JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken 2/6 ”Från tropikerna till Norden”.

Var skall vi sitta? Alldeles för varmt på altanen. Möjligen bakom äppelträdet om solen hinner skugga innan klockan blir 14.00.

Där gick vi med våra bekymmer. Så lätt klädda som det moralen tillåter i en trädgård inte helt insynsskyddad. Svettades, planerade, svettades…….svettades. Klockan var middagstid. Solen sken och värmde. Hade vi blundat och inte sett den frodiga försommar-grönskan kunde vi varit i Afrika.

Vi väntade på gäster. Sådana som är i ”Corona-riskzonen”. Alltså skröpliga och kraftlösa 70 åringar med många års-plus hos vissa. Två kollegor, kända från flydda tider, samt en charmerande söt kvinna.

Stig Gustafsson. Lärde jag känna 1958. Jag som medlem i Svea Livgardes musikkår. Stig som elev på musikhögskolan i flöjt-klassens solistlinje. Kommen, som så många andra, från kårer utanför huvudstaden, och blivit förlagda på någon Stockholms-kår under studietiden. Efter Stigs examen sågs vi igen då jag flyttade till Kristianstad 1961 till den musikkår som Stig tillhört sen 1953 och vilken han blev trogen hela yrkesslivet. Stig, som bland många meriter, har varit Stadsmusikkårens mångårige ledare, samt har förärats kommunens kulturpris. Nu bor vi sen många år cirka 100 gångbara meter ifrån varandra. Träffas ofta och minns tiden från kanske framförallt Blåsarkvintett 65. Samt resor med Stadsmusikkåren. Tar oss ännu till Stadsmusikkåren med flöjt och klarinett. Den orkester som blivit nästan som en familj för oss.

Ingmar Nordström. Träffade jag redan 1955 under samma förhållande som med Stig. Ingmar, som såg mig lite som sig själv. Vi var båda små och klena då vi gjorde vår entré som musikelever. Spelade klarinett. Blev så småningom löpare. Ingmar började i militärmusiken på fyrtiotalet. Först I 6, senare I 11. Slutade sedan då hans orkester krävde allt mer tid. Ingmar Nordströms band känner många till. Riksbekant genom TV och från flera andra sammanhang. Träffade Ingmar igen långt senare i våra liv då i vår kamratförening . Nu ses vi ganska ofta. Ringer ibland. Och pratar och pratar och pratar.

Klockan 13.00.

Himlen är blå som MFF:s klubbtröjor. Solen gul som….nej det säger jag inte. Värmen som på savannen i Kenya. Svetten drypande. Andningen tung. Passar det verkligen med kaffe? Vi har öl i kylen, men till kakor…nja. Och igen var skall vi sitta?

MEN !

Det kommer ett litet moln långt där borta i nordost. Behövs god syn för att upptäcka. Ett värmemoln så klart. Ännu ett dyker upp… och ett till nu lite mörkare. Hör jag inte lite muller? Blir inte molnen fler och dunklare? Vi kan väl sitta ute? För regn blir det säkert inte. Eller?

Klockan 13.30. Det blir allt mörkare. Bestämmer oss för att duka på altanen under markisen. Men det är inte trevligt om det regnar. Då måste vi tränga ihop oss som inte vi gamla bör göra. (jobba till 75 minst, däremot). Börjar känna oro. Spanar ständigt mot den allt hotfullare himlen. Men varmt är det…….ännu….men vinden tilltar…vad händer?

Klockan 13,55. Går ut på uppfarten för att möta gästerna. Ännu inget regn. Ännu högsommartemperatur. Stig kommer med ungdomlig spänst från sitt hus. Han tror inte på regn. Känns tröstande…men nja. En bil av märket Mercedes (Bilmärken kan jag. Känner ingen loggan) svänger in. Ingmar och livskamraten Ann-Marie anländer med liljekonvaljer i famnen. DÅ! De första trevande dropparna. Precis i rätt tid. Tunga men ännu glesa. Vi skyndar förbi potatisland och bärbuskar till altanen under markisens skydd. Än är det varmt så sommarkläder är de rätta kroppsskavanks-skylarna.

Jodå. Vi vet vad vi skall prata om. Vi gubbar i alla fall. Lite om Ille Gustafsson. Lite om Karl-Erik Lennholm. Lite om Sven Knutsson. Också lite Ille igen. Lite om Hugo Svensson och klarinettkollegan Hasse Ericsson. Lite om Marc de la Berg och så lite om Lennholm igen. Lite om Folke Carlsson och Gert-Åke Walldén, Harry Sernklef och Birger Weigert . Lite om Sune Pålsson och så Ille igen naturligtvis. Lite om Hasse Marin. Glömde jag Lennholm? Så klart inte. Ser alltid till att min ”idol” är representerad. Lite om…ja alla de profiler vi träffat. Alla händelser. Alla skratt som nu repriseras. Personer som är okända för de flesta men legendarer för oss. Ständigt återuppväckta.

Så sitter vi där. Lite för anarkistiskt hopträngda. Börjar frysa lite. Regnet tilltar. Mullrets ljudkuliss likaså. Framme vid första Ille-anekdoten tar jag på mig en tröja. Kommen till Lennholm lånar vi filtar till Stig och Ingmar. När Sven Knutsson dyker upp låter vi också infravärmen skingra den allt råare luften. Marc de la Berg gör entré till en svepande kylig vind inte likt hans personlighet. Gunnar Bergqvist som alltid i skrattets centrum. Vem är roligare än han? Ingen . Eleven med ett underbett som slog hakan i oktavklaffen kan vi höra till livets slut. Jackor lånas ut och åker på när Ingmar berättar om möten med egocentriker som Cornelis Wreswijk , Ernst -Hugo Järegård, Östen Warnebring med flera till ackompanjemang av smattret mot markisen. När Folke Carlsson krossar cellon och Marin får en alldeles för liten mössa, ”Kniv-Olle” räddar Ingmars musikelevsanställning – för vilken gång i ordningen-? dånar åskan. Damerna lyssnar andaktsfullt….nja …de kan anekdoterna..kanske klarare/sannare än vi? Verkar som om de har annat att prata om, oförklarligt nog. Börje Fredriksson, jazzgeniet får sin del. Åskan går runt..runt runt…tycks aldrig sluta. Vill kanske vara med? Slutar gör heller inte berättarkonsten….vi trivs. Trots att vi inte kan sitta ute på nyklippt doftande gräsmatta bland rhododendron och syren. Men hopträngda, lite huttrande, bärande värmande kläder, infinner sig en speciell mysig stämning.

Klockan 18,30. Gästerna lämnar. Solen skiner åter från en klar himmel. Vem regisserade?

Så fort kan en tropisk dag förvandlas till den mera typiska för den svenska sommaren. Men en dag att minnas av andra skäl. En dag då vi som snart är de sista kvarlevande av de som levde i den mycket speciella värld som var den gamla militärmusiken i Sverige. Den som präglade oss och vi lärde oss att älska. Vi tröttnar aldrig på att berätta om och om igen..Vi som varit med. Vi som vet. Snart ses vi igen . Den femte september i vår snart sovande kamratförening.

Lägger in några bilder på Stig och Ingmar i olika åldrar och situationer.

Ingmar tvåa från vänster i första ledet.


Lämna en kommentar

Mina och nationens dryckesvanor (Alkohol) från 1955 till…..? (Del 2)

”Skall  vi gå ut och ta EN öl” ? Jag bjuder på ETT glas vin . Så förfinade har replikerna blivit i vår tid. EN öl….ETT glas vin…..Hur stort glas? Nja…Och visst är EN och ETT en omskrivning präglad av vårt folks skamkänsla för starka drycker. Ett kulturarv som är svårt att skaka av sig. Trots att allt har blivit mycket tillgängligare nu i Sverige mycket beroende på en ny generation med resvanor. Vinkulturen har tagit sig över Östersjön. 

Hur har jag det själv då med intaget i nutid?  Ett glas vin passar bra på mig. Tycker egentligen inte det är så gott efter att sista tuggan är svald. En kall öl är den bästa törstsläckaren. Skall drickas häftigt, nästan girigt. Men sen…..Ja en till kanske.  Med den medföljande tanken. ” Bara jag inte behöver springa på toa och kissa halva natten”. Har även lärt mig att inte säga ” En stor stark tack”. Utan uppskattar olika smaker .

Det ingår välkomstdrink. ( Ibland kallat för ”bubbel” eller ”skumpa”. Och till och med för champagne) vilket får en konnässör av den drycken att förutspå kulturens förfall och civilisationens hädanfärd. Till maten ett glas vin (Ibland drabbar lyckan oss med påfyllning) . Sådana är ofta alkoholvillkoren vid större fester. Vill man ha mer får man betala och det är som det bör vara.

Vill vi då ha mer? Mer i offentliga lokaler kostar just ”mer” . Ännu en påminnelse om den svenska alkoholpolitiken. Som egentligen inte rimmar med devisen ” Alla människors lika villkor”. Som utesluter den icke besuttna att få  njuta av drycker som skänker gommen vällust. och som sådana kostar just ”mer”.  Köns-jämlikt, har det däremot blivit. Nu dricker flickor och pojkar med samma varma själ. Och älskar också väl? (För att snudda vid Runeberg)

Jag däremot har blivit en Whisky-människa. Likt konjaksperioden konsumerad i liten  mängd. Likt konjaksperioden i rätt sorts glas. Det är viktigt. Lika smakviktigt som drycken. Visst kan jag fortfarande ”festa” som också är en omskrivning för ”supa” levande kvar från skamkänslotiden. En G T. En snaps. Men sällan , nej aldrig, så jag blir berusad. Belöna sig efter något som kräver belöning. Blir lite gladare, Ja. Lite modigare, Ja. lite pratsammare ,Ja. Lite dummare, Ja. Men också oftast mycket tröttare..och aldrig så odödlig som i unga år……Visst blir det lite uppsluppnare på fester där det serveras…Men har den största respekt för dem som kan avstå och ändå känna ”feststämning”. Känner en del som har den förmågan. Känner andra också.

Nu vill jag med emfas upprepa det jag skrev inledningsvis i Del 1. Jag är ingen alkoholromantiker. Jag har aldrig druckit i tjänsten vilket borde vara en lika stor självklarhet som nykterhet bakom ratten. Och tragiken beroende på missbruk är skrämmande…..Men ändå

Nu är det kräfttider. Och ” Kräftor kräva dessa drycker” A Engström. Så skål systrar och bröder….Men med måtta och ansvar.

Bild från en resa med färja från Göteborg till London. Livet leker. En  öl. Eller två?  En stund att frysa. Att ta med sig i livets motvind. Håret har grånat och blivit tunnare. Livets middagshöjd är passerad. Men vad gör det när ölen är god och hjärtestaden väntar på att välkomna mig.?

Ps jag fyller 80 den 3 december . Jag gillar whisky.

 

 


Lämna en kommentar

Mina och nationens dryckesvanor (alkohol) från 1955 till…..?(Del 1)

” Ska du ha dej en jävel”? Häng med in på muggen jag har med mej”. ”Har du nåt hemma”? Ser att du har köpt ut” ! Vi kan väl dela en liter på tre ? ”Ta en sup och va som en människa”. ”Helan går sjung….”

Vi som varit med lite kan replikerna. Vi som är uppfödda med svensk alkoholpolitik och kultur. Jag är dock ett barn som aldrig ägt en motbok. Den bok som var gravt könsförnedrande. Ja till och med folkförnedrande. Det var väl så att det ansågs näst intill vulgärt att damer drack, med undantag av anständigt smuttande på någon svag färggrann likör, uppslagen i ett minimalt glas, och varande en hel kväll. Inte ens ”Två vita och en brun”- eran har jag upplevt. Men väl under lång tid mattvånget på krogen.

Den som slutar läsa här, övertygad om att jag förhärligar intagandet av starka drycker, och är beredd att låta yxan tala, har fel. Jag vet mycket väl vilka djupt tragiska konsekvenser missbruk kan leda till.  Men jag vet också vilken stimulans och smaknjutning som dessa drycker kan skänka. Därför får läsaren här min och det svenska folkets karriär -tillsammans med flaskor, glas och burkar.

Jag var nyss fyllda femton, år 1955, då jag blev lurad, ja det är sant, att dricka förstärkt Coca cola. Därefter vin på Tyrol på Gröna Lund. Blev sjuk, vommerade. Det skulle väl vara en signal till avhållsamhet? Till det väl kända ruelse-uttalandet, Aldrig mer. Men……..

Tonåringens sökande efter vuxenvärldens hemligheter ville något annat. Hur vi/jag fick tag i det åtråvärda är något jag glömt. Men en på två delad halvliter renat, ”nersköljd” av sockerbitar tagna från regementets matsal, var inte ovanligt på lördagskvällen. I staden sen portvin på någon krog ofta avslutat med en flaska Vino Blanco på Klosterbräu vid Norra Bantorget .Något senare i livet inträdde groggeran. Kända blandningar var. Konjak och cola. Gin och grappo. Renat och sockerdricka eller blodapelsinlemonad. Whisky och sodavatten. Allt gick ner….och ibland upp igen.

Den här tiden var också den svenska dryckeskulturen. Snaps, renat eller kryddat till maten. Möjligen en konjak till kaffet. Därefter grogg….ideligen…ideligen…ideligen .. som allvetaren Ejnar Haglund  (bilden)sa. Och på krogar och uteställen smusslades det under bord och i buskage.

Under min musikhögskoletid i mitten på sextiotalet drack vi frekvent den hemska ”föroreningen” Vodka och lime” (Bilden Jag och ”Eddie med den blandningen) Ryser när jag tänker tillbaka. Nu hade nationen så smått börjat upptäcka ölkulturen. En dryck som i äldre tider bestod av ”vattenskadad” pilsner och lager. Mellanölet gjorde sin entré. Pubar började växa upp. Svenskarnas utlandsresor hade börjat sätta avtryck. Starkölets tid var nära. Men än väntade nutidens modedryck på att bli etablerad utanför de ”fina” familjerna. Vinet.

” En stor stark” Hette det länge ute på lokal. Någon sorts ”feinschmeckeri”  var det inte tal om. Den tiden skulle komma även gällande denna törstsläckare.

Så började jag att mogna, blev medelålders. Också min smak för drycker mognade. Jag blev konjaks-älskare. Köpte böcker i ämnet. Testade sorter vilka min plånbok tillät. Nej, inte stora mängder. Några centiliter i rätt glas(konjakskupa). Samt med en mun som var oangripen av smakförstörande drycker. Även några likörer som Strega, Grön Chartreusse och Cointreau fann jag välbehag i. Alkohol som inte hade som huvuduppgift att berusa utan att skänka oral njutning.

I landet började 2000-talet att närma sig. Dryckesvanor blivit mer kontinentala. Mer tillåtna. Ingen  smög längre med systempåsar. Systembolaget hade till och med blivit kundvänligt. Inte länge ett skammens tempel för samhällets olycksbarn. Och med det avslutar jag del 1……..Och tar er med till nutiden i nästa avsnitt………

 

 

 


2 kommentarer

NEJ ! Det är inte folkets fel ! Att….

Det börjar märkas att politiker, kommundirektör, potentater, andra i fallet ansvariga, börjar känna flugans kalla fötter. Börjar drabbas av ruelse. Eftertankens kranka blekhet. Baksmällans dagen efter- känsla. Hur reagerar då personer i ansvarig ställning. Jo, som de alltid gör och har gjort i alla tider. Skyller ifrån sig. Lägger över skulden/ansvaret på allmänheten. 

I staden med den levande innerstadshandeln bestämdes att det skulle byggas ett tempel. En oas för alla med ett stort behov att spendera. En mötesplats för de vars enda passion i livet är att shoppa. Detta skulle innebära lycka och tacksamhet för stadens medborgare. Ja, för alla inom regionen. Kör hit! Miljöaspekten? Tänkte någon på det?

Hur blev det?

Den ligger där ”utspydd” på den bördiga åkermarken. För en ovetande om vad som döljs kan den betraktas som ett fängelse omöjligt att rymma från. Men i stadens centrum möts de gående på de en gång så livliga gågatorna av tomma skyltfönster. Likt en känsla av en stad med utegångsförbud och undantagstillstånd.

Hur förklarar då ”de som vet” vad det beror på ?

Jo, all skuld läggs på Internethandeln. Och visst har de delvis rätt. MEN! Det klingar falskt att säga sig vilja värna om en levande innerstad och samtidigt ge klartecken till ett Mammontempel i periferin om internethandeln är så utarmande. ” Nu är det upp till invånarna att välja var de skall handla i staden” Fortsätter deras försvarstal. Jaha. Men om det inte längre finns några affärer i centrum. Var handlar vi då? Är en självklar reaktion. Lägg inte över misslyckandet på oss som inte fick/kunde välja.

Själv tänker jag suddera besök på detta C4- Shopping . Nej förresten. Jag MÅSTE dit för att tanka min mobil snart. Eller makthavare/ansvariga. Kan jag välja? Göra det i Telia-butiken i centrum? Jasså Den har flyttat till landet.

Ps. För den undrande. Jag äger icke teknikförmåga att tanka mobil på nätet.


2 kommentarer

” Asjchabad-sommaren” äntligen förgången…….väl?

Det var på eftermiddagen den första maj. Såg i TV Lunds studentsångare, frysande med ytterkläder på, framföra vårens traditionella sånger. ”Sköna maj” såg långt ifrån ut som sköna maj. Men koristerna sjöng med vårens och den varma årstidens ungdomliga förväntan. ( Föga kunde då dessa akademiska gentlemän ana att de av en journalist några månader senare skulle bli anklagade för bära huvudansvaret för skogsbränder som härjade i vårt land. En skribent som skyllde detta på äldre vita män !!!!!. Som de flesta ”pyromanerna”  i kören) 

Den andre maj. 

Något hade hänt. Åh hur härligt majsol ler. Skall det ändå bli några sköna vårdagar? Dagar som blev fler….och fler…och fler…I slutet av månaden pratas det om den varmaste maj på länge. Bara nu inte sommaren blir kall och regnig, var den då naturliga tanken.

Juni.

Den blondaste av månader. Värmen fortätter …..men det blir nog en gråblötkall midsommarafton som vanligt, tänkte den luttrade midsommarfiraren, han som varit med om många. Det här vädret kan naturligtvis inte vara hur länge som helst vi bor i Sverige. Men visst kunde det……

Juli.

Men vi behöver regn. Och så här varmt behöver det inte vara. Solen är evig. Dagarna långa. Torkan ökenaktig. Uttorkade bär och växter. Sittande svettig, hela dagarna i ett skuggigt hörn i trädgården, läsande böcker…böcker…böcker. Inte orka öva klarinett. Väntande på aftonens barmhärtiga svalka. Följa rapporter från SMHI på spaning efter efterlängtat regn….SMHI som lovar och lovar, med tar tillbaka sina löften när den utlovade regndagen närmar sig. SMHI, som får den mest rundhänte valtalande politiker att framstå som ett under av ärlighet.  Skåne är brunt, torrt och längtande.

Augusti. 

Dagarna blir lite kortare. Det är trösterikt. Mördarsniglar ångrar att de valde Sverige. Gräsklipparen står i garaget och undrar varför, det är ju sommar…..SÅ! Mirabile dictu!  På natten mellan fredagen och lördagen den 10 augusti. Väcks av blixtar och knallar. Hör hur regnet nästan vill in till mig. Ge mig krafter tillbaka……..

”Asjchabad-sommar” är ett begrepp jag tagit med mig från en bok där en stor del av handlingen är förlagd till denna stad. En gudsförgäten plats på jorden där värmen är outhärdlig. Varje sommar längtar jag efter en eller två veckor som jag kan få gnälla över hur varmt det är för att senare på vintern kunna få gnälla över hur ruggigt det är, och längta till de stekande sommardagarna.

Sommaren 2018 blev inte som så ofta några veckor lång utan nästan tre och en halv månad med nästintill Asjchabad-värme.  

Nu sitter jag här iklädd långbyxor igen. Slipper se mina ben. En tröja värmer min lekamen. Och börjar jag inte redan så smått gnälla över kyla och regn? Ah nej…men snart….kanske….blir allt som vanligt igen….det känns tryggt….att gnälla är en mänsklig rättighet.

Ps. Böckerna där Asjchabad nämns är en trilogi skriven av Jascha Golwanjuk. Huvudpersonen heter Josef. Han är en judisk pojke som skall bli violinist. Blir hela tiden jämförd med den några år äldre Jascha Heifetz. I slutet av romanen träffas de i Köpenhamn. Som Josef säger; Så träffades vi till slut. Du i stora salen jag i lilla salen”. Kan varmt (rätt ord för denna sommar) rekommendera dessa böcker.


Lämna en kommentar

Milstolpar ur MFF:s historia. Del 2.( Utdrag från min text i boken ” Den tjugofjärde februari”

När MFF blev ”di blåe”. 

Vi håller på di himmelsBLÅ. Heja, heja, heja BLÅTT. BLÅ BLÅ är färgen vår. FF tar guldet även i år. Till attack kämpa på för vår färg den himmelsBLÅ. Vi följer vårt BLÅA lag från München till Solna stad. Framåt Malmö – Heja di BLÅE. HimmelsBLÅ-Kämpa på. Under våran ljusBLÅ fana står vi upp för himmelsBLÅTT.

Vi kan ramsorna. Vi kan sångerna. Orden Blått, Blå eller Blåa finns alltid med. Ibland är vi Blådårar, och  för oss finns Blått ett lag. Vi är stolta över vår klubbfärg, som är så intimt förknippad med Malmö FF. Den rätta nyansen  skall vara som himlens färg över Öresund en vacker dag i månaden maj. En färgton som inte finns någon annanstans på vår planet..

MFF:s första matcher 1910 spelades i BK Idrotts blåvitrandiga tröjor, och vi är väl innerligt tacksamma för att den perioden blev kort i vår klubbs historia. Den tröjan låter vi gärna en annan, något mindre framgångsrik svensk klubb, uppträda i. Redan den 5 juli under året beslöt styrelsen att byta till rödvitrandigt, vilken som bekant i långa perioder använts som utbytesdräkt. ( MEN! UPPMANING! FÖRHOPPNING! INNERLIG ÖNSKAN!  Låt det inte gå inflation i reservdräkter. MYCKET AV EN KLUBBS SJÄL ÄR KLUBBDRÄKTEN.  KLUBBFÄRGEN. Tänk kultur istället för inkomster av tröjförsäljning)

Så inträffade året 1920 Den första matchen på säsongens spelades mot klassiska B 93 från Köpenhamn. Förlust med 1-6. Än var danskarna fotbollsläromästare i Norden. Årets sista match vanns med 5-3 mot Landskrona BoIS.

Men det klart viktigaste i klubbens historia det året var att MFF blev himmelsblå. Att Malmö Fotbollförening hittade sin identitet. Även om några matcher fortfarande spelades i rödvitt  under året.

Visst finns det en del storlag som framträder i motsvarande färger. Men den ljusblå tröjan är ändå relativt sällsynt i fotbollsvärlden. Låt dem heta, SS Lazio, FC Napoli, Celta de Vigo, eller Manchester City. Det finns ändå bara en klubb i världen som med rätta kan kallas  ” DI BLÅE”.

Det skålar jag för.

 

 


3 kommentarer

Att färdas under jorden. Tunnelbanorna i London och Stockholm.

” Change to Piccadilly-line” ”Mind the gap”. Och du kan inte vara någon annanstans än i London.

Att resa under jorden i de stora metropolerna är inte bara en praktisk nödvändighet. Det är ett nöje. Att som i London under färden studera vilka klassiska platser som finns ovanför mig där jag sitter i vagnen. Vi stannar vid. Holborn. Covent Garden. Barbican. Baker Street…Och….Och…Jag är där i livet.

Vi byter till Central-line. Victoria-line. Northern-line. Allt likt en Orfeus i  underjorden. Som en mullvad med sina gångar. Trängas på plattformar. Andas in dofterna som är så typiska. Stannar till en stund framför någon gatumusikant. Hoppas man kommer på rätt tåg. Delar säte med kritstrecksrandiga, portföljbärande unga män från City. Med pint-doftande fotbollsfans i klubbfärger. Med ”Betty from Blackpool”, kraftigt sminkad  i löftesavslöjande kläder, på väg till något äventyr. Med den grånade lilla damen som varit med om och överlevt blitzen. Någon boende i Belgravia, en annan i Brixton. Alla resande i fredlig samexistens. 

Efter några dagar i staden med inköpt U-ground-kort, tar man sig igenom spärrar likt en inföding. Med en självklarhet som en äkta cockney. Man har blivit a Londoner. 

Några lustiga episoder.

” Excellent choice sir. Excellent choice ”!  Orden kom nästan servilt från en av de anställda som hjälper vilsna turister på stationerna. Min fråga var vilken station jag skulle stiga av vid för att se Queens Park Rangers spela. Han var QPR -supporter sa jag till hustrun. Innan jag förstod den utsökta brittiska ironin.

Ett annat tillfälle konsulterade vi en hjälp-person vilken var två meter lång, nästan lika bred och svart som en tropisk natt. Ärendet gällde vilken plattform? Itt…Itt sa han. Hur kunde han veta att vi var skåningar? Undrade vi häpet och gick till plattform Itt……….Men….vi skulle till plattform åtta….så klart …eight sa han…det borde vi förstått. Mind the gap.

 

Likt i London är det ett nöje att som turist i Stockholm bara stiga på…..Resa i det blå…Se var man hamnar. Stiga upp i ljuset en stund och sen leta efter ett nytt ”T”. Resa vidare till en helt annan stadsdel. Tågen kommer tätt. Se Sundbyberg, Skarpnäck, Alvik. Färder till delar långt ifrån turiststaden. …. snabbt , enkelt, spännande. 

Hjärtat i huvudstadens tunnelbana är. Som spindeln i nätet. T-Centralen. Där ett lätt att gå fel. Åt fel håll.

Det är många år sen nu jag begick min tunnelbana-debut. Det var en nyfiken färd till Vällingby på femtiotalet.

Och jag förstår att turistens nöjesresor inte skall jämföras med de som görs dag efter dag på väg till arbete. Trötta morgnar . Trötta kvällar. Byte vid T-Centralen. Snart är jag hemma.

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns.( 1956. Jag mötte Drottning Elizabeth. Ille G skulle degradera mig)

Den finns i en av nybörjarböckerna för klarinett noterna till ”God save the Queen”. När en elev kom dit blev alltid min fråga: ” Vet du vad Englands drottning heter”? Efter namnavslöjandet levererade jag inför uppspärrade tvivlande ögon och gapande munnar repliken: Hon är min kompis”!

Nåja riktigt så intima blev vi aldrig. (ännu) Men visst har jag stått så nära henne att bara några steg och en utsträckt arm kunde skapat fysisk kontakt. Och hade inte han varit med så….Han som nu redan vid 95 års ålder skall gå i pension. (Sicken ladhunn som vi säger i Skåne) varit med så……..

Vad hände? Följ med mig en dag i början av blonda sommarmånaden juni 1956 då Mälardrottningen visade upp en skir sommarskönhet som bara den staden kan.

Inte sedan 1953 när Stockholm firade 700 år har staden bjudit på så mycket militärmusik som denna dag/vecka. Än var militärmusiken folkligt älskad men snart skulle det komma andra tider. Än var det svårt att få de värnpliktiga att lämna matsalen när musikkåren spelade där. Men snart så…..Rocken stod för dörren och ville in. Gitarrer knuffade undan blåsinstrumenten. Ungdomskulturen gjorde sin hörbara entré.

När Storbritanniens unga drottning angjorde staden fanns hela garnisonens fem musikkårer plus många utifrån på plats. Sverige visade inför statsbesöket upp sin stolta militärmusikhistoria.

På aftonen samma dag skulle det bli stor välkomstbankett på slottet. Vilka skull spela under denna festivitas? Jo, Kungl. Svea Livgardes Musikkår. Så klart. Vilka annars.? Vem skulle leda konserten? Jo, Ille Alexander Stanislaus Gustafsson. Så klart. Vem annars?

På eftermiddagen hade vi unga på kåren dukat upp för konserten. Notställ på plats. Allt väl förberett ..Väl? 

Den ljumma sommarkvällen infann sig. Musikerna i modell-ä uniformer infann sig. Ille Gustafssson infann sig, scensminkad, medaljerad, förväntansfull. Ja, nästan jovialisk om än lite spänd. Men något saknades..något som inte behagat infinna sig ….en liten brun läderväska…….den som innehöll noterna…..paniken infann sig…

Snabbt ner på borggården. Står bussen kvar? Noterna måste ligga där. Vi vet att väskan var med från regementet. Bussen borta.

Polisen kontaktades. Samtliga huvudstadens poliser i tjänst spanade efter en grå kommissbuss i vilken räddningen för det musikaliska divertissemanget till  en kunglig bankett borde finnas. Den stod parkerad i Gamla Stan. Chauffören satt lugnt ovetande om sin betydelse och njöt av en fika. Väskan längst ner i baksätet fraktades med påslagna sirener i polisbil till slottet…….men….För sent till ingångmusiken som skulle vara Pomp and circumstances av Sir Edward Elgar.

Nu fick Svea Livgardes Defileringsmarsch, vilken kunde spelas utantill, bli  räddningen.

Ille var rasande. Huvudboven var notmarsken, furiren Åke Björkman. Därefter dagfuriren och vi unga i handräckningen. Samtliga skulle omedelbart degraderas. Bara jag var lugn. Mig veterligt fanns ingen lägre grad än min.;Musikelevens.

Efter konserten bjöds det på mat och champagne. Full av det goda i kroppen skulle notställen fällas ner och återbördas. Så också notväskan. Med rikligt av den goda druvdrycken i min sextonåriga kropp ramlade jag ner för slottstrapporna med notställen över mig. Allt inför ögonen på en paraderande vakt som inte skyldrade gevär.

Dagen efter.

Ille kom till arbetet med ett stort leende. Varför? Jo! Englands drottning hade antytt att ingångsmarschen var mycket bra. Hon hade fått höra ”Svea Livgardes Defileringsmarsch av? Jodå: Ille Gustafsson. Och degraderingshotet hade nästan förvandlats till löfte om befordran.

Åtskilliga artiklar har skrivit om drottning Elizabeths statsbesök. Men för de flesta är detta drama en hemlighet. Sen har jag aldrig mer träffat Bettan. (ännu)


7 kommentarer

Yrken Del 19. (Fotbollsdomare)

DOMARJÄVEL! SOPA!  VISSLINGAR OCH BUROP FRÅN LÄKTAREN. Efter varje avblåsning omringad av armviftande, storskällande , knuffande, trilskande , grovt förolämpade oskyldiga spelare . Ett barn i sandlådan som berövats sin spade ter sig mogen i jämförelse. Tar sitt oblida öde mera med fattning. Ger ett intryck av att värre oförrätter än en stulen spade kan drabba människan. Kanske till och med inse sina egna fel och brister och mera villiga att förhandla civiliserat.untitleduntitled

Fotbollsdomarens uppdrag är omöjligt att genomföra, precis som spelarnas, utan att felbedömningar/misstag görs under dryga 90 minuter. Att ständigt då vara utsatt för tränares, spelares och åskådares klart demonstrerade missnöje måste vara något som endast den starkaste, lugnaste person kan uthärda. Eller bär domarna på masochistiska gener? Varför har de annars valt det mest verbalt ifrågasatta yrke som finns?

De domare som dömer i de stora serierna och Europaspel är dock mycket generöst arvoderade. Men min största beundran för alla som vecka efter vecka visslar sig fram i sammanhang där endast en idealitet är rådande. En idealitet som sällan får den uppskattning den förtjänar, utan till och med ibland ”belönas” med fysiskt våld.

Tillåt mig så att vara domare lugnt skyddad i egna hemmet.

En dålig domare. Saknar spelförståelse. Skyddar försvarare i kampen mot anfallare. (Defensivälskare) Är inte konsekvent i domslut i och utanför straffområdet. Faller offer för hemmapubliktryck , alternativt skall minsann visa att jag inte är en ”hemmadomare”. Hittar inte rätt nivå i matchen gällande ojust spel.

En bra domare. Inger respekt utan att vara ”Preussare” Tar ingen hänsyn till att ett storlag spelar mot ett mindre framgångsrikt. Öppen för kommunikation med sina assisterande. Avslöjar filmare.Trots att fotbollen till viss del är en bedömningssport ändå inte låter publik och spelare få intrycket av att just ”bedömning” avgör matchen. En arbetsinsats som ropar på en artist vill jag nog säga.

Även domare kan bli ”kändisar” En legendar som Efon Ask har gett upphov till många väl kända anekdoter. Några är dessa.off1-07-samtal-efon

En tränare sitter hela tiden på bänken och gnäller på domsluten. Ask blåser av och sätter sig vid sidan om med kommentaren. Ja, du har rätt. Man ser bättre härifrån. Straff döms på den tiden målvakten inte fick röra sig innan bollen slås. Straffen räddas av målvakten. Straffskytten till domare Ask. Såg du inte att han rörde sig för tidigt? Ask. Nej, gjorde du? Straffskytten. Klart jag gjorde. Ask. Varför sköt du inte i andra hörnet då?

Så därför. Ge domaren en applåd någon gång. Det är han värd. (Detta gäller inte för ”Tjuven på San Siro. Fransmannen Roger Machin)

Alternativt barndomens snälla naiva.

Domaren är svart och vit liknar mest en fågelskit. Ut med domaren och in med en hösäck.


Lämna en kommentar

Yrken del 19 (Reseledare)

De flesta av oss har träffat på dem. Allt från ungdomens resor med Club 33 och vad de andra hette.

I unga år var reseledaren någon som mötte vid flygplatsen. Tog oss till hotellet eller vad det gjorde anspråk på att kallas. Såg till att vi fick den obligatoriska välkomstdrinken. Var hurtfrisk och initierade käcka ramsor vilka samtliga med glad min skulle skratta åt och skandera. Man var väl ingen torrboll?  Berättade om regler på stranden, förlåt playan, och vilka barer eller klubbar som måste besökas. För dessa resor var nästan alltid ställda till sol, värme och billig sprit. Runt det nyanlända sällskapet smög traktens unga infödda män som brunstiga hingstar med hökblickar och stomatol-leende.  Valde ut nästa svenska flicka när den tidigare stora kärleken rest hem med löfte om att snart ses igen medan tårarna trillade som pärlor nerför de nysolbrända kinderna.

Reseledarna var alltid unga.  Gjorde ett mondänt intryck. Behövde sällan svara på frågor av kulturellt eller historiskt intresse. Var mer hålligång-inspiratörer än reseledare.

Annat gällde för den mognare resenären. Den som sökte djupare intresse. Den som även jag kom att tillhöra när sturm und drang-åren började svalna.

På henne/honom (Finns det inget ”hen-ord” här? ”Henom”?) ställs stora krav. Han/hon, förlåt jag menar hen måste äga en bukett av olika kunskaper och förmågor. Behärska många främmande språk till fulländning. Kunna tala med ” bönder på böndernas språk och med de lärde på latin”. Ja närapå. Vara oerhört kunnig i städers och länders historia. Berätta om byggnader och minnesmärke. Vet att i gruppen finns ofta någon väldigt initierad och därför vara påläst. Tipsa om kulturevenemang och krogar värda besök. Samt! Ha en fysik som tål långa vandringar.

Även psykologiska egenskaper väger tungt. Den optimala reseledaren ser redan vid första kontakten med sin ”klass” vem som kommer att vara besvärlig. Vem som ställer orimliga krav. Vem hon/han i gruppen kan vända sig till som en ”livbåt” om det blir strul med hotell. Kunna reda ut allt utan synbar irritation. Hålla disciplin utan vara ”korpral”. Jag har gjort ett flertal resor där just reseledaren har haft en stor betydelse för upplevelsen.

Den bästa av dem alla var faktiskt inte reseledare till professionen, men Kristianstads Stadsmusikkårs lysande guide vid ett flertal tillfällen. Karl-Eríc Joansson.img_0034 (Till vänster i bild tillsammans med ordföranden i kåren Karl-Axel Björkqvist och jag själv på Island)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Några bilder från mina resor i olika åldrar. (En som ni ser under hålligång-tiden med kollegan Sture Bondesson.) img_0073img_0040Hoppas det blir fler.img_0167 Och tack alla fantastiska reseledare. Utan er hade intrycken varit fattigare.