JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Min farmor. Anna Nilsson. En tapper kämpe.

Det är ofta de små, tunna, böjda, till synes nästan anemiskt sköra människorna som äger den största tapperheten. De är som växter stående i mager jord i skuggan av imposanta träd. Sådana som aldrig prunkar. Som de flesta inte lägger märke till. Som aldrig får sånger likt rosor tillägnade sig. Aldrig blir kärleksfullt vattnade och gödda. Men som överlever år efter år. Som fått lära sig seghet. Så minns jag min farmor Anna Nilsson.

Jag träffade henne sällan i sitt lilla, lilla hus på Norra Vallgatan i Trelleborg. Från den spröda kroppen föddes 14 barn. Barnbarnen, mina kusiner, var många. Jag, bara en av hennes. Hennes man, min farfar, var konstnärligt begåvad men också i tiden typisk manligt familjeöverhuvud. Fattigdomen och trångboddheten var hennes vardag. I min fars barndomssäng sov tre ungar skavfötters. Efter sex år i skolan fick hennes barn lära sig vuxenlivet. Ut och tjäna lite pengar. Men! Samtliga lärde sig ett yrke. Ingen blev kriminell. Hur kunde farmor uppfostra och hålla dem alla vid liv. Vilja och kärleksfullhet var hennes ägodelar i ett fattigsverige som var hennes lott.

( Farmor i första raden tvåa från vänster i bild sådan som jag mindes henne)

De få gånger vi möttes minns jag hennes blida ögon. Hon satt i ett hörn anspråkslös, tyst och eftertänksam. Tänkte på vad? Farfar, däremot strålade efter sedvanligt intagen dryck. Tog fram fiolen och blev som alltid medelpunkten. Rosen i rabatten.

Fakta om Anna Nilsson efter släktforskning av kusinen Gunnar.

Anna Nilsson f Persson. Född 26/9 1885 i Håslöv. Död 27/5 1969 Trelleborg. Den 26 september 1885 föddes och den 4 oktober döptes flickan Anna. Oäkta. ( Detta vedervärdiga ord om ett barn) Modern Mätta Jönsdotter piga. Modern 37 år och ogift. Fattighuset. Den 27 maj 1969 dog Anna Nilsson 83 år och 8 månader av ålderdom boende på Nordstjärnan 49 i Trelleborg. Ryktet säger att; hennes far var en mycket högt uppsatt person inom kyrkan, alltså en av Guds tjänare…nåja.

Så för någon vecka sedan fick jag av en dittills okänd kusin en bild på ett porträtt målat av min farfar. Plötsligt såg jag henne med andra ögon. I et annat skimmer. Nej, hon var inte en helt ung flicka längre. Men så annorlunda än ”min farmor”. Såg vilken skönhet hon varit. Såg livsglädje och framtidshopp, men även ett vemod i blicken. Såg, inte min farmor kanske, utan den unga kvinnan Anna som inte fick ett liv med gåslever på silverbricka. Men som säkert kände glädje när de föddes alla från äldsten, Gunborg till den yngste, Yngve. Min farmor. En kämpe. Tror aldrig vi kramades ? Så därför gör jag det nu . En jättekram kära farmor.

( Tavla målad av min farfar år 1920 när farmor var 35 år)

Musikfanjunkare och båtbyggare Bertil Palm.

Lämna en kommentar

” Till flydda tider återgår min tanke än så gärna”

J L Runeberg.

Och just idag flydde tanken till musikfanjunkare Bertil Palm. Varför vet jag inte. Men vad spelar det för roll ?

Bertil Palm var kortväxt lite , men bara lite, överviktig i den tid då jag lärde känna honom mellan åren 1955-1961. Han hade tjockt svart år som uppvisade fördelningspolitik då en rak mittbena med millimeter-precision halverade frisyren. Outgrundlig i sin framtoning då han aldrig syntes skratta eller ens le. Aldrig uppvisande ilska eller ens irritation. Inkarnationen av en diplomat. Var i fyrtioårsåldern då vi möttes en kort tid i våra liv.

Musikfanjunkare Bertil Palm var klarinettist. Ofta spelande på den lite kortare versionen stämd i ess. Men det var som kompaniadjutant och båtbyggare som jag minns honom mest. I det stora huset (Rådan), som var musikkårens lokaler, hade han sina revir längst ner på expeditionen intill musikdirektörens rum, (vilka då var Ille Alexander Stanislaus Gustafsson och senare Marc Sixten Zendry de la Berg) samt högst upp på vinden där han efter, eller ibland under tjänstetid, byggde båtar.

Vinden på Rådan förtjänar att beskrivas.

( Rådan ”Tubbes” rum högst upp)

Med utsikt mot sjön Edsviken bodde musikfanjunkaren, tubaisten Eric ”Tubbe” Rundlöf. På andra sidan levde musikfanjunkaren, klarinettisten Lennart Holm. Här fanns också underofficersrummet dit vi unga ofta blev kallade för att utföra ärenden. Då kunde det därifrån, bakom cigarettrökmolnen, bjudas på dofter från ädla drycker. Det kalla putsrummet väcker minnen från fredagarnas obligatoriska instrumentputsning, under uppsikt av musikkorpral Tommy Millheden. På strykbrädet i ett dammigt hörn försökte jag få till någorlunda anständiga pressveck på uniformsbyxorna. I ett stort rum fanns instrumentförrådet dit vi från ingången i huset måste bära upp tunga notställ och instrument fyra branta trappor efter konserterna. En och annan fladdermus kunde ibland hedra vinden med sin närvaro.

Det var här Bertil Palm hade sitt lilla skeppsvarv. Så fort direktörsbilen lämnat tog han stegen dit upp. Upp till sin kära hobby.

Som varande kompaniadjutant besparades han många spelningar. Tror aldrig jag såg honom tågande till slottet i vaktparaden. Ryktet gjorde också gällande att han ägde skog i Dalarna. Tillhörde också avantgardet när det gällde att starta musikskoleverksamhet i landet. Blev inbjuden av honom att deltaga vid elevuppvisningar. Att då inte bära uniform utan, att som han sa. Se så liten ut som möjligt. Gaget var varm choklad och smörgås.

” Jaha. Då får jag skriva ut ett interimskvitto”. Lyckan var då total för bäste vännen Tage Gustafsson och jag. Ordet ”interimskvitto” var för mycket för en fnissig 16-åring att klara utan det bästa skrattet pockade på. Det där lite förbjudna. ( För den oinvigde. Ett interimskvitto skrevs ut när en persedel förkommit. Som en halsduk, vantar …eller..) Bara att få höra ordet gjorde att vi låtsades ha blivit av med persedlar. Vill för läsaren påpeka att ordet ger mig inte lika stor glädje i dag. Åren har gjort mig tråkigare.

Vill också så här i codan förtälja att musikfanjunkare Bertil Palm var alltid hygglig mot de yngre. Och gladde oss oerhört med ordet ”Interimskvitto”.

(Bertil Palm i led 1 trea från vänster i bild)
(Bertil Palm i led 1 trea från höger i bild)
Jag utanför Rådan många år senare. Utan att behöva bära notställ eller putsa instrument. Och musikåren har lämnat lokalerna.


Lämna en kommentar

Karolin Isaksson. ( En lysande stjärna)

Vilka yrkes/hobby-utövare får i pressen epitetet stjärna?

Jo, de som uppträder på nöjets populärkultur-estrader. Syns i filmer. Figurerar i televisionen I fåniga dokusåpor. I sportens värld benämns ofta fotbollsspelare som stjärnor långt ner i seriesystemet. En målgivande tå på bollen framför öppet mål i division IV kan framkalla dyrkande stjärnstatus på sportsidorna.

Aldrig benämns de med stor yrkeskunskap inom vetenskap, hantverk, pedagogik, ingenjörskonst………och många, många andra som gör beundransvärda insatser, som varande Stjärnor.

Dock, vågar jag påstå, att om man i nödens stund möter en ”ängel” inom vårdens värld finns det ingen större stjärna än denne. En sådan kom sänd till mig. Heter Karolin Isaksson. Överläkare , ÖVER det flesta som jag upplevt det.

Att hon behärskar sina instrument för borttagning av ovälkomna, oinbjudna kroppsgäster är en självklarhet. Det har med åren blivit en rutin, hur stor skicklighet det än kräver. Men hon äger också till ytterlighet det som är en läkares viktigaste egenskap. Att få den i nöden sökande att känna hopp och förtroende. Som vore man utvald. Som den viktigaste patient hon har. Alla dessa telefonsamtal i vilka hon med jordnära sydskånsk dialekt, utan att pjoska, fått solen att lysa. Stjärnhimlen att gnistra. Utan att avslöja tidspress förklara på ett enkelt sätt. Nästan som vore hon en nära vän.

Nu har jag under narkos utlämnat min försvarslösa lekamen till henne. Hon har sänt mig till röntgen, ultraljud, och vävnadsprov. Allt för att förvissa sig om det som ändå var troligt…….men för säkerhets skull…..så…ja om du vill…. En gammal gubbe har blivit ”övervårdad”.

Är säker på att många andra läsare också har sin ” Läkar/Sjuksköterskastjärna”.

För tre veckor sedan kom samtalet som hade oroat mig en del. Svar från vävnadsprov. Aldrig har en röst låtit vackrare Karolins. Nu möts vi igen i februari. Besiktning. Och skulle det mot förmodan finnas anledning…..ja då tar jag bort det också. För då har jag inte gjort mitt jobb. Som hon sa. Så får hon väl också åter-fälla kommentaren Så har du sånt på ryggen som gubbar får men det är inte farligt. Det är ett ”läkarspråk” jag uppskattar.


2 kommentarer

Karl-Axel Björkqvist

Instrumenten är med. Noter och notställ. Passen och valutan. Uniformer på galgar. Platserna intagna. Vinkande farväl till hemmavarande. Vi är beredda. Förväntansfulla. Alla med !? Då kör vi. Ropar Han. Han, som innan vi lämnat staden Kristianstad bakom oss, vänder sig om från sin plats längst fram i bussen. Höjer en bägare med utvald dryck till angenäm styrka och smak. Kopplar på sitt leende och säger. Skål ! Nu skall vi ha roligt. Han som är Kristianstad Stadsmusikkårs ordförande, Karl-Axel Björkqvist.

Stadsmusikkåren var åter på väg. Den första resan gick till Hechingen i Västtyskland 1969. Sen blev det många, väldigt många. Under flertalet var Karl-Axel kårens ordförande. Och som sådan en entusiast. En eldsjäl. En icke arvoderad idealist. En sådan som blir allt sällsyntare i vår tid.

Karl-Axel Björkqvist var ett barn av Kristianstad. Kände sin stad bättre än de flesta. Utbildade sig till frisör. Blev genom sin yrkesskicklighet den som många av stadens honoratiores valde som hår-förkortare. Lämnade en tid uppväxtstaden för att prova lyckan i huvudstaden med en salong på Östermalm, innan han återvände till Kristianstad.

Blev senare erbjuden inspicient-arbete på Regionmusikavdelningen och där verkade han resten av sitt yrkesliv. Fick dessutom spelande deltaga i konserter med en proffsorkester vilket regionmusikkåren var.

Efter sin pension bodde han med hustru Svea en tid i Sala, allt för närheten till dottern Birgitta. Blev även spanjor under den kalla svenska årstiden med hus i Spanien. Men som barn av sin stad lockades han åter till ängarna där han en gång lekte. Till Kristianstad ….tills……hjärtat kände…. att nu måste jag få vila efter ett långt innehållsrikt liv.

Karl-Axels musikaliska karriär.

Det fanns i hans unga år två gossorkestrar i staden. En av de två ledda av den legendariske musikdirektören vid Norringeregementet. Ille Alexander Stanislaus Gustafsson. Om detta har han berättat.

Det kunde gå hett till på lektionerna. Men efteråt erbjöds alltid Karl -Axel att få åka med i direktörens bil till Näsby, där så väl Karl -Axel som Ille bodde. En karamell fick han också samt en faderlig, uppmuntrande klapp av direktören. En klapp som betydde , fortsätt så min påg.

Många, många år efter Karl-Axels tid i gossorkestern befann han sig på Skansen. Svea Livgardes musikkår gav konsert under ledning av sin gossorkester-dirigent. …….Märkte att Ille spanade ut över publiken, spanade igen och igen……. kom fram och sa ” Men är det inte ”Bas-Kalle” !? Och visst var det Bas-Kalle från Södra skolans repetitioner som nu öppnat sin salong i Stockholm. Där fick han under en del år Ille Gustafsson som kund.

Men det var i Kristianstads Stadsmusikkår han hade sitt musikaliska hjärta. Tuban var hans instrument. Ordförande var han under många år. Initiativtagare till en av kårens höjdpunkter, Turnén i USA 1975.

Som kårens ordförande ställdes under resor krav på kunskap i främmande språk. Främst tyska i den del av världen vi oftast besökte. Under officiella ceremonier fick Karl-Axel god och välbehövlig hjälp av ordförande-kronprinsen, Tommy Stjernqvist. Dock! När uniformen åkt av. Instrumenten packats ner. Drycken i sejdeln, generös, kall och skummande…..då pratade Karl-Axel med tjecker, ungrare, österrikare och tyskar från såväl öst som väst likt en infödd. När jag, och många andra, hellre tiger än avslöjar våra språkbrister, där blommade Karl-Axel ut med en kompott, ett potpurri av gester och ord begripliga för samtliga.

När Tarzan lämnat honom blev livet mörkare ( Tarzan var hans smeknamn på kära hustrun Svea) . Levde i en lägenhet . Följde med och lyssnade då hans hjärtemusikkår, Stadsmusikåren, repeterade på måndagskvällarna. Många år…fler år …tills……..

Nu sitter jag här och minns med värme. Hans jovialiska personlighet. Alla festerna. En kräftskiva i mitt hem då han var över de nittio, men gick sist hem. Hur han bjöd sina närmsta vänner på Sommarlustkrogen några år efter sin nittioårsdag. Känner mig utvald att få tillhöra dessa.

Så mötte mig orden i Kristianstadsbladet den 27 juni 2020

” Vår käre Karl-Axel Björkqvist . * 16 0ktober 1927 har stilla somnat in i stor sorg och saknad. 16 juni 2020.

Sista gången jag såg honom var i Tivoliparken 2018. Lyssnande tillsammans med vårdpersonal på SIN orkester. Pratade några ord med honom Han var nöjd med konserten. Och för Kristianstads Stadsmusikkår kommer han alltid att vara en legendar. Karl-Axel Björkqvist, hedersordförande i Kristianstads Stadsmusikkår. För eviga tider.

Wir haben so viel spass” , sa hans tyska gäster när Stadsmusikkåren och Karl- Axel var värdar åt kårens vänkår. Den från Hechingen. Och de hade rätt. Roligt hade vi i hans sällskap.

Här några bilder från hans liv.

(Från festen på Sommarlustkrogen)
( Tillsammans med en nu 50 årig Lars Gustafsson)
(Dags för avfärd. Hustrun Svea i bakgrunden)
( Tillsammans med musikantvänner)
( Flirtande med sin Tarzan. I kväll är det fredag om jag bara orkar, som han brukade skämta))


2 kommentarer

Bloggubbens funderingar. (Vad menade Gerhard Nordström med kopplingen Nazi-potentater -Mozart ?)

Det har gått många år sen nu . Men än lever upplevelsen starkt inom mig från den där dagen i Ystad. Från en vernissage signerat Gerhard Nordström.

Gick och berördes av konsten. Inte något som passar i hemmets lugna vrå, men starkt framkallande av eftertanke. Från ett litet angränsande rum i dunkelt sken hördes toner från en högtalare. Toner som från en bättre värld. Toner som bara en kunde skriva. Wolfgang Amadeus Mozart.

Drogs dit som av en osynlig magnet. Där, liksom koncentrerat lyssnande, stod porträtt av Adolf Hitler, Herman Göring, Joseph Goebels, Heinrich Himmler…..framför kunde jag på ett handskrivet plakat läsa orden. ” Alla älskade Mozart”. Kontrasten var uppenbar och skakande. Livets skönhet och ondskan. Funderade inte mer än så……tills i ett vaken ögonblick en natt långt efter händelsen. Natten till den femtonde mars år 2020.

Ställde mig plötsligt frågan. Vad ville Nordström säga med sitt budskap? Att även de ondaste har något gott inom sig ? Har förmågan att njuta skönhet? Alternativt. De är inte värda att smutsa ner stor konst? Att Mozart som tysk/österrikisk tonsättare visade de ariska folkets överlägsenhet? Nej, med stor säkerhet inte. Jag nöjer mig med att tro att det var människans mångfacettering som Nordström ville visa den stunden i mitt liv som jag bär med mig tills sista andetaget.

Så var det där med inte vilja hänga Nordströms konst i egna hemmet. Ett stort undantag finns . En tavla som alla MFF:are skulle vilja ha hellre än någon annan……så här ser den ut.


Lämna en kommentar

Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm. En världsstjärna jag lärde känna.

Under min tid på Svea livgardes musikkår mellan 1955-1961 hade jag förmånen att träffa många personligheter. Flera av dessa var så kallade Landsortare. Vilket var benämningen på de militärmusiker från kårer utanför huvudstaden som studerade i det som då hette Solistlinjen på musikhögskolan. De kom från Boden i norr till Ystad i söder och blev under studieterminerna förlagda på någon av Stockholms militärmusikkårer och fick deltaga i de kårerna. (Svea Livgardes musikkår kunde då uppvisa en numerär på över 50 musikanter) En av dessa var Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm.

Hasse kom en septemberafton hela långa vägen från fältjägarregementet i Östersund och hade ett fagottfodral som bagage. Året var 1958 eller möjligen 59. Jag var musikkorpral, Hasse furir. Han tog ett rum på Rådan. (Musikkårens lokaler) Och blev en av dem, som vi som bodde där då, nu kallar för Det gamla Rådan-gänget.

Han satte snabbt avtryck som varande något bohemisk. Även god schackspelare vilket kanske inte säger så mycket i vår konkurrens. Kunde ta sig från sitt rum på tredje våningen , där gardinerna ofta var tillslutna med klädnypor för att utestänga besvärande solljus, ner en trappa för orkester-repetition iförd uniform modell 52 och röda filttofflor. Något som inte dåvarande musikdirektören Marc de la Berg helt uppskattade. Märkligt…eller ?

Han saknade också förmågan att kunna läsa av situationer vilka de flesta upplevde som hotfulla. Som under kortspel på underbefälsmässen. Där fanns atletiska trupp-överfurirer som inte var att ”leka med” om någon tänkt sig det. Där spelades kort om pengar. Ofta var en musikant från Örebro med i spelet, TyroneTyrreGustavsson. ”Bakspelare” till honom var just von Lövenhielm vilken glatt ryggdunkande applåderade om Tyrre vann…….då levde han farligt…..men lyckligt ovetande.

Men Det var i filatelins värld som han skapade sin globala berömmelse.

Medaljerad. Flertalet internationella utställningar belönade med guldmedaljer. Medlem i ” The Royal Philatelic Society London ” Jurydomare i hela världen. Specialiserad på frimärken från Indiska småstater. Introducerade filatelistiska grund och högskolor i Sverige, forskare…..och …och ……

Telefonen ringde en dag för tio år sedan nu. ” Hej ! Det är Hasse från det gamla Rådangänget” . Hörde jag. Hans röst var som för längesen med de så karakteristiska ”R-ren”. ” Jag är på en frimärksutställning på Yllan i Kristianstad. Kan du inte komma dit jag bjuder på fika, hade varit trevligt att träffas igen”. Fortsatte han.

Så möttes vi igen efter alla dessa förflutna år. Nu fick jag en inblick i Hasses storhet i filatelins för mig så fördolda värld. Där gick vi ”Dubbelgreven”, som han kallades, och jag. Jag imponerad av utställningen. Hasse däremot menade att det här är en enkel utställning. Han förklarade och undervisade. I vårt släptåg flera beundrare. Nej, inte av mig men av Hasse. ” Hasse! Har du tid en stund? Hasse! Får jag prata lite med dig snälla? Hasse! Har du sett min utställning? Hasse…..Hasse…Hasse….. Jag kände mig starstruck i hans sällskap och smickrad av att det var mig han prioriterade denna förmiddag i Kristianstad. Det gjordes nästan vågen där vi drog fram i fabrikslokalen.

Nu finns han inte längre i livet. Gick bort 2019 nästan 81 år fyllda. Sitter här och minns unga tider…….Hur vi spelade Mozarts trio-divertimento för två klarinetter och fagott. Hasse, ”Johs-Anders” Allerstav och jag. Hur han på Riddarhuset i Stockholm visade mig ättens sköld och förklarade att det inte heter Brockenhaus utan Brockenhuus eftersom släkten har danska grenar.

Så tills sist var det den här anekdoten från Hasses senare år på musikhögskolan. Tidigt sextiotal, då i Militärmusikklassen. Säkert tycker inte mera nutida unga läsare att den märklig. Men för oss som har mött Sigfried Naumann och var unga på sextiotalet framstår den nästan som en skröna.

Det är orkester-repetition på skolan. Dirigent Sigfried Naumann när följande för oss gamla militärmusiker klassiska dialog inträffar.

Hasse! ”Jo Naumann. Hur skall det vara i takt 42”? Naumann! ”Kapellmästare Naumann om jag får be Lövenhielm”. Hasse !” Och von Lövenhielm om JAG får be”!

För mig är den repliken just den Hasse jag lärde känna. Hasse Frantz Brockenhuus von Lövenhielm . En stor personlighet som inte alltid kanske förstod att vara ”rädd om sig”. Eller var det mod?

 

 

 

 


4 kommentarer

Mina skollärare. De jag minns.

De flesta minns och pratar gärna om sin tid i skolan. Om sina lärare. Deras egenheter. Men jag kommer endast ihåg några få. Mina klarinettlärare har jag i kristallklart minne, men varför inte de som jag trots allt träffade i den ålder där minnet förföljer en bäst under livsresan ?

Södervärnsskolan Malmö.

Här började jag. Här var jag ” Försteklickare”. Avståndet till skolan från hemmet var en promenadväg längs Nobelvägen på cirka 6-7 minuter. Förbi ”Jesusparken”, (Där jag gång trodde mig ha hittat en ballong. Min mor trodde något annat. Hur kunde hon veta?). Förbi ”Plaskedammen” och det ”oanständiga” vattentornet. Men oftast sprang jag….i alla fall till hemmet. Här gick jag tre år. Minns med värme min första fröken, som det hette. Ja, ja fröken var hon nog inte. Min klass var den sista innan hennes pensionering. Lundberg var hennes namn. Hjärtesnäll, och titeln var som sagt ”Fröken”.

Sofielundskolan Malmö.

Året i fyran fanns jag där. För det gjorde jag väl? Det enda jag kommer ihåg var att jag slogs några gånger på skolgården mot dem som var från fel sida av Nobelvägen. Fick lite längre väg till skolan som kallades för ”Soffelocket”. 

Johannes Samrealskolan Malmö.

Klass 1.5 B . Jag hade kommit in. Blev läroverkselev!  Nu hette lärarna adjunkter och var specialister i sina ämnen. Dessa kommer jag ihåg.

Areskoug, Hette matteläraren. Liten och tunn men ändå med pondus som fick oss att vara uppmärksamma, minst sagt. Trots att blickarna var längtande genom fönstret, ut till Dekanen där bollarna rullade. Han kallades för ”Hacke”. Varför? Såg han ut som hackspett? Lika färggrann? Nja.  Nilsson , hade vi svenska och historia. Jovialisk. Lätt att tycka om. Lager, hette vår sång och musiklärarinna. Hennes utseende kunde knappast förknippas med hennes namn. Asketisk och anemisk.  Ämne gällde det att komma undan. Bli befriad från. Skolkritor åts innan sång utfördes. Alla dessa lärare är utan förnamn för mig i dag. Endast svagt ihågkomna….. MEN ! ……Vår idrottslärare har vandrat vid min sida…..och gör så ännu.

Ryttmästare John Ask. Kallad ? Vad tror ni? Jo så klart och genialt…väl? För ”Låda”. Ja, inte så det nådde hans öron….vilket är begripligt

Det var inte ovanligt att yrkesmilitärer arbetade med något annat efter sin pensionering, som inträffade vid en ålder av 50 år (Tänk er det i dag) John Ask var pensionerad ryttmästare, vilket är likvärdigt med kapten i infanteriet. Men ofta ansåg dessa kavalleriofficerare sig för att vara lite finare än övriga inom försvarsmakten. Han var en hårding. Militär disciplin med uppställningar och armbågslucka rättning höger innan lektionen. 

Jag sågs med blida ögon av Låda. För att jag kunde springa lite fortare och hoppa lite längre än de flesta. Något jag inte lärt av honom.  Minns en gång under Lilla DM på idrottsplatsen. Ryttmästaren kom fram till längdhoppsgropen för att fråga hur vi låg till . Vi , från Johannes Samreal. Vi, i helblå dräkt. ” Tvåa, trea och fyra” svarade vi. Sällan har jag sett en så nöjd ryttmästare. Och hade det inte varit för en som senare blev landslagsman , Sven-Åke Löfgren (bilden) hade han nog lagt bort titlarna med ”sina hoppare”.

 

,

Så var det en sommar i  början på femtiotalet. Jag bodde som alltid under lovet i Skanör hos mina morföräldrar. Min morfar lagade trasiga fotogenkök. En solig eftermiddag stod en klart igenkännbar man i huset med sitt sjuka spritkök. Jag hajade till. Flög upp i givakt. Det var ju han. Ryttmästare John Ask…….Och jag undrade länge i livet hur min morfar vågade sitta kvar…Och till och med säga Du till honom !!!

Jag gick fyra år på Johannes Samreal . Gick om trean för att jag ville ha en gedigen utbildning…eller…? Tog aldrig realen. För efter de åren väntade ett helt annat liv…..


2 kommentarer

Lars Lerin ( Och hans lärlingar.)

Inte så ofta numera som TV-program engagerar. Fungerar mest som tidsfördriv i brist på annat. I brist på kreativitet. På vitalitet. MEN! ” Lars Lerin och hans lärlingar” får munnen att le. Ögonen att tåras. Hjärnan att förvånas. Hjärtat att värmas.

Lars Lerin. Ofta missbrukas orden ”geni” och ”världsstjärna”. I Lerins fall är dessa verba nästan en underdrift. Hans målningar är på gränsen till obegripligt skickliga. Blir inte Lerin historiskt nämnd i samma division som Zorn och Larsson så böjer jag mig för att konst begriper jag mig inte på.

Junior. Är hans älskade man. Här ser vi hur en kulturkrock blir till finaste harmoni. Den blyge, stillsamme mannen från Värmland tillsammans med den extroverte, i dubbel bemärkelse färgglade, ”tokige” Cariocan , förpassar alla fördomar dit där de hör hemma. I skamvrån.

Lärlingarna. Ungdomar som Lerin skall lära att skapa konst. Men inspirera till konst är mer relevanta ord när Lerin sitter ”bakom katedern”. Med varmaste hand. Med små inspirationspekpinnar förmedlar han det som konsten innerst inne handlar om till sina adepter. Glädje. Känslor. Upplevelse. 

Alumnerna är vad som benämns funktionshandikappade. Visst går det att upptäcka mer eller mindre. Samtliga är både olika och lika. Vilken glädje de utstrålar, vilken ärlighet, vilka djupa funderingar och ordval. Vilken kärleksfullhet. Kreativitet. Fantasi. Ja, intelligens. Allt gör så att diagnosen Funktionsnedsättning egentligen borde heta Funktionsuppsättning.

Och hur kan Timmy veta: Ingen icke musikant vet det. Få amatörmusiker vet det. Kanske inte ens alla yrkesmusiker vet det. Men Timmy vet vad tritonus är !!!

Programmet borde sändas till världens alla länder. Prisbelönas därtill. Ser fram emot del 3. Om ni inte sett det. Onsdagar TV 1 Kl 21.00. Titta . Gläds. Förvånas. 

 

 

 


2 kommentarer

Karl-Erik Lennholm (Den starkaste personlighet jag träffat)

Har man hunnit bli 79 år. Haft ett spännande liv där jag mött många personligheter varav några blivit mina vänner. Fått spela med berömda solister, artister, och otalet härliga musikanter. Träffat fotbollsspelare som satt avtryck i den svenska fotbollshistorien. Samt andra som av olika anledningar korsat  min väg på livsvandringen. Hur kan jag då i backspegeln klart framhålla en enda person som fascinerat mig mer än någon annan? Karl-Erik Lennholm.

Född i Stockholm 1913. Anställd som musikelev på Svea Livgarde den 18 juni 1928 av musikdirektör Per Grundström. Grundström, som Karl-Erik högaktade i hela sitt liv och under sentimentala ögonblick med tårfyllda ögon aldrig kunde berömma nog. 

Lennholms instrument blev tenorbasun, trombon och baryton. Vann inträde på Konservatoriet 1930. Studerade där i sex år och blev senare även lärare på högskolan.

I det civila musiklivet i huvudstaden blev han legendarisk. Spelade med berömda kapellmästare som, Håkan von Eichwald, Lulle Elboj, Charles Redland med flera. Orkestrar, i vilka flertalet namnkunniga musiker var hans medspelare.

Det var på Svea Livgardes musikkår han hade sin huvudgärning. Trogen kåren fram till sin pension. En lysande ”feelingmusikant” på sin baryton. På inspelningar hörs hans kraftfulla spel tillsammans med andra fullblodsmusiker som Karl-Anton Wåhlander och Robert Ericsson (Svärfar till Karl-Erik). Det var naturligt att denne ståtlige person blev utnämnd till kårens regementstrumslagare år 1953. En befattning han innehade under tio år. Det har i gebitet säkert funnits många med större stavbriljans, men ingen med mer pondus.

Men det var mina personliga intryck av Karl-Erik Lennholm som jag bär med mig genom livet.

Mötte honom för första gången den  14 januari 1955. Jag 15 år,1,50 lång vägande 40 kilo, nyintagen musikelev. Han 42 år,1.95 och atletisk. Musikfanjunkare och regementstrumslagare. Efter presentation döptes jag till Kalle Kyckling. Och jag skulle aldrig komma på tanken att protestera.

Tiden gick. Lärde mig mer och mer att uppskatta honom. Hans sätt att försvara oss unga mot dumheter från överordnade.  Ja, att alltid ta parti för den svage. Orädd för överheten. Hans genommusikaliska prestationer där inte minst hans tolkning av Griegs ”Landkjending” inte stod de stora operasångarna efter.

Än idag då gamla militärmusiker träffas står Lennholm överst på samtalsmenyn. Som när han skrämde slag på unga fänrikar och löjtnanter som vågade sig på  att inspektera musikkåren. Som när han med ett knytnävslag spräckte en dörr i Wolfsburg för att visa hotellägaren vad han hade att vänta sig om han inte slutade upp med att behandla de unga flickorna i personalen illa. Otaliga var hans kontroverser med chefen, Ille Gustafsson. De båda kunde kasta staven mellan varandra utskrikande icke tryckbara invektiv. Hur han i ilskan kunde stöta staven i marken så att den borrade sig ner flera decimeter. Eller när han i irritation över att behöva utföra figurativ marschmusik avbröt övningen med kommentaren; ” Svea Livgardes musikkår går rakt fram”. Och så blev det. 

Tyvärr hade starka drycker blivit en allt för trogen medföljare i hans liv. Många skålar hade delats med bland flera  anda Jussi Björling. Två likar på många sätt. Minns en radioinspelning i vilken Stig Rybrant var producent och annonserade från inspelningsrummet ! ” Kan du vibrera lite mindre i barytonen”! Karl -Erik rusade upp . Kastade instrumentet i golvet och lämnade studion. Märkligt ändå att Rybrant inte kände till Lennholms belägenhet. Han var något av en kändis i den tidens Stockholm. Överallt där man kom och avslöjade att man tillhörde Svea Livgardes musikkår hördes, ” Hälsa till Karl-Erik”! 

Så var det den där vaktparadshändelsen år 1961. Musikkåren skulle resa till Italien för firande av ett Garibaldi-jubileum. Svt ville göra reklam för det hela genom att filma en högvaktsmarsch till slottet. Lennholm i täten som vanligt. Allt mer vinglande. Åskådares rop på ” Ta bort karlen han är full”. Framme vid Slottsbacken tog det slut. Nisse Lang tog över staven. I DN dagen efter kunde det läsas. ” Regementstrumslagaren hade ryggskott”. 

Det diskuterades därefter om han skulle få följa med till Italien. Men som tur var fick han och gjorde ett intryck som ingen annan av någon närvarande kårs ledare på gatorna i Turin. Han ledde med sin oöverträffade auktoritet kåren. I en gatukorsning mötte vi en engelsk musikkår. Då vände sig Karl-Erik om och gav ”ordern”.” Kom an gubbar. Det jävla basset skall vi nog blåsa omkull”! Några som säkert också minns honom är några musiker från den franska närvarande kåren vilka skulle skoja och lägga beslag på Karl-Eriks modell-ä-uniform som hängde på hans balkong på första våningen. Och fick fly i panik med orden ” Hjälp!! Den store svensken är efter oss”!

Tillbaks i Stockholm efter resan till Italien var det dags för mig att resa till mina skånska rötter. Hade begärt och fått förflyttning till Kristianstad. Tog adjö av den person som döpt mig till Kalle Kyckling. Nu 30 centimeter längre. Och varande musikfurir.

Karl-Erik Lennholm med tårar i ögonen som den stora känslomänniska han var. Vi skulle aldrig mötas mer men i mitt inre finns han kvar i alla tider.

Ps. Karl-Erik Lennholm blev endast 61 år. Vissa drycker dödar även de starkaste mycket för tidigt.

Jag låter här bilderna tala visande denna legendar.

 


Lämna en kommentar

Personer ( Fredrik Nordström. Möte med en ”ovanlig” man en vanlig förmiddag i min vanliga affär.

Det var vid frysdisken där det växer fisk som det hände. Hade precis fiskat upp ett paket innehållande fyra laxfiléer när jag kände en hand på min axel. Där stod han iklädd cykelhjälm. Ja, och lite mer vilket anständigheten kräver även en varm sommardag. Hade sett honom någon gång tidigare i affären som heter COOP och lever sitt liv intill Sommarlust i Kristianstad.

” Japaner äter fisk två gånger om dagen, röker 50 cigaretter och mår hur bra som helst”. Var den allra första mening jag hörde honom säga. Det blev fler….många fler…och ännu fler. ” Kinesmaten som serveras i Sverige är inte alls i klass med den som bjuds i Kina. Jag vet, har bott många år i Shanghai och är gift med en kvinna därifrån. Fiskpaketet började att kyla mina känsliga händer. ” Min dotter är halvkines och kan därför laga god kinamat”. Fortsatte han uppmuntrad av att jag tydligen lyssnade. Och vad hade jag för val då han lagt sina händer på min kundvagn stående tätt intill mig. Jag var fast.

Nu började en konversation, eller rättare sagt en föreläsning. Fick veta att Rembrandt van Rijn fick 20 gulden för att måla beställningsverket ”Nattvakten”. Pengar som han köpte färg för. Att Beethoven inte fick den lägenhet han önskade en gång i tiden, trots att han var den störste sen Bach.  Att Bruckners musik var obegriplig vilket även kompositören själv tyckte. Ämnen skiftade oftare än en opportunist byter åsikt. Men jag började bli intresserad. Vem är han? Lade tillbaks laxen där den kom ifrån av rädsla för upptining. Där stod vi två skånska gubbar förmiddagen den 17 augusti år 2018 och pratade, intensivt.

Då måste jag fråga. Vad heter du? Fredrik Nordström var namnet. Hann berätta mitt namn. Då ! Visste han. Hade hört mig spela många gånger. Var rädd för kritik, men den uteblev. Fick veta att han tagit pianolektioner av en kollega till mig men varit för lat för att lära sig läsa musik. Men fått högsta betyg av musikläraren Inge Frennesen efter att ha skrivit en uppsats om Richard Wagner. Att värmen denna sommar fått honom att vilja sova i mejeriavdelningen. Att Jazzklubben i Shanghai bjöd på utsökta konserter. Inte Glenn Miller och sådant skräp, som han menade………Med nytt, icke upptinat laxpaket, fortsatte jag vidare…..tills vi möttes igen framme vid kassorna.

” Vet du viket vapen snapphanarna hade? Vet du hur drycken ” Kapten-löjnant” uppkom? Vet du att du liknar en person avbildad på en tavla som hänger på Nationalmuseum bara du hade odlat mustasch ? ( Blev lite smickrad över att finnas på Nationalmuseum och tillhöra konsthistorien och funderar på att anlägga mustasch.) Hur han fått biljett till Staatsoper in Wien till en balettföreställning till en kostnad av 2000 kronor, men sålde biljetten för 1500 och gick på krogen istället. För balett gillade han inte, även om Tjajkovskijs musik var till belåtenhet. 

Framme vid min  troget väntande cykel väntade även han. Fick veta att han ”bara” var 72 år mot mina 78. Det gjorde mig lite nerstämd. Tyckte nog att han framstod som en något äldre ”broder”. Sådan självbild har man ibland.

Det var vid avskedets stund det hände. Avslöjandet som får alla kristianstadsbor i mogen ålder att veta: Han är son till en legendar. Kalle Nordström alias ” Polyfoto”. Den volym-generösaste person jag och många andra någonsin sett. 

Nu hoppas jag att få träffa Fredrik fler gånger. Han är onekligen en färgstark profil, och kunnig person. Hoppet är gott, han bor i ”Kinesiska muren”, (bilden) så passande eftersom hans älskade är kinesiska.

Ps. Detta var bara ett LITET utdrag av ett LÅNGT möte en spännande dag i vardagen. Cyklade hem och konstaterade att: den som tror att endast damer kan prata intensivt har aldrig mött Fredrik Nordström.