JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Krogar ( Smaca Kristianstad)

Den har legat där ett antal år nu i staden. På bästa läge i Kristianstads centrum. Lilla Torg. Har gått förbi många steg. På den ljusa årstiden har uteserveringen frestat mina ögon. Kanske bara sitta där med någon utvald dryck och beskåda människor på väg……..till….? Få se någon bekant ? Bekanta blir allt mer sällsynta . Får aldrig mer träffa hon och han och… Det upplever jag tungt….mycket tungt.

Men denna lördagsafton, den 29 maj, var jag på väg. För första gången till krogen Smaca.

Den sena eftermiddagen var sval. Innemiljön var att föredraga. Så därför vände vi in i lokalen. Vad väntade oss. Min hustru och jag?

Vi möts av ljuset. Från belysning likt en danslokal i DDR. En ljudmatta likt en pyttipanna mellan bakgrundsmusik ( Denna hemska företeelse) Maskiner som blandar något. Porslin som låter som just porslin kan låta i värsta fall. Här kan inget lågmält samtal ske. Här kan inga kreativa tankar skapas som så ofta annars i krogmiljö. Och är definitivt ingen lokal för folk som jag, med hörselnedsättning. Här saknas den för mig viktigaste krogingrediensen, Det varma myset.

Varför inte vända på klacken och gå hem ? Likt busarna på Tegelbacken i Olle Adolphsons geniala visa ? Eller mera pragmatiskt uppsöka andra näraliggande vattenhål? Nja, jag var bjuden. Och ändå. Låt inte första intrycket döma.

Kockarna, tre eller fyra till antalet, alla män. Står där väl synliga likt artister på en scen. Servitörer och servitriser, samtliga unga (nåja jag tycker alla är unga numera) En av dessa lämnar menyn. Nu inträder mycket ovälkommet nästa dilemma.

Vad vill jag ha? Inget frestar. Kanske är jag för kräsen? Men….bestämmer mig ändå, vilket jag så klart måste göra, för en rätt vilken många pryda personer uttalar fel. Utesluter den sista bokstaven…för ingen skall tro att jag är sådan….nejdå. Alltså jag beställer en Entrekåt…eller stavas det Entrecote? Får googla och se.

Så är det sanningens ögonblick. Maten kommer in. Servitrisen rabblar sin läxa. Berättar ingående om varje liten grönsak varje litet tillbehör. Ursprung, odlare, jordmån……..allt. Vi förväntas att tindra. Två köttbitar väntar ……jag väntar…nu …sätter gaffeln i köttet…öppnar munnen ….och….

Det är inte ofta, ja kanske aldrig, som jag önskat att jag var en krokodil. Eller ha tänder likt en sådan…men nu. Jag tuggar…..tuggar….tuggar…..detta blir en låååång kväll.

Men även en lång kväll tar slut. Vandrar ut till friheten. Möts av syrendoft och majsol över stadens hustak och mellan gatorna. Folk har börjat vistas ute igen. En hård vinter har fått ge sig. Ett virus vacklar. Ett virus som väl förlorar kampen mot vaccinet.

Kommer hem och brer några ostsmörgåsar. Eller vad det var. Men gott.

OBS! Detta är mitt högst personliga omdöme. Säkert har många en annan uppfattning om krogen Smaca.


Lämna en kommentar

Krogar (Birgers trädgård. Nosaby-Kristianstad)

I går, när detta skrivs, (27/8 2020) var det äntligen dags. Att besöka en krog. Har längtat nu sen i vintras innan det där som jag inte vill ta i min mun förgiftade vår värld.

De flesta har väl en önskan i tillvaron, att på gång eller cykelavstånd, nå en oas, ett vattenhål, en stam och favoritkrog. Inte helt enkelt i ett villasamhälle cirka tre kilometer från centrum av staden. Visst var det trevligt när Josef och Olga drev pizzerian på närliggande Österäng. Även krogen intill Sommarlust har haft perioder som uppfyllt det jag sökt…….men ändå. Något har saknats.

Tills nu. Den tredje dagen i juli öppnades BIRGERS TRÄDGÅRD.

Den ligger där inbäddad i grönska. Skyddad av mäktiga träd som sett åren komma och gå. Lummiga buskar, doftande gräs, bördig jord i sikte. Alldeles intill min närmst belägna fotbollsplan, ”Nya Vallbjörka”, där Nosaby IF, inte utan framgång, spelar i division 2. Dit cyklar jag på 5 till 8 minuter beroende på väder, dagsform och luft i däcken. Så visst är det när-krog.

Lokalen var byggd som Nosaby golfklubbs klubbhus innan klubben lades ner och huset stod kvar, sviket, övergivet, oälskat och ledset. Då någon/några kreativ/a person/er fick en idé. Här skall skapas en plats dit människor kommer för att en stund i livet få må riktigt bra.

Krogen är generöst tilltagen. Möbleringen rustik. Ja kanske till och med passande lantlig. Utomhusbord i olika väderstreck. Frestande mysig bar. Publiken blandad. Fyra boulebanor för de som önskar motion efter den goda maten , kanske med ett glas rött i handen från krogens omfattande vinkällare. Menyn, innehållande allt från råbiff till burgare och pizzor. Ölsorter från lokala bryggeriet Klackabacken med flera. Som kuriosa, vändande sig till krognostalgiker som jag och andra. Till oss som besökt lokal redan på femtiotalet, erbjuds gammeldagsgrogg bestående av 5 centiliter konjak med coca cola för 125 kronor. (Det var billigare på Ulriksdals värdshus 1958. Satt nästan och väntade på en krogtrio spelande, Tango Jalousie. Men ingen kan få allt.)

Birger.

Varför detta namn ? På hemsidan läser jag…….

Birger var född i Åhus 1929. Åla-fiskare, styckare, drev hemcharkuteri , körde varubil och sålde de bästa av råvaror. Dessa egenskaper har tydligen inspirerat till namnet på krogen. ?

Nu hoppas jag att allt skall bli bestående. Redan efter så kort tid har ryktet spridit sig om denna idyll. I går, en vanlig torsdagskväll, var det mycket välbesökt. När jag sen vid ankomsten möttes av synen, hängande på en vägg i baren; En Bb-trumpet med pumpventiler. En klarinett (C-klarinett, tyska systemet .) Ja då måste man trivas och snart göra återbesök.

Några bilder från min nya stamkrog.

Klädd i de rätta färgerna. MFF spelade också i El denna magiska afton. Och vann med 2-0


3 kommentarer

Krogar (Pizzeria Di Melki/ Österängs pizzeria)

Är min närmsta krog i tillvaron. Det tar mig beroende på törst, hunger, vindförhållande, vägunderlag eller fysisk form, mellan 10 till 15 minuter att utan hjälpmedel på egna ben komma dit.

Alla behöver vi ett ”vattenhål” i vår närhet. En kvarterskrog där vi kan räknas som stamgäster. Kanske saknade om vi uteblir allt för länge.

Att som jag bo i ett vidsträckt villaområde har många fördelar. Lugnet som eftersträvas allt mer i övermogen ålder. Grönskan, blomningen, fågelsången, sommarfjärilarna, luften är komponenter som inte ropar på flytt innan en sådan blir ett måste i värsta fall. Men ingen kan få allt. Saknaden efter att snabbt och lätt nå en närkrog är just en saknad. 

Minns den där promenaden en dag längesen då jag upptäckte den nystartade ”Österängs Pizzeria”. Hade lång tid önskat en samlingsplats i närområdet. Hade likt en Gösta ”Fåglum” cyklat som en galning hem med hämtpizzor, allt för att hålla de någorlunda varma (En pizza skall vara hetare en het) Nu var det slut med detta. Nu kunde pizza-abstinens och andra krogbehov tillfredsställas sittande vid ett bord på en restaurang i skaplig fysisk närhet från hemmet. Livskvaliteten hade avancerat en division. 

Ägarna hette Josef (som håller på ett gulsvart lag vilket inte är IF Elfsborg utan AEK Athén) och Olga. Båda med grekiskt ursprung. Vi blev snabbt stamkunder. Redan då vi gjorde vår entré i lokalen stod dryckerna framdukade. Josef hade genom fönstret noterat vår ankomst. Ja, det gick så långt att Josef beklagade om någon gäst hade satt sig vid ”Vårt bord”. Han pizzor var av Michelin-klass om någon sådan utnämning hade funnits. De ibland något ”livliga” besökarna kontrollerade han med vänlig men bestämd auktoritet.

Men en dag tog det slut. Josef och Olga stängde och flyttade till Blekinge. Deras skapelse bytte ägare. Och inget blev sig likt. Försökte några gånger att med närvaro hoppas på gamla goda tider. Men…….min stamkrog var inte längre en sådan.

Så gick åren. Och gick och…….Nu var mina närmsta krogar Sommarlustkrogen och China Wall. Men ingen av dessa kunde ersätta dagarna hos Josef och Olga.

Så hände det. I brevlådan anlände reklam för att ny regim inträtt i Österängs pizzeria. Nu döpt till ”Pizzeria Di Melki. Skall vi ge den en chans ?  Det gjorde vi närmare bestämt fredagen den första dagen i den första vårmånaden mars.

Pizzeria Di Melki är väl ingen krog där någon firar sin femtioårsdag eller någon annan stor händelse i livet. Och det är inte heller vad jag söker. Den ligger där på Österäng i Kristianstad vilket är en stadsdel där villor och höghus lever i fredlig samexistens. Utbudet av pizzor samt annan mat är digert. Starka drycker däremot är av mer begränsad riklighet ( utbudet på en av bilderna) om jag uttrycker mig hovsamt. Lokalen något spartansk men ändå välkomnande bekväm. Tillika befriad från bakgrundsmusik via högtalare. Och framförallt. Priserna mycket pensionärsvänliga.

Så gick vi därifrån i marskvällen. Konstaterande att vi nog fått vår närkrog tillbaka. Och att några av de talrika gästerna var klart igenkännbara från Olgas och Josefs dagar. Tiden hade stått still i några timmar.


4 kommentarer

Krogar ( Rila´s Eksjö. En Palmeiras-krog)

Det går, för den som söker, att hitta ett litet Brasilien på småländska höglandet. Efter resa från Kristianstad . Efter mil av fur, gran,  björk och spegelblanka sjöar, når man staden som en gång likt Kristianstad var en stor garnisonsstad. Som, också som Kristianstad, hade militärmusikkår, på I 12. Men till skillnad från Kristianstad har bevarat ett regemente, Kungl. Göta Ingenjörsregemente. Vilket var huvudorsaken till att hustru, svägerska och jag i tidiga morgonstunden under passionshögtiden Pingst ställde färden norrut, för att där följa soldaten Måns Velins (bilden) uppvisning av något av allt han tillsammans med sina kamrater har lärt under sin tid på regementet. Detta skedde på landets största militära övningsområde, Ränneslätt i Eksjö. 

Men även magen måste ha sitt. Därför hamnade vi i ”Brasilien”, nåja på den brasilianskt-ägda krogen ” RILA`S.

Där är personalen ”Grönvit” . Det skall ni veta alla ni som håller på Corinthians eller FC Sao Paulo . Alltså, efter min vana/ovana att alltid fråga okända personer som korsar min väg om vilket fotbollslag de håller på, uppenbarades sanningen. Och ett långt samtal inleddes om Brasilien och brasiliansk fotboll. Palmeiras var deras hjärteklubb. Pelé var en bekant till kocken. Vilken avslöjade att den gamle mästerspelaren var mästerlig även som pizza-kock!  Visade bilder där han stod tillsammans med maestro Pelé ! ( namnet uttalade han utan betoning på sista stavelsen vilket är vanligt i Sverige) Ett svindlande ögonblick i lilla Eksjö.

Maten var mycket god. Interiören kunde kanske påminna lite mer om …..sydligare nejder?  Väl värd besök. (om ni inte hyser antipati till Palmeiras)

Vi var där under ”Offside-tid” Tiden mellan lunch och middag under heta eftermiddagen. Tiden då folk gör annat än äter. Men in kom en man iklädd hatt. (ja, lite mer) Beställde en caipirinha.  Sa hej och gick. Satt där och tänkte att; I dagens Sverige kan man gå in på en liten krog som bara några få känner till i en liten stad där bara några få varit och beställa en caipirinha. Dricka. Säga hej och gå ut i livet på nya uppdrag. Det gjorde mig glad.


Lämna en kommentar

Krogar. (Brissman/Bishops Arms. Kristianstad.

Hotell och restaurang Brissman var känt från Ystad till Haparanda. (Kanske till och med utanför rikets gränser?) Inte precis för den goda maten. Heller inte för de trevliga lokalerna. Inte för att vänliga priser var det som lockade mest. Nej! Det var besökarna. De kvinnliga sådana. De eftertraktade charmiga, dansanta damerna från Konung Christians stad. 

Krogen kallades i folkmun för Änkornas Paradis. Vilket är felaktigt då det korrekta namnet borde vara Änke-jägarnas Paradis. Men även  damer som inte ägde änkestatus var mottagliga för kontakt.

Hotellet/krogen har anor från tider långt innan begreppet ”(dans-tryckare”) fulländades till mästerskap på Brissman. Vid starten blev namnet Järnvägshotellet , naturligt nog efter som det låg och ligger intill stationen. Det fanns i äldre tider även utomhusscen där musik och artistframträdanden hölls. Bland annat gästade ofta Sigge Wulf etablissemanget.

Jodå, jag har varit där i tider som flytt. Inte så ofta…men….någon gång….för att ….dansa…skam den som tänker något annat. Även på luncherna var krogen värd ett besök i långa tider. Husmanskost av bästa kvalitet.

I går den 17 mars , efter många års time out, var jag där igen. Firade hustruns systers födelsedag. 

Berättade för taxichauffören på vägen dit om gångna tider i lokalen. Vilken då talade om hur många mogna damer hon kände som ofta varit där. Nämnde namn efter namn och frågade. ”Dom måste du nog känna”? Varvid jag svarade att skönheterna nog inte hann presentera sig…innan…”Glada änkan” hade valt en annan valspartner.

Nu har krogen anglofierats. Bytt namn till ”Bishops Arms” . God Pub-mat (Husets lyxburgare och Fish and chips rekommenderas) Rikligt med ölsorter. (Blev Bitburger)  Irländsk musik i högtalarna (Det var St Patriks day) Blandad publik. Varm stämning. Träffade vacker kollega i grön St Patriks-hatt. En mycket trevlig afton. 

Kanske saknade jag ändå gamla Brissman?…Nej, i så-fall är det de yngre åren jag saknar. 

 


2 kommentarer

Krogar. ( Klosterbräu. Röda rummet. (Norra Bantorget.) Andra besökta krogar i ungdomstidens Stockholm)

Det var på Norra Bantorget bussen landade och släppte ut nöjeslystna unga män med spänst i steget och sug i blicken. Det var på Norra Bantorget de som varit nöjeslystna tog bussen tillbaks till regementet nu betydligt mera längtande efter vila. Även en tonåring har sin begränsning. Det var kring Norra Bantorget festkvällarna avlutades. Antingen på Klosterbräu där Vasagatan blir Norra Bantorget. Eller på Röda Rummet i Grafiska-huset. Allt beroende på vilket behov som var mest pockande.

Var hade vi varit innan Norra Bantorget nåddes? Ja, kanske uppe på Pagod i Kungstornet. Eller den där krogen på Kungsgatan vilken hade en barpianist som till vår glädje nästan spelade med näsan i diskanten. (Vivel?) Vindrickning på Brända Tomten eller Bäckahästen ( Invalid Port. Hur kunde jag?)var även det lockande. På Zum Alten Brunnen, beläget där Biffen och Bananen bodde, upplevdes stimmung likt söder om Östersjön. Eller något annat av alla de vattenhål Mälardrottningen så generöst frestade med.

Ett billigare alternativ var vandringar i kvarter som då var en idyll. Kanske bedagad. Men jag föredrar med patina. Det gamla Klara. Smita in på Svarta Katten en stund. Se tecknat och journalfilmer från stora världen.  Någon gång kunde det hända att en skönhet i sin tidiga blomning inbjöd till samtal. Snart ställdes från den röda munnen frågan: ” Gillar du Tommy eller Elvis”? Eftersom jag tvekade i denna för tiden så viktiga fråga avbröts kontakten abrupt. Och jag förstod att det var omöjligt att gilla båda. Än värre att inte gilla någon.  Mozart var inte ett alternativ som godkändes och våra vägar skildes innan förälskelsen infunnit sig.

Klosterbräu.

Skall vi ta en vinare innan bussen går? ”Klostret” var det som gällde. Inte drack vi kvalitetsvin från Alsace. Vino Tinto eller Vino Blanco vill jag minnas som frestade. Inte tyckte jag det var gott, tvärtom….men…ner gick det….

Röda Rummet.

Var/ Är ? Ett nattcafé. Taxichaufförer och andra nattarbetande i publikmajoritet. Här fanns alternativet till ett sundare intag. Här serverades inget starkt, men goda köttbullar och rejäla jobbarostmackor. En uniformerad vakt med ansenlig rondör och pondus såg till att ordningen uppehölls i sena timmarna. Det hände att han inte godkände nykterheten hos den/oss hungrige. Det hände då också att jag/vi replikerade med några väl valda invektiv. Sen sprang jag/vi. Vakten var ingen Kenyan. Hans jakt var förgäves. Förlåt så här många mognare år efteråt.

Ja, så kunde en afton i Stockholm genomlevas för många år sen nu, men i kärt minne.

Ps Det händer ofta att jag ångrar flytten från staden som givit mig så mycket. Nostalgisk eskapism? Kanske är det så…men….


8 kommentarer

Krogar. (La Finestra Kristianstad)

LA FINESTRA.

Stod det överst av fyra andra krogar tydligt skrivet på en lapp. Den läsande antog fågelholksutseende. Ett mottagaransikte som förmedlade känslor av förvåning….och jadå…lite beundran…Varför då?

Så ligger det till. Hustrun och jag har sen långa tider tippat vars ett 16-raderssystem på stryktipset. Någon gång har en liten dusör från Svenska Spel inkommit. Men för att göra det hela lite mer intressant tävlar vi vem som får flest rätt sammanlagt under ett år. För att göra det än lite mer trevligt så skall den förlorande bjuda segraren på krogen. Och för att ytterligare höja livskvaliteten skall denna restaurang vara hemligt fördolt för den medbjudna .  Som kulmen på kreativiteten skall tipsmästaren på en lapp skriva ner fem möjliga  krogar att hamna på….För några år sedan skrev jag LA FINESTRA. Och fullbordade ett dubbelt mästerskap.

” Trodde inte du visste att den fanns”. Sa hustrun. (Men jag hade som vanligt är för min natur fuskat. Googlat krogar i Kristianstad och insett att här är det möjligt.)

För goda läsare. La Finestra ligger lite dolt. I en passage mellan de båda Storgatorna i staden. En passage med ett för den gamla garnisonsstaden passande namn. Generalen.

Men för den hungrige som gillar det italienska köket serverat i trivsam lokal är det värt mödan att söka sig hit. Hit till Fönstret.

De båda ägarna är ett levande bevis på att det kan gå. Det att två personer i  ett äktenskap kan hålla på divergerande starkt konkurrerande fotbollslag.  Jag har under livets resa träffat krogägare i Brasilien där mannen håller på Sao Paulo FC och kvinnan på Palmeiras. På La Finestra skall ni, likt den kappvändare jag är, med krogägarenmannen  tala väl om Torino FC. Gärna om tider då klubben var bäst i Italien innan ett flygplan ville något annat. Han pratar gärna. Nonchalerar andra gäster under den tid då hans älskade fotbollslag får beröm.

Kommer hans hustru, vid namn Rebecka, till bordet vänder vi kappan och lovordar det i dag ledande laget i Italia. Juventus FC.

PÅ La Finestra firade jag att jag blivit en mogen man. Fyllt 78 år. Vet inte om jag var den äldsta där då. Publiken är blandat i åldrarna. Bakgrundsmusiken så diskret att jag har glädje av min försämrade hörsel…Alltså…..Jag hör den inte…Och det viktigaste…Maten är mycket god.

 


2 kommentarer

Krogar. (Kockska Krogen/Årstiderna Malmö)

Den som befinner sig i den svenska fotbollshuvudstaden , vilket som bekant är den skånska huvudstaden, vilket som bekant är Malmö. Och där känner ett behov av något att äta. Gärna då i historisk miljö. Centralt beläget. OCH! Med en plånbok som tål att tunnas ut en aning. Sök då upp ett vackert hus beläget på Stortorget. ”Årstiderna” heter krogen i dag. (Inspirerad av Vivaldi? Nja. ) Gå ner för en trappa och ni inträder i ett Malmö för längesen. I vindlande källarvalv mysigt upplysta. Sätt er ner. Beställ in lämplig dryck och sjung i ert inre den sång som är naturlig i miljön. ” Im tiefen keller sitz ich hier”.

Jag har aldrig varit i krogen ”Årstiderna”. Bara stått, likt kusinen från landet, och läst menyn. Insett att…..När jag vunnit på tips så…….. Mina besök im tiefen keller är från dagar då namnet var Kockska Krogen. En klassiker i Malmö som även förekommer i skönlitteratur.

Två tillfällen att minnas. Åt där en gång en renfilé så himmelskt god att mina tankar gick till samerna. Att jag önskade att deras ständiga krav på utökade marker för sin rennäring skulle hörsammas. Att nationen aldrig kan få för många renar. Började nästan att jojka.

Så var det den där dagen som är så högtidlig. Som skall firas. Antingen med något stort på hemmaplan eller en resa som det sparats till länge och väl. Då när vi fyller 50 år.

Själv hade jag tänkt fira med middag för de närmsta. Hustru, föräldrar, svärföräldrar. Och då naturligtvis på en av uppväxtstadens gyllene krogar.

Sitter där och ser bort mot entrén. Pulsen ökar. Ser min käre kusin från Skanör Gert Lindal anträda lokalen. Detta är en kupp, var den omedelbara tanken. Nu blir jag kidnappad. Huva över ansiktet.  Placerad på en färja eller ett flygplan. Bortförd för att aldrig mera återkomma….Men han var där i arbetes vägnar. Dock inte helt oviss om min närvaro och bemärkelsedag vilket överlämnandet av vinflaskor visade……och…maten var god det minns jag trots att det snart är 28 år sen.

På den tiden när notan kom in var den diskret förpackad i en speldosa. Då denna motvilligt öppnades hördes på klockspel en melodi. Minns inte vilken. Men kanske något passande som ; ” Nu är jag pank och fågelfri”. ”Om jag hade pengar”. ”Skänk en slant till en fattig speleman”……Eller ? Nån som minns?


Lämna en kommentar

Krogar ( Belägna i ”Bajen-land” Kvarnen. Den gröne jägaren.)

” Du är i ”Bajen-land nu kisen”. Fick jag höra första gången jag gjorde mig närvarande i krogen Kvarnen.

Men, i Bajen-land hade jag varit långt tidigare utan att veta att det var just ”Bajen-land”. Och utan fysisk närvaro. Men väl i en flera gånger läst pojkbok. (Det är väl tillåtet att i vår könsneutrala tid skriva ”pojkbok”?). Från detta reaktionära uttalande förstår den observante läsaren att mitt besök på Södermalm inte fanns skildrat i Kitty eller något annat litterärt mästerverk där hästar spelar huvudrollen. Nej! Boken som sönderlästes heter Gängets signal.

I den kunde 10-13-åringen följa ett gäng jämnåriga grabbar. Ärliga, lagom charmigt busiga kisar, som idrottade och jagade bovar. Deras revir var kvarteren kring Wollmaryxhullsgatan, Prästgårdsgatan, Hornsgatan, Tantolunden och andra klassiska Söder-adresser.

Boken gjorde så starkt intryck på mig att när jag som 15-åring blev musikelev i Solna tog jag mig första lediga söndag till kvarteren där dramat i boken ägde rum. Med hjälp av karta vandrade jag i gängets fotspår. Malmö-pågen var för några timmar i livet Söder-kis.

Sen gick tiden och besöken på den tidens huvudstads ”arbetar-stadsdel” blev sporadiska fram till den där dagen då:

” Du är i Bajen-land nu kisen”. Ett plötsligt uppkommit behov av något att dricka hade fört mig dit. Dit in där det sorlades. Det sjöngs till ära för ett fotbollslag. Där stod en, i och för sig illa gjord staty, föreställande Tage Erlander ( Och Tage gillade jag. Han ägde humor, bildning, karisma och hette Tage) Jag hade, ovetande om lokalens identitet, hamnat i hjärtat av en krog där kärleken till ett fotbollslag då yttrade sig på ett sätt som ännu inte spridits sig till andra klubbar. Det var där jag fick veta av bordsgrannar att jag var i ”Bajen-land”.

Jag hade gjort min entré på Kvarnen, som när den kom till världen hette Grå Kvarn. Adressen skulle Alice Babs nästan kunnat sjunga likt i sin ”Söderhyllning” ”Vårat gäng” är Tjärhovsgatan 4.(alltså inte riktigt Stigbergsgatan ..men nära på)

Får törstigste brödrar och systrar inte nog av typisk pubmat/dryck och Bajen-supportrars sällskap så gå några metrar till Götgatan 64. Gå in på en krog med rötter från 1600-talet. ”Den Gröne Jägaren” finns kvar om än på annan plats än i flydda tider.

Jag har flera gånger i livet besökt dessa krogar. Vid flertalet tillfällen stolt bärande mitt MFF-märke. Men har aldrig råkat ut för något obehagligt. Lite skämtsamma pikar så klart..massor av roliga repliker i typisk ”Söderjargong”..men….det hör till   och utmanar till att returneras. Vad kan det bero på att jag klarat mig? Såg jag så skräckinjagande oslagbar ut? Eller så ynkligt försvarslös att de humana känslorna segrade? Mer troligt är att. Det var längesen jag var där. I en tid som var vänligare. Men gör nog fler besök…..kanske…..hoppas jag…..om bara…….om….om…..


2 kommentarer

Krogar ( Ripan Kiruna. Nikkaluokta fjällstation.)

Högt där upp i norr. Där luften är lätt att andas. Där träden har krympt. Där vidderna är oändliga. Där fjällen ramar in ”tavlan”. Där ljus och mörker är kompromisslösa.  Där svensk, samisk och Tornedals-finsk kultur lever i fredlig samexistens. (För det mesta) Där landet Sverige slår huvudet i taket, eller i gränsen till det okända för de flesta. Till…….äventyret. Där ligger två krogar jag besökt. Året var 2006. Månaden, början på den blondaste av dem alla. Löftesrika juni.

RIPAN.

Eller ”Camp Ripan” som den också heter. Namnet antyder att det inte är enbart restaurang, utan även hotell och Spa.

Interiören är rustik. Menyn präglad av den natur och det djurliv som är Lapplands. Fjällröding och andra fiskar fångade i det klara, kyliga rena sjövattnet . Renfilé. Älgrullader.  Och naturligtvis Fjällripa. Vilket jag smakade för första gången i mitt liv under mitt besök på denna gourmetkrog.

Nikkaluokta Fjällstation.

Det här var dagen då kulturskillnader var märkbara. Skulle färdas i taxi  till ”köldhålet Nikka”. Ingen annan resmöjlighet från Kiruna fanns. Bad den unga damen i Kiruna Järnvägshotells reception att ringa efter bil. ” Kan du inte göra det själv? Jag har aldrig ringt efter taxi ” svarade hon.

Färden dit omgavs av renar, renar och renar. Fjällen blev allt imposantare. Chauffören berättade om japaner som på vintern under färder var saliga när de såg hur temperaturen föll och föll, och fnittrande filmade köldmätaren. Framme avtalade vi om bli hämtade klockan 15.00

Långpromenad mot Kebnekajse. Tystnaden gick att ta på. Kunde nästan höra de egna hjärtslagen. Välbefinnandet och harmonin total. Inga läkemedel kan konkurrera mot naturens medicin.

Lunchen, pytt i panna med viltkött som bas. Till kaffet önskades en konjak. Det var nu vi betraktades som exotiska. En beställning som föranledde uppståndelse. Så småningom låstes upp och öppnades ett valv där en flaska med den märkliga drycken hade gömt sig. Den bars fram med en skeptisk min. Priset var obekant. Vad ville vi betala? Går det att dricka?

Taxi-chauffören anlände trekvart för tidigt. ” Sitt. Ta det lugnt. Jag har inte bråttom ” Var hans budskap. Ingen taxameter som tickade kronor.

Hann med att prata med en söt samisk flicka vars föräldrar var renskötare. ” Hur många renar har ni” ? Frågade jag. ” Det säger jag inte. Det är som om jag frågade hur mycket pengar du har på banken” svarade hon.  Jasså inte fler tänkte jag…………..Och hade fått lära mig lite mer. Och upplevt kulturskillnader….och ätit god mat från vårt nordligaste landskap.

Bilder.