JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

”Händelser” Något jag minns (Frukt och Speceriaffären Astrid)

Det är doften av nymalet kaffe jag minns bäst. Dofter är som bekant det som får oss att minnas något vi trodde vara glömt. (Åbergs lyx, var kaffesorten)

Men så klart, så länge jag inte drabbats av total senilitet så minns jag Frukt och Speceriaffären Astrid. Endast en tunn dörr skiljde affären från den lägenhet i vilken jag växte upp.

Den låg i slutet på Kristianstadsgatan, vägg i vägg med Ada Andersson mjölkaffär. Precis där gatan krockade med Nobelvägen.  Där den lite mörka, loja, lugna Kristianstadsgatan trädde ut i soliga, trafikerade, stora, fina, kastanjeträds-prydda Nobelvägen. Där den observante visionären kunde ana den moderna staden Malmös framtid.  (Nutida bild på huset som ligger längst bort.)

Det var min mor som ägde affären. Astrid, hette hon, därav namnet på butiken. Utrymmet för kunder var begränsat, mycket begränsat. Kanske kunde fem till sex, icke för voluminösa personer, få plats samtidigt. Affären var en förlängning av vår lägenhet. Öppnade klockan 09.00. Stängde 18. 00. Men stängd var den aldrig. Det gick att handla bakvägen som min mor sa. Att ogenerat ringa på lägenhetsdörren vilken tid som helst på aftonen. Till och med icke varande stamkunder!) För att kanske köpa sockerbitar till kaffet, eller allra mest eftersökt, pilsner eller lager till törstigste bröder. Även för att låna den telefon vilket affärsverksamheten krävde långt innan telefon var allmän egendom.  Att neka hade varit att mista en kund. Detta hände i en tid långt innan affärer hade kvällsöppet. (Bild. Mor och jag i vårt kök)

Frukt och speceriaffär. Dessa varor var för mig totalt försumbara och onödiga i tillvaron. Undantaget den magiska dag då bananer åter kom till Sverige efter kriget. (Märket var Fyffes och uttalades fonetiskt som den svenska texten skrevs av oss i Malmö då) Det var det en högtidsstund. (Så gammal är jag. Minns också att jag hjälpte mor att sortera de till affären inlämnade matkupongerna strax efter kriget.). Mejeri och charkuterivaror fick inte säljas. Inte heller glass……tyvärr. Men väl annat godis vilket blev det för mig oumbärliga i moderns affär. Salmiaklakrits, Japp, Sportkola, Bronzol, och…och… och så då Alfapastillerna. Inte för smaken men vad som dolde sig i askarna. Där låg han en gång. Kjell Rosén! Ja, på bild menar jag. Detta var min barndoms paradis.

Gula ärter fanns också minns jag. Sådana som vuxna tråkmånsar kokte ärtsoppa på. Men vi, som visste hur livet skulle levas, använde att skjuta ärtbössa med. Här kunde jag förse samtliga av gårdens ungar med ammunition. 

När jag kom hem en gång på permission från Svea livgardes musikkår på sena femtiotalet var affären såld. Dörren från lägenheten igenmurad. Nu orkade inte modern längre med det hårda liv som det var. Visst hade hon hjälp ibland. Aldrig av mig skamligt nog. Men arbetet var slitsamt. Större butikskedjor gjorde sin entré. Det var dags att säga tack och farväl till Frukt och Speceriaffären Astrid. 

Affären öppnade 1939. Den första kunden blev moderns bästa vän Klara Rosman. Vem som var den sista minns jag inte att jag fått veta. Kanske var det du som läser nu?

Här kommer Astrid och min första svärmor Lisa. De rundar hörnet Kristianstadsgatan-Nobelvägen i god fart. Solen skiner. De är fortfarande unga. Fulla av livsglädje. Vart är de på väg? Denna vackra sommar-dag i slutet på sextiotalet.

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. ( Livet på Nobelvägen för längesen)

Tre kvarter bort till höger i bild syns det. Det hus som kanske betytt mest för mig. Det hus i vilket jag såg världen för första gången. (  Och har du sitt Malmö, har du sitt varden. Det vet alla) Det hus i vilket jag formades till vad jag blivit. Här syns min värld förr i svartvitt och nu i falsk färggladhet.

  • Det är från den svartvita tiden jag har mina minnen. Just en oktoberdag som denna gällde att plocka kastanjer. Blanka, nerfallna från allén med kastanjeträd. De träd som inramade en cykelbana i mittelen på vägen.  När det någon gång inträffade en snöig söndag kunde jag från köksfönstret se stadens skidåkare ta sig fram, med märkliga komiska stilar i makligt tempo, på denna cykelbana. Aldrig sågs ”Mora-Nisse” Nisse Täpp eller Martin Lundström , i denna sydliga landsdel.
  • I huset mittemot låg en oas. Judith Björks tobaksaffär. Där fanns mitt bibliotek. Oumbärliga tidningar. Nej, inte Piff eller Cocktail. De var ännu totalt ointressanta. ( men…..snart så ) Utan väl  Fantomen, Rekordmagasinet och All Sport.
  • I samma hus som tobaksaffären bodde HAN. Han som var gängets hjälte. Han som föddes innan hans hjärteklubb bildades och fyllde, livs levande, hundra år innan MFF gjorde det. Andreas Nilsson. En MFF-legendar.
  • I fjärran skymtar stadens ekivoka frukbarhetssymbol förklädd till vattentorn, med översikt av plaskedammen, och döljande mitt första ”universitet”, Södervärnsskolan. Till skolan gick eller sprang jag passerande ”Jesusparken” som då var en grön oas med bänkar och blommor. Där hittade jag en gång en vit ”ballong” med vätska i. Lite större öppning än andra ballonger. Den fick jag inte behålla för min mor. Varför? Senare blev Jesusparken ett tillhåll för missbrukare av allt som finns att missbruka. Följde jag Nobelvägen åt andra hållet började hjärtat slå ängsligt redan när Amiralsgatan var passerad. Då närmade jag mig det beryktade ”Backarna”. Där kunde man få på flabben hade jag hört. Vid gasverket vände gänget på klacken och gick hem. Likt Olle Adolphsons stridsglada”busar” som var på ett sjuhelvetes humör

Barndomens Nobelväg (Obegripligt nog uttalat Nóbelvägen) av många infödingar. ( Så särskilt nobla var inte de flesta boende där) var en lugn väg. Viss bil och busstrafik( 23-an Och linje 14 passerade) Betydligt fler cyklister och flanörer. Nu är den, trots Ringvägen, en akustisk fasa med sin trafik. Vilket påminner mig om en av de märkligaste sysselsättningar vi ungar bedrev då och då. Att skriva upp bilnummer! Varför? De med bokstaven M var ointressanta. Kom det någon sällsynt gång bilar med AC eller BD var lyckan total och hörbar till Möllevångstorget.

Några bilder.

Besök i barndomslägenheten. 

Hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen. I det hörn jag under löptävlingar runt kvarteret var långt före de andra.

 

Nobelvägen i dag. Utryckningsfordon som en allt vanligare bild. Så har det gått. Tyvärr. Men än klappar hjärtat när jag någon sällsynt gång passerar där det hände. För längesen.


5 kommentarer

Malmö. Den ekivoka staden. Staden där mannen skamlöst, sexistiskt exploateras.

Det går inte för den flanerande i staden Malmö att värja sig. Överallt syns mannens ädlaste delar, av många benämnt genitalier och mycket annat, naket blottlagda på byggnader och konstverk. Här bara några objekt vilket den med ädelt sinne blygt bör skydda sina ögon från.

Vattentornet Södervärn.

Det har stått där nu sen 1916. Det tornade upp sig på min väg Nobelvägen fram till Södervärnsskolan. Redan framme vid Jesusparken lyftes blicken mot skyn för betraktelse. Stort, ståndaktigt. Buskage runt nederdelen. Nästan i kontakt med högre makters fruktbarhetsgudar, tycktes det gamla vattentornet uppmana till manliga stordåd. Hörde vuxna fnissa och ge prakten ett sånt där namn som står att läsa på vissa väggar och jag inte vill ta i min mun. Och detta hörbart i oskyldiga barns öron. De som plaskade i Plaskedammen där oanständigheten hade/har sin plats.

Arkitekten hette Salomon Sörensen.  Var hämtade han sin inspiration ifrån?

Gamla riksbankshuset. (Pittahuset)

Om vattentornet är en monogam fallossymbol så är Pittahuset den polygama fantasins tempel. Arkitekten John Smedbergs dröm måste varit en afton i en park i San Francisco. Alternativt ville han generöst skänka vetskap till alla de unga damer som ännu inte fått den nakna sanningen uppenbarad. En anmärkning är dock likriktningen på de organiska formationerna. Sådan är inte verkligheten. Smedberg borde uppsökt en bastu någonstans där avslöjandets prosaiska fakta står att finna.

Arbetets ära (Staty)

Där står de nakna muskulösa männen på den plats där den svenska arbetarrörelsen hade sin vagga. Där har jag sett hur Rut, Agnes, Gullan, Agda, tittat i smyg. Vänt blicken mot sina mindre fagra; Emil, Gustav, Erik, Johan med ett uttryck som sagt:  Se där. Så skall en man se ut.

Men även en generation av ”rasrena” rejäla infödingsdamer iklädda fotriktiga skor hade hellre sett en hjältekonung till häst med dragen sabel som staty på ”sitt torg”. Nakna arbetare : Sånt trams. Dom skall ha overaller på sig.

Nu sitter jag här så långt ifrån den tid då staden Malmö såg mig födas och är arg, indignerad, chockad och erkänner mitt tillkortakommande i jämförelse med……..

Nu måste skamligheterna bort. Det är ett krav från oss män. Vi är trötta på att bara ses som könsobjekt.

Vi som har bildat M I (Maskulint Initiativ)

Bilden från senaste styrelsemötet.

 


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar (Vad har hänt med en gång så fridfulla ”Runningen” (rondellen) i mina barndomskvarter?

Ja, vi kallade platsen för ”Runningen”. Ordet rondell tillhörde inte en äkta Malmöpågs vokabulär då i mitten på 1900-talet. Runningen låg och ligger i ”mittelen” på Kristianstadsgatan. 1000

I slutet på fyrtiotalet, och en bit in på sextiotalet, fanns här en affär till vilken jag  ofta sprang. En sträcka på cirka 800 meter från den gård som var min. Det tog väl några minuter sen var jag där. Där jag köpte, Nya fiskar när de gamla tagit slut ( P.Ramel.) Från Runningens akvarieaffär överfyllde jag mitt akvarium med guppy, svärdbärare, black molly, platy. neontetror , scalarer.  Ja, allt som simmade bakom glas och ramar. Det var en affär jag gärna minns.

Runningen passerades också varje söndagsförmiddag när MFF spelade hemma av oss segervissa ynglingar på väg till match. Och nån sorts rockajävel hade vi väl po oss. På denna sömniga fridfulla plats i stadens genuina arbetarkvarter kunde också på sena eftermiddagar ses trötta, hemcyklande män efter dagens arbete. De som betalade sin skatt och var snälla. Fastän inte det ett dugg originella. Som Ferlin diktade. Men om den egenskapen vet jag inget och den har ingen betydelse. Kvarteren befolkades , inte av de besuttna, men väl av strävsamma , fredliga människor. Här kunde jag känna mig trygg och trivas under min uppväxt.img_0147 (Bilden. Återbesök  på ”min gård”.)

Så kom det frigjorda sjuttiotalet. De nakna akvariefiskarna fick lämna plats för annan nakenhet. Nu kunde den  nyfiket ovetande, eller efter tidigare erfarenhet återlängtande, i  denna affär få se vad damer annars så sedesamt oftast, inte alltid, döljer under kjolen. Här framträdde då demimonder/kurtisaner iklädda något knappt synbart eller ingenting alls. Om jag sprang dit då? Det har jag glömt. I alla fall inte lika snabbt som i barndomen.388b7dbc0d42da3c4ec8e6cd6c5983a7-8-150x150

Nu, i vår tid råder en annan verklighet på den plats där Sveriges äldsta folkpark är belägen. Här har den professionella kriminaliteten pinkat in sitt stinkande revir. Beväpnade narkotikalangare. Till och med barnen i en närbelägen förskola känner sig hotade. Föräldrar som hämtar sina telningar blir utsatta för trakasserier. Detta sker i centrala tättbefolkade Malmö !  Nu har runningen blivit en cirkel som får den beryktade spottringen på Stockholms central att framstå som en söndagsskola.  

Varför ? Hur har det blivit så? Vem bär ansvaret? Vad gör våra ”snälla” politiker och poliser? Och den känsligaste frågan;

Vad är det för ena dårar som härjar i stan…med sitt sattyg till plan….en prick och en knäpp på  näsan………O Adolphson.

untitledOch här tar mäster Olle i . Men alldeles för snällt.


6 kommentarer

Alfa-bilderna.

Följ med till staden Malmö. Någon vardag under en tid då det dramatiska fyrtiotalet förvandlats till det förhoppningsfulla femtiotalet. Det råder harmoni i staden. Framtidstro. Människorna börjar så sakteliga få det bättre. Alla vet att nu blir det aldrig mera krig i världen. Stadens stolthet, Malmö FF, har för all framtid satt sig på den svenska fotbollstronen. Det är vi säkra på. Parkerna grönskar. Färjorna går åter till Köpenhamn. Där väntar äventyret. Men för mig, fyllda tio år, lockar ännu inte Nyhavn med sina frestelser.untitled Inte heller de vuxnas faiblesse för den stekta spättan på Malmöhus-färjan delar jag. Jag är istället ständigt på jakt efter………………untitled….

Färden till skolan kantas av gula tabletter utslängda i rännstenar och på trottoarer. Överallt ligger de sötsliskiga kariesframkallande pastillerna likt drivor. Inte ens godisfundamentalister, som killar under tonåren, vill ta dem i sina munnar. I min ficka putar det ut. Framme vid skolan möter jag klasskompisar också med tydligt välfyllda fickor. Kommersen kan börja. Byteshandel. Penningtransaktion. ” Har du någon AIK:are? Du kan få en HIF:areimagesVYMO4XL8 av mig för den. Jag har två Malte Mårtensson. Nu har jag hela Halmia utom Rune Ludvigsson, jag ger 25 öre plus Gunnar Gren för Halmias målvakt.” Så låter det innan klockan ringer in oss till en försumbar timme i livet innan rasten åter tar oss ut till väsentligheterna: ATT BYTA ALFA-BILDER.

För att bli skolans ”Alfa-hanne”imagesF74LM6YG krävdes antingen de mest utputande byxfickorna, alltså den största bunten Alfa-bilder, eller ett komplett MFF-lag. Det hade jag. Varför? Jo, i moderns affär ”Frukt och speceriaffären Astrid”, inkom med jämna mellanrum kartonger med Alfa-askar. Vem var där och tjuvkikade i askarna? (Det gick utan att öppna askarna) Ja just det. Sådan var jag. ( Inte nu längre) Hittade jag en MFF:are där så bytte jag skamlöst ut denne mot någon mindre intressant spelare. Jag lovar och skäms: Ingen kund i moderns affär fick någonsin en MFF:are i sin förhoppningsfullt inhandlade Alfa-ask. På skolgården kunde jag sen för mina MFF-dubbletter få 5 till 10 spelare från för oss mindre attraktiva klubbar. Som den här kanske.images3OIMF35W(Bilden)

Dock bättrade jag mig senare i livet och blev en laglydig medborgare, och hoppas att jag är förlåten.

Alfa-tabletterna, med bilder på fotbollspelare ,började produceras 1949. Och upphörde 1961. I början var bilderna svartvita med fina fotografier antingen i helbild eller som porträtt. 1955 blev de färglagda. Dåliga färger. Charmen började att försvinna, eller så började jag bli för gammal och hittade andra intressen. Nyhavn?

Men nu sitter jag här så många år senare och ångrar att jag gjorde mig av med min samling.

Och aldrig skall jag glömma när jag fiskade upp bilden på Ingvar Rydelluntitled från en Alfa-ask. Det var en raritet. Hur värmen spred sig i kroppen. Mungiporna upp till öronen. Det var som högsta vinsten i ett lotteri.

Finns det någon läsare som minns den ljuva Alfa-tiden ?untitled

 

 


12 kommentarer

Skolgatans Ölcafé Malmö.

Gänget från kvarteret Blosset utgick alltid till sina viktiga uppdrag och äventyr, under sena fyrtiotalet och tidiga femtiotalet, från Kristianstadsgatan, mittemot en klassisk svensk ölhall. ( Den ligger där än i vår tid nu med namnet Nobe). imagesOfta var färden ställd till Malmö Idrottsplats.

Framme vid Bergsgatan mötte oss nästa ölhall, och när vi passerat Möllevångstorget kunde vi till vänster i färdriktningen se ännu en lokal där törsten kunde släckas. Det är den lokalen jag nu skall beskriva.imagesBJ3NVH20 (Interiören i gamla tider på bilden  

Någon gång på den tiden blev vår nyfikenhet omöjlig att inte tillfredsställa. Vad hände i dessa lokaler, dit vi inte ägde tillträde? En försiktig öppning av dörren avslöjade ett dovt sorl. Röster i djupa registret skapade av cigaretter och tillräckligt lång  livslängd. Samtliga var män, eller som vi sa: gubbar. Präktiga, lite moraliserande Malmöbor benämnde dem som Ölgubbar, eller Biergubbar. untitledDoften från de spännande lokalerna var präglad av just denna eftertraktade dryck, plus lite medhavt i portfölj. Luften var som vore det en dimmig höstdag i östra London. Djupa andetag var inte att rekommendera.  Skål! Kunde vi ropa om modet var med oss någon gång, innan vi snabbt sprang därifrån. Och aldrig sprang någon efter oss. De insåg att chansen att hinna upp oss var obefintlig. Eller snarare, intresset för denna kraftansträngning var inte högprioriterat.  ( Även den hungrige kunde få vällagad husmanskost i den tidens ölhallar. Vilket bör nämnas.)

Skolgatans Ölcafé.olkafeet_middag

Lokalen är densamma som den var i flydda tider. Ligger där vid Möllevångstorgetuntitled. Det torg som min föräldrageneration, om de återuppstod, inte skulle tro tillhörde en svensk stad. Inredningen spartansk, eller skall den benämnas rustik? Den som söker en ”finkrog” bör vända i dörren. Alltid välbesökt. Under varmare månader även med en generös uteplats från vilken det myllrande folklivet kan betraktas. Ölsorterna är flera och ger rättvisa åt namnet på krogen. Menyn mångskiftande och prisvänlig. (Laxtoasten rekommenderas den inte våldsamt hungrige) Publiken blandad. Här möts generationerna. Här träffas de olika yrkeskategorierna. Här är alla välkomna.

MEN! När Malmö FF spelar hemma sker förvandlingen. MFF-flaggor hissas. MFF-markiser fälls ner. ”MFF-målet” serveras. Knappast kan någon icke rättrogen himmelsblå hälsas och känna sig välkommen. Här samlas de flesta av de mest hängivna fansen flera timmar innan avspark. Ljudnivån grundläggande för tinnitus. Trängseln klaustrofobiframkallande. Sången stark. Sångerna välkända. Segervissheten Malmöitisk. images0N3FORZBimages2ORFISYC

Skolgatans ölcafé är en del av Malmö FF, när laget spelar i Malmö. Icke varande MFF:are bör nog vänta att avlägga besök på krogen tills någon annan dag. Men gör det gärna då. Det är värt ett besök.imagesO9FRC36O Och här sitter jag själv. Nu i en ålder då jag äger tillträde till lokalen. Skål !


4 kommentarer

Dagboken den 23/8 ( MFF-IFK Norrköping och Skånetrafikens terror.)

Det var längesen nu jag var och såg Malmö FF. Ett helt år. Orsaken är smärtor i höften (som snart skall opereras) vilket gör resor till något som inte enbart är angenämt. Men den 23 augusti hände det igen. Orsaken var att Malmö Museum legat på mig en tid att få göra en intervju på temat ”Den tolfte spelaren”. Intervjun skulle genomföras under resan till en untitledhemmamatch. Detta frestande anbud fick mig att öppna diklofenakburken mer generöst än vanligt. Köpa biljetter till matchen mot gamla huvudkonkurrenten och resa till den  svenska fotbollens huvudstad. Dock hände det att intervjuaren fått förhinder, så det samtalet kommer istället att ske snarast i mitt hem.

23 augusti

Klockan 13.24 sätter sig hustrun och jag på ett Öresundståguntitled med destination vår födelsestad. Oron finns. Vi har läst och hört ordet SIGNALFEL så gott som dagligen i media. Tåget tar sig fram på den skånska slätten, tyst, mjukt och utan oroväckande inbromsningar. Vädret  skiftar från regnbyar till strålande sol. Den frodiga sensommargrönskan påminner oss om att snart gulnar löven, faller av, och ger plats för ny vår-knoppning. Så är livets gång.

Med en rymdrakets tidsprecision anländer ett glest befolkat tåg till Malmö Central. Vi kan inte fatta allt prat om SIGNALFEL

Ringlinjens gröna buss tar oss genom Malmö. Ett Malmö som är långt från det där vi växte upp. Våra föräldrar skull vid en återuppståndelse inte veta i vilken stad de befann sig. Några blåklädda stiger på under resans gång. Det vittnar om att snart är vi där igen.untitled

Så! Framför våra ögon. Det vackraste i världen man kan se. Malmö FF:s hemmaarena. Runt helgedomen en bukett av blåklädda. Veteraner som sett såväl ”Gripen”, ”Todde” och Kjell Rosén spela. Till barn i vilka jag känner igen mig själv för många år sen. I vilka jag vet att ingen kan få en lyckligare fotbollsbarndom än den som är deras.images0M5CWS50

Matchen.

Norrköping i orange tröja och svarta byxor. Det är väl Norrköping? Kan en som inte vet undra. Varför denna onödiga fäbless för att uppträda i så kallade bortadräkter? Det gick utmärkt förr att representera sin klubbs färger förr när de båda klassikerna möttes. Och det hade gått lika bra nu. Klubbens färger är dess identitet. Sitter också som en gammal nostalgisk surgubbe och ifrågasätter att någon spelare i ”Peking” vet att Gunnar Nordahl spelat i deras IFK. Eller att Norrköping gjorde en historisk turné till England 1946. Och vad spelar det för roll? Förutom för en ”Det var bättre förr- gubbe” som jag? På bortasektionen syns cirka 50 Pekingsupportar. De kan väl ändå sin klubbs stolta historia?untitled

Första halvleken recenseras bäst av en sådan som sett allt. Som aldrig låter sig imponeras. Som på bred malmöitiska, med stark röst, till sin omgivning meddelar: ”Vicket jävla sömnpiller”! En sådan där typisk Malmö-kommentar som jag är uppväxt med i betongens gråhet på läktarna på Malmö Stadion.

I den andra halvleken börjar effekten av att spela i numerärt överläge ta ut sin rätt. Några sekvenser av det vi vill se på onsdag får målen att komma, och mungiporna att dras upp. En seger med 3-0 speglar den här matchen som får betyget ”En dag på jobbet. En trött eftermiddag”. Och visst har jag sett många mycket bättre matcher mellan de båda.

För nu väntas snart det som är samtalsämnet med alla de MFF-vänner jag träffar på. FV-Bröder och andra ”MFF-kändisar”. En person vars morfar var MFF:s första landslagsspelare. (John Torstensson, på bilden har han med ålderns rätt bytt ut fotbollen mot bowlingklotet)untitled Alla pratar vi Salzburg. Ja, inte den största från staden (Mozart), men väl deras fotbollslag.

Plötsligt står han intill mig! Han som är den meste MFF:aren genom tiderna. Även han är orolig inför onsdagen. Lägger med förvåning märke till unga supportrar som passerar oss. Ultras, Supras Rex Scanianer, eller vad de heter. Ingen tycks se och uppmärksamma vem jag pratar med! Ingen tycks känna igen honom! En av de största legendarerna: Krister Kristensson. Är de historielösa? Ointresserade? As time goes by.untitled

Sätter oss i en taxi med siffrorna 979797 på taket. En chaufför från ett land långt från Sverige vet inte vad ”Bullen” är eller ligger. Ganska förståeligt. Men att inte ha hört talas om Södra Förstadsgatan, kan tyckas märkligt om en person kör taxi. Fram till favoritkrogen kom vi även denna dag. Där var det som alltid: gott, varmt och välkomnande. Här fruktade vi inga SIGNALFEL.untitled

Dagen har varit angenäm. Smärtorna diklofenakkontrollerade. Seger för MFF. Möte med vänner. Nu skall bara tåget ta oss hem till Kristianstad igen. Hem till huset för en stunds avkoppling i favoritfåtöljen, summerande dagen.

Har siktat in oss på ett Öresundståg med avgång 20.24. Tittar upp mot displayen och läser. ”SIGNALFEL. Preliminär avgångstid 20. 34. Ser att ett Pågatåg skall gå kl. 20.32. Kanske säkrast att ta ardennerhästen istället för fullblodet? Gör så. Skumpar fram i skymningen. Långsamt men säkert. Väl?

Några minuter innan vi skall ankomma Göinge-huvudstaden Hässleholm kommer tågvärdinnans dåliga nyhet: ” Tåget kör inte vidare från Hässleholm. Ersättningsbussar väntar”. På frågan varför, blir svaret: Gissa: SIGNALFEL.

Ingen information om varifrån dessa bussar skall gå. Följer efter de som tycks vara vana ersättningsbussresenärer.  De vet. Vägen är lång. Hade varit omöjlig för någon som bara är något mer handikappad än jag. Hittar fram till en dold hållplats med skylten ”Ersättningsbussar”. Nu är det bara att vänta på detta säkra trafikmedel som aldrig kan drabbas av SIGNALFEL Det SKALL gå att ta sig från Malmö till Kristianstad år 2014. Inte till fots. Inte med häst och vagn, utan med Skånetrafiken. Tittar bort mot tågvärdinnan som anlänt. Ser att hon pratar i telefon med en bekymrad min. Kommer fram till trötta resenärer och förbluffar oss med repliken. ”Det går inte att få fram ersättningsbussar, det är lördagskväll”!  Ni får ta ett Öresundståg som avgår 22.22″.untitled

Tillbaka på Hässleholm station. Tittar som alltid förhoppningsfullt, men med bävan, upp mot displayen och läser att : Öresundståg med avgångstid 22.22. SIGNALFEL. Preliminär avgångstid 22.37. Som sen flyttas fram ytterligare, och ytterligare……och….. På stationen har personalen gått hem för längesen. Vad gör vi? Taxi till Kristianstad? 1000 Pensionärsbeskattade  kronor borta med vinden. Då syns ett sista hopp: Ett Pågatåg skall avgå 22.32. Vi undrar, med rätta, hur det kan gå när inte det vi åkte med gick? Är det sant? Kommer det ett livs fungerande gående tåg och frälser den törstande, irriterade och förbannade resenären?

Så i sommarnatten syns det lyktor (!!!) De kommer från söder och sitter på ett tåg. Vill sjunga som i ”Internationalen” ”Från mörker stiga vi mot ljuset”.  Jag gör vågen. Stiger på och hoppas att åtminstone komma till Vinslöv, eller kanske till  och med så långt som till Önnestad . Meter för meter närmar vi oss Kristianstad.

Kristianstad, ler en skylt mot mig. Den sitter placerad på stationsbyggnaden i just Kristianstad. Kysser likt påven marken jag trampar på. Ett äventyr med Skånetrafiken är över. En nervpåfrestning värre än den som väntar MFF-vänner på onsdag.

Funderar i sena aftonen på vilka ord som är mest medialt presenterade i vår tid och landar på: Växthuseffekten. Terrorism. Rasism. Främlingsfientlighet. Feminism. Strukturellt.  Klimatförändringen. Och så det där. SIGNALFEL.untitled

I sängen funderar jag på om jag i framtiden vågar åka tåg i landet Sverige. Och är säker på att jag kommer att drömma om SIGNALFEL.

 

 

 

 

 


6 kommentarer

Läget i Malmö-fotbollen (Herrar). Månadskiftet juni-juli 2014.

Presenterar staden Malmös klubbfotboll nu när VM går in i slutskedet och den inhemska fotbollen är något mindre i fokus. Rangordningen från Allsvenskan till och med Division 3 är i skrivande stund denna, nu när snart försommaren blir högsommar år 2014.

ALLSVENSKAN

Malmö FF.untitled

Rikets tredje stad, med sitt för fotboll fördelaktiga geografiska läge, kan endast visa upp ett elitlag. Visserligen det bästa i landet men ändå. Betyget för fotbollen i Malmö, trots det ståtliga osänkbara flaggskeppet MFF, måste därför bli underkänt. MFF, däremot gick in i det långa VM-uppehållet som klar serieledare. Några matcher har spelats med guldglans, andra med den säkerhet och lilla flyt, som ett blivande mästarlag måste kunna visa upp. Nu försvinner två tongivande spelare som Pontus Jansson och Albornoz. Är det dessutom (vilket jag inte vet säkert nu) väldigt illa med lagets bästa spelare, Molins, kan det bli en kärvare sensommar och höst. Tror dock att SM-titeln bärgas oavsett vilket, men hur går det i CL-kvalet? Realistiskt är att tro på ett gruppspel i EL, (vilket inte alls är illa) men hoppet om något annat tas inte ifrån mig förrän faktum presenteras. Tänk om…….Ingen skulle bli gladare än jag.

SUPERETTAN.

Hit är det en lång resa för Malmös klubbar.

DIVISION 1.

Inte ens i denna serie, vars rätta namn egentligen är Division 3, finns något lag från Malmö idag. Uselt är mitt betyg.

DIVISION 2.

FC Rosengård.untitled

Klubben som för nostalgikern är MBI. Tror faktiskt att den här föreningen har en chans att så småningom nå till Superettan. Starten i årets seriespel har varit övertygande. En plats i Division 1 är så gott som säkrad om inget märkligt inträffar. Klubbens namn skapar identitet och samhörighet i en stadsdel där talangerna biter varandra i svansen. Är ”gamla MBI” den  kommande etablerade tvåan i Malmö ? Endast en klubb kan förhindra det på sikt ……kanske..?…..Gissa vilken jag tänker på. (Får precis rapport om en avbruten match i Ljungby där FC R ligger under med 0-2. Men ledningen i ligan är trygg ändå)

Presba Birlik.untitled

En relativt ny fågel i stadens fotbollsvärld, och med ambitioner att lämna fotbollens bakgård. Har väl lyckats skapligt första säsongen i tvåan, men är inte nöjda med sin placering i mittens rike. Heleneholmarna siktar uppåt.

Kvarnby IK.untitled

Malmös näst äldsta existerande fotbollsklubb (efter IFK Malmö) har etablerat sig så här pass höst upp i seriesystemet och har troligen hittat sin naturliga plats i den malmöitiska fotbollsvärlden..

LB07.imagesSR3N0YP9

För inte så längesedan stadens tvåa. Femte plats i Superettan med över 5000 åskådare mot Landskrona Bois år 2007. Nu förpassade till fjärdeplatsen i andra divisionen med stor risk för degradering.

DIVISION 3

IFK Malmöifk_malmo_small

Har tagit steget upp från plats 8 till plats 7 i rankingen. Ligger nu på andra plats i trean efter Österlen FF. Är, vad jag tror, seriens bästa lag rent spelmässigt. Kan genomföra strålande matcher, men  ibland oförklarligt underprestera. Något av en ”gul kultur” under senare år. Tippar att klassikern får chansen att kvala upp till tvåan. Men är tveksam om IFK är ett ”kvallag” med sina ”gula nerver”. Tragiskt var att en duktig ordförande och fin människa lämnade jordelivet.

BK Olympic.imagesLGHFOTMS

Inledde med ett ras mot IFK men har jobbat sig upp till säker mark. En mark som jag tror är den naturliga för di gröne.

Husie IF.untitled

Hyllie IK.untitled

De två ”H-lagen” från Malmös sydvästra och östra utkanter ligger placerade intill varandra. Båda klarar sig nog kvar den här säsongen. Men sen?  Kul att läsa på Hyllies hemsida att de anser sig ha Malmös finaste idrottsplats. Inte vet jag, får väl ta mig dit någon gång. (Döm själv av bilden längt ner.)

 

Snart slutar världens mest lysande fotbollstjärnor att blända oss i Brasilien. Men fotbollen i den skånska huvudstaden kommer att fortsätta år efter år, efter år efter…………år …..efter……… år.  På MFF:s nya stadion dit förhoppningsvis snart internationella storlag kommer på besök. På idrottsplatser som endast Malmöbon känner till, med lag som alltid funnits där. Som är en del av stadens kultur.

 

 

Mitt tips om hur det ser ut för stadens sex bästa klubbar om fem år är följande.

Allsvenskan. Malmö FF

Superettan FC Rosengård.

Division 1 IFK Malmö. Presba Birlik

Division 2. LB07.  Kvarnby IK.

Division 3.  BK Olympic.

 

Men nog borde en stad som Malmö ha 2 -3- 4 lag i de två högsta serierna.

 

4094284_large


Lämna en kommentar

Kristianstadsgatan-Falsterbogatan.

imagesJ8XC6UYJHär växte jag upp.

På bilden till höger ser ni kvarteret Blosset. Det lugna kvarteret Blosset, med tre mjölkaffärer och en befolkning bestående av arbetare och lägre tjänstemän. Någon ”fyllegubbe” ,utkommen  från ölhallen, efter ännu en afton i glada vänners lag, kunde ibland störa friden för de präktiga invånarna. Lite högljutt, mycket ofarligt. Lite påga-snöbollskrig mellan gårdarna någon sällsynt vinterdag. Annars rådde ett vänligt stilla lugn. Ofta tävlingssprang vi ungar runt kvarteret. Starten skedde borta vid sista synliga huset. Redan framme vid huset i bildens högra ytterkant var jag i klar ledning. Och i mål långt före de andra.

Nu råder andra tider i mina  barndomstrakter. Där min frisör ”klippte till” sina kunder har det skett ett mord. I söndags nåddes jag av budskapet, att om det vill sig väldigt illa, kan en ung person mista livet eller få bestående fysiska och psykiska skador orsakade av ett vidrigt övergrepp. Något sådant hade varit otänkbart i ett arbetarkvarter i femtiotalets Malmö. Vad är det för fel på allt för många unga män i vår tid?

Tror att den gamla ibland så missbrukade nostalgi-klyschan, ”Det var bättre förr”  i detta fallet aldrig har varit sannare. Och det gäller inte för att jag förlorat förmågan att kunna springa fort. images


Lämna en kommentar

Jular som jag minns.

Tror att de flesta vuxna så här i juletid ser tillbaka till barndomens jular. Några med fasa, en del med blandade känslor, men de flesta likt mig, med glädje och värme.

På fyrtiotalet började julen den dagen som hette ”Skyltsöndagen”, som då var premiär för julens pyntning. Inte som nu när ”skyltsöndagen” börjar i oktober och har förlorat sin attraktion långt innan den första advent.

Mina föräldrar och jag började vår vandring utanför moderns lilla livsmedelsaffär, ”Frukt och Speceriaffären Astrid” som fanns i anslutning till vår lägenhet. Där, i det lilla anspråkslösa fönstret, hade hon pyntat efter förmåga och utrymme. Ett skyltfönster som inte lockade stora åskådarskaror, som bara vände sig till dem som var hennes trogna kunder. Fortsatte sen en bit på Nobelvägen, passerade Fredrik Nyströms affär, apoteket Vipan (där den goda salmiaklakritsen fanns), och kom fram till Amiralsgatan. Affärerna blev allt större. Julskyltningen mera påkostad. Amiralsgatan ledde oss till färdens huvudmål. Det stora , jättestora, för ett barn gigantiska upplysta Gustav Adolfs Torg.untitled Södergatan fram till Stortorget var som en vandring i en värld av neon, tomtar, glitter, änglar, jultoner, och frestande presenterbjudanden. Ögonen speglade sig i prakten. Hemåt gick färden längs Södra Förstadsgatan innan Kristianstadsgatans julmysiga fridfulla mörker tog oss till bostaden igen. En sista titt i moderns skylt, med konstaterandet, att inget bländande ljus, eller några levande tomtar, förmedlade mer julstämning än ett lite skyltfönster på hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen.images

Nu var det också dags för de inköpta granarnas ankomst till vår gård i kvarteret Blosset. De stod uppradade vid garaget med namnade lappar. Det var en fest för oss ungar att läsa och se vem som köpt den eller den granen. Några tålte att skrattas åt och kunde knappast var inköpta med klara ögon i nyktert tillstånd, men flera att beundras. Ingen skulle komma på att vandalisera någon, och ingen skulle förnedra sig att stjäla någon. De stod där intill de olåsta cyklarna i sina cykelställ, tysta, doftande, och ännu inte barrande farväl till sin stund på jorden, liksom ivrigt väntande på att få bli prydda med grannlåt i sin sista stund i livet, de som var utvalda från sin skog. Detta var en tid för längesen.

På lille julafton togs granen in i mitt hem. Minns att jag var lite avundsjuk på de familjer som tog in sin gran tidigare. När vårt träd fick komma in i värmen hade det glesnat avsevärt i granskogen på gården. Varför skulle vi alltid vara bland de sista granintagarna?

På kvällen fernissade far trägolvet i lägenheten. Avslutade vid sin egen säng, satte penseln i burken och la sig för en välförtjänt vila. Doften, var och är den doft, som jag än idag förknippar mer med jul än någon annan. Nu var det bara en enda natt innan julafton. ”Midnatt råder tyst det är i husen. Alla sova släckta äro ljusen”.

På julafton hade mor öppet i affären till klockan 14.00. När morfar blivit ensam kom han med tåget från äldreboendet i Höllviken, där han bodde sina sista år i livet. Han skulle, när aftonen blivit sen, berätta sina minnen från sitt spännande liv på sjön i fjärran länder. Granen var klädd med levande ljus, kulor, glitter och tomtebloss. imagesCANCZ8Y9I en fönsterkarm stod min favorit-julprydnad; en kyrka från vilken fönstren spred ett rödaktig värmande sken. I snön (bomullen) utanför kyrkan samlades små tomtar i tyg. (dessa har jag kvar än i dag). Från köket med gasspisen spreds dofter som gav välbehag. På den annars så trafikerade Nobelvägen rådde tystnad som vore den en byväg på landet.

De vuxnas ätande och drickande, från de små spetsiga glasen, med det ointressanta innehållet, varade i en evighet. Fattade de inte att julens höjdpunkt fanns under granen. Alla de av mig väl undersökta  paketen, på vilka de flesta bar etiketten, ”God Jul Carlo”. Men så till slut. Äntligen. Disken fick vänta, det var inte bara ett önskemål, utan ett krav från mig.

Många julklappar har jag fått i barndomen, men den enda jag minns är ”Fantomens julnummer”,imagesCAM4ZPMC som var en obligatorisk återkommande present år efter år. Den lästes, med beundrande ögon, liggande på golvet. Fantomen var min hjälte, varför kunde inte fadern vara lite som han? Klä sig i trikåer och mask, istället för målarkläder, för att gå ut och skipa rättvisa i världen.

När julaftonen var på väg att bli juldag hördes röster från köket in till mitt lilla rum. Det var morfar och far, som lika obligatoriskt som Fantomens julnummer, avlutade aftonen med kaffegök under fredligt samtal.

På juldagen rådde stillhet, eftertanke, finklädsel och värdighet. Ja, även julens andliga innebörd fick en stund av uppmärksamhet. Staden Malmö andades tillbakalutat värdigt. Det gick att ta på tystnaden. Under annandagen träffades gänget igen och pratade om, och förevisade, det som julen egentligen handlade om i vår värld då: Julklapparna.

Så minns jag mina barndoms jular.

I mitt vuxna liv har jag firat de flesta jularna i det egna hemmet. Men även några i främmande land. En jul var hustrun och jag i Lübeck. Vi skildes åt på förmiddagen för att i hemlighet köpa klappar till oss. På hotellrummet gömdes det inköpta under respektives sängar. När de packades  upp visade det sig att vi båda köpt identiska presenter. Ölglas, vilka nu samtliga har fallit offer för klumpiga diskande händer.

En helg genomlevdes i London. Ett så öde London att det hade gått att tälta på Piccadilly Cirkus. Men i Bayswater fanns räddningen för hungriga magar i form av icke kristnas krogar.

För två år sedan bestämde vi oss för att: nu vill vi uppleva en garanterat vit jul. Vi reste norrut. Till Ö-vik/Köpmanholmen, eller ”Foppa-land” och till släkten där. 197691_10150257345470849_7144730_nDagen innan julaftonen var kall och snörik. Julaftonen regnig, mild och skånskt grå. Men julbordet, med delikatesser, som inte är helt vanliga i södra Sverige, var lika gott som sällskapet var trevligt. Att en storm på annandagen höll på att försena hemfärden är en helt annan historia. (Bilden. Värdinnan i Ö-vik. Lite svår att identifiera)

Men under samtliga julhelger på bortaplan har vi medfört vår favoritomte från hemmet och placerat på hedersplatsen i gäst eller hotellrummen. Den vill vi aldrig resa ifrån någon jul.

Av alla jular i egna hemmet är det speciellt en som finns bevarad i minnet. Vi var många. Såväl far som svärfar var i livet. Båda till åren komna, men efter glögg, mat och drycker som tillhör julmat, så förvandlades deras höga ålder till ungdomens odödlighet och mannakraft. Efter en lång diskussion mellan de båda åldermännen gällande vem utav dem som haft det värst i barndomen (och där är jag säker på vem som haft det), så slutade det med att de båda atleterna skulle gå ut i garaget, där min skivstång fanns, för att lyfta skrot. Endast hustruns rådiga bestämda ingripande hindrade att ambulansen skulle fått rycka ut till Lokförarevägen på Kulltorp i Kristianstad.

Nåväl, även denna jul slutade i harmoni med dans kring granen. Folk liggande i alla rum. På golv, soffor, bland otaliga tomtar, presenter, köpta, fula, mindre fula prydnadstomtar, och i sängar. Pinkeparad med jämna mellanrum av de som med ålderns rätt uträttar sådant även på juldagsnätter. På tidiga juldagsmorgonen gick min katt, Ofelia, och jag i julottan. Ja det vill säga, vi stod utanför Nosabykyrkan och tittade på de anländande besökarna. Och det är det närmsta jag varit en julotta, skam till sägandes. Men än har jag ambitionen och än är det inte för sent.untitled

På juldagen skulle det bjudas på kalkon. En fågel som envist hade vägrat att låta sig tinas. Då var det nära det stora sammanbrottet för den person som alltid i vår kultur har huvudansvaret för gästers trivsel och förplägnad. Men det löste sig. Alla vara glada och nöjda och lovade att komma tillbaka nästa år. Men så blev det inte riktigt för samtliga. Så är tidens gång. Några stolar stod tomma. Några älskade hade försvunnit från julens gemenskap, när det åter var dags att fira jul.

Jag har nu upplevt 73 jular. Och snart ytterligare en. Av dessa är det en som är den mest minnesrika trots att den, när det hände, fick äldre kollegor att reagera. En basist, vid namn Hasse Brinck, (bilden) var så arg att han skulle kontakta Expressen. Detta blev nu inte av och det är jag glad för.untitled

Året var 1955. Platsen Svea Livgardes kasernområde i Sörentorp. Jag nyss fyllda 16 och yngsta musikelev på Svea Livgardes Musikkår. Det ingick i de yngres uppgift att på jägarhornuntitled blåsa när den tretungade hissades och halades. Inte ens en julhelg kunde hindra denna viktiga handling. Jag, med föräldrar 60 mil därifrån, men varande yngst, fick vaktspelets uppgift denna jul.

Två personer på hela vår jord hörde och såg händelsen när flaggan hissades och halades till Svenska Arméns paradmarsch från mitt välputsade jägarhorn. Vaktchefen, överfurir Abrahamsson, som skötte flaggan, och jag med jägarhornet, på vilket jag skulle kunnat spela ”Svarte Rudolf” eller precis vad som helst utan  att någon skulle reagerat.

Men i matsalen rådde någon slags frid, en stämning jag aldrig, varken förr eller senare, upplevt. Nästan högtidligt. Julmaten var, om inte överdådig, så riklig och välsmakande. Samtliga satt vid ett gemensamt långbord. Vaktpersonal, beredskapstyrkan,  ja till och med självaste dagofficeren. Matsals-flickorna/tanterna var mer tillmötesgående än vanligt, ja mest moderligt omhuldande (tyvärr). Vi var som en stor familj. Vi som försvarade fosterlandet med gevär och jägarhorn julen 1955. Vi som hade nationens viktigaste uppgift.

Efter maten pulsade jag i den knarrande snön till musikavdelningen tre kilometer därifrån, dit där jag bodde ensam under helgen i ett stort gammal hus med odefinierbara ljud, beläget avsides i skogen (Bilden). På nattduksbordet hade jag istället för julprydnad en kniv. Vad jag nu skulle kunnat använda den till.Radan_3,_2008

Denna julhelg för 58 år sen är trots att den är något som låter osant och väldigt märkligt för de flesta i vår tid, den som jag minns bästa av dem alla. Och jag minns den med glädje.

Och därmed önskar jag er alla som läser detta en riktigt GOD JUL som ni snart lägger till era julminnen.untitled