JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Christianstad Symfoniker (Orkesterförening) Och Romeo och Julia.

Året var 1962 när jag gjorde min debut i ”Illes Band”. Fick rycka in i slagverket under ledning av solotrumslagaren Sune Pålsson. Från och med den dagen kunde jag titulera mig ”Symfoniker”. 

Illes Band” Eller Kristianstads Orkesterförening. Grundades 1928 av dåvarande musikdirektören vid Norringeregementet Ille Alexander Stanislaus Gustafsson. Vid jungfrukonserten framfördes verk av Franz Schubert, och Franz Liszt.  Pianosolist var Eric Ljunggren. Till Föreningens förste ordförande valdes häradshövding Erik Lilienberg, och självklar som dirigent, bildaren själv. (Här på bilden som pianist)

Nu var prologen skriven. Flera namnkunniga solister gästade. För att nämna några: Charles Barkel. Guido Vecci. 1930 framfördes Mozarts Requiem i Trefaldighetskyrkan. Bland solisterna märktes en yngling på 19 år från Dalarna. Jussi Björling. Gustafsson hade också ambitionen att presentera svensk musik i sällskap med de stora klassikerna. 

Orkestern höll god standard men lokalproblemen var akuta. Vem kunde bättre råda bot på det om inte den kreativa pågen från Svedala. Orkesterns grundare. På Gustafssons initiativ byggdes stadens konserthus 1936. Pressen ville döpa det till Illeaden. Så blev det inte men än i dag finns det kvar. Än  idag är det orkesterns hemmaplan. Nu under namnet Kulturkvarteret. 

Kristianstads Orkesterförening var under långa tider en näst intill professionell orkester. Blåsarna, med några undantag, från militärmusikkåren. Stråkarna, undantaget någon lokal musikant, hämtades oftast från  Malmö Symfoniorkester. Konsertmästare, Helge Duvander. (lätt klädd på bilden) En tutti-repetition, Ett genrep. Sen konsert. Dirigenter var under många år av tradition musikdirektören vid regementet. Musikdirektör Helle Rosén var ”min dirigent”. Även om jag haft flera andra domptörer.

Jag fick göra min debut som förste-klarinettist i slutet på sextiotalet. ”Bojarernas intåg” stod bland annat på programmet. Minns hur jag övade på soloinsatserna. Sen följde många utmanande klarinettsolo. Skivor köptes för att få inspiration av hur de stora namnen spelade. Vi var en homogen grupp i träblåset med samtliga i första stämman från ”Blåsarkvintett 65”.

Det låg ett skimmer över Helles dagar som dirigent för orkestern. Fullsatta konserthus. Berömda solister. Ambitiös repertoar innehållande flera av de stora violin och pianokonserterna. Rosén svettades. Följde solisternas rubateringar med alla den rutin och musikalitet som han ägde. Efter konserterna fest. Alltid fest. Alltid roligt. Tider jag minns med värme.

Satt i orkestern under många år. Hann uppleva förändringar. Hur orkestern blev allt mer en ”Hemma-musikant-orkester” med fler och fler fritidsmusiker ägande spelglädje och ambition. Hur dirigenterna avlöste varandra. Hur repertoaren förvandlades från strikt klassisk till en flirt med populärmusiken.

Tiden var kommen för en sammanslagning. Musikskolans ”Unga Symfoniker” (Bildad av Helle Rosén På bilden här tvåa från vänster)) var mogen att bli vuxen. Att slås ihop med Orkesterföreningen. Så föddes dagens skapelse ” Christianstad Symfoniker”.

Själv upplevde jag också som min tid var kommen. Att sluta i bandet. Ålder, plus arbetsuppgifter, fick mig att fatta ett svårt beslut. Frågade min elev Christian Frantz och Stadsmusikkårens utmärkte klarinettist  Kimmo Rumpunen om de kunde tänka sig att ta över. Det kunde de utan betänketid. ( Kimmo är nu orkesterns förste klarinettist, samt ordförande.)

En lång tid utanför orkestern inleddes. Fick göra några inhopp som vid musik till Lucia-kröningar. (Nej, inte som Lucia) Åren gick och suget att få spela symfoniskt växte allt mer. Men i en symfoniorkester fodras för det mesta endast två klarinettister så………Tiden gick igen….igen…igen…Då plötsligt… Orkesterns mångårige eldsjäl och ledare, Patrik Dahlbom undrade…….Vill du vara med och spela Romeo och Julia av Prokofiev?…..Det ville jag.

Min comeback kunde varit enklare. Prokofievs musik vimlar av X och Bb. Snabba tempi och generöst med taktartsbyten. Svårt , nästan omöjligt, att höra sig till insatser om man kommit bort sig. En hårdknäckt nöt i den symfoniska repertoaren. Tänkte nog, när jag fick min stämma och lyssnade på musiken, att här har symfonikerna tagit sig an en för stor kostym ….Men det fanns en dirigent….En blivande storhet vill jag förutspå.

Jao Paes. En ung man med ett utsökt musikaliskt gehör. Ägande en slagteknik som aldrig spårar ur och som ingen kan missförstå. Hade klart för sig inför varje repetition vad som skulle övas på. Allt strålande förberett. Paes märkte snabbt vad han kunde vänta sig av de olika interpreterna. Visade aldrig irritation när det lät som kanske något hopplöst. Som i en hård motvind. Lotsade med lugn och vänlighet skutan säkert vidare mot hamnen. Mot konsertdagen. Som genomfördes med den äran. Mycket tack vare Jao Paes, men också samtliga musiker. Vid samma konsert hördes också några av orkesterns medlemmar som imponerande solister. Konsertmästaren Christoper Dury, Flöjtisten Anna Tengstrand Nugent, samt oboisten Ivan Nylander.

Så fortsätter Christianstad Symfoniker sin resa i framtiden. En resa som startade 1928. Som säkert kommer att firas värdigt om bara några år 2028. Ille (jag vågar kall honom Ille nu) sitter kanske på ett moln och ler? Duktiga pågar och töser tänker han.

Ps. Jao Paes håller på Sporting Club de Lissabon. Sånt är bra att veta. …..Tycker jag.


Lämna en kommentar

Det svenska klarinettundret.

Det svenska musikundret nämns  ofta. Vilket då menas populärmusik, eller det hemska ordet ”musikindustrin”. Nu vill jag berätta om ett annat  musikunder. Landets fantastiska klarinettister. Det svenska klarinettundret. 

Martin Fröst.

” Until you´ve have heard Martin Fröst, you really haven´t heard the clarinet” . The Times. 

Det kan väl vara en överdrift. Men Fröst har vunnit något så sällan utdelat som guldmedalj i den mest prestigefulla klarinettävlingen. Den i Geneve. Han tolkning av Mozarts klarinettkonsert har bedömts som den finaste av alla. ( Detta av en fransk tidning för klassisk musik) Har fått Sonningpriset, tillsammans med Miles Davis som de enda blåsarna. Andra Sonningpristagare är namn som Igor Stravinsky, Leonard Bernstein, Birgit Nilsson, Daniel Barenboim.  Vilken ära !! Martin Fröst har varit solist med de flesta ledande symfoniorkestrarna i världen, för att nämna några av hans meriter. Tror nästan han också blivit något bekant för allmänheten? Men borde så klart vara välkänd och beundrad av alla som älskar musik.

Ps. Sen att jag känner hans lärare på Musikhögskolan och fått lite info om hans tid där känns lite speciellt. Tack Sölve Kingstedt.

Emil Jonason.

Är trollkarlens lärling. Fröst var en av Emils lärare. Men han hämtade inspiration från många av jazzens giganter som Louis Armstrong, och Benny Goodman. Spike Jones var en annan av Jonasons gudar. Han har varit solist med flertalet betydande orkestrar och fått musik tillägnad sig bland annat av trombonisten Christian Lindbergh.

Magnus Holmander.

Är trollkarlens lärlings lärling. Utbildad av bland annat Emil Jonason . Prisbelönt i unga år. Redan ute på de stora scenerna i Europa.

Magnus berättade under en konsert i Kristianstad inför han skulle spela Rolf Martinssons Concert Fantastique följande. Han spelade den i omedelbar närhet av konungen. Sneglade mot majestätet för att se någon reaktion . Hade aldrig tidigare sett någon mera uttråkad. Hmmmm.

Blagoj Lamnjov.

Är stolt över att fått spela tillsammans med denne musikant, om än i en blygsam roll. Blagoj, med rötter från Makedonien, är en artist som behärskar såväl  den klassiska repertoaren som sitt moderlands folkmusik intill fulländning. Lyssna på hans nyutkomna CD-skiva , njut och beundra. Är dessutom en härlig påg nu sen länge boende i Sverige och därför svensk klarinettist……också.

Samtliga dessa klarinettister är dessutom stora scenpersonligheter. Utan att det blir tramsigt. Utan att de förlorar respekt för musiken har de infört något nytt i den klassiska konservativa musikvärlden. Showmoment med snille och smak, som det heter i en annan konstvärld. Deras kommando över instrumentet är häpnadsväckande, liksom deras musikaliska uttryck.  Samtliga av dem har framträtt i lilla Kristianstad. Holmander, två gånger i denna månad (oktober 2019). Blagoj, med Kristianstads Stadsmusikkår. Fröst, med Huaröds kammarorkester och Jonason med Musica Vitae. Underbara upplevelser.  Jag vill nog påstå att det är unikt för ett land att presentera så många fantastiska klarinettister och detta i en tid då det allmänna intresset för orkesterinstrument är i fritt fall. 

Lägg till detta alla de oerhört kompetenta klarinettisterna i våra professionella orkestrar så kan vi med fog tala om DET SVENSKA KLARINETTUNDRET. 

Bernhard Crusell kan vara stolt över sina efterföljare.

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti (Del 2. Umeå. Militärmusikträff)

Där var gänget igen. ”Kvarten”, Sölve, Nore, Bosse, ”Lövas” och många andra som levt motsvarande liv som jag. Som har ”blåst flaggan”. Som har burit notställ och städat toaletter och korridorer. Putsat instrument. Blivit inspekterade av Ille eller ”Wicke”. Gått miltals marschmusik. Stavat trumvirvlar tills fingrar blödde. Enkelt uttryckt en homogen grupp gubbar från Boden till Ystad. Musikanter som inte pensionerar sina instrument förrän fingrarna blivit orörliga och tänderna lämnat munnen. En församling i vilken jag trivs. Vi pratar samma språk om än med skilda dialekter. 

Det var fjärde gången som jag deltog i den årliga träffen med medlemmar i ” Sveriges Militärmusikers Förening”. Årsmöte samt konsert tillsammans med lokal musikkår. I år var det Umeå som var värdstad.

Konserten ägde rum i Tegskyrkan. En stor entusiastisk publik fick höra en väl genomförd konsert. Som utropstecken måste nämnas jazzigt duo-spel mellan harmonisnillet Eskil Columbus och trumpetgeniet Lennart ”Kvarten” Axelsson. Dirigerade gjorde föreningens maestro Bengt Gidlöf, samt Umeå Hemvärnsmusikårs ledare Helena Sandström. Divertissemanget som alltid proffsigt presenterat av Martin Holm.

Sveriges Militärmusikers Förening jubilerade detta år. Har nu hunnit fylla tjugo år. Ordförande är Christer Holm. En eldsjäl som gör ett lysande arbete som tyder på genuin kunskap parat med stor kärlek till sin uppgift. Att se hans vänliga, nöjda ansikte i publiken under konserten värmde. Som om han fick sin lön för allt arbete.

Med på träffen var också en klarinett-kollega från Kristianstad. Vi träffas ofta. Varje måndag repeterande med Kristianstads Stadsmusikkår. Nu delade vi stämma i Umeå, Jack Larsson. Tommy Stjernqvist är en fritidsmusiker från Kristianstad. Mångårig ordförande i Kristianstads Stadsmusikkår. Nu speciellt inbjuden av Ordförande Holm. Fick också överraskande träffa den klurige ”FB-legendaren” P-O Svanström , vilken förstärkte Umeå-kåren.

Fest efter konserten precis som vanligt. På sena kvällen kunde det höras valthornsduetter i baren på hotellet !! Ronny Jonshult och Helena Sandström bjöd in Mozart till en bar på ett hotell i staden Umeå. Det kallar jag att vara spelsugna.

Så får vi se vart vi hamnar nästa år. Längtar redan. Vill träffa samtliga igen. Åter få höra väl och mindre väl kända anekdoter. Och så klart. Få spela. ”Så länge skutan gå”. Om travesteringen godkännes.

Till sist ett hjärteminne från dagarna. Gick på musikhögskolan i mitten på sextiotalet. En av mina klasskamrater var Bernt Lindahl. Boende i Umeå. Hade fått reda på att han nog skulle komma till konserten. Hade inte sett honom på över 50 år. Kommer han? Känner jag igen honom? 

Stod och väntade, spanade vid entrén…….Inte han…inte han….inte han….väl …? nej…Inte…han kommer nog inte…. Då en man bakom en rullator tillsammans med en kvinna……kan det vara…?  Nja..Ja lite likt ändå…Men…? .Så kom de förlösande orden från den medföljande damen riktat till någon närgående. ” Han har spelat klarinett och saxofon”. Då visste jag. Då hade jag träffat en mycket kär kamrat igen efter alla dessa år. 

Nu låter jag bilderna berätta om de fina dagarna i Umeå. 23-25 augusti 2019.

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 1. Köpmanholmen/Ö-vik)

Fick reda på att det brunnit i Hässleholm och tågtrafiken var drabbad. Nåja , det är nästan en vecka till jag skall resa norrut….så …det är inga problem. Men så kom de oroande rapporterna. Arbetet skulle ta tid. Inga tåg kunde avgå norrut från Hässleholm på……?  hur lång tid?………Nu kände jag flugans kalla fötter på skelettet………hur kommer jag till Stockholm? …till Örnsköldsvik? Ringde taxi för kostnadsförslag mellan Kristianstad och Alvesta. 2700 kronor skulle tas från den magra pensionen….men vad göra? Jag MÅSTE upp.

Då ingrep en ängel. En svägerska med humana känslor. Klockan 05.30 tisdagen den tjugonde augusti satt tre personer och en oavbrutet underhållande pudel i en bil med destination Alvesta. Chaufför Cecilia Welin. 

Tåget från den småländska järnvägsknuten till Stockholm var glesbesatt. Räksmörgåsen i bistron stor och god som alltid. Ölen likaså. Infarten till  huvudstaden lika betagande, också den som alltid. Nu väntade tåget till norra landet.

När inträder Norrland om man kommer söderifrån? Norrland, detta vidsträckta begrepp. När man lämnat Gävle menar jag. Allting blir så mycket storslagnare. Längre mellan orterna. Träd…träd…träd…….

Det finns hus/hem i vilka man omedelbart trivs . Kalla de mysiga, ombonade eller trivsamma. Ett sådant befinner sig på Virkesvägen i Köpmanholmen. Vällusten känns i samtliga sinnen omedelbart efter ankomsten. Jag har varit där förut. Där bor Janne och Marie Byström. Svåger och svägerska. Nu väntade tre dagar i deras idyll. Trädgården omringad av blåbär och vildhallon. Mat och dryck serverad med kärlek och generositet.

Köpmanholmen är för mig som en nerv-medicin. Älskar att vandra ensam i samhället som ligger inbäddat, liksom beskyddat av mäktiga berg. Som bjuder på betagande sjöutsikt och en luft lätt att andas. Husen ligger välskötta omgivna av trädgårdar vilka oftast har naturtomter. Tystnaden går att ta på . Katterna är många och nyfikna som katter är i hela världen. Tanken klarnar. (Jag förstår att vintern kan kännas lång och att jag endast är främling på tillfälligt besök)

Så blev det också en premiär för mig under dagarna där. Än är jag inte gammal nog att ha upplevt allt. Nu var det dags för SURSTÖMMINGSPREMIÄR. (bilden kanske säger vad jag föredrog?) Nej, det får bli en första och sista gång. Beroende mer på konsistensen än smak eller lukt. Övriga surstömmings-deltagare framförde en divergerande åsikt. Någon inte utan förvåning.

Fick också glädjande nog träffa vår guddotter Emma och brodern Oscar. (Bilden tillsammans med  sin skånske kusin Måns.)  Avståndet gör att vi ses alltför sällan. Och när inträffar nästa gång? Tiden går…..och går….och… För på morgonen den tjugotredje i månaden ställdes färden mot resans huvudmål. Militärmusikträffen i Umeå. Till vilken jag återkommer i del 2. 

 


Lämna en kommentar

Kulturdagars-konsert i Kristianstad med Skånska Serenadensemblen, Stadsmusikkåren och solister

På plats i Östermalmskyrkan för att lyssna och spela. Lördagen den 25 maj , en av de dagar som benämns ”Kulturnätterna”. Inte helt återställd efter operation valde jag att lyssna på den musikkår i vilken jag spelat sen 1969.

”Mozart och hans vänner” . Var konsertens rubrik.

Var längesen jag upplevde Stadsmusikkåren så välspelande. Det är en utmaning för en blåsorkester att spela Mozart. Att just inte låta blåsorkester i negativ betydning. Att spela lätt , nyanserad och med god intonation. Stadmusikkåren utförde detta med den äran. Redan i ouvertyren till Figaros bröllop sken spelglädjen och skickligheten igenom.

Om Rossini var vän men Mozart vet jag inget ,men helt klart en beundrare av Mozarts musik. Klarinettsolist i Rossinis ” Introduktion tema och variationer” var Blagoj Lamnjov.

Det skrivs så ofta i pressen om stjärnor. Stjärnor som spelar fotboll i division 4. Som gett ut en singel med popmusik, medverkat i någon dokusåpa i TV med mera. Under denna konsert hördes en äkta stjärna. En klart lysande stjärna, Blagoj Lamnjov.

Med en ton som ” gick att ta på” -känsla. Med en kontroll över instrumentet som är tvåa till ingen. Spelade han Rossinis showstycke med överlägsen briljans och genuin musikalitet. Att Blagoj dessutom äger en karismatisk framtoning får stjärnan att stråla än starkare. Lamnjov förtjuste oss också med den undersköna adagiot i Mozarts klarinettkonsert. 

Även kårens unge flöjtist Erik Lindskov hördes som solist. Erik som för varje framträdande visar allt större musikalisk mognad.

Dessutom en stor eloge till dirigenten Stig Gustafsson. Som med kort varsel fick leda konserten. Som klarade utmärkt att följa solisten i de rubaterade delarna i Rossinis konsert. Samt att ge korrekta tempi till variationssatserna. Och detta till en orkester som trots sin rutin ändå till största delen består av fritidsmusiker.

Skånska Serenadensemblen med Mozarts ”Gran Partita”

Nu var jag med. Hade sparat krafterna till denna efterlängtade stund. Som plan B. Om jag inte kunde skulle Blagoj rycka in och spela första klarinett-stämman.

Den nybildade Serenadensemblen hade inför framträdandet repeterat verket tre gånger och konsertspelat det en gång. 

Nu kunde vi musicera. Nu var tiden med störst koncentration på att komma in rätt och bemästra tekniska utmaningar inte länge i huvudrollen. Dirigenten Patrik Dahlbom ledde oss med lugn och säkerhet. Allt kändes bra. Nu ser vi fram emot fler konserter.

Nog borde fler kommit för att lyssna. Var fanns alla klarinettister i staden som inte medverkade? Men visst konkurrensen var hård  om åhörarna eftersom flera konserter ägde rum samtidigt.

Ps. Och för en gångs skull blev jag sugen på att vara presentatör. Den här konserten var ”mitt bord” Men det fick jag inför Partita-konserten.

 

 


2 kommentarer

Dagboken 31 mars. ( Mare Balticum möter Sven Wollter)

Än finns det liv i centrum i den gamla residens och garnisonsstaden. Det ligger ett hus som bjuder på kultur alldeles perfekt tillgängligt i centrala staden. Någon modernt tänkande måste vara rasande för denna levande innerstadsbyggnad. Huset/en heter numera ” Kulturkvarteret”. Byggdes en gång och namngavs till ” Kristianstads konserthus”, på initiativ av musikdirektören vid I 6, Ille Gustafsson. I lokala pressen ville någon döpa skapelsen till ”Illeaden”.

Sen har det hänt mycket. Nu residerar ”Musik i Syd” här. Cafeteria och bibliotek tillhör de trivsamma husen. Varje måndagskväll repeterar Kristianstads Stadsmusikkår i byggnaden. Här var också min arbetsplats under många år.

Dit kom jag, som så många gånger förut , en solig men blåsig söndagseftermiddag. En sån där dag som andas vår. Ger förhoppningar. Mitt mål var en poesi och musik-eftermiddag. En föreställning som döpts till ”Triumf att finnas till”. På scenen den i svenskt musikliv unika ensemblen Mare Balticum, samt skådespelaren Sven Wollter. 

I programmet utlovas texter av klassiker-giganter som, Karin Boye, Bertold Brecht, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding, Hjalmar Gullberg, Edith Södergran, Vladimir Majakovskij, med flera. På tonsättarsidan noteras, John Dowland  samt Claudio Monteverdi bland de mest bekanta.

Sven Wollter äger en scenauktoritet som få. En diktion, och när det krävs, en röststyrka som gör att även en något sämre hörande (som jag) tycker sig uppfatta orden alldeles utmärkt. Hans tolkningar av de poetiska mästerverken lämnar ingen oberörd. Humor och tänkvärdheter vandrar hand i hand under Wollters deklamationer i vilka han utstrålar sin kärlek till texterna.

Mare Balticum (30 år 2019) spelar på så kallat tidstrogna instrument. Hur de kan inneha sin spelteknik på alla dessa är för mig beundransvärt. Klangen är egaliserad, balanserad till fulländning. Stefan Wikströms alt-trombon klingar med kammarmusikalisk smidighet tillsammans med, fiddlor, blockflöjter, dulcianer, viola da gambor, reneässanslutor i harmonisk samexistens. 

Men ingen upplever Mare Balticum utan att imponeras av Ute Goedecke. Blockflöjter och violin behärskas till mästerskap. Så ibland reser hon sig upp. För att sjunga. Och nu är vi nära änglarna. Klarhet, renhet, frasering i skön förening. Goedecke är en stjärna på den svenska musikhimlen. Mare Balticum en stjärnbild därtill.

Cyklade hem med ett leende. För en stund var oron för kommande provsvar borta. Kultur är utmärkt medicin. Medvind på hemmagatan. Lokförarevägen.

Men kanske ändå borde det skamligt centralt belägna kulturhuset rivas och återuppbyggas Där det händer. Där C 4 Shopping breder ut sig. Döpas om till C 4 Event. Nej , tror jag låter bli att föreslå det. Finns säkert någon entreprenör i tiden som tar mig på allvar.

Så inträffade det också något annat välkommet denna den sista dagen i mars. En betydligt äldre jubilar än E M B. Allsvensk premiär !

 

 


Lämna en kommentar

Skånska Serenadensemblen (Gran Partita)

Skånska Serenadensemblen är en nystartad kammarmusikgrupp i det skånska landskapet. Den består av medlemmar mellan 29 och 79 år, från den skånska sydkusten till Kristianstadsslätten. Av tolv blåsare, en kontrabasist samt dirigent. Några har bakgrund som yrkesmusiker och pedagoger. Andra är eldsjälar som fritidsmusiker i flertalet orkestrar, men med akademisk musikutbildning. I ensemblen hörs också före detta musiker Arméns musikpluton . Och ! Samtliga interpreter i serenadensemblen är allvarligt spelberoende. 

Varför bildades ensemblen?

Alla musiker med klassisk utbildning vill och älskar att spela Mozart, heter det med rätta. Är då denna musikant oboist, klarinettist, fagottist, valthornist eller kontrabasist så finns det inget mer lockande än att få vara en viktig kugge i ett snilleverk som Gran Partita av Wolfgang Amadeus Mozart. Med detta i hjärtat och tankarna så togs initiativet att få uppleva musikantglädjen som Mozart skänker i sin stora serenad. 

Att få ihop de instrumentalister som partituret krävde var lika enkelt som för Mozart att skriva genial musik. Samtliga tillfrågade svarade ett glatt, starkt, välklingande och längtande JA. 

Så en grå förmiddag mellan jul och nyår 2018 träffades vi för första gången i Musik i Syds lokaler i Kristianstad. Många var bekanta sen tidigare. En del hade spelat tillsammans vid åtskilliga tillfällen. För andra var det nya personmöten med den spänning och nyfikenhet som en sådan situationen bjuder. Hur kommer det att låta? Trivs vi med varandra? Svaret kom snabbt. Efter bara några takter sken solen i decembermörkret. Ytterligare en repetition genomfördes när storhelgerna tagit farväl och ljuset börjat återvända. Och på den vägen är det. Så bildades Skånska Serenadensemblen. 

”Gran Partita” räknas till de främsta kammarmusikverken av Mozart. Årtalet för tillkomsten är inte helt klargjort, men någon gång på 1780-talet skedde födseln. Speltiden ligger runt 55 minuter och musiken består av 1. Largo och allegro molto. 2. Menuett (Så typisk för ensembleformen och tiden) 3. Adagio. (Vilket hördes i filmen ”Amadeus”. Där spelat av medlemmar ur ”English Chamber Orchestra”.) 4. Menuett / Allegro. 5. Romans. 6. Tema med variationer. 7. Molto allegro.

Stämbesättning.; 2 oboer, 2 klarinetter, samt 2 basetthorn. ( vilka av oss spelas på två Bb-klarinetter som fungerar utmärkt eftersom basetthorn, trots namnet, är ett klarinett-instrument. 2 fagotter. 4 valthorn, samt 1 kontrabas. 

Musiken framförs ibland kammarmusikaliskt utan dirigent med musiker som tillhör etablerade ensembler  Men lika ofta med musikalisk ledning, vilket vi föredrar. I synnerhet med en dirigent som inspirerar och med tanke på vår korta repetitionstid.

Med detta hälsar vi åhörare hjärtligt välkomna till kommande konserter. Premiär blir den 11 maj klockan 16. 00 i Tingshuset, Sölvesborg. Nästkommande konsert sker i Östermalmskyrkan, Kristianstad, klockan 18.00 den 25 maj.

Carlo Nilsson 

Ps. På bilden av ensemblen saknas en musikant.

 


Lämna en kommentar

Hur lät det? Men framförallt. Hur kunde dom?

Vi kommer inte förbi dem. Vill det heller inte. Spelar dem med glädje, men också med möda, om vi inte är en Martin Fröst eller honom likvärdig. Vi som spelar klarinett och begåvats med den största och bästa solorepertoaren av samtliga blåsinstrument. I synnerhet gäller det tiden från sent 1700-tal och hela 1800-talet. Här finns delikatesserna: Mozart, von Weber, Spohr, Crusell. Lägg till kammarmusik med klarinetten i huvudrollen som Brahms med flera. En repertoar som utmanar interpreten. Som ropar på många timmar i den privata övningsverkstaden. Men som är mödan värd.

Dagens klarinettister har tillgång till instrument som dåtidens bara kunde drömma om. Instrument, som om de sköts, täpper perfekt med den lättaste fingerpåläggning. Ett utvecklat klaffsystem. Med några undantag egaliserade toner. Proffsmodellerna så intonationsrena som det är möjligt. En djungel av munstycken att välja på. Så var det inte för en Mühlfeldt, Crusell, Baerman, Stadler, och deras samtida. Därför min undran. Hur lät det? HUR KUNDE DOM?

Att nämnda kompositörer inte tog hänsyn till dåtida klarinettens begränsning är uppenbart. Jag lyfter på alla hattar/mössor jag ägt för dem som med ”omöjliga” fingersättningar och intonationsutmaningar, knappt hörbara toner, icke täppande instrument, spelat detta och ändå måste det ha låtit bra…..väl?  Tänk om vi fick höra uruppförande av Mozarts klarinettkonsert framfört på basettklarinett i A av Anton Stadler. Richard Mühlfeldt med stråkkvartett i den undersköna andra satsen i klarinettkvintetten av Brahms.

Nu spelar en del på instrument som är repliker av originalen. Allt för att framkalla hur det en gång i tiden lät. Misstänker dock att dessa nybyggnationer är betydligt hanterbarare än dåtidens med putor av fisksimblåsor. Vad skulle mästarna själv föredra om de fick jämföra? Hur lät kompositionerna i deras inre? Vad säger Du Wolfgang? Louis? Johannes? Bernhardt? Carl?

Eller vad säger Stefan Harg och andra som sitter inne med stor kunskap i ämnet?

 


2 kommentarer

Nyårsdagskonsert i Hässleholms kyrka (Den kyrka jag trivs bäst i)

Jag har spelat där många under tiden som militärmusiker. Satt då oftast på orgelläktaren och beundrade Bengt Cimbrelius orgelspel. (Bilden) På senare tid har det blivit konserter  med Kristianstads Stadsmusikår varannan nyårsdag. Så även när 2018 blivit ett år äldre. 

Jag/vi spelar ofta i kyrkor inom närområdet. Men där jag känner mig som mest spelsugen är i Hässleholms kyrka . Varför?

Konserterna där är befriade från övrig kyrklig aktivitet. Publiken är fulltalig och där för att lyssna på musik. Utrymme för uppackning och förberedelser bättre än i andra kapell. Ett varmt mottagande med god förplägnad hjälper till att höja trivseln. Får en gammal gubbe som jag att tända till som i unga år.

Nyårsdag 2019. 

Två unga sångsolister Emma Silver och Arvid Einarsson ”parfymerade” konserten med den äran. Båda var en fröjd att lyssna till. En annan solist på sin nyinköpta tvärflöjt var kårens Benjamin Erik Lindskov. Han  spelade Debussys Syrinx med en förbluffande musikalisk mogenhet. Total kontroll över nerver och inte minst utantill. Allt under överseende av den stolte morfadern och läraren Stig Gustafsson. Erik håller på Liverpool och är en nöjd ung man….för tillfället.

Hela musikkåren, med goda förstärkningar i behövande sektioner, var i fin form. Själv kände jag, som jag alltid gör där, responsen från publiken när jag presenterade programmet. Det underlättar väldigt mycket. Connie Roslund dirigerade. Connie som tillsammans med hustru Birgitta var/är arrangörer av Nyårsdagskonserterna i Hässleholm, som är deras hemmaplan. 

Birgitta Roslund

Som vanligt gjorde jag lite muntlig reklam för Malmö FF, där jag stod stolt bärande klubbens veteranmärke.  Så svårt att låta bli när jag har chansen.

Så ses vi om två år igen. Avslutade jag mina kommentarer. Hoppet finns i alla fall. 

Stör mig på att jag fick hjärnsläpp då jag sökte namnet Syrinx. Börjar bli för gammal för sådant som att presentera konserter. Måste släppa fram ungdomen i kåren. Finns trots allt några som ännu inte fyllt 65.  

Bilder. De flesta.  Gunilla Nordqvist.

 


Lämna en kommentar

Musik jag spelat. (Och skall) ” Gran Partita” W A Mozart.

Det var en sommardag  för flera år sedan. Lyssnade på radions P 2. Där annonserades ; Wiener Mozart-bläser framför Gran Partita av Mozart. De underbaraste toner nådde mig från Wien till Kristianstad. Spelsugenheten blev allt mer akut. Jag MÅSTE få spela detta. Men hur få ihop det instrumentalt, medspelare som vill och kan, noter?……Men när viljan är stark så………På något sätt löste det sig om än inte som Mästaren föreskrev i genipartituret.

Så fick vi ändå ihop en ”Kajsa Varg-ensemble.” Två basetthorn ersattes med två Bb-klarinetter. Två valthorn med althorn . Två oboer med flöjter. Kontrabas med tuba. Trösterikt är att kunna svära sig fri från förfalskning då även Mozart vid behov ersatte saknade instrument med de som fanns att tillgå (har jag läst)

Efter repetitioner på konserthuset,med Stig Gustafsson som dirigent, tog vi plats på torget framför muséet i Kristianstad. Solen sken och värmde. Akustiken vänlig. Allt eftersom tonerna nådde ut i staden till Kronohuset, till Frimurarehotellet, till Rådhuset,  anslöt fler och fler åhörare. Mozarts musik har en magnetisk dragningskraft även för dem som sällan lyssnar till klassisk musik. Jag minns detta som en mycket fin stund till vilka mina tankar ofta återgår……Men att få spela det igen….det trodde jag inte på.

Presenterade för någon tid sedan på min FB-sida en fantastisk inspelning på verket där Zubin Mehta med nöjdaste anlete dirigerar musiker från Berliner Philharmoniker. Lade på skämt i presentationen in påståendet. ” Den får jag aldrig mer spela”  Då hade jag inte räknat med att bland mina vänner finns en person som inte vet vad ”aldrig” eller ”inte” betyder. Som inte räds någon uppgift. Han som inte ”bara” är överläkare i psykiatri utan även en utmärkt fritidsmusikant med meriter som första klarinettist i Arméns musikpluton. ( Marcus till vänster i bild)  Och så klart, en av mina före detta elever. Marcus Persson. Bollen var Marcus och hans bollar rullar snabbt. 

Med god hjälp av en annan ”entreprenör” och fin spelare , Kimmo Rumpunen, besattes stämmorna undan för undan. Fick uppfattningen att alla vill spela Gran Partita. Och jag förstår dem. Endast basetthornstämmorna ersätts  med klarinetter annars helt i original-besättning med bland annat en av landets ledande valthornister Thomas Kjelldén ( På bilden med ”biinstrument” och min värvning!!!) Dirigerar gör Patrik Dahlbom vilket garanterar för tolkningen.

Nu skall vi repetera den 29/12. En samling spelberoende musiker från Malmö, Lund , Hässleholm och Kristianstad. Under vår konsert för många år sedan kallade vi oss lite pretentiöst för ” Kristianstads Mozart-blåsare”. Varför inte nu till ” Skånska Serenadensemblen” ? Rodnar.

Ps. Stod jag inför valet, likt sista måltiden, att bara få spela ett enda verk till i livet. Då hade jag valt första klarinettstämman i Mozarts snilleverk ” Gran Partita”.