JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


3 kommentarer

Krogar (Pizzeria Di Melki/ Österängs pizzeria)

Är min närmsta krog i tillvaron. Det tar mig beroende på törst, hunger, vindförhållande, vägunderlag eller fysisk form, mellan 10 till 15 minuter att utan hjälpmedel på egna ben komma dit.

Alla behöver vi ett ”vattenhål” i vår närhet. En kvarterskrog där vi kan räknas som stamgäster. Kanske saknade om vi uteblir allt för länge.

Att som jag bo i ett vidsträckt villaområde har många fördelar. Lugnet som eftersträvas allt mer i övermogen ålder. Grönskan, blomningen, fågelsången, sommarfjärilarna, luften är komponenter som inte ropar på flytt innan en sådan blir ett måste i värsta fall. Men ingen kan få allt. Saknaden efter att snabbt och lätt nå en närkrog är just en saknad. 

Minns den där promenaden en dag längesen då jag upptäckte den nystartade ”Österängs Pizzeria”. Hade lång tid önskat en samlingsplats i närområdet. Hade likt en Gösta ”Fåglum” cyklat som en galning hem med hämtpizzor, allt för att hålla de någorlunda varma (En pizza skall vara hetare en het) Nu var det slut med detta. Nu kunde pizza-abstinens och andra krogbehov tillfredsställas sittande vid ett bord på en restaurang i skaplig fysisk närhet från hemmet. Livskvaliteten hade avancerat en division. 

Ägarna hette Josef (som håller på ett gulsvart lag vilket inte är IF Elfsborg utan AEK Athén) och Olga. Båda med grekiskt ursprung. Vi blev snabbt stamkunder. Redan då vi gjorde vår entré i lokalen stod dryckerna framdukade. Josef hade genom fönstret noterat vår ankomst. Ja, det gick så långt att Josef beklagade om någon gäst hade satt sig vid ”Vårt bord”. Han pizzor var av Michelin-klass om någon sådan utnämning hade funnits. De ibland något ”livliga” besökarna kontrollerade han med vänlig men bestämd auktoritet.

Men en dag tog det slut. Josef och Olga stängde och flyttade till Blekinge. Deras skapelse bytte ägare. Och inget blev sig likt. Försökte några gånger att med närvaro hoppas på gamla goda tider. Men…….min stamkrog var inte längre en sådan.

Så gick åren. Och gick och…….Nu var mina närmsta krogar Sommarlustkrogen och China Wall. Men ingen av dessa kunde ersätta dagarna hos Josef och Olga.

Så hände det. I brevlådan anlände reklam för att ny regim inträtt i Österängs pizzeria. Nu döpt till ”Pizzeria Di Melki. Skall vi ge den en chans ?  Det gjorde vi närmare bestämt fredagen den första dagen i den första vårmånaden mars.

Pizzeria Di Melki är väl ingen krog där någon firar sin femtioårsdag eller någon annan stor händelse i livet. Och det är inte heller vad jag söker. Den ligger där på Österäng i Kristianstad vilket är en stadsdel där villor och höghus lever i fredlig samexistens. Utbudet av pizzor samt annan mat är digert. Starka drycker däremot är av mer begränsad riklighet ( utbudet på en av bilderna) om jag uttrycker mig hovsamt. Lokalen något spartansk men ändå välkomnande bekväm. Tillika befriad från bakgrundsmusik via högtalare. Och framförallt. Priserna mycket pensionärsvänliga.

Så gick vi därifrån i marskvällen. Konstaterande att vi nog fått vår närkrog tillbaka. Och att några av de talrika gästerna var klart igenkännbara från Olgas och Josefs dagar. Tiden hade stått still i några timmar.


4 kommentarer

Krogar ( Rila´s Eksjö. En Palmeiras-krog)

Det går, för den som söker, att hitta ett litet Brasilien på småländska höglandet. Efter resa från Kristianstad . Efter mil av fur, gran,  björk och spegelblanka sjöar, når man staden som en gång likt Kristianstad var en stor garnisonsstad. Som, också som Kristianstad, hade militärmusikkår, på I 12. Men till skillnad från Kristianstad har bevarat ett regemente, Kungl. Göta Ingenjörsregemente. Vilket var huvudorsaken till att hustru, svägerska och jag i tidiga morgonstunden under passionshögtiden Pingst ställde färden norrut, för att där följa soldaten Måns Velins (bilden) uppvisning av något av allt han tillsammans med sina kamrater har lärt under sin tid på regementet. Detta skedde på landets största militära övningsområde, Ränneslätt i Eksjö. 

Men även magen måste ha sitt. Därför hamnade vi i ”Brasilien”, nåja på den brasilianskt-ägda krogen ” RILA`S.

Där är personalen ”Grönvit” . Det skall ni veta alla ni som håller på Corinthians eller FC Sao Paulo . Alltså, efter min vana/ovana att alltid fråga okända personer som korsar min väg om vilket fotbollslag de håller på, uppenbarades sanningen. Och ett långt samtal inleddes om Brasilien och brasiliansk fotboll. Palmeiras var deras hjärteklubb. Pelé var en bekant till kocken. Vilken avslöjade att den gamle mästerspelaren var mästerlig även som pizza-kock!  Visade bilder där han stod tillsammans med maestro Pelé ! ( namnet uttalade han utan betoning på sista stavelsen vilket är vanligt i Sverige) Ett svindlande ögonblick i lilla Eksjö.

Maten var mycket god. Interiören kunde kanske påminna lite mer om …..sydligare nejder?  Väl värd besök. (om ni inte hyser antipati till Palmeiras)

Vi var där under ”Offside-tid” Tiden mellan lunch och middag under heta eftermiddagen. Tiden då folk gör annat än äter. Men in kom en man iklädd hatt. (ja, lite mer) Beställde en caipirinha.  Sa hej och gick. Satt där och tänkte att; I dagens Sverige kan man gå in på en liten krog som bara några få känner till i en liten stad där bara några få varit och beställa en caipirinha. Dricka. Säga hej och gå ut i livet på nya uppdrag. Det gjorde mig glad.


Lämna en kommentar

Krogar. (Brissman/Bishops Arms. Kristianstad.

Hotell och restaurang Brissman var känt från Ystad till Haparanda. (Kanske till och med utanför rikets gränser?) Inte precis för den goda maten. Heller inte för de trevliga lokalerna. Inte för att vänliga priser var det som lockade mest. Nej! Det var besökarna. De kvinnliga sådana. De eftertraktade charmiga, dansanta damerna från Konung Christians stad. 

Krogen kallades i folkmun för Änkornas Paradis. Vilket är felaktigt då det korrekta namnet borde vara Änke-jägarnas Paradis. Men även  damer som inte ägde änkestatus var mottagliga för kontakt.

Hotellet/krogen har anor från tider långt innan begreppet ”(dans-tryckare”) fulländades till mästerskap på Brissman. Vid starten blev namnet Järnvägshotellet , naturligt nog efter som det låg och ligger intill stationen. Det fanns i äldre tider även utomhusscen där musik och artistframträdanden hölls. Bland annat gästade ofta Sigge Wulf etablissemanget.

Jodå, jag har varit där i tider som flytt. Inte så ofta…men….någon gång….för att ….dansa…skam den som tänker något annat. Även på luncherna var krogen värd ett besök i långa tider. Husmanskost av bästa kvalitet.

I går den 17 mars , efter många års time out, var jag där igen. Firade hustruns systers födelsedag. 

Berättade för taxichauffören på vägen dit om gångna tider i lokalen. Vilken då talade om hur många mogna damer hon kände som ofta varit där. Nämnde namn efter namn och frågade. ”Dom måste du nog känna”? Varvid jag svarade att skönheterna nog inte hann presentera sig…innan…”Glada änkan” hade valt en annan valspartner.

Nu har krogen anglofierats. Bytt namn till ”Bishops Arms” . God Pub-mat (Husets lyxburgare och Fish and chips rekommenderas) Rikligt med ölsorter. (Blev Bitburger)  Irländsk musik i högtalarna (Det var St Patriks day) Blandad publik. Varm stämning. Träffade vacker kollega i grön St Patriks-hatt. En mycket trevlig afton. 

Kanske saknade jag ändå gamla Brissman?…Nej, i så-fall är det de yngre åren jag saknar. 

 


2 kommentarer

Krogar. ( Klosterbräu. Röda rummet. (Norra Bantorget.) Andra besökta krogar i ungdomstidens Stockholm)

Det var på Norra Bantorget bussen landade och släppte ut nöjeslystna unga män med spänst i steget och sug i blicken. Det var på Norra Bantorget de som varit nöjeslystna tog bussen tillbaks till regementet nu betydligt mera längtande efter vila. Även en tonåring har sin begränsning. Det var kring Norra Bantorget festkvällarna avlutades. Antingen på Klosterbräu där Vasagatan blir Norra Bantorget. Eller på Röda Rummet i Grafiska-huset. Allt beroende på vilket behov som var mest pockande.

Var hade vi varit innan Norra Bantorget nåddes? Ja, kanske uppe på Pagod i Kungstornet. Eller den där krogen på Kungsgatan vilken hade en barpianist som till vår glädje nästan spelade med näsan i diskanten. (Vivel?) Vindrickning på Brända Tomten eller Bäckahästen ( Invalid Port. Hur kunde jag?)var även det lockande. På Zum Alten Brunnen, beläget där Biffen och Bananen bodde, upplevdes stimmung likt söder om Östersjön. Eller något annat av alla de vattenhål Mälardrottningen så generöst frestade med.

Ett billigare alternativ var vandringar i kvarter som då var en idyll. Kanske bedagad. Men jag föredrar med patina. Det gamla Klara. Smita in på Svarta Katten en stund. Se tecknat och journalfilmer från stora världen.  Någon gång kunde det hända att en skönhet i sin tidiga blomning inbjöd till samtal. Snart ställdes från den röda munnen frågan: ” Gillar du Tommy eller Elvis”? Eftersom jag tvekade i denna för tiden så viktiga fråga avbröts kontakten abrupt. Och jag förstod att det var omöjligt att gilla båda. Än värre att inte gilla någon.  Mozart var inte ett alternativ som godkändes och våra vägar skildes innan förälskelsen infunnit sig.

Klosterbräu.

Skall vi ta en vinare innan bussen går? ”Klostret” var det som gällde. Inte drack vi kvalitetsvin från Alsace. Vino Tinto eller Vino Blanco vill jag minnas som frestade. Inte tyckte jag det var gott, tvärtom….men…ner gick det….

Röda Rummet.

Var/ Är ? Ett nattcafé. Taxichaufförer och andra nattarbetande i publikmajoritet. Här fanns alternativet till ett sundare intag. Här serverades inget starkt, men goda köttbullar och rejäla jobbarostmackor. En uniformerad vakt med ansenlig rondör och pondus såg till att ordningen uppehölls i sena timmarna. Det hände att han inte godkände nykterheten hos den/oss hungrige. Det hände då också att jag/vi replikerade med några väl valda invektiv. Sen sprang jag/vi. Vakten var ingen Kenyan. Hans jakt var förgäves. Förlåt så här många mognare år efteråt.

Ja, så kunde en afton i Stockholm genomlevas för många år sen nu, men i kärt minne.

Ps Det händer ofta att jag ångrar flytten från staden som givit mig så mycket. Nostalgisk eskapism? Kanske är det så…men….


8 kommentarer

Krogar. (La Finestra Kristianstad)

LA FINESTRA.

Stod det överst av fyra andra krogar tydligt skrivet på en lapp. Den läsande antog fågelholksutseende. Ett mottagaransikte som förmedlade känslor av förvåning….och jadå…lite beundran…Varför då?

Så ligger det till. Hustrun och jag har sen långa tider tippat vars ett 16-raderssystem på stryktipset. Någon gång har en liten dusör från Svenska Spel inkommit. Men för att göra det hela lite mer intressant tävlar vi vem som får flest rätt sammanlagt under ett år. För att göra det än lite mer trevligt så skall den förlorande bjuda segraren på krogen. Och för att ytterligare höja livskvaliteten skall denna restaurang vara hemligt fördolt för den medbjudna .  Som kulmen på kreativiteten skall tipsmästaren på en lapp skriva ner fem möjliga  krogar att hamna på….För några år sedan skrev jag LA FINESTRA. Och fullbordade ett dubbelt mästerskap.

” Trodde inte du visste att den fanns”. Sa hustrun. (Men jag hade som vanligt är för min natur fuskat. Googlat krogar i Kristianstad och insett att här är det möjligt.)

För goda läsare. La Finestra ligger lite dolt. I en passage mellan de båda Storgatorna i staden. En passage med ett för den gamla garnisonsstaden passande namn. Generalen.

Men för den hungrige som gillar det italienska köket serverat i trivsam lokal är det värt mödan att söka sig hit. Hit till Fönstret.

De båda ägarna är ett levande bevis på att det kan gå. Det att två personer i  ett äktenskap kan hålla på divergerande starkt konkurrerande fotbollslag.  Jag har under livets resa träffat krogägare i Brasilien där mannen håller på Sao Paulo FC och kvinnan på Palmeiras. På La Finestra skall ni, likt den kappvändare jag är, med krogägarenmannen  tala väl om Torino FC. Gärna om tider då klubben var bäst i Italien innan ett flygplan ville något annat. Han pratar gärna. Nonchalerar andra gäster under den tid då hans älskade fotbollslag får beröm.

Kommer hans hustru, vid namn Rebecka, till bordet vänder vi kappan och lovordar det i dag ledande laget i Italia. Juventus FC.

PÅ La Finestra firade jag att jag blivit en mogen man. Fyllt 78 år. Vet inte om jag var den äldsta där då. Publiken är blandat i åldrarna. Bakgrundsmusiken så diskret att jag har glädje av min försämrade hörsel…Alltså…..Jag hör den inte…Och det viktigaste…Maten är mycket god.

 


2 kommentarer

Krogar. (Kockska Krogen/Årstiderna Malmö)

Den som befinner sig i den svenska fotbollshuvudstaden , vilket som bekant är den skånska huvudstaden, vilket som bekant är Malmö. Och där känner ett behov av något att äta. Gärna då i historisk miljö. Centralt beläget. OCH! Med en plånbok som tål att tunnas ut en aning. Sök då upp ett vackert hus beläget på Stortorget. ”Årstiderna” heter krogen i dag. (Inspirerad av Vivaldi? Nja. ) Gå ner för en trappa och ni inträder i ett Malmö för längesen. I vindlande källarvalv mysigt upplysta. Sätt er ner. Beställ in lämplig dryck och sjung i ert inre den sång som är naturlig i miljön. ” Im tiefen keller sitz ich hier”.

Jag har aldrig varit i krogen ”Årstiderna”. Bara stått, likt kusinen från landet, och läst menyn. Insett att…..När jag vunnit på tips så…….. Mina besök im tiefen keller är från dagar då namnet var Kockska Krogen. En klassiker i Malmö som även förekommer i skönlitteratur.

Två tillfällen att minnas. Åt där en gång en renfilé så himmelskt god att mina tankar gick till samerna. Att jag önskade att deras ständiga krav på utökade marker för sin rennäring skulle hörsammas. Att nationen aldrig kan få för många renar. Började nästan att jojka.

Så var det den där dagen som är så högtidlig. Som skall firas. Antingen med något stort på hemmaplan eller en resa som det sparats till länge och väl. Då när vi fyller 50 år.

Själv hade jag tänkt fira med middag för de närmsta. Hustru, föräldrar, svärföräldrar. Och då naturligtvis på en av uppväxtstadens gyllene krogar.

Sitter där och ser bort mot entrén. Pulsen ökar. Ser min käre kusin från Skanör Gert Lindal anträda lokalen. Detta är en kupp, var den omedelbara tanken. Nu blir jag kidnappad. Huva över ansiktet.  Placerad på en färja eller ett flygplan. Bortförd för att aldrig mera återkomma….Men han var där i arbetes vägnar. Dock inte helt oviss om min närvaro och bemärkelsedag vilket överlämnandet av vinflaskor visade……och…maten var god det minns jag trots att det snart är 28 år sen.

På den tiden när notan kom in var den diskret förpackad i en speldosa. Då denna motvilligt öppnades hördes på klockspel en melodi. Minns inte vilken. Men kanske något passande som ; ” Nu är jag pank och fågelfri”. ”Om jag hade pengar”. ”Skänk en slant till en fattig speleman”……Eller ? Nån som minns?


Lämna en kommentar

Krogar ( Belägna i ”Bajen-land” Kvarnen. Den gröne jägaren.)

” Du är i ”Bajen-land nu kisen”. Fick jag höra första gången jag gjorde mig närvarande i krogen Kvarnen.

Men, i Bajen-land hade jag varit långt tidigare utan att veta att det var just ”Bajen-land”. Och utan fysisk närvaro. Men väl i en flera gånger läst pojkbok. (Det är väl tillåtet att i vår könsneutrala tid skriva ”pojkbok”?). Från detta reaktionära uttalande förstår den observante läsaren att mitt besök på Södermalm inte fanns skildrat i Kitty eller något annat litterärt mästerverk där hästar spelar huvudrollen. Nej! Boken som sönderlästes heter Gängets signal.

I den kunde 10-13-åringen följa ett gäng jämnåriga grabbar. Ärliga, lagom charmigt busiga kisar, som idrottade och jagade bovar. Deras revir var kvarteren kring Wollmaryxhullsgatan, Prästgårdsgatan, Hornsgatan, Tantolunden och andra klassiska Söder-adresser.

Boken gjorde så starkt intryck på mig att när jag som 15-åring blev musikelev i Solna tog jag mig första lediga söndag till kvarteren där dramat i boken ägde rum. Med hjälp av karta vandrade jag i gängets fotspår. Malmö-pågen var för några timmar i livet Söder-kis.

Sen gick tiden och besöken på den tidens huvudstads ”arbetar-stadsdel” blev sporadiska fram till den där dagen då:

” Du är i Bajen-land nu kisen”. Ett plötsligt uppkommit behov av något att dricka hade fört mig dit. Dit in där det sorlades. Det sjöngs till ära för ett fotbollslag. Där stod en, i och för sig illa gjord staty, föreställande Tage Erlander ( Och Tage gillade jag. Han ägde humor, bildning, karisma och hette Tage) Jag hade, ovetande om lokalens identitet, hamnat i hjärtat av en krog där kärleken till ett fotbollslag då yttrade sig på ett sätt som ännu inte spridits sig till andra klubbar. Det var där jag fick veta av bordsgrannar att jag var i ”Bajen-land”.

Jag hade gjort min entré på Kvarnen, som när den kom till världen hette Grå Kvarn. Adressen skulle Alice Babs nästan kunnat sjunga likt i sin ”Söderhyllning” ”Vårat gäng” är Tjärhovsgatan 4.(alltså inte riktigt Stigbergsgatan ..men nära på)

Får törstigste brödrar och systrar inte nog av typisk pubmat/dryck och Bajen-supportrars sällskap så gå några metrar till Götgatan 64. Gå in på en krog med rötter från 1600-talet. ”Den Gröne Jägaren” finns kvar om än på annan plats än i flydda tider.

Jag har flera gånger i livet besökt dessa krogar. Vid flertalet tillfällen stolt bärande mitt MFF-märke. Men har aldrig råkat ut för något obehagligt. Lite skämtsamma pikar så klart..massor av roliga repliker i typisk ”Söderjargong”..men….det hör till   och utmanar till att returneras. Vad kan det bero på att jag klarat mig? Såg jag så skräckinjagande oslagbar ut? Eller så ynkligt försvarslös att de humana känslorna segrade? Mer troligt är att. Det var längesen jag var där. I en tid som var vänligare. Men gör nog fler besök…..kanske…..hoppas jag…..om bara…….om….om…..


2 kommentarer

Krogar ( Ripan Kiruna. Nikkaluokta fjällstation.)

Högt där upp i norr. Där luften är lätt att andas. Där träden har krympt. Där vidderna är oändliga. Där fjällen ramar in ”tavlan”. Där ljus och mörker är kompromisslösa.  Där svensk, samisk och Tornedals-finsk kultur lever i fredlig samexistens. (För det mesta) Där landet Sverige slår huvudet i taket, eller i gränsen till det okända för de flesta. Till…….äventyret. Där ligger två krogar jag besökt. Året var 2006. Månaden, början på den blondaste av dem alla. Löftesrika juni.

RIPAN.

Eller ”Camp Ripan” som den också heter. Namnet antyder att det inte är enbart restaurang, utan även hotell och Spa.

Interiören är rustik. Menyn präglad av den natur och det djurliv som är Lapplands. Fjällröding och andra fiskar fångade i det klara, kyliga rena sjövattnet . Renfilé. Älgrullader.  Och naturligtvis Fjällripa. Vilket jag smakade för första gången i mitt liv under mitt besök på denna gourmetkrog.

Nikkaluokta Fjällstation.

Det här var dagen då kulturskillnader var märkbara. Skulle färdas i taxi  till ”köldhålet Nikka”. Ingen annan resmöjlighet från Kiruna fanns. Bad den unga damen i Kiruna Järnvägshotells reception att ringa efter bil. ” Kan du inte göra det själv? Jag har aldrig ringt efter taxi ” svarade hon.

Färden dit omgavs av renar, renar och renar. Fjällen blev allt imposantare. Chauffören berättade om japaner som på vintern under färder var saliga när de såg hur temperaturen föll och föll, och fnittrande filmade köldmätaren. Framme avtalade vi om bli hämtade klockan 15.00

Långpromenad mot Kebnekajse. Tystnaden gick att ta på. Kunde nästan höra de egna hjärtslagen. Välbefinnandet och harmonin total. Inga läkemedel kan konkurrera mot naturens medicin.

Lunchen, pytt i panna med viltkött som bas. Till kaffet önskades en konjak. Det var nu vi betraktades som exotiska. En beställning som föranledde uppståndelse. Så småningom låstes upp och öppnades ett valv där en flaska med den märkliga drycken hade gömt sig. Den bars fram med en skeptisk min. Priset var obekant. Vad ville vi betala? Går det att dricka?

Taxi-chauffören anlände trekvart för tidigt. ” Sitt. Ta det lugnt. Jag har inte bråttom ” Var hans budskap. Ingen taxameter som tickade kronor.

Hann med att prata med en söt samisk flicka vars föräldrar var renskötare. ” Hur många renar har ni” ? Frågade jag. ” Det säger jag inte. Det är som om jag frågade hur mycket pengar du har på banken” svarade hon.  Jasså inte fler tänkte jag…………..Och hade fått lära mig lite mer. Och upplevt kulturskillnader….och ätit god mat från vårt nordligaste landskap.

Bilder.

 


Lämna en kommentar

Krogar ( Ett litet vattenhål i Parati/ Paraty)

Parati, en liten by mittemellan Rio de Janeiro och Sao Paulo.

Dit kom jag en dag år 2006 efter en tid i Rio de Janeiro.

Den ligger, inte nästan vid kanten, utan precis intill den blåa Atlanten. Saknar inte gator.  Gatorna som är belagda med kullerstenar för att skapa en viss stämning för turister. Liksom likformade skyltar till affärer och  restauranger. 

Det var där som jag sökte mig utanför de gator med stenar vilket gör det svårt att ta sig fram med kryckor och gipsat ben. Hustrun hade olyckats och blivit behandlad på ett sjukhus i utkanten av Parati. Jag var på spaning efter en krog utanför de stenbelagda gatorna då jag upptäckte denna oas. Och uttrycket inget ont utan något gott i sällskap besannades.

Vid en vik som sökt sig från det öppna havet fann jag en krog som jag för alltid kommer att minnas med värme. En stilla lagun, lite vänligt, fridfullt vågkluckande, omgiven av exotiska växter. Färgranna fåglar bland trädens bananklasar. Fiskebåtar som sett bättre dagar. Tunga dofter från en tropisk värld. Människor i bekvämt viloläge. Allt bara några hundratal meter från det kommersiella turist-Parati. Hit skulle vi.

Vi kom när skymningen skänkte svalka. Värdinnan satt i vrån, inte med en mantilj vid sin barm, men väl med papper och penna. Inte var jag där för att dansa samba, men väl för att inta god mat. Hon var författarinna och drev sin lilla servering tillsammans med sin man.

Kycklinggrytan var mör så den delades sig nästan inför våra hungriga blickar. Den gav ifrån sig dofter från en värld med kryddor långt ifrån vårt frusna Skandinavien.  Kocken, en kvinna med utseende som en gospelsångerska från Sydstaterna i USA,,kom ut. Stolt och nöjd likt en posör. Hon visste sin kokkonsts förmåga. Tog brett leende emot våra applåder. Här dolde sig en artist fjärran från guldkrogarna i de mondäna städerna.

Dit kommer jag aldrig mer. Ett möte i livet som bara finns bevarat i hjärtat.

Ps. Värdinnan höll på Palmeiras. Värden på Sao Paulo FC. Det fick jag reda på. Ännu ett fall där kärleken inte följde fotbollstillhörigheten.

Ds. hade inte den tröjan på mig vid tillfället.


2 kommentarer

Krogar ( Lilla P Kristianstad. Från dans-krog till mat-krog. Får mig att minnas min misslyckade karriär på dansgolvet.

A du. E de inte bättre du lär daj dansa innan du bjuder upp”.  untitled

Nej, frågan krävde inget svar utan var otvivelaktigt retorisk. Den presenterades på genuin malmöitiska av en dam/kvinna/tös med röda inbjudande läppar men med ilskna ögon. Endast det så ofta använda Malmöinvektivet fubbick saknades. Det hade väl gått en halv minut innan hon så brutalt avslöjade min bristande förmåga. Sen vände hon på klacken och gick. Där stod jag ensam och övergiven mitt på dansgolvet. Var 17 år och hade gjort ett stort misstag. (Visserligen hade jag som 14-åring gått i dansskola.  Lärt mig ta två steg till vänster och ett till höger i någorlunda takt med musiken. Samt anständigt hålla i det stackars föremålet för min dansutbildning.) Denna händelse, eller rent av kulturkrock, skedde i staden Malmö på Amiralen. Någon gång då året var 1957.amiralen

Senare i livet förstod jag. Spelade på sextiotalet med Gert-Åke Walldéns Storband (Bilden nedtill) i denna dansens högborg. Såg från estraden hur de dansande for runt. Hållande varandra på armlängds avstånd. Utnyttjande hela den stora skrämmande ytan med det hala dansgolvet i den otäckt upplysta lokalen. Här fanns folket som var där för att DANSA och kunde dansa. Detta var ingen lokal som frestade mitt behov.dansa-tryckare10394459_997128933637473_6926310987436059683_n

Sveasalen på David Bagares gata i Stockholm var mer avsedd för en sådan som jag (och de flesta andra). Här spelade Paavo som pedagogiskt pekande gav anvisningar om vem jag skulle bjuda upp om avsikterna med dansen var sådana som den förhoppningsvis skulle realisera. Utrymmet trångt och belysningen vänligt dämpad.

Ett annat tillfälle som jag minns från min tid som en misslyckad Astaire skedde på en danskrog i huvudstaden. En dam klädd i vit blus och svart kjol kom för att bjuda. Dock misstog jag mig likt en Sven Duva. Såg henne som servitris och beställde grogg. Hon återkom inte. 

Ändå vill jag betona hur viktigt det är med den rätta dans-moatjén. Vid ett tillfälle i Österrike blev jag uppbjuden av mädchen som var folkdansare. Jag svävade fram. Nästan som jag var tyngdlöst upplyft stående  på hennes fötter. Då Nurejev var vi nästan kollegor.imageslbx4l493

”Ska du hänga med till Lilla P”? Den frågan fick jag ofta av kompisar på sextiotalet. Men! Händelserna från min debut på Amiralen låg som en hämmande filt över min danslust.  Då var Lilla P/Lilla Paris en krog dit generationer av Kristianstadsbor kom för att,  dansa, träffas, prata,  dricka eller kanske……….

Många av mina kollegor i militärmusiken spelade där. En av dessa konstellationer kallade sig för. Trio Intim. Men den intimiteten uppnådde aldrig jag i denna klassiska lokal i staden.

Lördagen den 19 februari år 2017 kom jag äntligen dit. Lilla Paris (I folkmun Lilla P) Har sen i maj 2016 återuppstått efter en  lång Törnrosasömn. Nu inte som dans-krog längre. Men väl som en restaurang som för tanken till flydda dagar. Nästan som ” Två vita och en brun-tider”. Kristallkronor i taket. Vita linnedukar. Tunga gardiner. Lokalen tillhör Frimurarehotellet. En vacker byggnad som minner om det en gång så borgerliga Kristianstad. ( Dock inträffade här en händelse år 1931. MFF hade besegrat IFK Kristianstad och för första gången tagit steget upp i Allsvenskan. Tillresta supportrar firade vilt och störde söndagsfriden för bourgeoisien i den imposanta lokalen.)untitled

Maten är god. Personalen vänlig. Bakgrundsmusiken uthärdligt dämpad. För en äldre Lilla P-besökare finns nostalgieffekten kraftigt närvarande som bordsgranne. Och jag saknade inte dansmöjligheter. Nu heller. untitled

Till sist. En medlidsam tanke till alla de bordsdamer under fester som hade oturen att få mig som bordsherre. För det var ju då som det var ett måste att bjuda upp. Efter det kunde festen börja.

 

Ps. Men på Brissman hände det att jag inträffade och träffade. Här var jag så långt ifrån Amiralen som det går att komma. Här betydde meningen ”Får jag lov” den ärliga rätta innebörden.