JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Valborg och Första maj.

Två av årets dagar som betytt och betyder mycket för mig . Många har bevarats i minnet …som

VALBORG. Det är något magiskt trolskt, nästan hedniskt över denna kväll. Som om mörka krafter och onda naturväsen blir besegrade..skrämda av elden…..tvingas till reträtt och ge plats för ljuset, för hoppet. (Kan ett virus brännas till aska denna Valborg)?

Det var något år efter krigsslutet. Mina föräldrar och jag satt i en tågkupé på väg till Malmö efter besök i Skanör hos min mormor och morfar. Mörkret hade nått den skånska södern. Eldar syntes tätt intill varandra under hela resan. Som de förmedlade ett budskap till varandra likt tider som flytt. Hela slätten stod i lågor. Detta är mitt tidigaste Valborgs-minne vilket har följt med mig under nu så många Valborgsmässoaftnar. Som blivit ”Min Valborgsmässoafton”.

Långt senare i livet, i timmen då april lämnar över till maj, står jag ensam i ett stort hus på ett stort regemente. Tittar ut Ser fullmånen. Får en vemodig känsla. Vad är felet? Var glad. Våren väntar på dig. Du är ung. Än klappar hjärtat med friska slag….. Men….. Så här skall det inte vara, är känslan inom mig. Jag, 21 år ensam en kväll som denna. Borde vara ute med andra unga. Festa, Skratta. Kanske träffa någon ”Valborg ? Längtan..längtan…längtan…..

Den roliga tiden på Rådan (Svea Livgardes musikkårs lokal) har diminuerat. Jämnåriga har sökt sig andra bostäder, fått ett nytt liv. Men jag…..jag ….håller på att bli en institutions-människa. Kvar på ett regemente. Tror det var denna stund som avgjorde mitt beslut. Att söka mig därifrån. Dock tillägger jag med emfas! Minnena från den sorglösa tonåren tidigare är jag mycket tacksam för.

FÖRSTA MAJ . Sol. Ljus. Värme. Grönska. Manskörer. Blåsorkestrar. Kortbyxor. Demonstrationståg. Dans i folkparker. Glass och lemonad. Revelj. Pånyttfödelse. Glad såsom fågeln i morgonstunden. Sköna maj välkommen…………..och……och…….Det som är just ER första maj.

Vi stod ofta på Bergsgatan i Malmö, min far och jag. Såg hur demonstrationståget närmade sig landets äldsta folkpark, den i Malmö. Såg och hörde alla blåsorkestrarna. Det var nog här/då, i min tioårsålder, som fröet såddes. Det att en gång få spela ett instrument. Så kom den orkestern jag väntat mest på. Den, som jag hört så många gånger på idrottsplatsen. Den, i blå uniformer. Och min fader skulle inte våga besvara min retoriska fråga, om vilken orkester som är bäst, med något annat än. Ja!! MFF-orkestern är bättre än alla andra…..mycket, mycket bättre. Då var jag nöjd med barndomens första-maj-firande.

Jag var stolt den här dagen första maj 1958. Stod i Humlegården med trumma. Hade fått min allra första betalda spelning utanför lönen på regementet. Ja, inte bara EN spelning utan….. Hade parkerat en cykel på Gärdet dit där vi skulle hamna. Hann med hjälp av denna tillbaks till ”Humlan” för att hinna med ytterligare en orkester-marsch . Så långt var tåget. Minns också att jag fick 45 kronor. Socialdemokraterna gav 20. Men kommunisterna hela 25. Nejdå. Jag föll inte för att bli kommunist trots deras generositet . Var dock likt en legoknekt, eller demimond, vilken gjorde allt för pengar.. Då….

Sextiotalets första maj var hektiska. Revelj klockan 08.00 med Valborg i kroppen och huvudet. Militärmusiken utgick från Kronohuset i Kristianstad. Spelade stående där Svenska Arméns revelj. Den som ställer krav på trumslagare. Därefter marsch genom den trötta staden, men med många morgonpigga traditionsbärande medföljande, samt öppnade fönster i hus, ibland presenterande lätt klädda damer, vilket jag försökte skydda mina ögon från….tror jag…väl….eller…. I leden luktade det orkester. Alltså dofter från drycker den kväll som varit. Tivoliparken väntade oss med späd, nyfiken grönska. (Här ses jag med trumma i ytterledet.)

Konsert från scenen i Tivoliparken med musikkåren. Hem. Ombyte för demonstrationstågs-marsch. Kanalgatan kan vara lång innan Sommarlust nås, även för en vältränad ung man.

Ombyte igen för att spela dansmusik på Sommarlust mellan 15.00-24.00 med Gert-Åke Walldéns storband. (Jag längst till höger andra raden)

På sjuttiotalet hade militärmusiken blivit regionmusik och Kristianstads stadsmusikkår tog över reveljtraditionen. Inledde alltid med den marsch som nästan blev kårens signatur. Andulko Safarova , vilken vi förärats under en resa till Kolin i Tjeckoslovakien. När Andulko ljöd på stadens gator och boulevarder hade sköna maj anlänt till staden Kristianstad.

Nu har jag sen länge slutat att marschera, Ja, detta år tillåts inte ens konserter. Livet har också av naturliga skäl blivit mera tillbakalutat. Men ändå. Visst spritter det lite. Visst finns den stigande saven där i den gamla kroppen. Då, när våren gör sitt definitiva intåg och minnen från fornstora dagar blir nästan som vore det i går.

SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN !


Lämna en kommentar

Två jubileum.

När jag blev stor och fyllde hela 10 var det barnkalas , förlåt ungdomsfest, i Malmö. De 20 uppnåddes i Stockholm. 30 i Kristianstad och kändes lite sådär. Vart tog den sorglösa ungdomen vägen? Så fort det gick. Vid den så kallade middagshöjds-dagen flydde  jag hemmet, liksom tio år senare. Men två nollande har jag firat rejält i mitt hus. 

40 år. 

Livet lekte i dessa dagar. Hade genomfört nästan en hel termin som heltidsanställd klarinettlärare på musikskolan. Trivdes mer än alla fiskar i samtliga oceaner. Nu hade jag kommit rätt. Klart det skall firas att bli fyrtio år. Och det i dagarna tre.

1 december 1979. 

Fest hemma för de närmsta vännerna. Ärtsoppa och punsch. Någon ville, stärkt av det som inmundigats, att det skulle bli dans. Jan-Åke ordnade utrymme för denna aktivitet. Skruvade loss taklampan i ett litet rum. Föste ivägen-stående möbler åt sidorna. Dansen, vissa väljer att kalla det så, tråddes av 14 personer på en yta av 14 kvadratmeter. Själv valde jag att betrakta divertissemanget värdigt sittande med en cigarr och konjak som den medelålders man jag snart skulle bli. Kvällen blev sen. Natten tangerade gryning. Jan-Åke med hustru som nattgäster. Snart skulle mina föräldrar komma från Malmö.

2 december.

Den finns morgnar i livet man helst vill glömma. Detta var en sådan. Huset såg ut som drabbats av en tornado. Huvudet av en match mot Ingemar Johansson. Om några timmar kommer dom. Mor och far. Som vi röjde . Som vi diskade. Som vi städade . Och Mirabile dictu. När mitt livs tillkomstproducerare uppenbarade sig var huset som det aldrig någonsin hade upplevt en fest. Dock har modern vid flera tillfällen senare berättat att Han/ Jag inte märkte att de fanns där. Under aftonen middag för släkten innan …..äntligen fick sängen skänka vila åt en snart gammal man.

3 december.

Den stora dagen. Öppet hus. En ständig ström. Så många töser , anmärkte mor Astrid. Töser som då var mina elever och nu är kvinnor som själv fyllt fyrtio. Kvällen blev lång igen. Hustrun somnade i en soffa inför gäster som vägrade lämna festen. Vilket anstår en värdig värdinna på en jubileumsdag. 

70 år.

Tyckte att det var dags att återuppleva en födelsedag med öppet hus för vänner. Hade varit pensionär i 5 år. Hade upplevt hur arbetet på musikskolan förändrats radikalt, i en för mig inte önskvärd riktning. Mådde annars bra förutom att jag såg det mesta som a ”foggy day in London Town” . Gråstarren hade gjort mig medveten om att……jag är inte ung längre. Inte osårbar. Finalen närmar sig …därför skall det firas medan det är möjligt.

3 december 2009.

Släkten, boende i Örnsköldsvik, var först på plats. Bröder i MFF:s Ordenssällskap FV uppvaktade med FV-leve (Det går undan) och blommor i de rätta ljusblå färgerna. Nostalgiorkestern trängde i hop sig i det lilla rum som varit danslokal trettio år tidigare. Sjöng en specialkomponerad sång till min ära. Kollegor, vänner som jag inte träffat på länge, gladde med besök. Post från elever från flydda dagar. Nu ville ingen dansa men väl prata och prata och……kvällen blev natt även då. Marschen mot nästa jubileum påbörjades….Men det är lång, lång tid dit.

.…… Så är det inte längre. Om knappt elva månader är jag där…Första siffran blir en åtta. Skördedecenniet ett faktum. Sen min sjuttioårsdag har tyvärr en del av mina gäster lämnat jordelivet. Hur jag än väljer att fira mina åttio år så kommer de att saknas, men finns för alltid i mitt minne…….så är livet. 

Och jag ser bättre nu. Så allt går bara framåt.

Bilder som visar hur åren gått.

 


Lämna en kommentar

Den 10/11 2018. MFF:s Ordenssällskap FV firar 85-årsjubileum.

Han fick många idéer , Eric Persson. Visionären. En av dessa var att bilda ett ordenssällskap där de mest genuina MFF-vännerna kunde träffas och trivas i den gemenskap som kärleken till en fotbollsklubb kan innebära. Året var 1933. Bildandet skedde den 11 dagen i månaden november. Eric var en ung man på 35 år. (Bilden Ordensmästaren vid Stormästarens grav.)

85 år senare träffas cirka 160 personer. Medlemmar i Ordenssällskapet med sina respektive. Platsen är den svenska fotbollens hjärta. Malmö FF: s stadion. Ute är det grått, vått och blåsigt. Det är november.

I värmen på Restaurang 1910 ( Döpt efter årtalet då MFF bildades) råder hjärtligheten. Ja även skönheten är mera uppenbar än under ett vanligt möte i Sällskapet. Brödernas medföljande damer är som förväntat av de kvinnor som lever sitt lyckliga liv med MFF:are. Alltså utstrålande skönhet, intelligens och harmoni. Mingel och vad som sig till mingel tillhör i glasen. Festförväntan……MFF-gemenskap….Bröderna iklädda regalier. Långt ifrån vilken lördagsafton som helst.

Den formella delen leds med auktoritet av Ordensmästaren Jan – Anders Hybelius. Utmärkelser till förtjänta Bröder. Tal och överlämnande av present från MFF av ordföranden Håkan Jeppsson. Dikter och sånger till klubbens ära. Och så klart, det vitala FV-levet. 

Middagen. En  meny som tilltalar en gourmet med rådjursfilén som huvudrätt. Gästerna placerade vid mindre bord som bär namn efter klubbens tränare genom åren. Själv hamnar jag vid bord Franz Thijssen. Vilket jag gärna gör eftersom jag nog är en av de få som uppskattade hans sätt att få laget att spela.

Vi  är en nonett som sitter runt det vackert dukade bordet. Vid min vänstra sida befinner sig en FV-legendar med sin hustru. (Bilden) Börje Persson, en av de riktigt stora eldsjälarna i Sällskapet. Nu varande altmeister fortfarande i sin fulla kraft i sin brinnande kärlek till FV. Och visst känns det tryggt att Skattmästaren Sven Olsson finns vid bordet om notan blir lite för dyr. 

” Tuffa killar dansar inte” Är en gammal klyscha. Men jag ser dem nog. Såväl Puskas som Krister Kristensson är flitiga dansörer, så den gamla devisen skrotas härmed. ( Men jag satt orörlig….så….?) 

Jodå, jag vet såväl vad det innebär att vara spel/sångsugen. Och det vet också Anders ”Puskas” Ljungberg. Vilken som alltid vid dessa högtidligheter greppar mikrofonen och med stor inlevelse gläder med sin sång. Kompad av Lasse Bergrensson och en före detta MFF-spelare Sten Stjernqvist.

Gläder gör också kvällens artister Anna-Lena Bergelin och Jan Sigurd. Humor och musikalitet av bästa klass parat med underbar självironi. 

Så gick kvällen. Kunde Eric Persson i sin fantasi tänka sig att det åttiofem år efter bildandet skulle festas i Ordenssällskapet ? Att hans namn skulle nämnas ? Nej, jag tror inte på sådant att han sitter i en annan värld och ler. Men hoppas……får man väl,….? …Och oavsett vilket. Ordenssällskapet FV är ytterligare en skapelse som lämnat avtryck från – jag vågar säga ett ord som få förtjänar- den GENIALE Eric Persson. 

Nu vandrar vi vidare mot de nittio. Tack alla som såg till att det blev en mycket minnesvärd afton. 

Bilder från festen tagna av FV -Bröder.

 

 


7 kommentarer

Bloggen har nu haft 100000 besök.

Bloggen föddes i april 2013 på initiativ av bokförläggaren, MFF:aren  och vännen Jan Månsson.(bilden) ( Därför namnet ”JanCarlo”.) Sen har väl Jan (tyvärr)inte varit så flitig att skriva. Själv har jag på den tid som passerat gjort 569 inlägg. Detta inberäknat. Olika ämnen med tonvikt på Musik, MFF och  ”sämre fotboll”.  Även funderingar om livet ibland ,sådana som vi alla har mer eller mindre. Några personporträtt därtill. Lite dagboksanteckningar. Händelser från det förflutna som satt avtryck. Städer och krogar.  Med mera.

Roligt är också att det händer om jag ”Googlar” på något ämne så dyker det ofta upp länkar till Bloggen.

Har även, tack vare bloggeriet, fått kontakt med en kvinna som efter min flytt från Svea Livgarde blev väl förtrogen med musikkårens medlemmar. I Synnerhet en av dessa. En okänd kusin har visat livstecken. Endast en läsare har sågat mig rejält. En för mig okänd dam som hade arga synpunkter på ett inlägg om jämställdhet. Men sådant gillar jag mer än likgiltighet. Träffar ibland personer som säger sig vara läsare och uppskattar texterna. Tackar och bugar,

I särklass flitigaste kommenterare har den mångsidige artisten Gunnar Bernstrup varit. (vars blogg jag rekommenderar att besöka) tätt följd av fotbollsvännen Bengt-Åke.

Flest läsare på en dag, 846 stycken, var den 18/1 2018 då jag presenterade en musikerlegendar som skulle fylla 90 år, Gert-Åke Walldén. 

Så går bloggen då vidare mot nästa 100000. Nja. Idéerna börja sina. Bloggubben börjar bli gubbe. Men….? Jag kör lite till. …….Tills MFF vinner Champions League….En bra anledningen till att hålla sig levande……Kanske.

Ps. Nu blev det 100001 besök. Vem var det?

 


Lämna en kommentar

Ett 90-årsfirande att minnas.

” Tänk er en sommar. Tänk er en gammal folkpark. ……Ansade gångar. Bysten av Per-Albin….Britt-Inger Dreilick. Hela Thore Ehrlings…….Tack för en afton för längesen”.

Och Lena-Marie sjöng som bara hon kan. Så att munnar ler. Så att ögon tåras. Och Örjan spelade piano med utsökt musikaliskt sinne för harmonier och följsamhet. Repertoaren vald med kärlek. Att få uppleva en sådan stund en vinterdag i Kristianstad är en nåd.

Detta hände den fjärde dagen i februari år 2018. Detta hände för att en person som satt största musikaliska avtryck i Konung Christians stad uppnådde den respektabla åldern som 90 år är.

De kom från Kamratföreningen, från Storbandet, Stadsmusikkåren, Kristianstadsflickorna. Vänner och släktingar. Charmiga döttrar. Och så klart, Gert-Åkes kära livsledsagarinna, Inga-Lill. 

Vi var många (Över 70) som tog plats i de imposanta lokalerna där officerskåren på A 3 hade sin mäss, i det vackra Kronohuset. Buffen utsökt med lax i huvudrollen. Presentbordet ett blomsterhav. En ögonsymfoni.

Han var sträng, men det gillade ungdomarna”. Sa min bordsdam då samtalet kom in på ungdomsmusikkåren. Så var det. MEN! För Walle var den nyinkomne klarinettisten, som tog sina första trevande toner i den stora klarinettsektionen, lika viktig som trumpetesset utan vilken en konsert knappast var genomförbar. Gert-Åke ställde samma krav på närvaro oavsett vem. Alla kände sig lika  behövda i den ungdomsmusikkår som betytt så mycket för så många unga musikanter.  ( Det spelades några takter av en 6/8-dels marsch från en LP-skiva. Det var just UMK som spelade. Var dom SÅ bra tänkte jag. Ett kärt minne från de dagarna anlände).

Den goda stämningen var närvarande vid de tre långborden. Satt där och såg ofta träffade vänner. Vänner från flydda dagar. Nu med lite mer patina. Prata…prata…prata…minns du? Och då? När vi ?  Var det i  USA ?  Eller i Hechingen?.. Fasen vad bra vi lät då… Hur mår du? …Känner du igen mig?….. Vet du var hon bor  nu?..Träffade henne för lite sen.. Spelar inte längre…Javisst NU minns jag…du var med då… Och visst stod Walle i mål när vi spelade handboll i korpen?….Och……..prata..prata…….”Tvingades” sjunga IFK-sången. Nåja. IFK Kristianstad är ingen konkurrent till Malmö FF….så…det var trevligt …tack för det Pia. 

Så därför travesterar jag Östen Warnebrings fina text till Thore Ehrlings signaturmelodi.

Tänk er en vinter. Tänk er ett gammalt kronohus. Städade golv. Tavlor med militärer . Lena -Marie Walldén. Hela Walles vänkrets. Tack för en dag för inte så länge sen. 

Bilder. Gunilla Nordqvist , Jessica Walldén, och Sven-Erik Persson.

 

Ps. Men var fanns officiella representanter för Musikskolan och Kulturnämnden ?

 

 


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år (Del 3 av 3)

Ett sidotema för Gert-Åke bredvid musiken var det fackliga arbetet. Redan i mycket unga år väcktes patosen. När han som yrkesmusiker blev insatt i musikers arbetsvillkor ökade engagemanget och han blev ordförande för ”Svenska musikerförbundet avd. 24. Sidotemat blev ett huvudtema då han valdes till den prestigefulla posten att 1985 bli förbundsordförande med uppdrag såväl på hemmaplan som internationellt.

Att nämnas inför jubilarens 90-årsdag är även; Ett flertal grammofoninspelningar med olika orkestrar. Åtskilliga utlandsturnéer med konsert i FN-huset som en av höjdpunkterna. Deltagande i jazzkurs vid ”Berkeley collge of Music”. Fått anbud att bli trombonist i tidens svenska storbandsflaggskepp, Thore Ehrlings. I minnets kristallklara backspegel finns säkert också den magiska aftonen i Landskrona; En spelsugen person medförande en tenorsaxofon närmade sig estraden Frågade artigt om han fick sitta in i  bandet och lira några låtar. En viss skepsis inföll. Vem är han ? Presenterade sig som Stan Getz!!! Och det var det vilket hördes !! Mötet med Thad Jones är också en händelse som är angenäm följeslagare så länge livets resa pågår. Och inte minst, har Gert-Åke hedrats med Kristianstads kommuns kulturpris år 1997.

I dag vilar trombonen efter lång, framgångsrik och trogen tjänst. Men kärleken till musiken lever lika brinnande, liksom samhällsengagemanget. De orangea färgerna bär han gärna och har så gjort år efter år från sin läktarplats nästan deltagande i matchen när IFK Kristianstad spelar.

Skulle någon ha vägarna förbi hans hem på årsdagen. Stanna upp. Lyssna en stund utanför. Kanske hörs tonerna från, ” I`m getting sentimental over you” . Spelade av honom själv….? Eller från en utsliten älskad platta av förebilden Tommy Dorsey.

OCH SÅ MINNS JAG/VI ALLA GLADA STUNDER VILKET DESSA BILDER VISAR 

 

Carlo Nilsson

 


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år. (Del 2 av 3)

Militärmusiken bjöd på en bukett av olika engagemang. De tidiga årens ”skitjobb”, utbildning och konserter vandrade hand i hand. Ökad musikaliskt ansvar samt befordran vanns snart. Vid sidan om den tjänsten lockade jazzmusiken och dansmusiken honom. Gert-Åke spelade i och var kapellmästare för flertalet populära band. Den aktiva jazzklubben ”Blue Bird” med eldsjälen Rolf ”Gullis” Nilsson i spetsen såg Gert-Åke som en flitig musikant. Där fick han lira med storheter som , Lars Gullin, Jan Allan, Bengt Hallberg, Phil Wilson, och andra giganter som får jazzmusikälskare att inta enskild ställning. En titt i gästboken i hans hem är som en inblick i musikhistorien. 

Militärmusiken blev regionmusik år 1971. Gert-Åke blev i den regimen förste musiker samt ledare för ”Kristianstads brassensemble”.(Bilden. Ensemble-ledaren vilande)

1958 var ett märkesår då han bildade Gert-Åke Walldéns storband”. Först ett 14-mannaband, senare 12 musiker) Ett band som blev välkänt i hela det svenska musiklivet. En era som varade fram till 1966. Men för en storbandsälskare och kreativ initiativtagare som ”Walle” blev storbands och kapellmästarsaknaden av elefantiasisstorlek. 1972 grundade han därför det ännu aktiva ”Kristianstads storband” , vilket han ledde i 30 år. Presenterande flera stora solister utifrån och dottern Lena-Marie som synnerligen välljudande sångerska.

Kristianstads Stadsmusikkår samt Orkesterförening såg självklart även de honom som välkommen musikant. Såväl som barytonist som trombonist.

1975 anställdes en ny musikledare i den då ännu lite nyvakna, trevande Kommunala musikskolan. Trevande var den inte så länge till. Musikskolechefen var nu Gert-Åke Walldén. Elevantalet ökade dramatiskt. 1976 startade han ”Kristianstads Ungdomsmusikkår”. Den växte snabbt till såväl antal som kompetens. Vann internationella priser. Skapade orkesterrutin för ungdomarnas fortsatta musikaliska karriär. Och kanske viktigast. Gav honom tacksamma vänner för livet.

forts………….


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år. Del 1. av 3.

”Jasså du är från Kristianstad och är musiker”. Då känner du  väl Gert-Åke Walldén ”? Vet inte hur många gånger jag fått den nästan retoriska frågan i all de städer jag besökt. De äldre får något drömskt i blicken. Berättar med leende läppar om danskvällar på Sommarlust eller var det var. Om när ”Walles” storband öppnade aftonen med signaturen ”Don´t blame me”.  Dansgolvet fylldes. ”Spisarna, jazzdiggarna” trängdes framför estraden. Så minns folk från när och fjärran Gert-Åke Walldén. ( Det som gäller här är IFK:s handbollslag och Walles storband. Meddelade mina nya kompisar mig så jag angjorde staden 1961)

Det var en vinterdag på det fagra Österlen. Närmare bestämt den fjärde februaridagen år 1928 i Vollsjö by som det kom en liten påg till världen. Hemmet andades musik då fadern spelade tenorbasun och violin tillsammans med sina bröder och vänner.

Gert-Åke växte upp och började som sjuåring ta sina första sökande toner på tenorbasunen. Tiden gick. De instrumentala framstegen gjorde att han tillsammans med sin far kunde spela i ett band som legat honom nära hjärtat i alla tider. ” The Blue Rhytmic Orchestra”. Lägg till detta de unga årens framträdande som basunsolist i Östraby församling, samt flitiga cykelfärder för att lyssna på Kungl. Södra Skånska regementets musikkår, så var valet självklart för honom. Han skulle bli yrkesmusiker. 

Som 14-åring antogs Gert-Åke som musikelev vid T 4 i Hässleholm. Otrivsel där gjorde att han avbröt den karriären. Åkte hem till föräldrarna och blev för en stund moderns hjälpreda som potatisplockare och betupptagare, innan en ledig plats som musikvolontär vid Kungl.Norra Skånska regementets musikkår gjorde Gert-Åke till Kristianstadsbo.

Forts…….


Lämna en kommentar

Två FV-legendarer jubilerar.

Aldrig har jag upplevt ett Brödrasammanträde i FV utan att Jan och Gilbert finns där. Nu fyller de båda snart år. Nästan på samma dag. Men Gilberts moder var aningen snabbare. En hel dag. Och snabb är även sonen som nu blir åttio år, otroligt nog. Jan, var också snabb. Gjorde debut i Sveriges landslag som artonåring. (Spelade sen ytterligare fyra landskamper. En mot Tyskland. Bilden.) Endast en annan legendar, Putte Kock var och är yngre landslagsdebutant. (Räknar inte Alexander Isak då hans entré i blågult inte var en ”riktig landskamp”.)

Jan ”Nana” Ekström. Finns mycket skrivet om honom. Upprepar därför inte hans kända C V under sin framgångsrika karriär på planen. Mesta tiden i vårt MFF. Dock är det allt för frestande att skicka en tanke till den moderna fotbollens moderland. Till klassiska Wolverhampton Wanderers. Till deras och Englands lagkapten. Billy Wright. Den i fotbollshistorien kunnige vet. Wrights möte med en tonåring och amatör från Malmö blev inte vad han tänkt sig.

Lika allmänt känt är inte att; Jan gärna sjunger och dessutom bra. Ofta när kvällen på Kockum Fritids närmar sig midnatt blir han estradör. Riktiga vänner klingar ut till Brödernas öron. Liksom hans tacksamma glädje över vad fotbollen och MFF betytt/betyder för honom. Kanske sitter då Billy Wright i sin värld och tänker på den där dagen för längesen på den svenska nationalarenan? För visst ser ”Nana” fortfarande ut att kunna skoja med all världens försvarare. Åtminstone i FV-Bröders ögon när kvällen blivit sen.

Gilbert Sabbah. Är anonym för offentligheten. Men! Även han är en artist. Äger en arbetskapacitet som skulle få en arbetsgivare att ta fram det feta kontraktet. Sexmästare heter hans uppdrag i FV. Och här klingar ordet mästare inte falskt. Outtröttligt, snabbt, spänstigt, smidigt förser han Bröderna med det som just Bröder önskar. Att han skall fylla åttio är obegripligt för de som betraktar honom. Trösterikt för oss som ännu inte uppnått åttioårsdagen. (Bilden. Gilbert tillsammans med Hasse Mattisson och Lasse Granström.)

Gemensamt för de båda blivande 80-åringarna(utan att känna dem mer än i FV-Bröders krets) är att de representerar honnörsord som ; Kompisar. Kamrater. Vänner. Ja, faktiskt Bröder. Sådana som utan att tveka skulle ställa upp för sina vänner i alla lägen.

Så nu reser vi oss upp. Utbringar ett FV-leve och sjunger sången vi kan så  bra. MFF:are är vi alla”. Samt önskar dem en god vandring till nästa stora jubileum.

 

 


4 kommentarer

Blogginlägg Nr. 500 !

Det var år 2013 som bokförläggaren, MFF:aren och vännen Jan Månsson ( Bilden) tog initiativ till att tillsammans med mig ge oss ut i bloggvärlden. Jan skötte det tekniska, tack o lov. Namnet blev därför JanCarlo. Bloggens hjärta skulle vara vårt hjärtelag, Malmö FF. Men med flera sidoteman.

Sen har väl Jan inte vara så flitig……..ännu.  Medan jag som lider av grafomani tillbringat allt för lång tid i cybervärlden. Och skriver nu inlägg nummer 500.

Jag presenterar 18 kategorier varav ”Fotboll med MFF i centrum”, samt ”Musik med klarinett i centrum” innehåller flest artiklar. ”Sjukdomar” minst (än så länge)vilket jag applåderar.

Har just i detta nu i skrivande stund haft 84656 besökare. (Siktar på 100000 innan jag ger upp) Men allt för få kommentarer. Flitigaste kommenterare är mångsidige artisten Gunnar Bernstrup utan konkurrens.

Inlägg som haft många besökare är de om underbare konstnären Sten-Oscar Rundgren. Samt ”the one and only” Hyacinth Bucket, förlåt, Boque. Alias Patricia Routledge.

Känner nu att idéerna börja avta…..men något mer skall det väl bli.

Hjärtligt tack till alla läsare. Från Bloggubben.