JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


Lämna en kommentar

” Kulturfrågan Kontrapunkt” 2019

Ett TV-program som nu fått några årsringar inristade i den nutida upplagan och befriats från barnsjukdomar. Programledaren Ella Pettersson är klok nog att inte försöka härma varken Sten Broman eller Sixten Nordström.

Den yngre läsaren kanske undrar vilka dessa personer var/är ? Sten Broman var programledare för ”Kontrapunkt” under många år Programmet startade som en tävling i att avslöja klassiska musikverk mellan lag från olika landsdelar. Blev senare en kamp mellan de nordiska länderna. Deltagarna förutsattes inte att veta vad som spelades utan med sina genuina kunskaper i ämnet resonera sig fram till avslöjande gällande titel, tid, stil, kompositör. Sten Broman guidade på ett sätt som bara han kunde. En sällsynt personlighet som ingen kan efterhärma. Sixten Nordström tog över programmet efter Broman med den äran. Men nu till nutiden.

Kulturfrågan Kontrapunkt” är ett program vilket är en prydnad för Public Service. Ett i tiden så ovanligt befriat program från gapande, hoppande, storskrattande, handklappande kändisar som ses i infantila lekar eller frågesporter som till och med får Bollibompa att framstå som seriöst.

De tävlande äger personlighet som utstrålar, intellekt, bildning, parat med humor och prestigefull tävlingslust. Programmet tar oss med till olika konstformer, musik, litteratur samt bildkonst vilket behärskas imponerande av lagen. Till och med litteratur som skapats före Kristus i vår tideräkning! Vilket bevisar att stor konst är evig. Lägg till detta fina musikerframträdanden och Pernilla August som gav litteraturen nyanser. 

Programledare och domare har hittat hem i sin framtoning. Möjligen kan någon tycka att svaren på frågorna kan bli lite segt överambitiöst långrandiga?

Ser fram emot en fortsättning i det annars så rådande mediala kulturmörkret i vårt land . (I synnerhet gällande den klassiska musiken)

Ps Bild från när jag fick spela i Bromans Kontrapunkt med Blåsarkvintett 65.

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 1. Köpmanholmen/Ö-vik)

Fick reda på att det brunnit i Hässleholm och tågtrafiken var drabbad. Nåja , det är nästan en vecka till jag skall resa norrut….så …det är inga problem. Men så kom de oroande rapporterna. Arbetet skulle ta tid. Inga tåg kunde avgå norrut från Hässleholm på……?  hur lång tid?………Nu kände jag flugans kalla fötter på skelettet………hur kommer jag till Stockholm? …till Örnsköldsvik? Ringde taxi för kostnadsförslag mellan Kristianstad och Alvesta. 2700 kronor skulle tas från den magra pensionen….men vad göra? Jag MÅSTE upp.

Då ingrep en ängel. En svägerska med humana känslor. Klockan 05.30 tisdagen den tjugonde augusti satt tre personer och en oavbrutet underhållande pudel i en bil med destination Alvesta. Chaufför Cecilia Welin. 

Tåget från den småländska järnvägsknuten till Stockholm var glesbesatt. Räksmörgåsen i bistron stor och god som alltid. Ölen likaså. Infarten till  huvudstaden lika betagande, också den som alltid. Nu väntade tåget till norra landet.

När inträder Norrland om man kommer söderifrån? Norrland, detta vidsträckta begrepp. När man lämnat Gävle menar jag. Allting blir så mycket storslagnare. Längre mellan orterna. Träd…träd…träd…….

Det finns hus/hem i vilka man omedelbart trivs . Kalla de mysiga, ombonade eller trivsamma. Ett sådant befinner sig på Virkesvägen i Köpmanholmen. Vällusten känns i samtliga sinnen omedelbart efter ankomsten. Jag har varit där förut. Där bor Janne och Marie Byström. Svåger och svägerska. Nu väntade tre dagar i deras idyll. Trädgården omringad av blåbär och vildhallon. Mat och dryck serverad med kärlek och generositet.

Köpmanholmen är för mig som en nerv-medicin. Älskar att vandra ensam i samhället som ligger inbäddat, liksom beskyddat av mäktiga berg. Som bjuder på betagande sjöutsikt och en luft lätt att andas. Husen ligger välskötta omgivna av trädgårdar vilka oftast har naturtomter. Tystnaden går att ta på . Katterna är många och nyfikna som katter är i hela världen. Tanken klarnar. (Jag förstår att vintern kan kännas lång och att jag endast är främling på tillfälligt besök)

Så blev det också en premiär för mig under dagarna där. Än är jag inte gammal nog att ha upplevt allt. Nu var det dags för SURSTÖMMINGSPREMIÄR. (bilden kanske säger vad jag föredrog?) Nej, det får bli en första och sista gång. Beroende mer på konsistensen än smak eller lukt. Övriga surstömmings-deltagare framförde en divergerande åsikt. Någon inte utan förvåning.

Fick också glädjande nog träffa vår guddotter Emma och brodern Oscar. (Bilden tillsammans med  sin skånske kusin Måns.)  Avståndet gör att vi ses alltför sällan. Och när inträffar nästa gång? Tiden går…..och går….och… För på morgonen den tjugotredje i månaden ställdes färden mot resans huvudmål. Militärmusikträffen i Umeå. Till vilken jag återkommer i del 2. 

 


2 kommentarer

Lars Lerin ( Och hans lärlingar.)

Inte så ofta numera som TV-program engagerar. Fungerar mest som tidsfördriv i brist på annat. I brist på kreativitet. På vitalitet. MEN! ” Lars Lerin och hans lärlingar” får munnen att le. Ögonen att tåras. Hjärnan att förvånas. Hjärtat att värmas.

Lars Lerin. Ofta missbrukas orden ”geni” och ”världsstjärna”. I Lerins fall är dessa verba nästan en underdrift. Hans målningar är på gränsen till obegripligt skickliga. Blir inte Lerin historiskt nämnd i samma division som Zorn och Larsson så böjer jag mig för att konst begriper jag mig inte på.

Junior. Är hans älskade man. Här ser vi hur en kulturkrock blir till finaste harmoni. Den blyge, stillsamme mannen från Värmland tillsammans med den extroverte, i dubbel bemärkelse färgglade, ”tokige” Cariocan , förpassar alla fördomar dit där de hör hemma. I skamvrån.

Lärlingarna. Ungdomar som Lerin skall lära att skapa konst. Men inspirera till konst är mer relevanta ord när Lerin sitter ”bakom katedern”. Med varmaste hand. Med små inspirationspekpinnar förmedlar han det som konsten innerst inne handlar om till sina adepter. Glädje. Känslor. Upplevelse. 

Alumnerna är vad som benämns funktionshandikappade. Visst går det att upptäcka mer eller mindre. Samtliga är både olika och lika. Vilken glädje de utstrålar, vilken ärlighet, vilka djupa funderingar och ordval. Vilken kärleksfullhet. Kreativitet. Fantasi. Ja, intelligens. Allt gör så att diagnosen Funktionsnedsättning egentligen borde heta Funktionsuppsättning.

Och hur kan Timmy veta: Ingen icke musikant vet det. Få amatörmusiker vet det. Kanske inte ens alla yrkesmusiker vet det. Men Timmy vet vad tritonus är !!!

Programmet borde sändas till världens alla länder. Prisbelönas därtill. Ser fram emot del 3. Om ni inte sett det. Onsdagar TV 1 Kl 21.00. Titta . Gläds. Förvånas. 

 

 

 


2 kommentarer

Systrar 1968. Vad säger man?

Ja vad säger man . Lade in den under bloggrubriken ”Kultur och nöje”. Men ? 

I äldre tider såg jag ofta fram mot juldagens frid. Mot att televisionen bjöd på underhållning med substans i form av någon kvalitetsserie. Därför var förväntan stor när det gjordes reklam för något som skulle få oss att minnas 60-talet. Det tog väl några minuter innan jag vägrade att acceptera vad som nådde mina ögon. Så var det ändå inte .Nog fanns nyanser.

Ett pekoral som saknar motstycke. Schabloner som biter varandra i svansen. ALLT från den tiden måste presenteras för den som inte upplevt tidseran.  Men för oss som var med gapar munnarna. Munnar som inte vet om de skall skratta eller saltas av tårar när de övertydliga klichéerna anfaller.

Två unga damer med de rätta åsikterna. Tillräckligt unga för att veta ALLT.  Konstnärligt begåvade. Reser till Ystad. Här får de sovande infödingarna lära sig vad de bör veta. Vad som den upplysta storstadsflickan insett. De lär sig snabbt. Åtminstone kvinnorna. Snart är den lilla staden upplyst och avslöjad i all sin småborgerliga, självgoda, inskränkta dekadens. Ingen missionär har haft en mera mottaglig publik. De slipsförsedda mansgrisarnas tid är snart blott ett skamligt minne. Väntade ivrigt på att murarskjortan skulle ersätta direktörskostymen. För att riktigt understryka tidsandan finns haschpipan med som ständigt medföljande frihetssymbol. En ”skönhetsdrottning” saknar människovärde om åsikter om Tekoindustrin inte finnes. Men snart så infinner sig insikten. 

Lägg till detta mediokra, om jag är snäll, insatser från aktörerna. Och förvåningen över att i den agrara staden Ystad talar inte ens städerskorna eller äldre damer skånska. Samtliga låter som de kom från Stockholms innerstad efter en lunch på Operakällaren.

Dock är slutet något för alla oss som hemfallit åt romantisk eskapism. De två förälskade huvudpersonerna träffas åter och…Ja det anar vi.  Inte kommer han på en vit springare och rövar bort henne. Nej , som framgångsrik korrespondent från Vietnam. Och hon? Ja snart väntar nog Stora journalistpriset och………..Rikedom? Kärnfamilj?  Ah nä….Eller?   

Varför tittade jag då? Undras med all rätt. Ja, trodde väl det skulle bli bättre. Eller så är det min fascination över det som är riktigt dåligt?

Ger serien fem kalkoner av fem möjliga. 

 


Lämna en kommentar

Dagboken ( Två besök i kulturens tecken. 22/4 samt 6/5.)

Det händer att jag tar mig till Kristianstads nu så fina Kulturhus. Nu, med faciliteter långt ifrån gamla tiders stående i en trång spartansk foajé innan evenemangens början. Nu, i en civiliserad värld med möjlighet till såväl mat som drycker innehållande procent i den ljusa trevliga cafeterian.

En värdig söndagseftermiddag den tjugoandra dagen i april gästade den lysande författaren Elizabeth Åsbrink Kristianstad.

Vältalig. Sympatisk i sin framtoning. Dagens tema var hennes senaste bok 1947. Ett dramatiskt år. Indien blir självständigt. Palestina delas. I Sverige instiftas barnbidraget ( Folkhemmet börjar byggas) TV gör sin första provsändning. Harry Truman utlovar stöd till länder som hotas av kommunismen……….med mera.

Ett huvudtema är hennes möte med Ingvar Kamprad och dennes fascination för ledaren för Nysvenska rörelsen, den bildade och karismatiska Per Engdahl. (vilken jag träffat på femtiotalet) Lite okänt ”kändisskvaller”, om den passionerade kärleken mellan Simone de Beavoir och svensken Nelson Ahlgren, hinns också med.

Starkast berör ändå hennes berättelse om sin judiska familjs öde under de bruna åren i Europa. Tystnaden i lokalen går att ta på innan vi tar oss ut till den svenska våren långt ifrån den värld som Elizabeths förfäder föddes till.

En lika värdig söndagseftermiddag inträffade den sjätte maj. En representant för svensk musikhistoria, medförande trumpet och välljud var på besök, Jan Allan.

Thubanon Band. Var hans medmusikanter. En orkester med sin bas i Växjö . Vilka spelade med precision, balans och god intonation . Som solist i bandet utmärkte sig pianisten. Maestron Allan själv deltog ibland i ensemblespelet och bjöd flitigt på solon så typiska för hans välkända spelstil. 83 år gammal märks/hörs inga ”ålderskrämpor”.

Konserten var till stor del en hommage till Lars Gullin. Militärmusikern från Gotland som blev en världsstjärna.

Besöken på Konserthuset innebär ofta att stöta på vänner från tider som varit. Den här gången återsåg jag en kollega från militärmusiken och Gert-Åke Walldéns storband. Stellan Gerling . En annan gemensam vän (Kjell-Åke ”Kula” Persson på bilden spelande jägarhorn)  fick presentera oss för varandra. Så hade tiden gått…….men efter noggrannare inspektion och med facit i hand framträdde ungdomens ”Stellan-drag” allt mer uppenbart för mig….för honom också ? ….hoppas jag.

En nära vän till Jan Allan var också på plats. Den fina sångerskan Lena Marie Walldén. Frågade henne om tillståndet för sin far. Fick ett glatt besked om att det går framåt. Nu vet jag sen någon timme att så är det inte……känns sorgligt.

Sen kan jag inte låta bli att undra. Är det bara äldre människor som uppsöker kultur? Och var är stadens alla musiker ? Hemma och övar?   Nja…..

 

 


Lämna en kommentar

(”Brustna Teodor” Teodor Tuvesson.)

”Mitt hjärta bor i en gammal gård på slätten”.

Den dikten kan många citera. Kanske likt poeten själv med tårar i ögonen?

Diktaren, Teodor Tuvesson. En påg från Borrby. En påg från dofter av gödsel, jord, hav och hägg.

Också en känslomänniska som under uppläsning av egna dikter ofta brast i gråt. Så vackra var orden för honom.  Därav smeknamnet , Brustna Teodor.

Känd över många härader är Kantaten om Tomelilla. Tuvesson hade fått i uppdrag av bygdens potentater att skriva en jubileumshyllning till orten. Tiden gick. Inget kom på pränt. Då vidtogs en drastisk åtgärd. Teodor låstes i i ett rum utrustad papper, penna samt favoritdrycken punsch. En hel litersflaska till inspirationsförfogande.

Dagen gick. Natten gick. Dörren låstes upp. Där satt poeten i djup sömn. Flaskan tom. På ett papper lästes: O bygd. Obygd.

Sitt mesta kända verk kom till 1942 under svåra år som en yxa för det frusna havet inom människan. En yxa som behövs även i vår tid. Här några rader från den som är tonsatt av en annan skånepåg, Östen Warnebring.

” Mitt hjärta bor i en gammal gård  på slätten, med vita längor och Svalebon, under takens mossgröna brätten…………..Här är tystnad och ro  för ett hjärta än, mitt i den larmande världen”.

Visst kan vi väl få bli  berörda? Någon gång få krypa in i ett skyddat hörn och låta eskapismens vällust ta sitt bo hos oss. Som en motvikt till allt som hotar oss i vår tids tillvaro.

På något sätt jämför jag Teodor Tuvesson med Willhelm Peterson Berger. Båda, inte erkända av samtidens konstnärer. Båda anklagade för att skriva FÖR vackert. För lättlyssnat.  Kan man skriva För vackert?

Inte för en känslo-fundamentalist som jag. Som väl snart får smeknamnet ” Brustna Calle”.

1947 Upphörde Teodor Tuvessons stora varma hjärta att slå.

 

 

 


2 kommentarer

Blogggubbens funderingar. När/hur bestämde de sig? De stora konstnärerna när de ansåg sig ha slutfört ett mästerverk?

All stor konst står emot tidens tand. Kommer i generation efter generation att beröra oss som inte blivit genier, men har förmåga att njuta av snillenas skapelser som höjt våra livs kvalitet. Dock undrar jag. När kom de fram till att Nu är det fullbordat. Bättre kan det inte bli. Samt. Skulle  de förbättra/förändra något om de fick chansen i nutid?

Musik.

Är en konstform som är utsatt för tolkningar. Men, inga toner får förändras eller läggas till/tas bort i den västerländska konstmusikens original-presentation. Tempi, styrkegrader, instrumentval och artikulation däremot följer inte alltid tonsättarens partitur.

Skulle Stravinskij  lagt till än fler rytmiska klurigheter i  Våroffer om han hört sitt monumentalverk framföras i vår tid? Hade ”Den femte evangelisten” Bach refuserat någon av Goldberg-variationerna?  Och han. Han som skrev den ljuvaste musik med samma självklara enkelhet som vi skriver vårt namn. Skulle Mozart, om han i dag hörde de ledande klarinettisterna spela sin klarinettkonsert, då insett att nu finns det utrymme för toner som han inte vågade anförtro Anton Stadler?

Litteratur.

Ordkonsten. Som i sitt ursprung måste anförtros översättare för att nå en hel planets läsare. I synnerhet poesin, där orden är ”musik”, kan förlora sin genialitet om……..

” En kejsare måste veta när han skall sluta” Sa han som hade den självutnämnda titeln i Portugallien. Hur kunde maestra Selma veta när hon skulle sluta. Komma fram till vilken som var bokens sista mening? Att vara säker på att nu sätter jag punkt? Om Dostojevskij upplevt det samhällsklimat i vilket vi ständigt får höra att; Att alla människor har lika värde. Möjligen hade då en person som Raskolnikov varit omöjlig för honom?

Bildkonst.

Den enda konstformen där ingen annan än bildkonstnären själ kan påverka det skapade. Där endast betraktarens tolkning avgör intrycket.

Det hade varit en syn. Att se Rembrandt van Rijn, Lionardo da Vinci, Pablo Picasso, Anders Zorn, med flera, återupplivade, befinna sig ett i konstmuseum. Utrustade med palett och pensel. Allt för att…………nu vet jag vad jag skall ändra på. Guernica. Nattvakten. Mona Lisa. Bli lite moderniserade. Lite mer i tiden. Lite mer färg här. Lite annat ljus där.  Lite löftesrikare leende. Fått se hur Zorn, påverkad av moralpaniken, täcka sina kullor med kläder i anständighetens namn. Allt för att inte bli historiskt betraktad som ” Ful gubbe” med sexuella trakasserier i tankarna. Att inte få höra någon sentida släkting till en av modellerna säga att min mormorsmor var en ”Me-too”.

Funderingar.

Det måste vara svårt att komma fram till det ögonblicket då , Sista tonen skrivs. Då punkt sätts i boken. Då penslarna går till vila. Att veta/tro. Nu är det fullbordat. Det som inte går att ändra på när livet tar slut. Som inte går att dra tillbaka. Som kommer att bedömas i sekler av människor. Jag skulle så gärna vilja fråga en Shakespeare. En Beethoven. En Turner…….men.  Det svaret får jag aldrig……….väl? Och! vi är så nöjda med eller utan förändringar.  Ni visste när det var dags. Dags att sätta punkt.

 


5 kommentarer

Vår tid är nu. Visst är den bra?

Vår tid är nu. Vilket är en självklarhet för alla som är i livet just nu. Men nu tänker jag på en svensk TV-serie.

Det var längesen jag såg en TV-serie producerad i Sverige som engagerat mig så. Jag, som är ett barn av tider då oförglömliga serier som Hemsöborna, Markurells i Wadköping. Röda rummet med flera nästan var vardagsmat.

Vår tid är nu.

Handlingen förlagd till den stad som nästan var min då det händer. Till den tid som var början till det svenska välståndet. Till den eviga freden. Till den tid då början på  mitt eget liv fortfarande kan hittas i minnets allt mer dimmiga backspegel.

Det mesta kretsar kring en lyxrestaurang, belägen på underbara Djurgården, som börjar bli en bedagad skönhet. Som måste inse att en ny tid börjar klappa på dörren. Men likt allt annat som varit vill fortsätta att vara som det alltid varit.

Matriarken spelas av Suzanne Reuter. Rollen måste varit skräddarsydd för henne. Ingen, mer än möjligen Dame Maggie Smith, kan utdela sarkasmer med sådan finess som Maestra Reuter.

Visst kanske man kan hitta stereotyper i rollerna. Den gamle generalen saknar verklighetstrovärdighet. Till och med från en tid som denna. Generalskans fäbless för drycker med procent kunde kanske tillfredställas i hemmet. Peter Dalles köksmästare ter sig nog otrolig i yngres ögon. I nutida ögon, där en välmenande tillrättavisning anses kränkande. Men Dalles ”regemente” var en sanning på många arbetsplatser, inte minst i militärmusiken. Kontrasten till den diktatoriske stjärnkocken är den erfarna trotjänarinnan i kallskänken. Bestämd, men en klok och  välmenande klippa för de unga i köket. I det kök där två unga kvinnor inte kan stå emot tidens fördomar utan låter kärleken till varandra segra över omgivningens fördömande. (En av dessa med ett så kallat oäkta barn. Denna hemska benämning från flydda dagar, tack o lov.)

Ragnarsson , är en ärkeskitstövel. Och sådana har förökat sig med framgång under åren som gått likt annat ogräs. Omöjliga att utrota? Kanske att hålla efter? Några andra roller kanske också är något onyanserat svart-vita? (vad säger den professionella expertisen?)

Ett gammalt ”Pilsnerfilmstema” tillhör också den huvud – handlingen. Kärleken mellan den rika och den fattiga med alla dess komplikationer. Och åskådarens förhoppning om ett lyckligt slut.

Fotokonsten är en upplevelse för ögat. Tidspresentationen autentiskt välgjord. Jag njuter trots mina små förbehåll.

Ps. Kan berätta att jag hjälpte modern att sortera matkuponger. (Så gammal är jag) Sådana som kunder i  hennes lilla affär måste ha. Men inget olagligt förekom…..väl?  För sent att fråga.

Nu väntar jag med spänning på nästa avsnitt för ”Vår tid är nu” Men min var också då.

Och sitter med förhoppning om att: Arméns musikkår, utklädda till Svea Gardes i uniform M 39 skall komma marscherande till slottet….men. Det blir nog inte av.

 

 

 


4 kommentarer

Elena Ferrantes fyra Neapelböcker. Varför tillhör inte jag de som gör vågen och stämmer in i hyllningskören?

Du MÅSTE läsa Elena Ferrantes böcker! Alla har gjort det. Alla älskar dem.

Så då gjorde jag det. Trots min skepsis mot det som alla måste. Vill inte betraktas som obildad. Vill kunna deltaga och ha synpunkter i litterära diskussioner.

Har också läst omdöme. Recensioner. Oförbehållsamma hyllningar. Hur skall då jag som en dilettant i litteraturens värld våga ha vissa invändningar som;

Alla (det heter ju i vår tid ”alla” när det menas ”många”) har läst böckerna som handlar om vänner/ovänner som växer upp i Neapels fattiga utkanter. Vi får följa deras öden fram till hög medelålder. Dock tycks dessa personer mentalt befinna sig i tonåren under hela livsresan. Trots akademiska examina och kulturella framgångar.

Stundtals är språket, berättande av huvudrollsinnehavaren Lenu , som det skulle framföras av nästan vem som helst ivrig att alla skall förstå.  Blandat med betraktelser där ordkonst är närvarande.

Tonen mellan ”vännerna” är ofta sådan, att det för en konflikthämmad nordbo som jag, upplevs som en overklig samvaro, som skulle skapa livslång fientlighet i min värld. De grövsta sårande förolämpningar åtföljs omedelbart av kramar och pussar. (Här hjälpte det för mig att omsätta den lästa svenska texten till det jag sett av härliga, mustiga italienska filmer. En värld där känslorna högljutt svallar. En värld som på någon minut presenterar samtliga komponenter i de mänskliga temperamenten. Att försöka läsa på italienska)

Smockorna delas ut med jämna mellanrum. Att misshandla sina kvinnor är en naturlag. Likaså att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ .(Runeberg)

Jag förstår att det är författarens skildring av den miljö hon/han vuxit upp i. Även om den är svårbegriplig för mig. Trots att även jag ofta mentalt har stannat kvar i kvarteret där jag lekt som barn. Men alla dessa upprepningar i texten. Identiska ordval som förekommer med jämna mellanrum. Ett språk som i jämförelse med senast lästa bok ”Konsten att höra hjärtslag” framstår som enkelt och förutsägbart. Tror att boken/böckerna hade vunnit på att bantas till två eller tre.

Och ändå sträckläste jag. Så. Vad är det jag missat i min bedömning? Vad är det jag inte begripit? Som ALLA har gjort?

Ni blir det Nadime Gordimer.