JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


Lämna en kommentar

Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm. En världsstjärna jag lärde känna.

Under min tid på Svea livgardes musikkår mellan 1955-1961 hade jag förmånen att träffa många personligheter. Flera av dessa var så kallade Landsortare. Vilket var benämningen på de militärmusiker från kårer utanför huvudstaden som studerade i det som då hette Solistlinjen på musikhögskolan. De kom från Boden i norr till Ystad i söder och blev under studieterminerna förlagda på någon av Stockholms militärmusikkårer och fick deltaga i de kårerna. (Svea Livgardes musikkår kunde då uppvisa en numerär på över 50 musikanter) En av dessa var Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm.

Hasse kom en septemberafton hela långa vägen från fältjägarregementet i Östersund och hade ett fagottfodral som bagage. Året var 1958 eller möjligen 59. Jag var musikkorpral, Hasse furir. Han tog ett rum på Rådan. (Musikkårens lokaler) Och blev en av dem, som vi som bodde där då, nu kallar för Det gamla Rådan-gänget.

Han satte snabbt avtryck som varande något bohemisk. Även god schackspelare vilket kanske inte säger så mycket i vår konkurrens. Kunde ta sig från sitt rum på tredje våningen , där gardinerna ofta var tillslutna med klädnypor för att utestänga besvärande solljus, ner en trappa för orkester-repetition iförd uniform modell 52 och röda filttofflor. Något som inte dåvarande musikdirektören Marc de la Berg helt uppskattade. Märkligt…eller ?

Han saknade också förmågan att kunna läsa av situationer vilka de flesta upplevde som hotfulla. Som under kortspel på underbefälsmässen. Där fanns atletiska trupp-överfurirer som inte var att ”leka med” om någon tänkt sig det. Där spelades kort om pengar. Ofta var en musikant från Örebro med i spelet, TyroneTyrreGustavsson. ”Bakspelare” till honom var just von Lövenhielm vilken glatt ryggdunkande applåderade om Tyrre vann…….då levde han farligt…..men lyckligt ovetande.

Men Det var i filatelins värld som han skapade sin globala berömmelse.

Medaljerad. Flertalet internationella utställningar belönade med guldmedaljer. Medlem i ” The Royal Philatelic Society London ” Jurydomare i hela världen. Specialiserad på frimärken från Indiska småstater. Introducerade filatelistiska grund och högskolor i Sverige, forskare…..och …och ……

Telefonen ringde en dag för tio år sedan nu. ” Hej ! Det är Hasse från det gamla Rådangänget” . Hörde jag. Hans röst var som för längesen med de så karakteristiska ”R-ren”. ” Jag är på en frimärksutställning på Yllan i Kristianstad. Kan du inte komma dit jag bjuder på fika, hade varit trevligt att träffas igen”. Fortsatte han.

Så möttes vi igen efter alla dessa förflutna år. Nu fick jag en inblick i Hasses storhet i filatelins för mig så fördolda värld. Där gick vi ”Dubbelgreven”, som han kallades, och jag. Jag imponerad av utställningen. Hasse däremot menade att det här är en enkel utställning. Han förklarade och undervisade. I vårt släptåg flera beundrare. Nej, inte av mig men av Hasse. ” Hasse! Har du tid en stund? Hasse! Får jag prata lite med dig snälla? Hasse! Har du sett min utställning? Hasse…..Hasse…Hasse….. Jag kände mig starstruck i hans sällskap och smickrad av att det var mig han prioriterade denna förmiddag i Kristianstad. Det gjordes nästan vågen där vi drog fram i fabrikslokalen.

Nu finns han inte längre i livet. Gick bort 2019 nästan 81 år fyllda. Sitter här och minns unga tider…….Hur vi spelade Mozarts trio-divertimento för två klarinetter och fagott. Hasse, ”Johs-Anders” Allerstav och jag. Hur han på Riddarhuset i Stockholm visade mig ättens sköld och förklarade att det inte heter Brockenhaus utan Brockenhuus eftersom släkten har danska grenar.

Så tills sist var det den här anekdoten från Hasses senare år på musikhögskolan. Tidigt sextiotal, då i Militärmusikklassen. Säkert tycker inte mera nutida unga läsare att den märklig. Men för oss som har mött Sigfried Naumann och var unga på sextiotalet framstår den nästan som en skröna.

Det är orkester-repetition på skolan. Dirigent Sigfried Naumann när följande för oss gamla militärmusiker klassiska dialog inträffar.

Hasse! ”Jo Naumann. Hur skall det vara i takt 42”? Naumann! ”Kapellmästare Naumann om jag får be Lövenhielm”. Hasse !” Och von Lövenhielm om JAG får be”!

För mig är den repliken just den Hasse jag lärde känna. Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm . En stor personlighet som inte alltid kanske förstod att vara ”rädd om sig”. Eller var det mod?

 

 

 

 


4 kommentarer

Mina skollärare. De jag minns.

De flesta minns och pratar gärna om sin tid i skolan. Om sina lärare. Deras egenheter. Men jag kommer endast ihåg några få. Mina klarinettlärare har jag i kristallklart minne, men varför inte de som jag trots allt träffade i den ålder där minnet förföljer en bäst under livsresan ?

Södervärnsskolan Malmö.

Här började jag. Här var jag ” Försteklickare”. Avståndet till skolan från hemmet var en promenadväg längs Nobelvägen på cirka 6-7 minuter. Förbi ”Jesusparken”, (Där jag gång trodde mig ha hittat en ballong. Min mor trodde något annat. Hur kunde hon veta?). Förbi ”Plaskedammen” och det ”oanständiga” vattentornet. Men oftast sprang jag….i alla fall till hemmet. Här gick jag tre år. Minns med värme min första fröken, som det hette. Ja, ja fröken var hon nog inte. Min klass var den sista innan hennes pensionering. Lundberg var hennes namn. Hjärtesnäll, och titeln var som sagt ”Fröken”.

Sofielundskolan Malmö.

Året i fyran fanns jag där. För det gjorde jag väl? Det enda jag kommer ihåg var att jag slogs några gånger på skolgården mot dem som var från fel sida av Nobelvägen. Fick lite längre väg till skolan som kallades för ”Soffelocket”. 

Johannes Samrealskolan Malmö.

Klass 1.5 B . Jag hade kommit in. Blev läroverkselev!  Nu hette lärarna adjunkter och var specialister i sina ämnen. Dessa kommer jag ihåg.

Areskoug, Hette matteläraren. Liten och tunn men ändå med pondus som fick oss att vara uppmärksamma, minst sagt. Trots att blickarna var längtande genom fönstret, ut till Dekanen där bollarna rullade. Han kallades för ”Hacke”. Varför? Såg han ut som hackspett? Lika färggrann? Nja.  Nilsson , hade vi svenska och historia. Jovialisk. Lätt att tycka om. Lager, hette vår sång och musiklärarinna. Hennes utseende kunde knappast förknippas med hennes namn. Asketisk och anemisk.  Ämne gällde det att komma undan. Bli befriad från. Skolkritor åts innan sång utfördes. Alla dessa lärare är utan förnamn för mig i dag. Endast svagt ihågkomna….. MEN ! ……Vår idrottslärare har vandrat vid min sida…..och gör så ännu.

Ryttmästare John Ask. Kallad ? Vad tror ni? Jo så klart och genialt…väl? För ”Låda”. Ja, inte så det nådde hans öron….vilket är begripligt

Det var inte ovanligt att yrkesmilitärer arbetade med något annat efter sin pensionering, som inträffade vid en ålder av 50 år (Tänk er det i dag) John Ask var pensionerad ryttmästare, vilket är likvärdigt med kapten i infanteriet. Men ofta ansåg dessa kavalleriofficerare sig för att vara lite finare än övriga inom försvarsmakten. Han var en hårding. Militär disciplin med uppställningar och armbågslucka rättning höger innan lektionen. 

Jag sågs med blida ögon av Låda. För att jag kunde springa lite fortare och hoppa lite längre än de flesta. Något jag inte lärt av honom.  Minns en gång under Lilla DM på idrottsplatsen. Ryttmästaren kom fram till längdhoppsgropen för att fråga hur vi låg till . Vi , från Johannes Samreal. Vi, i helblå dräkt. ” Tvåa, trea och fyra” svarade vi. Sällan har jag sett en så nöjd ryttmästare. Och hade det inte varit för en som senare blev landslagsman , Sven-Åke Löfgren (bilden) hade han nog lagt bort titlarna med ”sina hoppare”.

 

,

Så var det en sommar i  början på femtiotalet. Jag bodde som alltid under lovet i Skanör hos mina morföräldrar. Min morfar lagade trasiga fotogenkök. En solig eftermiddag stod en klart igenkännbar man i huset med sitt sjuka spritkök. Jag hajade till. Flög upp i givakt. Det var ju han. Ryttmästare John Ask…….Och jag undrade länge i livet hur min morfar vågade sitta kvar…Och till och med säga Du till honom !!!

Jag gick fyra år på Johannes Samreal . Gick om trean för att jag ville ha en gedigen utbildning…eller…? Tog aldrig realen. För efter de åren väntade ett helt annat liv…..


2 kommentarer

Lars Lerin ( Och hans lärlingar.)

Inte så ofta numera som TV-program engagerar. Fungerar mest som tidsfördriv i brist på annat. I brist på kreativitet. På vitalitet. MEN! ” Lars Lerin och hans lärlingar” får munnen att le. Ögonen att tåras. Hjärnan att förvånas. Hjärtat att värmas.

Lars Lerin. Ofta missbrukas orden ”geni” och ”världsstjärna”. I Lerins fall är dessa verba nästan en underdrift. Hans målningar är på gränsen till obegripligt skickliga. Blir inte Lerin historiskt nämnd i samma division som Zorn och Larsson så böjer jag mig för att konst begriper jag mig inte på.

Junior. Är hans älskade man. Här ser vi hur en kulturkrock blir till finaste harmoni. Den blyge, stillsamme mannen från Värmland tillsammans med den extroverte, i dubbel bemärkelse färgglade, ”tokige” Cariocan , förpassar alla fördomar dit där de hör hemma. I skamvrån.

Lärlingarna. Ungdomar som Lerin skall lära att skapa konst. Men inspirera till konst är mer relevanta ord när Lerin sitter ”bakom katedern”. Med varmaste hand. Med små inspirationspekpinnar förmedlar han det som konsten innerst inne handlar om till sina adepter. Glädje. Känslor. Upplevelse. 

Alumnerna är vad som benämns funktionshandikappade. Visst går det att upptäcka mer eller mindre. Samtliga är både olika och lika. Vilken glädje de utstrålar, vilken ärlighet, vilka djupa funderingar och ordval. Vilken kärleksfullhet. Kreativitet. Fantasi. Ja, intelligens. Allt gör så att diagnosen Funktionsnedsättning egentligen borde heta Funktionsuppsättning.

Och hur kan Timmy veta: Ingen icke musikant vet det. Få amatörmusiker vet det. Kanske inte ens alla yrkesmusiker vet det. Men Timmy vet vad tritonus är !!!

Programmet borde sändas till världens alla länder. Prisbelönas därtill. Ser fram emot del 3. Om ni inte sett det. Onsdagar TV 1 Kl 21.00. Titta . Gläds. Förvånas. 

 

 

 


2 kommentarer

Karl-Erik Lennholm (Den starkaste personlighet jag träffat)

Har man hunnit bli 79 år. Haft ett spännande liv där jag mött många personligheter varav några blivit mina vänner. Fått spela med berömda solister, artister, och otalet härliga musikanter. Träffat fotbollsspelare som satt avtryck i den svenska fotbollshistorien. Samt andra som av olika anledningar korsat  min väg på livsvandringen. Hur kan jag då i backspegeln klart framhålla en enda person som fascinerat mig mer än någon annan? Karl-Erik Lennholm.

Född i Stockholm 1913. Anställd som musikelev på Svea Livgarde den 18 juni 1928 av musikdirektör Per Grundström. Grundström, som Karl-Erik högaktade i hela sitt liv och under sentimentala ögonblick med tårfyllda ögon aldrig kunde berömma nog. 

Lennholms instrument blev tenorbasun, trombon och baryton. Vann inträde på Konservatoriet 1930. Studerade där i sex år och blev senare även lärare på högskolan.

I det civila musiklivet i huvudstaden blev han legendarisk. Spelade med berömda kapellmästare som, Håkan von Eichwald, Lulle Elboj, Charles Redland med flera. Orkestrar, i vilka flertalet namnkunniga musiker var hans medspelare.

Det var på Svea Livgardes musikkår han hade sin huvudgärning. Trogen kåren fram till sin pension. En lysande ”feelingmusikant” på sin baryton. På inspelningar hörs hans kraftfulla spel tillsammans med andra fullblodsmusiker som Karl-Anton Wåhlander och Robert Ericsson (Svärfar till Karl-Erik). Det var naturligt att denne ståtlige person blev utnämnd till kårens regementstrumslagare år 1953. En befattning han innehade under tio år. Det har i gebitet säkert funnits många med större stavbriljans, men ingen med mer pondus.

Men det var mina personliga intryck av Karl-Erik Lennholm som jag bär med mig genom livet.

Mötte honom för första gången den  14 januari 1955. Jag 15 år,1,50 lång vägande 40 kilo, nyintagen musikelev. Han 42 år,1.95 och atletisk. Musikfanjunkare och regementstrumslagare. Efter presentation döptes jag till Kalle Kyckling. Och jag skulle aldrig komma på tanken att protestera.

Tiden gick. Lärde mig mer och mer att uppskatta honom. Hans sätt att försvara oss unga mot dumheter från överordnade.  Ja, att alltid ta parti för den svage. Orädd för överheten. Hans genommusikaliska prestationer där inte minst hans tolkning av Griegs ”Landkjending” inte stod de stora operasångarna efter.

Än idag då gamla militärmusiker träffas står Lennholm överst på samtalsmenyn. Som när han skrämde slag på unga fänrikar och löjtnanter som vågade sig på  att inspektera musikkåren. Som när han med ett knytnävslag spräckte en dörr i Wolfsburg för att visa hotellägaren vad han hade att vänta sig om han inte slutade upp med att behandla de unga flickorna i personalen illa. Otaliga var hans kontroverser med chefen, Ille Gustafsson. De båda kunde kasta staven mellan varandra utskrikande icke tryckbara invektiv. Hur han i ilskan kunde stöta staven i marken så att den borrade sig ner flera decimeter. Eller när han i irritation över att behöva utföra figurativ marschmusik avbröt övningen med kommentaren; ” Svea Livgardes musikkår går rakt fram”. Och så blev det. 

Tyvärr hade starka drycker blivit en allt för trogen medföljare i hans liv. Många skålar hade delats med bland flera  anda Jussi Björling. Två likar på många sätt. Minns en radioinspelning i vilken Stig Rybrant var producent och annonserade från inspelningsrummet ! ” Kan du vibrera lite mindre i barytonen”! Karl -Erik rusade upp . Kastade instrumentet i golvet och lämnade studion. Märkligt ändå att Rybrant inte kände till Lennholms belägenhet. Han var något av en kändis i den tidens Stockholm. Överallt där man kom och avslöjade att man tillhörde Svea Livgardes musikkår hördes, ” Hälsa till Karl-Erik”! 

Så var det den där vaktparadshändelsen år 1961. Musikkåren skulle resa till Italien för firande av ett Garibaldi-jubileum. Svt ville göra reklam för det hela genom att filma en högvaktsmarsch till slottet. Lennholm i täten som vanligt. Allt mer vinglande. Åskådares rop på ” Ta bort karlen han är full”. Framme vid Slottsbacken tog det slut. Nisse Lang tog över staven. I DN dagen efter kunde det läsas. ” Regementstrumslagaren hade ryggskott”. 

Det diskuterades därefter om han skulle få följa med till Italien. Men som tur var fick han och gjorde ett intryck som ingen annan av någon närvarande kårs ledare på gatorna i Turin. Han ledde med sin oöverträffade auktoritet kåren. I en gatukorsning mötte vi en engelsk musikkår. Då vände sig Karl-Erik om och gav ”ordern”.” Kom an gubbar. Det jävla basset skall vi nog blåsa omkull”! Några som säkert också minns honom är några musiker från den franska närvarande kåren vilka skulle skoja och lägga beslag på Karl-Eriks modell-ä-uniform som hängde på hans balkong på första våningen. Och fick fly i panik med orden ” Hjälp!! Den store svensken är efter oss”!

Tillbaks i Stockholm efter resan till Italien var det dags för mig att resa till mina skånska rötter. Hade begärt och fått förflyttning till Kristianstad. Tog adjö av den person som döpt mig till Kalle Kyckling. Nu 30 centimeter längre. Och varande musikfurir.

Karl-Erik Lennholm med tårar i ögonen som den stora känslomänniska han var. Vi skulle aldrig mötas mer men i mitt inre finns han kvar i alla tider.

Ps. Karl-Erik Lennholm blev endast 61 år. Vissa drycker dödar även de starkaste mycket för tidigt.

Jag låter här bilderna tala visande denna legendar.

 


Lämna en kommentar

Personer ( Fredrik Nordström. Möte med en ”ovanlig” man en vanlig förmiddag i min vanliga affär.

Det var vid frysdisken där det växer fisk som det hände. Hade precis fiskat upp ett paket innehållande fyra laxfiléer när jag kände en hand på min axel. Där stod han iklädd cykelhjälm. Ja, och lite mer vilket anständigheten kräver även en varm sommardag. Hade sett honom någon gång tidigare i affären som heter COOP och lever sitt liv intill Sommarlust i Kristianstad.

” Japaner äter fisk två gånger om dagen, röker 50 cigaretter och mår hur bra som helst”. Var den allra första mening jag hörde honom säga. Det blev fler….många fler…och ännu fler. ” Kinesmaten som serveras i Sverige är inte alls i klass med den som bjuds i Kina. Jag vet, har bott många år i Shanghai och är gift med en kvinna därifrån. Fiskpaketet började att kyla mina känsliga händer. ” Min dotter är halvkines och kan därför laga god kinamat”. Fortsatte han uppmuntrad av att jag tydligen lyssnade. Och vad hade jag för val då han lagt sina händer på min kundvagn stående tätt intill mig. Jag var fast.

Nu började en konversation, eller rättare sagt en föreläsning. Fick veta att Rembrandt van Rijn fick 20 gulden för att måla beställningsverket ”Nattvakten”. Pengar som han köpte färg för. Att Beethoven inte fick den lägenhet han önskade en gång i tiden, trots att han var den störste sen Bach.  Att Bruckners musik var obegriplig vilket även kompositören själv tyckte. Ämnen skiftade oftare än en opportunist byter åsikt. Men jag började bli intresserad. Vem är han? Lade tillbaks laxen där den kom ifrån av rädsla för upptining. Där stod vi två skånska gubbar förmiddagen den 17 augusti år 2018 och pratade, intensivt.

Då måste jag fråga. Vad heter du? Fredrik Nordström var namnet. Hann berätta mitt namn. Då ! Visste han. Hade hört mig spela många gånger. Var rädd för kritik, men den uteblev. Fick veta att han tagit pianolektioner av en kollega till mig men varit för lat för att lära sig läsa musik. Men fått högsta betyg av musikläraren Inge Frennesen efter att ha skrivit en uppsats om Richard Wagner. Att värmen denna sommar fått honom att vilja sova i mejeriavdelningen. Att Jazzklubben i Shanghai bjöd på utsökta konserter. Inte Glenn Miller och sådant skräp, som han menade………Med nytt, icke upptinat laxpaket, fortsatte jag vidare…..tills vi möttes igen framme vid kassorna.

” Vet du viket vapen snapphanarna hade? Vet du hur drycken ” Kapten-löjnant” uppkom? Vet du att du liknar en person avbildad på en tavla som hänger på Nationalmuseum bara du hade odlat mustasch ? ( Blev lite smickrad över att finnas på Nationalmuseum och tillhöra konsthistorien och funderar på att anlägga mustasch.) Hur han fått biljett till Staatsoper in Wien till en balettföreställning till en kostnad av 2000 kronor, men sålde biljetten för 1500 och gick på krogen istället. För balett gillade han inte, även om Tjajkovskijs musik var till belåtenhet. 

Framme vid min  troget väntande cykel väntade även han. Fick veta att han ”bara” var 72 år mot mina 78. Det gjorde mig lite nerstämd. Tyckte nog att han framstod som en något äldre ”broder”. Sådan självbild har man ibland.

Det var vid avskedets stund det hände. Avslöjandet som får alla kristianstadsbor i mogen ålder att veta: Han är son till en legendar. Kalle Nordström alias ” Polyfoto”. Den volym-generösaste person jag och många andra någonsin sett. 

Nu hoppas jag att få träffa Fredrik fler gånger. Han är onekligen en färgstark profil, och kunnig person. Hoppet är gott, han bor i ”Kinesiska muren”, (bilden) så passande eftersom hans älskade är kinesiska.

Ps. Detta var bara ett LITET utdrag av ett LÅNGT möte en spännande dag i vardagen. Cyklade hem och konstaterade att: den som tror att endast damer kan prata intensivt har aldrig mött Fredrik Nordström.


Lämna en kommentar

Personer (HAN som var äldst på Svea Livgardes musikkår under sena 1950-talet)

Det dröjde inte länge efter det jag som musikelev hade gjort min entré i Svea Livgardes berömda musikkår som jag fick höra talas om en redan då legendarisk musiker. Han hade fått jetong av ingen mindre än Toscanini, vilken menade att han var den bästa tubaist han hört i Europa! Äldre kollegor berättade också om hans tubaspel i flydda tider. Hans ”lätta bollar” men utan att förlora den runda klangen, som kom från hans instrument. Det svängde i djupa brasset när HAN var i sitt esse. Nu var verkligheten en annan. Nu var han gammal. Uråldrig, tyckte vi unga. Cirka 45 år när vi skrev 1955.

HAN bodde i ett rum på musikavdelningen (Rådan). Högst upp i huset med utsikt över sjön Edsviken och till Danderyd. ( bilden)  Visst kunde vi  tycka att det var lite tragiskt att en så gammal man skulle bo på sin arbetsplats likt oss unga elever, volontärer och lägre underbefäl.

Till utseendet påminde HAN om en rollfigur i en engelsk detektiv-serie. Någon som bodde på ett pensionat år efter år, levande ett stilla liv på ålderns höst. Vänlig rondör. Kortväxt. Runda glasögonbågar inramande starka glas. Lite synbara tecken av ett utsvävande liv. Gåtfull för den observante. Kanske döljande en hemlighet, i sin timida uppenbarelse? Som också skönjde ett ägande av intellektuella drag hos honom. Någon spännande att lära känna.

Att vara äldsta fanjunkare på en militärmusikkår då innebar privilegier som yngre människor i dag knappast kan ana. Än mindre förstå. Men många som uppnått den positionen var också märkta av frestande drycker, som under sysslolösa dagar serverades till vänliga priser på mässarna. En sådan var HAN.

” KADANG-KADANG-KADANG….kunde vi höra där vi låg i våra sängar på musikelevsluckan. Någon drog en f-bastuba i ett snöre uppför stentrapporna. En dörr till vårt logement öppnades…..där såg vi i ljusets avslöjande sken fanjunkaren…..” Va fula ni är era hemstickade julkorvar och klituppar. Det är bara Jesus, Olle och jag som är vackra” Sa han, artikulerande med knappt hörbara konsonanter, ackompanjerade av frikostostig salivutsöndring. Vi drog lakanen över huvudet fulla av tonårsfnitter. Rädda var vi aldrig. HAN var en genomsnäll person. Vi döpte honom efter ett då ofta förekommande radioprogram till Kvällens 11-gäst.

Det hände också att en polisbil anlände till musikavdelningen medförande en bastuba med inskriptionen ” Kungl, Svea Livgarde”. Kvarglömd ! I en port efter utfört påträngande behov. Att glömma en tuba!  Omöjligt ? Nejdå. Inte för HAN. 

Som varande äldst i tjänst anförtroddes denne också att ibland leda musikkåren. När HAN dirigerade spelades alltid ” Kalifen i Bagdad”.  Ett musikstycke med orientalisk prägel med ett klart mer hörbart brittiskt tonspråk. Vid sena taptospelningar behövde ofta någon i första ledet hålla honom i livremmen under avlämningen till översten.

Det var efter de mest festglada kvällarna som vi visste. Nästa dag måste någon ta sig hela långa vägen till underofficersmässen för att på kredit köpa Vichyvatten. Sen skulle alla notställen i  det stora huset räknas. Letas rätt på ur alla skrymslen och fällas upp. Fattades något så skulle det bli rättegång. Det blir det helt visst, det är jag tämligen säker på…..sa HAN. Något slags återställande av eventuellt förlorad respekt? Vilket blev kontraproduktivt…..så klart.

Så var det då 1957 när hela militärmusiken skulle omorganiseras. Samtliga måste fylla i formulär med diverse frågor. Vi var några som smög ner på expeditionen och nyfiket läste vad HAN hade skrivit.

Pappret var fullt av hänvisningspilar och överstrykningar. Under frågan: Civilstånd läste vi Svensk. Under frågan: Vad skall ni göra om ni inte vinner anställning i den nya organisationen”?  Lästes: Bärplockning. Och vi skrattade och minns det än idag. Vi som fick träffa honom.

Nu sitter jag här så många år efteråt och är en betydligt äldre person än HAN var då. HAN som jag tyckte väldigt mycket om. Som oavsett lite ”bakistrams”, till skillnad mot en del andra, var snäll mot oss unga. HAN som gick i pension vid 50 års ålder ( Villet var vanligt då) Blev nykter. Bytte miljö. Träffade en kvinna och fick ett civilt kontors-arbete. HAN som likt Lotta Svärd tålte något att skrattas åt men mera hedras ändå.

Jag har medvetet utelämnat hans namn.  (Tiburtius, var ett mellannamn. HAN hade även ett smeknamn). Vi är några få kvar i livet som vet vem . Vi tyckte alla om honom. Det är jag säker på. Fick tyvärr aldrig träffa honom efter han lämnat Gardet. 

 

På bilderna syns HAN. 

 

 


2 kommentarer

Min violinkarriär. Bertil Appelbom.

Det har sen tider långt tillbaka funnits stråkmusiker i den svenska militärmusiken. Många av dem av mycket god klass. Ofta kom kontrabasister till symfoniorkestrarna från militärmusiken. Företrädesvis tubaister som dubblerade basspelandet. Samtliga av dessa stråkande blåsare gjorde det frivilligt av olika anledningar. Några kände för stråkinstrument. Andra såg det som en civil musiker-inkomstkälla. Frivilligt sa jag…. Fram till ödesåret 1957. 

Det var då som militärmusiken trädde in i en ny era. Det var då det blev obligatoriskt för de som var unga på den tiden att spela stråk som bi-instrument. (Undantag gjordes för dem som valt andra sido-instrument som fagott och oboe vilka nu blev vanliga i besättningen). Jag valde violinen. Såg det som hanterbarare än att släpa på en cello eller kontrabas.

Så hände det att tre 17-18-åringar från Svea Livgardes Musikkår anlände med sina violiner till en ung violinist nyligen anställd i Stockholms Filharmoniker. Björn Sjögren hette han som skulle lära oss de första grunderna. En man som inte hade det så enkelt att hantera tonåriga ofrivilliga blåsmusiker uppfostrade i militärmusik-anda. ”Ferdinand Davids violinskola” blev vår litteratur. Jag har den kvar än i dag och läser på insidan av pärmen. ” Tillhör M-korp Gustafsson. M-korp Nilsson. M-korp Strandberg. ( Vi delade på boken. Övade i skift tydligen. Namnen präntade i tjänsteställning. Korp= korpral.)

Efter flytten till Kristianstad fick jag naturligt nog kårens bästa fiolspelare som lärare. Tiden fram till sökning till Musikhögskolan närmade sig snabbare än mina framsteg på instrumentet, vilket jag måste bli bedömd godkänd för att vinna plats i militärmusik-klassen på Högskolan. Det blev jag inte. Dock måste jag så här många år efteråt ifrågasätta min lärares val av uppspelningsstycke. ”Plaisir D´amour”  som kräver långa stråk med vibrato i långsamt tempo med god tonbildning, samt grymt avslöjande intonation. 

Hem igen. Öva ett år. Ny lärare i den till kåren nu komne duktige violinisten Egon Nilsson. Ett ” vevarstycke” övades in. Och in på högskolan kom också jag.

Musikhögskolan. Bertil Appelbom. (Bilden)

Bertil Appelbom. Den bästa lärare jag haft alla kategorier. Att han ägde de instrumentala kunnandet delade han med många. Men hans engagemang. Hans inlärningsförmåga. Hans blick för vad som måste göras. Hinnas med för ett godkänt examensprov. Appelbom lade ner samma själ i att undervisa oss som hjälpligt hanterade fiolen som till de elever som var violinister med solistambitioner. Denne elitmusiker, vilken var stämledare i altviolinstämman i Radioorkestern och violast i ”Grünfarb-kvartetten” Hans kvaliteter var av finaste märke. 

Åren på högskolan ägnades åt mycken övning på fiolen. Härtill var jag nödd och tvungen, men även inspirerad av min suveräne lärare. Spelade även fiol i elevorkestern där kapellmästaren och Italien-vännen, Siegfried Nauman under någon italiensk musik kunde utbrista: ”Carlo! Låt Medelhavskulturen flöda”, där jag satt med mer vibrato i högerhanden än i den vänstra.

Examens-uppspelningen.

För att få godkänt på andra-instrumentet krävdes betyget A B. Vivaldi, som räddat många mediokra violinister, stod på repertoaren . Minns min oro när jag skulle gå in till juryn i vilken även Bertil Appelbom satt. Det var då jag kom att för alla tid ta honom till mitt hjärta . Det var då han sa. ” Var inte orolig. Jag går inte därifrån förrän du fått ditt godkända betyg om jag så skall sitta på plats hela dagen och natten. Jag vet hur du har kämpat och gjort det bra.”.

Kristianstad igen.

I den nya eran i militär och senare regionmusiken, spelades ofta salongsorkester. Så där satt jag med mitt AB från musikhögskolan och spelade andra fiolstämman tillsammans med Arne Davidsson. Någon Jascha Heifetz blev vi aldrig. Men efterslagen satt där de skulle. Trestrukna D i tredje läget blev mitt tak. Men vaddå. Folkmusik-violinister spelar allt i första läget.

Epilog- Coda.

Nu hänger fiolen på  en vägg i mitt hem. Skäms kanske lite för alla falska toner den spelat. (inte jag alltså) har tappat sitt stall och någon sträng. Ser lite ledsen ut, och har nog tystnat för alltid? Men varje gång jag ser på den skänker jag en tanke till Bertil Appelbom. En toppenkille. Nej , ”kompisar” blev vi inte. Men en  person med större auktoritet och engagemang har jag aldrig träffat.

Stora bilden . Jag utanför övningsbaracken på förläggningen i Solna.

 


Lämna en kommentar

Mats Janhagen ( Musikdirektör. Dirigent för Arméns Musikkår. Kompositör. OCH! HÄNGIVEN MFF:ARE)

” Det var en j-kla snygg jacka du har”! 

Det var det första jag hörde Mats Janhagen säga till mig en dag i Strängnäs när några lärare och elever från Musikskolan i Kristianstad var på studiebesök hos Arméns värnpliktsmusikkår. (Den musikkår till vilken jag bidragit med många klarinettister)

Jag var klädd i en jacka där MFF-märket framträdde i all sin glans. Janhagen tittade med stora tindrande bruna ögon på uppenbarelsen innan repliken kom. När han sen också fick reda på att jag under 7 år varit anställd på Svea Livgardes musikkår var min hjältestatus total. MFF:are och Svea Gardes-musiker! Finare kan det inte bli.

Vid lunchen i matsalen tillkallades dåvarande musikinspektören för försvarsmusiken, Torgny Hanson, även han hängiven MFF:are. Den svenska försvarsmusiken var i goda händer. (Torgny som på bilden gör honnör…för MFF?)

I den svenska musikervärlden vet de flesta vem Mats Janhagen är, men för MFF:are och andra som läser kommer här lite information. 

Född i Malmö (så klart) 1961. Valthornist med högskolestudier för en annan MFF:are, Thomas Kjelldén. Kompositör, arrangör, dirigent. Studerat komposition för bland annat Sven-Eric Bäck. Ledare/dirigent för den nu helt professionella och strålande framträdande Arméns Musikkår. Majors grad. Musikdirektörs examen. Crusell-stipendiat och så då så himmelsblå någon kan vara.

Efter dagen i Strängnäs har jag träffat Mats några gånger. Särskilt minns jag när Värnpiksmusikkåren spelade i Tivoliparken i Kristianstad och Janhagen bad alla (menar kommenderade alla) de musikanter som var från Kristianstad att resa sig upp. Fyra i klarinettsektionen visade upp sig på hemmaplan och jag var faktiskt stolt.

Annars de gånger våra vägar korsats har det varit MFF på menyn. Mats lever i MFF-exil men följer laget på alla de sätt som finns att tillgå. Vi har aldrig legat tillsammans bakom målet på Malmö IP, för det är Mats alldeles för ung. Han är ett barn av Malmö Stadion. Av vägen till Europacupfinalen.

MFF-ikonen Per Kindgren uppmanade intresserade att på Facebook göra en lista på de MFF:are (Även icke spelare) som är mest hängivna klubben. På den listan vill jag även göra en plats för Mats Janhagen. Tänk på det alla MFF:are när ni ser Arméns musikkår nästa gång.

Tecknade bilden. Mats dirigerar när han precis fått höra att MFF vunnit CL-finalen.

Ps. Har i detta nu fått reda på att Janhagens karriär fortsätter som musikinspektör efter Olle Hermansens pensionering. Gratulerar!

Musikinspektörsraden blir då.

Ille Gustafsson. Bertil Wiklander, Torgny Hanson, Olle Hermansen. Mats Janhagen. Tre skåningar och Hermansen med skånsk fader.

 

 


Lämna en kommentar

En legendar jubilerar. Gert-Åke Walldén 90 år (Del 3 av 3)

Ett sidotema för Gert-Åke bredvid musiken var det fackliga arbetet. Redan i mycket unga år väcktes patosen. När han som yrkesmusiker blev insatt i musikers arbetsvillkor ökade engagemanget och han blev ordförande för ”Svenska musikerförbundet avd. 24. Sidotemat blev ett huvudtema då han valdes till den prestigefulla posten att 1985 bli förbundsordförande med uppdrag såväl på hemmaplan som internationellt.

Att nämnas inför jubilarens 90-årsdag är även; Ett flertal grammofoninspelningar med olika orkestrar. Åtskilliga utlandsturnéer med konsert i FN-huset som en av höjdpunkterna. Deltagande i jazzkurs vid ”Berkeley collge of Music”. Fått anbud att bli trombonist i tidens svenska storbandsflaggskepp, Thore Ehrlings. I minnets kristallklara backspegel finns säkert också den magiska aftonen i Landskrona; En spelsugen person medförande en tenorsaxofon närmade sig estraden Frågade artigt om han fick sitta in i  bandet och lira några låtar. En viss skepsis inföll. Vem är han ? Presenterade sig som Stan Getz!!! Och det var det vilket hördes !! Mötet med Thad Jones är också en händelse som är angenäm följeslagare så länge livets resa pågår. Och inte minst, har Gert-Åke hedrats med Kristianstads kommuns kulturpris år 1997.

I dag vilar trombonen efter lång, framgångsrik och trogen tjänst. Men kärleken till musiken lever lika brinnande, liksom samhällsengagemanget. De orangea färgerna bär han gärna och har så gjort år efter år från sin läktarplats nästan deltagande i matchen när IFK Kristianstad spelar.

Skulle någon ha vägarna förbi hans hem på årsdagen. Stanna upp. Lyssna en stund utanför. Kanske hörs tonerna från, ” I`m getting sentimental over you” . Spelade av honom själv….? Eller från en utsliten älskad platta av förebilden Tommy Dorsey.

OCH SÅ MINNS JAG/VI ALLA GLADA STUNDER VILKET DESSA BILDER VISAR 

 

Carlo Nilsson