jävel, dragnagel, rackabajsare, pilleknarkare, lille en, stänkare, hutt, (jazzolja, joddelvatten, musikersnapsar), klar, värmare, tuting, borre, geting. …….

Ock så några meningar som motbevisar att Sverige inte har en egen kultur.

Psst…toan..busken…. Har du nåt hemma? Jag har köpt ut. Ta en nu och var som en människa

Fyll gärna på med fler ord i ämnet. Nu skall jag fortsätta med korsordet innan MFF blir svenska mästare igen och jag firar med en….Ja välj själv.


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


6 kommentarer

Bloggubbens funderingar. ( Skånetrafiken = Fånetrafiken samt Rånetrafiken ? Eller?

Ni som är unga nog. Ni som är ”teknikunga” nog. Eller har hjälp inom räckhåll. Ni kan sluta läsa. Ni har nog även svårt att förstå mig……men…..

Än lever vi kvar till mångas ilska. Än finns det gamlingar som inte nöjer sig med att alltid sitta kaffedrickande gloende på teven i väntan på hemtjänstens ankomst. Än vill vi resa. Och har så gjort i många år med det utmärkta JoJo-kortet. Någon dyr telefon har heller inte alla råd med och kan kanske inte behandla. Då förstod några unga karriärstrebrar att. Så kan vi inte ha det. Nu gör vi  revolution. Ut med det/de gamla. In med det nya. Och allra bäst är det att starta upp den nya sköna världen precis innan storhelgerna jul och nyår. Det kan nog få många att stanna där de skall vara. I hemmet.

Så blev det så här.

På resecentrum i Kristianstad är det köer i klass med de på systembolaget i flydda tider. Där trängs förtvivlade PRO och SPF-medlemmar i väntan på information. I hopp om att kunna köpa en biljett. Ingen skugga på personalen som försöker förklara-förklara-förklara-förklara………tålmodigt och vänligt. Själv har tagit mig dit ett antal gånger för att ”tjuvträna” på den nya fina maskinen vilken förhoppningsvis i nåder skall ge mig en biljett. Vill inte sitta en hel natt på Malmö Central utan möjlighet att köpa en tågbiljett.

Premiären i den nya världen. 3/1 2020.

Bussresa till Lund. Det här skall gå bra. Bara att blippa betalkortet likt det gamla föråldrade, museala JoJo-kortet var det sagt. Men…Nu inträdde en betydligt längre procedur i vilken chauffören fick aktivt deltaga. Tog minst dubbelt så lång tid som i gamla förlegade tider. Nu som allt skull gå så mycket snabbare. En luttrad chaufför sa ” Det här är för j-ligt .Mycket sämre”. Och vi var båda tacksamma för alla unga som med sina telefoner snabbt plingade sig ombord. Hade alla varit som jag hade vi lämnat hållplatsen mycket försenade och med en irriterad chaufför.

Hemresa med tåg från Lund. 

Nu skulle det ske det jag övat för utan kunna fullfölja operationen. Måste kunna åka tåg från Malmö nästa fredag.

Framme vid automaten med hög puls och darriga händer…..Då på min högra sida stod en dam i mogen ålder. Hon var ute för att ”automat- öva”. ” Vi kan väl göra det tillsammans ? (öva menar jag…så klart). Och så började två vilsna ”automatister” att…peka på skärmen….peka igen…igen …göra om….peka igen..igen ..igen…och … till slut….Det kommer en biljett…. utbrast hon euforiskt. Vi log. Kramade om varandra. Nu var vi i tiden. Levande, vitala och betrodda av Skånetrafiken.

Något mindre raljerande kvarstår dock frågan. Varför? Det fungerade fint med JoJo-kortet och de gamla automaterna. Bussbiljetten tar mycket längre tid att lösa. Den nya automaten kräver fler fingertryck än den gamla.

Läste också på displayen under bussfärden om alla dessa fantastiska fördelar med det nya. Om alla rabatter, gällande nästan för alla, och olika zoner. Men faktum är att. En enkel bussresa mellan Kristianstad och Åhus kostade 39 kronor mot den nya tidens 51 kronor.   Så…….Min fundering är. Är det nya systemet egentligen bara något som motiverar kraftigt höjda priser? Eller vill Skånetrafiken likt så mycket i media endast ha unga resenärer/tittare/lyssnare?  Nej …nu är jag väl på dåligt humör bara? 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Personkemi. Vad beror det på?)

Vi har alla upplevt det många gånger. Han/hon är jag totalt naturlig tillsammans med. Medan någon annan, hur trevlig , vänlig och klok den än är, spänner jag mig inför. Är inte helt mig själv. Det kallas för Personkemi.

Den sortens känsla för någon beror; Inte på förälskelse. Inte på erotisk utstrålning. Inte på utseende. Inte på delade uppfattningar. Inte på intellekt. Inte på generationsgemenskap. Inte på etnicitet . Inte på kön. Inte på yrkesgemenskap. Inte på lång bekantskap med dem som ändå betraktas som varande vänner. Inte på beundran näst intill idoldyrkan. Inte på politisk samhörighet. Inte ens på släktskap eller delad sympati för ett fotbollslag.. (Även om många av dessa uppräknade egenskaper kan vara till hjälp för god personkemi) Så vad det inte beror på tror jag mig veta. Men vad beror det på?

Jag söker den jag kan dela hotellrum med som om det vore min tvilling. Säga vad fasen som helst till. Visa mig i all min skröplighet och avslöja personliga intimiteter för. Kan vara tillsammans med oavsett humör. Veta/märka att han/hon känner det motsvarande för mig.

Det är väl så för de flesta att integriteten ökar med stigande ålder.  Att det var enklare att hitta själsfränder i ungdomen. Vara sig själv inför fler personer. Att, grovt uttryckt, skita i vad andra tyckte om en själv säker på sin egen förträfflighet som man var i unga år. Jag har alltid varit en person som vill vara till lags. Som känner ansvar för att stämningen skall vara god och alla skall trivas. Vilket gör att jag nog många gånger uppfattas som onaturlig. lite spänd,  för den med goda psykologiska egenskaper. Kanske är jag någon som många har svårt att dela personkemi med?

I livet har jag träffat de med helt olika uppfattningar om viktiga saker som politik, kultur, intressen. Ja till och med fotbollstillhörighet, men ändå känt stor naturlighet med. Personkemi. Medan jag inför andra med stor gemensamhetsuppfattning i det mesta endast förhållit mig artigt vänligt respekterande. Och vem det ”felet” beror på är egalt, men det är, inte  Personkemi.  Redan vid första mötet kan det märkas. Ja, även en aldrig träffad medialt presenterad person kan få det att stämma. Personkemi.

Har kommit fram till att personkemins innersta uttryck är : Att två människor kan i timmar vara ensamma med varandra, inte säga ett ljud och ändå känns det avspänt naturligt. Men vad det beror på? Har ingen aning.

Presenterar några bilder på vilka en del personer figurerar som har stämt eller stämmer med min personkemi. Inte alla i bild, de som ändå är vänner eller bekanta. En del av dess Personkemister kanske läser och ser sig själv?

 

 

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Att spela rätt. Eller att prata rätt. Vilket är den största utmaningen?)

Hade en klarinettelev, av det mera vuxna slaget, som varit på konsert och lite glad , lite förvånad, lite fördömande, hade upptäckt en eller flera felspelningar i orkestern. Och menade att det är dåligt av professionella musiker att spela fel. På min fråga om han reagerade när någon föreläsare pratar fel, tar om  ord, också är dåliga, svarade han ett bestämt, NEJ.

Hör ständigt nyhetsuppläsare, reportrar, mediala oratorer staka sig i texten. Ta om och rätta felaktiga ord. Och tror mig veta att ingen tycker detta är märkligt om det inte sker alltför frekvent.  Hade en musiker i en proffsorkester ofta bjudit på detta hade hon/han fått avsked.

 Om en musiker avslöjas med feltoner då……..

Nu menar jag felspelningar i bemärkelsen orätt ton . Alternativt missad ton.  Vilket inte har så mycket att göra med att spela bra. Att spela med känsla, med skön tonbildning, med god intonation. 

Vilka skilda tekniska rätt-tal-spel- utmaningar väntar då på talaren respektive musikern ? 

En musiker med noter framför sig måste på en mikrosekund välja den tonen som partituret föreskriver. Detta många gånger tillsammans med fingerrörelser som tangerar fingerakrobatik. För blåsaren dessutom med flexibilitet i läpparna. Och allt i givet tempo. Ingen tid för eftertanke. Ingen möjlighet till omtagning vid konserttillfällen. Trösten är att endast de som känner till musiken, eller sitter med noter framför sig, äger kompetensen att avslöja den ”skyldige”. (om det inte är väldigt uppenbart)

En talare kan välja eget tempo. (Skådespeleri undantaget) Och som sagt, rätta eventuella misstag utan att det anses dåligt. Är dessutom betydligt enklare fysiskt tekniskt sett att prata än att spela.

Men jag lyssnar mycket hellre på en talare med en röst som berör, som fraserar väl  om det behövs visar inlevelse än en ”robotuppläsare”. Jag lyssnar mycket hellre på en musiker med feeling än en ”maskinspelare”. Sen behöver inte det ena utesluta det andra. Ingen spelar fel med flit…..väl?

Men nu var det inte det som gällde utan . Varför reagerar de flesta mer negativt på musiker som spelar en felton än en talare som pratar felaktigt? Som han, min elev för längesen, vars uttalande jag fortfarande retar mig på. Jag vill inte säga namnet, men jag vet det nog. Men annars var han trevlig och duktig.

Så var det musikern som på anmärkning gällande felspelning sa. ”Jag spelar inte fel. Jag spelar annorlunda”.

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Håller jag på att bli en ”Mörkerman”?)

Midsommarvisorna flirtar skamlöst mellan det optimala ljusets dur och det kommande mörkrets moll. Ljus är eftersträvansvärt. Mörker är avskyvärt. ”Spara” var ljus. ” Slösa” var mörk. I mörkret trivs skumrasket. I ljuset den ärliga framtidsmänniskan.

Här några exempel från kända texter.

Och den ljusnande framtid är vår-Mörkrets furste stiger ned hotande och vred. Från mörkret stiga vi mot ljuset. 

Vad är det då för känsla jag har denna sommar? Försöker värja mig från att längta till lite mörkare dagar. Känner mig som svikare till den nordiska sommarnatten. Den så hyllade i poesin. Den alla normala svenskar måste älska.

Det är ju just i detta nu som rosorna prunkar. Som bären mognar. Som potatisen väntar på upptagning. Som grönskan ännu är ungdomligt frisk och förskonad från tecken på det vissnande som leder till det mortala slutet. Som himlen aldrig blir helt hotande mörk. Som näktergalen sjunger i doftande snår. Änderna simmar med fjuniga ungar som aldrig ännu upplevt en istid. Som kvällarna är milda. I den månad då det är långt till kyla och mörker. Ja, i den tid till vilken vi strävar när januarivinden isar, tar struptag på skelettet och förmörkar våra själar. Till sommarens mitt. Till där vi är nu. Och ändå.

Så är det svårt att sova under ljusa tidiga morgnar. Gräset måste klippas om och om igen. Buskar tuktas. Rabatter vattnas, vattnas, vattnas. Slöhet under heta timmar. Insekter vill gärna se hur jag har det inomhus. Mördarsniglar essen und fressen. Solen älskar att ge avtryck som melanom , jag vet. Sommarsolståndets glada dur besöks av melankolins moll. Vilka ofta har de vackraste melodierna. Så därför.

Augustikvällens sammetsmörka stjärnhimmel, med tillbehör på bordet, kan man väl få längta till under högsommarens middagsols heta obarmhärtiga strålar? September med sin vänliga värme, klara syrerika luft och mogna färger. Skörd av frukt. Vinterhamstring. Tända smålampor framåt aftonen. Oktober. Månaden för oss gubbar. Ljuset dämpas till vår fördel. Kraven på att tvunget göra det och det diminuerar. Det blir allt mer tillåtet att vara så tillbakalutad som ålderns rätt kräver.

Men! Jag vet. Dagen då vintersolståndet inträffar. Då sjunger jag som alltid in våren. ” I den härliga vår uti vårsolens glans”!  Och längtar till? Midsommaren? 

Och förresten. Ljus eller mörker. AIK har svarta tröjor. MFF LJUS-blå. Så ljuset behöver inte lämna mig alltför snabbt.  Glad Midsommar alla läsare.

Ps Sommarsolståndet inträffar år 2019 den 21 juni kl.17,54.  Sen………..

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar (Varför blir jag gladast när jag möter en kvinna klädd i vitt? Ja inom vården)

Satt i ett väntrum. (har suttit i många på senare tid) på röntgenavdelningen, MAS och tittade genom en glasdörr in till avdelningen i vilken jag skulle inträffa. Kom på mig med att tänka. Många män som arbetar här. Och att jag inte gillade  det. …….Varför?

Är helt övertygad om att inga genusskillnader när det gäller ” teknisk” yrkeskompetens finns. Undersköterska, sjuksköterska eller läkare. Den eventuellt divergerande skickligheten finns i andra personliga egenskaper.

Har man som jag hunnit bli 79 år så har säkert de flesta kommit i kontakt med de som representerar de viktigaste yrken som finns. Som gör att vi kan må så bra som möjligt. Ja, så att vi är vid liv så länge som möjligt. De, som oavsett kön, har min största beundran. Vårdens personal. 

Varför känns det då än lite bättre när jag får träffa en kvinna klädd i vitt? När jag blivit korrekt och artigt bemött av män. När jag fått den bästa vård av män? ? Jo!

De flesta kvinnor i vitt jag mött äger ytterligare en kompetens. En sort värme. Omtanke. Ömhet. Ja, nästan som vore jag en kär närstående. Är ordet ”moderskänsla” relevant? Nej, jag tror inte på att vårdyrken är ett kall. Någon sorts ”Florence Nightingale-förlängning”. Men börjar ”bloggubbefundera” om att kvinnor i allmänhet söker sig dit av ytterligare ett skäl än vad män gör. Det så oerhört viktiga. Medkänsla.

Ps. Men då jag ligger där nedsövt bryr jag mig inte om det är en man eller kvinna som håller i ”vapnen” . Och jag vet. Jag generaliserar och har närstående som nästan har sin manlige läkare som idol. Och då på det psykologiska planet.

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar ( Hur ser deras dag ut sen? Efter det tidiga besöket på systembolaget?)

Jag inträffade lite för tidigt i dag. Än var det stängt. Galler för dörrarna. Tio låååånga minuter kvar av längtan, behovs-tillfredställelse, törst, plågor……..Utanför på bänkarna satt de mest längtande. Så även jag.

Lyssnade på den konversation som kanske sällan hörs i de eleganta salongerna. Som någon med ”finare maner” rynkar på näsan åt. Som är bullrig och oartikulerad, men med en tydlig samhörighet. Ja, solidaritet bröder och systrar emellan. Så skild från den egoistiska girighet som ofta avslöjas om de som är besuttna.

” Jag vet vem som får pengar idag. Han har alltid något hemma vi sticker dit i eftermiddag”. Tillgången till pengar och sprit var huvudtemat. Något sidotema uppfattade jag aldrig.

Så ! Portarna öppnades till Bacchus tempel !! Än fanns spänst i stegen hos törstigste bröder. Än fanns självironin (den finaste av humor )bevarad hos någon som förkunnade ” Jag kommer alltid bara tvåa”. (Nej, jag var inte etta, inte ens på medaljplats.)

Vid kassorna. En, som trots den tidiga timmen, redan inmundigat rejält, saknade ett antal kronor. En person som säkert inte har betalkort. Var, och det är sant, beredd att stötta en förtvivlad människa då en broder i nöden var snabbare. En sådan som vet hur det känns. Som generöst delade med sig av sin förmodligen inte feta plånbok. En hade i sin medhavda väska smugglat ner öl vilken kassören noterat. Det är bara en,  förkunnade han. Tio plockades upp. Ingen handlade maltwhisky, årgångskonjak, kvalitetsviner. Livets villkor ropar på helt andra njutningar eller behov.

Så cyklade jag hem med min whisky och mina viner. Häggarna blommade. Syrenerna pockande, väntande på värme. Kommer inte att dricka något i dag eller ens i morgon. Men hur ser resten av dagen ut för dem som jag delade bänk med i morse? Då när det inköpta tagit slut. Då abstinensen infinner sig. Då när pengarna inte infinner sig. Då kölden besöker sköra kroppar. Kort sagt. Hur klarar de att leva? I morgon en ny dag igen. Med samma innehåll. ….tills….tills…….

Ingen har skildrat, det som vi i majoritet förskonats från att veta, bättre en Carl-Mikael Bellman och Fred Åkerström i den geniala ” Ack du min moder”. Lyssna , gråt och berörs.

 

 


Lämna en kommentar

Bloggubbens funderingar ( Varför (egentligen) flyttade jag från Stockholm/Solna till Kristianstad?)

Alla vet, och har funderat på, hur livet skulle blivit om…..Jag gick till höger istället för vänster där. Om jag tackat ja eller nej till…..Om hade gjort si istället för så, då…..Om? Om ? Om? Livets mest outgrundliga ord. 

Sen finns det STORA avgörande beslut som radikalt förändrat framtiden. Sådana som många/jag funderar på om Gjorde vi/jag rätt? Eller? Hade det blivit bättre om?…..Ångra är för sent. Men tankar finns med hela vägen tills den slutar.

Året var 1958 då tanken började leta sig in i mig. Jag hade levt på ett stort regemente sen 1955. Svea Livgardes kaserner i Sörentorp. Bott mest på ”Rådan” (bilden) som var musikkårens hus. Haft roligt. Vi bodde många där då. Spelade, spelade och mycket annat som hör åren till och inte utlämnas till offentligheten. Jag trivdes utmärkt. Livet lekte.

Men nu började något hända. Militärmusiken omorganiserades. K:1: s musikkår drogs in. Flertalet av den kårens musiker förflyttade till oss på Svea Livgarde. De kunde, och hade valt att rida. Samt att grenslande hästryggen spela instrument. Vi som var på Svea-Kåren och var under 30 år tvingades att bli kavallerimusiker.

Var nu också i den där åldern då ”Något måste hända” Här skall jag inte vara hela livet. Det var vi överens om, mina jämnåriga kollegor och jag. Allt har sin tid. Så……..Varför inte söka förflyttning? Gärna till rötterna i Skåne. Men inte riktigt än. Vi har så roligt, för det mesta….. så…. men snart…..tror jag nog……

Två avgörande komponenter till ”fanflykt”, att bli en dissident,  var alltså: Tonårsuppror/orolighet. Rädsla för illaluktande, sparkbenägna alldeles för stora djur iförda svansar, giftiga huggtänder och hårda hovar, samt ogenerat lämnande avföring var helst de tog sig fram. Mardrömmen var att bli avkastad under högvakt och vandra med instrument iklädd ljusblå modell-ä-uniform genom stadens gator åtföljd av hånskratt från medborgarna.

Så kom den där aftonen som jag ändå tror blev avgörande. 

Jag var 19 år. Livet på Rådan hade diminuerat. Inte många om ens någon bodde där längre. Mina jämnåriga hade börjat att leva ”normalt”, eller slutat. Varför var jag kvar?

Det var en grönskande vårkväll som i den här tiden. En lördagsafton , men inte som i visan att ” Jag satt och vänta dej”. Nej, jag var ensam i ett stort öde hus.  Nedstämd. Minns att jag tittade ut på en rund fullmåne som liksom likt en klok gubben i månen ville tala om för mig. ” Varför är du inte ute och roar dig? Visst längtar du efter kontakt med någon söt flicka? Prata om du gillar Elvis eller Tommy.  Det är inte normalt eller bra för dig att leva som på en sluten anstalt” . Det var dags att söka ett nytt liv. Att söka förflyttning.

Så, i september 1961 hämtade mina föräldrar den förlorade sonen tillbaks till den skånska jorden. Till Kristianstad. Och där finns jag än i dag.

Det händer väl att jag tänker . Var det rätt? I början av mina tid i Kristianstad ångrade jag mig. Bestämde att så fort jag gjort högskolan söker jag till I 1 igen. Så blev det inte. Började trivas allt mer. Fick fler och fler vänner och de som blev ”mer än vänner”. Närheten till föräldrar och MFF. Men, åren på Svea Livgarde och kärleken till staden Stockholm, går alltid hand i hand med mig…….länge än……Hoppas jag. Men tack ändå. Fullmånen som talade med mig en vårkväll för längesen.