JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


4 kommentarer

Den 3 mars 2020 . Eller. Bloggen vaknar upp ur vinteridet. Eller. Operation av melanom.

Väckarklockan ringer tidigt den här morgonen. 05.30. En tid ingen pensionär skulle behöva störas under sin skönhetssömn. Och ändå har jag legat vaken sen det sedvanliga toabesöket i nattens så kallade vargtimme. Varför?

Min ett år gamla maligna melanom hade vägrat att helt lämna mig. Trodde nog att så var fallet efter sex behandlingar med immunterapi i Lund när jag kallades till utraljudstest i december. Fick hem ett besked att någon lymfkörtel är lite förstorad. Vi gör om det hela och ser om det kvarstår. I så fall blir det vävnadsprov. Vilket det blev. Telefonsamtal från läkare som förklarade att: Misstänkt melanom är diagnosen. CT- röntgen. Diffusa besked. Vi gör ytterligare ett vävnadsprov. Nålar stacks i mig. Tid hos läkare med beskedet. Det är melanom. Vi opererar den tredje mars. Cirka tre månaders ovisshet med hopp i sällskap med dystrare tankar hade fått sitt svar……Därför ringer klockan denna ”bagare-uppstigningstid”. Vintern har varit lika mörk i sinnet som en vinter är i Skåne. 

05.30. Natt ute. Tidningen kommen i brevlådan. Fyra Alvedon och ett glas vatten till frukost. Oroskänsla.

06.30. Taxi till sjukhuset. Pratsam chaufför. Mindre pratsam passagerare. En svag gryning i öster som ger hopp om ljusare tider. Receptionen på CSK ännu sovande. Ser en automat som erbjuder självinloggning…skall jag försöka?…..Har ju ändå klarat Skånetrafikens tortyrautomater…så…..gör ett försök… gör ett till…och!!….Jag är inbjuden. Välkommen Carlo läser jag på skärmen. Blir 300 kronor fattigare…..men gläds över att sjukvården är skattefinansierad.. Vilket hade annars priset varit ?

07.00. Hej! Jag heter Carlo Nilsson. Säger jag till damen bakom disken på dagoperationsavdelningen. Carl Nilsson, svarar hon. Och jag tänker hur många gånger har detta hänt. Varför lade mina föräldrar till det där ”o.et” ? Vill ju heta Calle.

07.15. Jag heter Amanda ,säger en ung sjuksköterska som skall bli min värdinna. Visar min sängplats. Lägger fram kläder. Tar på mig en heltäckande vit skjorta samt ett par långa vita strumpor som ger mig en framtoning likt en demimond  i Hamburg eller Amsterdam….Nåja om utseendet i övrigt varit identiskt.

07. 30. Karolin kommer leende till min bädd. Vi har pratat i telefon men aldrig setts, säger hon. Hon, som snart skall befria mig från den ovälkomna gästen. Hon, som är överläkare och kirurg. Som nu ritar på mig och förklarar. Jag nickar och låtsas förstå. Överlämnar mig tryggt åt henne. Vad skulle jag annars göra?

07. 45. Tre grönklädda kör mig till operationsalen. Det görs det görs och det görs och det…..och…. Masken med syrgas framkallar svagt min gamla tack o lov sovande panikångest. ( För 20 år sen hade jag inte klarat det) Sen…….Sen….?

09. 45. ” Operationen är över. Allt har gått bra”! Hör jag som i en dimma. Jag tänker. Hur kan de veta på Facebook att jag är opererad ? . För så upplever jag det. Jag är på Facebook …innan jag fattar…..

09,45 – 12.45. Tre timmar av ompyssling och eftervård. Te och smörgås. Värktabletter och korsordslösning. ”Tvångskissning” och scanning av urinblåsan…..blir godkänd……..Orolig för att jag inte kan sköta dränaget, opraktisk som jag är. Amanda instruerar. Har nog aldrig haft en dummare elev……men det skall gå. Byter om från kurtisankläder till mina egna mera prosaiska.  Tackar för mycket god omvårdnad och lämnar lokalen på egna ben förhoppningsvis befriad från……….ja så klart.

13,15. Taxi hem. Chauffören, vilken äger en ansenlig rondör, har någon kommersiell radiostation stark ljudande musik, typisk för den sortens stationer, vilket gör resan starkt obehaglig. Lite dåligt omdöme kan jag tycka. 

13.30 . Rosor och choklad i hemmet som ”hjältepresent” från hustrun………..Lättnad. Ingen smärta. Mycket framtidstro.

Den femte mars. Sitter här. och skriver. Har tömt dränaget två gånger. Hur lätt som helst. Har inte ont men ett rejält operations-ärr. I kväll lite whisky. I morgon lätt övning på klarinetten i pp….I framtiden . Vår, värme, blomning, grönska, konserter. Livsnjutning. Har aldrig fysiskt lidit av sjukdomen…så nu vill jag slippa det psykiskt också. Har fått över hundra uppmuntringar på FB. Tack alla vänner.  I trädgården börja forsythian bli allt gulare. 


2 kommentarer

Sjukdomar. (Den tråkigaste bloggkategorin) Malignt melanom.

I närheten av min högra bröstvårta har det i många år funnits en stor leverfläck. När kom den till? 20 år sen? 25 ? 30 ? Hur gick det till? Märkte jag det då? Men inte bekymrade den mig det minsta tills……

En natt i sängen. En natt när vintern ville bli vår. Vaknade av att……det kliade…kände att det var vått. Besökte badrummets avslöjande spegel och såg……

Leverfläcken blödde. Visade upp något som inte såg bra ut ens för en med föga aning om vad hudcancer innebär. Nu började det som är möjligt i vår internet-tid. ” Googling” och åter googling…och åter.

Lärde mig symtom som Basaliom, Dermatofibrom. Två symtom som blev trösterika ord. Även om det mest förhoppningsfulla var att jag helt enkelt i sömnen rivit hål på leverfläcken, vilket nu skulle läkas. Dock var spöket Malignt melanom en trogen ovälkommen hotfull gäst i mitt inre. Turerna till spegeln tätare än hos en skönhetsfixerad tonåring.

Kommer man bara i tid så botas de flesta med diagnosen. Lästes. Men vad är i tid ? En vecka? En månad? Min tid gick och ingen naturlig läkning syntes. Så en dag cyklade jag till min vårdcentral. Kanske den viktigaste cykelfärd jag gjort. Nu gick allt snabbt. Väl hemkommen telefon från CSK. Tid på hudmottagningen inom någon dag.

Det är dermatofibrom,  eller basaliom, eller ? (Allt ser för en lekman väldigt lika ut)…..nej…jo….var tankarna i väntrummet. Tog mig hemåt med orden ”Starkt misstänkt malignt melanom” i huvudet, men det måste opereras för att fastställas. Telesignal en kvart efter jag kommit hem. ” Vi har en operations- tid i morgon” Hann tänka, nej inte redan, innan förnuftet segrade.

En enkel ,nästan trevlig operation. Roligt samtal med operatör Tor Svensjö och syster Sarah Lanner under utskärelsens gång.

Återbesök.

Nu skall de få se att det inte var melanom utan, dermatofibrom eller basaliom. Men…ett melanom två  och en halv millimeter tjockt. Nu var det oåterkalleligt. Allt annat hopp borta. Nu gällde en större operation under narkos. Säkerhetsborttagning runt melanomet och angränsande lymfar.

Återbesök två. 

En bortopererad lymfa visade på 0,07 millimeter cancer . (Hur fasen går det att se?) Därför skall jag genomgå en skiktröntgen för att få bekräftat att inga andra körtlar är angripna. 

Så, endast 0,07 borttagna millimeter hindrar mig från att vara helt frisk. Precis så frisk som jag känner mig rent fysiskt. Men en orosperiod har satt sina spår. Nu väntar åter en skön sommar.

Tacket och beundran för den vård jag fått kan inte uttryckas i ord. Så vackert är inte språket. Och tack för att svensk sjukvård är skattefinansierad. Om inte……..vem vill köpa en bra klarinett?….Ah nej, det skall dröja.

Ps. Forskade i bilder där jag i flydda tider blottat min vältränade överkropp för allmänheten. Allt för att försöka se när den förbaskade leverfläcken blev min……Här är några. Utan leverfläck. Så när hände det? Och varför solade jag ? I unga sorglösa år då odödligheten är naturlig. Eller borde vara för alla.

 

 


Lämna en kommentar

Herpes Zoster. (Bältros) Med ”ogräsförgreningar”.)

” Det är en ros utsprungen” Är min favorit julmelodi.  Dock är jag tveksam nu. För den rosen jag drabbats av vill jag skall vissna så fort som möjligt.

Som de flesta sjukdomar är de första symptomen vaga och svåridentifierade. Hos mig var det lite halsont på vänster sida. Skall jag bli förkyld eller inte? Var den naturliga tanken. Sen ömhet i hårbotten….jaha…förkylningar har olika förlopp…Men det halsonda försvann och det började visa sig utslag på vänster kind. Allmän hängighet därtill. ”Googlade” som vi gör på gott och ont i vår tid. Och visst bältros var en tänkbar sjukdom bland ett stort antal andra. Tog beslutet som jag sällan gör. Att uppsöka läkare.

Inträdde på Citykliniken i Kristianstad för tre veckor sedan och fick diagnosen bältros. Försedd med medicin som troligtvis var för sent insatt. 

Förlopp sedan dess.

Synliga utslag har minskat radikalt. Men nervsmärtor från huvud, öron, hals har varit och är smärtsamma, om än lite upp och ner-avtagande. Känsla likt tandvärk kring munnen. Viss hörselnedsättning och ljud i mitt bästa öra är inte precis det jag önskar mest. Nätter med störd sömn har blivit min sängkamrat. Dock ingen klåda som är förväntat. Återkommande läsning på nätet har fått mig att förstå att hög ålder bidrager till lång läketid….så håll ut gubbjävel.

Men ! Så i lördags. Spela har jag kunnat hela tiden. Genomförde en lååååååång konsert i onsdags. Vilade från klarinetten i två dagar. Packade upp den i lördags och då…….Kunde knappt få fram en ton. Den vänstra mungipan slöt inte tätt. Och så är det än i dag. Uppsökte därför samma läkare igen som bara kunde konstatera, finns ingen medicin…bara att vänta och hoppas på snabb läkning.

Och snabb måste den bli. Har troligtvis några efterlängtade konserter framför mig med Mozarts ”Gran Partita” som kronan i juvelen. 

Två sånger jag absolut inte vill höra nu är. 

” Min älskling du är som en ros” ” Där rosor aldrig dör”- 

 

 

 


Lämna en kommentar

Sjukdomar (Hörselnedsättning)

Va? Hursa? Förlåt? En gång till? Jag hörde inte riktig? untitled

Hur många gånger om dagen uttalar jag dessa välformulerade meningar? Ja, det beror på vem jag umgås med. Var jag befinner mig. Vilken dagsform jag är i.

Värst är det i stora sällskap. Röster överallt. Man förväntas vara social och deltaga i samtal. Hur många ”va” vågar jag säga innan jag svarar på något jag inte riktigt hört? Innan tröttheten angriper. Sen har vi mumlarna. De som aldrig hört talas om artikulering. Som ökar tonstyrkan (inte tonhöjden) då ”vaet” kommer, men ändå vägrar använda konsonanter. I televisionen härskar ovanan att lägga in bakgrundsmusik när någon talar. Obegripligt varför. Hade reagerat mot detta ofog även med öron som en hund. Det är oartigt mot såväl talare som kompositör. Som om det inte skulle vara intressant nog vad som sägs.untitled

Hur hörselnedsatt är jag? Och varför?

I unga år i militärmusiken hade vi trumövning. Stod flera stycken i timmar i ett litet rum och slog/spelade trumma. Sejarna på och något hörselskydd hade ingen hört talas om. Även ljud från instrument i fortissimo-styrka har dagligen varit i min närhet. Fick dessutom reda på att klarinetten är det mest hörseldödande av alla. Ljusa toner kombinerat med munstycket inne i munnen.images

Sen den där monsieur Meniere som kommit på oönskat besök och berövat det högra örat många hörselceller(heter det så?) Lägg till detta åldern, samt det genetiska arvet från moderns sida.images

Nu bedömer jag (Utan vetenskaplig koll) Att mitt vänstra öra hör med en kapacitet av 75% och det högra med 25 %. Alltså hör jag hundraprocentigt. Om jag varit en ettöring.

Vad finns att göra? Hörapparat? Vet så många som har men med olika resultat. Känner musiker som har men går inte att använda när man spelar.

Finns det någon hjälp?

Va sa du? Att man inte dör av det. Tack för det. Så trösterikt.

Ps. Bäst hör jag när jag är ensam. Hör alldeles utmärkt vad jag tänker (tyvärr kanske) Men få vill väl vara ensamma alltid?14199520_1442297092466655_1871050307296486989_n

 

 

 


Lämna en kommentar

Panikångest.

Av alla mina bloggkategorier så är rubriken ”sjukdomar” den jag hoppas skriva minst om. Men, eftersom en blogg skall vara ärlig och ganska personligt utlämnande, så presenterar jag här en av de sjukdomar jag drabbats av, men troligen har bemästrat .

Panikångest som gränsar till depression.untitled

Som de flesta sjukdomar är det svårt att säga när de första symptomen infann sig. Det var under ett tandläkarbesök någon gång åttiotalet som jag kände jag obehag över den låsta situationen. Att andningsvägarna var begränsade. Det var en tillfällighet, var jag säker på. Senare under ett kariesborttagande fick min tandläkare avbryta för att jag hyperventilerade. Eventuell smärta upplevdes som en skitsak jämfört med den klaustrofobiska situationen att, i liggande försvarslös ställning, i munnen vara belamrad med allt som en tandläkare kan belasta en utsatt munhåla för. Förstod att jag drabbats av något som kunde bli ett stort handikapp för mig i livet.images

Tiden gick och symptomen tilltog. Fick lämna tunnelbanetåg långt innan det tänkta resmålet. Upplevde en färd i Katarinahissen untitledsom vore det min sista stund. Fick inte luft. Ställde in tandläkarbesök. Var tvungen att avbryta en yrseltest (p.g.a Meniere-sjukdom) på lasarettet. Båtresor sovande i hytt var en omöjlighet. Började dessutom inbilla mig att jag led av ett allvarligt hjärtfel. Tillbringade varje rast med att slå i skolornas lexikon i ämnet ”Hjärtats sjukdomar”. Och visst; alla symptomen stämde, men ändå inte. Det gick bra att springa. Blev allt mer förvirrad och inte vågade jag söka upp en läkare. Då hade jag säkert fått dödsdomen. Mitt hälsotillstånd blev allt sämre. Depressionen knackade med hårda knytnävar på min dörr. Gick ner i vikt dramatiskt. Något måste göras. Tog mod till mig och konsulterade en psykiatriker.tjhyyczgiguorcam3odm Valde en kvinnlig sådan eftersom jag alltid haft lättast för att prata med kvinnor om allvarliga saker. Och, trodde dessutom att hon skulle tycka synd om mig. ”Dalta” med mig. Vara ”snällare” än en man. Nu ”lille” Carlo sitter du hos mig. Vi dricker lite vin, har det mysigt, så skall vi säkert klara det här tillsammans. Så fel jag hade. Och så bra att jag hade fel.

Hon skickade mig till sjukhuset för att ta prover. Men EKG klarar jag aldrig. Kan inte ligga utlämnad stilla så länge. Kommer att i panik rusa upp med alla slangar, sa jag. Hon spände ögonen i mig och jag förstod, här finns ingen nåd, jag måste.

Klarade provtagningen. Fick veta att alla värden var bra. Nu skulle medicin rätta till de psykosomatiska problemen. Blev tillskriven det antidepressiva medlet. Anafraniluntitled. En tuff första period väntar dig innan det positiva infinner sig, men det klarar du, sa min läkare. Och tufft var det. Ville bara sova. Hade jag fem minuters väntan på en elev la jag huvudet mot bordet och somnade.

Så en dag några veckor efter medicineringens början hände det. Var på väg från musikskolan till ett café. Och, plötsligt! Vad  är detta? Varför börjar jag gnola? Men, jag är ju glad !

Så gick tiden igen som den alltid gör.  Slutade med medicinen. Hade god kontroll över det mesta i livet. Men fick återfall. Medicin igen. ………………..och tiden gick igen………….och igen……och….. anade jag inte en svag men ändå ljusning?

Märkte ändå att symptomen avtog utan hjälp av de piller som de okunniga kallar för ”lyckopiller”. Upplevde till min förvåning, och glädje, under en U-bahn-resa i Berlin att jag klarade att stå inträngd i ett överbelastat tåg. Jag var långsamt på väg tillbaka på banan. En jobbig tioårsperiod lämnade mig sakta men säkert.

Idag har jag utan problem klarat av något så stillaliggande-krävande som två starroperationer. Åker tunnelbanetåg utan något obehag. Ja, till och med tandläkaren får stoppa in vad fasen som helst i min mun. (nästan) Visst är det trösterikt att något kan bli bättre. Bara så där av sig själv. Helt utan mediciner. För panikångest- tiden vill jag aldrig ha tillbaka.

 

 

 

 


2 kommentarer

Dagboken 29/10-12/11 Operation-Rehab.

Steg ur bilen utanför Hässleholms lasarett i en tilltagande gryning. Mötte på parkeringsplatsen en reslig man som sa: ” Då ses vi snart”. ”Skall vi byta roller idag”? Svarade jag. Klockan var 07.15. Dagen den tjugonionde i oktober. Den välväxte mannen var ortopedkirurgen Marcus Waldén. Det var dagen då min andra höft skulle bytas ut för att ge mig ett bättre, vitalare liv.

Bland andra i ”snickeriverkstadens” väntrum fanns en finsk dam sen länge boende i Mölle. untitled(En gång i tiden syndens näste)Hon hette ”Pippi”, men påstod märkligt nog att hon varit befriad från lustigheter gällande sitt namn.untitled

Klockan 14.00 hörde jag i en dimma. Vakna! Operationen är över”! Tyckte jag befann mig i en dröm där jag kommunicerade på Facebook, men utan att kunna svara. Slog upp ögonen, såg en sjuksköterska,images (drömde jag fortfarande?) och förstod så småningom att; Nu är det första timmen i mitt nya liv.

En dag. En afton. En natt på sjuksalen. Prover, kontroller och antibiotika. Gångträning i gåstol. Med kryckor. En förmiddag dagen efter med motsvarande rutiner. I sängen bredvid låg Hans. Han var uppväxt nästan granne med Bosse Larsson i Malmö. ( på bilden med priser)Samtalsämnet var givet. Nu bor Hans i Höör.untitled

Klockan 14,30 kom två söta damer och hämtade hem mig till Kristianstad.

Fredagen den första i månaden september bevisade att jag inte är, som jag trodde, Stålmannen, utan snarare en idiot. Trodde mig kunna gå en kort sträcka utan kryckor. Ramlade på ett hårt klinkergolv. Slog upp ett rejält blåmärke på den opererade sidan.imagesR6GQ5ZY9 Men vad värre var, en oro för att något hänt med min nya höft.

Rehabliteringen har sen gått lite upp och ner. Berg och dalar. Vin och vatten Den fysiska delen med gymnastik och gång har fungerat strålande. Men att sitta har varit en tortyr för min vänstra välformade, kurviga skinka. Nätterna har bjudit på smärtupplevelser som hållit sömnen på avstånd i perioder. När jag fick den första höften sågad minns jag inte att problemen var i den storleksordingen. Korsord, böcker, musiklyssning och TV-zappande har varit mina följeslagare. Vänner har hört av sig. Klarinetten ligger i musikrummet, samlar damm och är ledsen. Vi längtar efter varandra.images9LDN1WQ4

 I morse den 12 november hände det. Ett stort steg framåt. Därför kan jag sitta här nu och skriva och bara känna tillstymmelse till ömhet i min vänstra bakdel. Dagens gångpass genomfördes i ett tempo jag inte presterat på långa tider.

Den sista morfintabletten är konsumerad. Tre veckors avhållsamhet från alkohol är snart ett historiskt minne blott. Inte ens en folköl har passerat mina läppar under lång tid innan operationen och veckorna efteråt. Vattentornet i Kristianstad sinar efter min konsumtion av denna dryck. I morgon väntar belöningen. Ölen med angenäm styrka och smak befinner sig på kylning.untitled

Och visst var det tur att mästerkirurgen Marcus Waldén inte ville byta roller med mig. Och visst är han en person som spelat en betydande roll i mitt liv.

 


4 kommentarer

Dagboken. 22 0ch 29 oktober. Andra operationen av höftled.

untitledNär detta skrives är det onsdagen den 22 oktober. När detta skrives har jag fortfarande en höftled nästan helt utan brosk och ständigt värkande. När nästa onsdag inträffar skall detta åtgärdas. Mina tankar, denna dag, finns hos kommande onsdag. Lite med oro, men betydligt mer med förhoppning. Så här kommer mitt schema att se ut den 29 0ktober. Med erfarenhet från första operationen. Mycket preliminärt.

KL. 5.00.

Uppstigning. Dusch med impregnerade svampar. Markering med penna av vilken höft som skall opereras. Ett glas vatten till frukost.untitled

KL 6.30

Färd till ”Sågverkstaden” i Hässleholm med suverän chaufför, min hustrus syster Cecilia. I bilen kryckor och andra föreskrivna hjälpmedel.untitled

KL. 7.30

Inskrivning. Blir i ett litet väntrum erbjuden kaffe eller te. Tror nog jag väljer te.

KL. 8.00

Kommer in till en sjuksköterska (bilden, nåja) för samtal .images66RUZHP4

Kl. 8.30

Får byta om till sjukhusets kläder.

KL. 8.45

Angör ett större väntrum. Där finns TV. Pratar med ”olycksbröder och olyckssystrar”. (nu finns ordet ”hen”. Varför finns inte ett  gemensam- ord för bröder och systrar? Till exempel. Bröystrar)

Får önska från en matsedel vad jag skall äta till middag.  Blir tveksam inför valet mellan Pekinganka eller hummer. Väljer därför Korv Stroganoff. Väntar….  Väntar…….Väntar.

KL 9.30

Två operationsklädda sjuksköterskor för in mig i ett förberedelsrum. Blodtryck, med mera kollas. Anestesiläkaren kommer in och bedövar mig från midjan och neråt. Nu är jag hjälplös.

Kl. 9.45.

Rullas in i operationssalen Läser texten: ”Ni som här inträden låten hoppet fara”. (Nej, det var inte sant.)

Blir vänd på sidan. Hör en sköterska säga; Nu sticker jag dig sen somnar du snart. ” Det gör jag inte alls. Jag är hur pigg som helst”! Svarar jag. Sen…………….

Kl. 11.00

Vaknar med ett ryck. Ser läkaren/kirurgen Marcus WaldénimagesRSL6AHZG. (bilden). Tackar honom, inte med det så moderna, evinnerliga,  ”High- five”, utan med en gammeldags handtryckning. Rullas in på ”Uppvakningen”.

Kl. 11.15

Ligger under kontroll på uppvakningen och väntar på att bedövningen skall släppa. När det hänt. Gående i gåstol med stöd av personal. Får smörgåsar. Skinka och ost.

KL. 12.00

Rullas in på salen.

Eftermiddagen.

Gående med sjukgymnast. Koll av urineringsförmåga. Vill inte få kateter som förra gången.imagesKUOMNPB9 Har haft betydligt angenämare upplevelser från den kroppsdelen. Jag tänker stråla. Prover igen och röntgen. Hoppas på att undersköterskan Marina blir min omhändertagare, som hon var förra gången. Hon spelar klarinett. Då känner man sig trygg.  Värktabletter. Värktabletter….Sen………..är det bara att invänta natten och sömnen.

Därefter börjar läkningen. Mitt nya liv. Väljer mellan en karriär som trestegshoppare, stavhoppare eller backhoppare. untitledMera seriöst. Fler resor till Malmö för att se MFF. Fler konsertbesök. Längre promenader. Resor. Trädgårdsarbete utan smärta.  Ta på strumpor och skor utan att stöna. Kunna böja sig ner efter tappade föremål. Stiga på cykeln utan att det tar en minut. Inte behöva tänka på vartenda steg.  Slippa att halta. Och göra…….allt jag försakat under alltför lång tid.

 

Men idag den 22 0kt0ber väntar något annat spännande. Club Atlético de Madrid-Malmö FF. Det kan jag också känna oro inför. Men än mer förväntan.images2CEFG9HP

 


Lämna en kommentar

Lunginflammation

Till flydda tider återgår Min tanke än så gärna”.

Ja de orden la Runeberg i Fänrik Ståls mun.

Och till flydda tider går mina tankar ofta, men inte alltid sökande efter det angenäma som hänt i mitt liv.

Det är, likt så många andra sjukdomar, svårt att säga när det började. Vilka var de första symptomen? Det jag vet är att det nu är precis ett år sen den ovälkomna gästen med våld trängde sig in i min kropp. Ett våld så kraftigt så att mina immunförsvarare fick kapitulera och hissa vit flagg.images

Minns att hustrun och jag reste till Kivik för att inför julen förse oss med Buhres sillinläggningar (den röe och Brantevikaren kan jag rekommendera) och lite annat gott. På vägen till bussen måste en ganska lång och brant backe bestigas. Visst hindrade artrosen mina steg från att hålla ”kenyanskt” tempo, men ändå. Varför andades jag så tungt? Varför tycktes backen torna upp sig som vore den Kebnekajse?

Dagarna gick med svårdefinierade symtom. Har jag något i kroppen eller inte? Var ständigt återkommande tankar. Satt mest och hängde i favoritfåtöljen och julen närmade sig oroväckande fort. Så mycket som måste göras.

Firade julafton med att lyssna på Åhus Blåsorkestersimages traditionella konsert på stadens Lilla Torg. Därefter god mat och tillhörande dryck hos söta svägerskan943532_502307709823854_762239225_n (Bilden) (” Svägerska”. Ett alldeles för fult ord på en vacker flicka). Fick frossa och var tvungen att ta till tidig hemgång. Nu var jag säker. Något hade angripit mig, men vad?

Mellandagarna överlevdes med mörker, feber, hosta och håglöshet. Värst var ändå när hustrun började tillaga den alltid så goda maten. Nej! Tänkte jag. Måste jag äta nu igen. Matdofterna kändes som en odör till min plats i fåtöljen där jag satt med en varm filt över mig. Tvingade i mig lite mat övervakad av livskamratens ledsna ögon. Tillbaks till fåtöljen och zappandet på TV:n. Konstaterade att det finns mer skräp än jag kunnat föreställa mig. Det mesta producerat i det stora landet i väster. Googlade på symptom. Utan att bli klokare. Hostade mig genom natten. Tog tempen en gång i halvtimmen. Den pendlade mellan 38 0ch 40. Åt Alvedon.

Något måste göras. Det här går inte över av sig själv.

Tog mod till mig och låste in läkarskräcken i garderoben. På Citykliniken konstaterade en doktor att mina besvär berodde på luftrören. Fick antibiotoka för första gången i mitt liv. Så blir du bra om några dagar, sa han, och jag gick ut i vinterdagen med glada förhoppningar.

Förhoppningar som snabbt grusades. Allt blev bara än värre. Svettades som en turk i en bastu. Sov några minuter i taget. Hustrun fick fly till gästrummets obekväma säng för att slippa höra min lungkonsert.

Återbesök hos läkaren på Citykliniken . Sänkan extremt hög. Ivägskickad till lungröntgen. Satt och väntade på resultatet när en sköterska kom fram och meddelade. ” Du skall till akuten”. Du skall till akuten. Dessa ord höll på att golva mig. Jag! till akuten!. Fick med mig ett kuvert. Öppnade och försökte tyda. Förstod att något var allvarligt. Misstänkt det och det. Föreslås en CT-röntgen.untitled (vad är det ?) Läste jag med illamåendet som sällskap i väntrummet.

Kom in ett undersökningsrum med massor av personal. EKG. Blodprov. Väntan på läkare. Ny undersökning. Tjatade mig till att få komma hem men med löfte om återbesök för än mer noggrann kroppsvisitering.

Hemma igen. Symptomen värre och värre. Kallelse till Sjukhuset för vidare tester. Prover, prover. Vissa av dem sådana att jag i friskt tillstånd skulle flytt till okänd ort för att slippa. Men människan är pragmatiker. Hon klarar det hon måste. Så även jag.

Hos lungdoktorn fick jag beskedet att det kan i värsta fall vara en tumör, men inget är säkert. Men! Jag lägger in dig. Jag som inte legat på sjukhus sen jag kom till världen för längesen. Jag som haft en skräck för att någonsin bliva inlagd på ett lasarett.

Försökte protestera lite uppgivet, men fick ge mig. Detta var en fredag. Kanske mitt livs mest dramatiska dag.

Något märkligt hände när jag fått på mig sjukhuskläderna. Fått information om att jag skull få antibiotika intravenöst tre gånger om dygnet, en av dessa vid tvåtiden på natten. Det spreds sig ett fridfullt lugn genom min kropp. Det här skall jag klara. Nu skall det sprutas in nyttigheter i min kropp.  Nu är jag där jag borde varit långt tidigare.

Vi var fyra på salen. Tre män  och en kvinna. Hon och jag tog oss på fredagsaftonen till ett rum som innehöll en TV som varit med sen TV-n blev allmän egendom i landet. Såg på ”På spåret”. Jag till och med skrattade åt ”Hoa-Hoas” slagfärdighet, medan min salsyster tyckte att han var väl vulgär.imagesCAWPJ3L9

Nu började en tid som innebar: CT-röntgen, vanlig röntgen, prover, tempkoll, syresättningskoll, sänkan, antibiotikadropp. Korsordslösning, bokläsning, ja till och med tittandet på ”Vinterstudion”. Min älskling på besök varenda dag. Telefonsamtal från de närmsta vännerna. För varje dag kände jag mig allt starkare. Joggade i korridoren (efter artrosförmåga) och gjorde armhävningar. Det hade aldrig synts där tidigare enligt en av läkarna. Vräkte i mig godis och frukt för att försöka återta förlorad vikt. Proverna gick åt rätt håll. Skuggorna på lungan minskade som vore de undanträngda av de första solstrålarna efter en mulen dag. Hostan avtog som en mojnande vind efter ett stormoväder. Sänkan och febern sjönk. Men nya patienter kom in i betydligt sämre skick än jag men fick lämna före mig. Varför? Undrade jag. Jag kände mig nästan övervårdad av den fantastiska personalen. Nu ville jag hem.

Efter tio dagar ansågs jag i dugligt stridbart skick så jag fick lämna sjukhuset. Med mig hade jag mycket kraftigt verkande antibiotikatabletter, samt en tid för röntgen.

Hemma igen. Blommor från FV-Bröder och grannar. Några första enkla arbeten i trädgården. Känslan av att täcka rosor med granris var som den högsta livsnjutning.

Första natten i egna sängen drabbades jag åter av en oförklarlig känsla. Jag saknade att bli väckt i nattens mörkaste timme för att få antibiotika. Jag saknade att inte bli omhändertagen. Är det så lätt att bli en institutionsmänniska? Jag till och med umgicks med tanken på att besöka mitt ”vårdrum” för att hälsa på.

Nu har det snart försvunnit ett år sedan det inträffade. Har genomgått tre röntgen (vem klagar på vården i Sverige) som visat ständigt avtagande ärrbildning. Fick besked för någon vecka sedan att jag nu anses frisk även om något skröfs finns kvar i lungan. Vaccinerade mig för säkerhets skull mot lunginflammation  för en vecka sedan. Så nu är jag beredd att mota fanskapet om det skulle dyka upp igen.

Tror och hoppas jag.


6 kommentarer

Katarakt

Redan vid fyllda 20 började jag bli ett ”ögonbarn”. Astigmatism plus massor med andra brytningsfel som motverkade varandra vilket ledde till svårigheter att få glasögon som gav tillräckligt mycket hjälp.

Detta var något som missgynnade mig i min yrkesutövning. Få yrken kräver så god syn som en musiker som läser noter behöver. Ofta spelningar i lokaler med allt för mörk belysning. Inte alltid kunna sitta på bästa möjliga avstånd från notstället. Men framförallt; att inte kunna läsa i sitt eget tempo likt bokläsning. Ofta innan konserter var min oro stor för att belysningen i konsertlokalen inte var tillfredställande. Under repetitioner var skräcken att få ut nya noter med många ”svarta” noter en källa till ängslan. Min prima vista- läsningsförmåga var på grund av halvbra syn klart nedsatt. Jag behövde ta hem materialet och läsa igenom i godan ro innan jag presenterade det hörbart för omgivningen. Att som i storband behöva resa sig upp i saxsektionen var något som dramatiskt ökade risken för felläsning och utfördes därför med böjd rygg. imagesCAKKKC7Q

Det jag allra minst behövde  som sällskap till mina brytningsfel var en ögonsjukdom.

Likt många sjukdomar är det svårt för en lekman att förstå när de första symptomen börja att visa sig.

Men jag märkte för många år sen att jag ogärna satt och läste i solsken. Jag som alltid varit en ljusjägare på grund av min usla mörkersyn. Tog med mig boken från den sköna soliga altanen in i huset. Tänkte inte så mycket på varför, det var väl något tillfälligt bara, som man ofta slår ifrån sig obehagligheter.

Tiden gick och min notläsningsförmåga och allmänsyn blev allt sämre. Korsförtecken och återställningstecken blev desamma, dock inte de hörbara feltonerna. Det blev allt jobbigare att spela, det som jag alltid tyckt om. En livskvalitet började långsamt att tas ifrån mig. Blev irriterad på felspelningar som berodde på dålig syn när det finns så många andra mera godtagbara anledningar att göra misstag.

När jag efter avslutad yrkesverksamhet uppsökte en optiker för att som så ofta prova ut nya glasögon, i min ständiga jakt efter att hitta en optiker som kunde hjälpa min syn bättre än någon av de tidigare, så fick jag beskedet att jag drabbats av grå starr. imagesVägrade acceptera det rädd för operationer som jag alltid varit. Slog det ifrån mig och kämpade på med de nya glasögonen till en kostnad av 9000 kronor, men som synhjälp värda kanske 900 kronor.

Läste om starroperationer på nätet. Träffade massor av människor som gjort det och som kom med uppmuntrande besked. Tiden närmade sig när det inte fanns någon återvändo, för blind ville jag inte bli. Tog mig i kragen och bad min optiker att skicka en remiss till ögonkliniken, men hoppades att det skulle dröja länge innan de hörde av sig. Hade ändå tagit ett stort hjältemodigt steg. Och lång tid tog det. Till och med så länge så att jag ringde dit och undrade om det inte snart var mi tur. Så dålig var min syn då. Jag var trött på att inte känna igen bekanta jag mötte på stan. Att låtsas inte se dem för att de skulle ge sig tillkänna först. Jag hade inte längre någon glädje av att se en fotbollsmatch. Ja se och se, närmare få gissa sig till vad som hände under matchen.Tittade hellre på ljustavlan än på planen. Att bli fråntagen glädjen av mina favoritsysselsättningar, spela klarinett och titta på fotboll, fick mig att ta beslutet. Nu skall jag genomgår en kataraktoperation.

Blev undersökt på ögonavdelningen  och placerad i kö.

Läste på nätet hur lång tid en starroperation tar. Där kunde jag läsa allt från 7 minuter till en halvtimme. Bestämde mig för att det kommer att ta 20 minuter och började öva. Låg på soffan med en tidning över huvudet blickstilla och räknade sekunder. Jag ville vara förberedd. Hade blivit lovad en lugnande tablett. Jag skulle kunna ligga stilla. Jag skulle inte drabbas av panik. Jag skulle klara det.

Så kom beskedet och dagen.

Kom in i ett väntrum tillsammans med den stödjande hustrun. Nervös med en obehaglig olustkänsla. Syster Elisabeth kom med de utlovade tabletterna. Och plötslig efter en stund började jag att skämta med min fru. Blev kallad till nästa väntrum ,det intill operationsalen. Gick dit med en glad vinkning till min omgivning. (Det finns bra mediciner.) Satt där och pratade med en nyss utkommen nyopererad dam som menade att det kan vara jobbigt att ligga stilla. Det berörde mig inte. (Det finns bra mediciner)

Operation.images

Märkte knappt vad som hände förrän jag låg där och blev täckt. Var totalt lugn och räknade sekunder. Hade väl hunnit fram till en 10 minuter när jag hörde kirurgen säga ”hämta Anna”, Förstod att det var stjärnkirurgen på ögonavdelningen Anna Larsson som skulle komma. Misstänkte också att det blivit någon svårighet, men var ändå totalt lugn. (Det finns bra mediciner.)

Efter ytterligare 5 minuter hörde jag på klingande finlandssvenska. ”Nu är det klart”. Jag hade fått en ny lins.

Kom hem. Kände mig som en hjälte. På kvällen när jag tittade ut på gatan syntes lyktorna som vore det Las Vegas. Ljusfenomen runt varenda lyktstolpe. Upptäckte innan jag gick i sängen att mitt opererade öga såg färger klarare än det starrsjuka gjorde. Men någon annan synförbättring hade inte inträffat.

Morgonen efter.

Vaknade. Öppnade ytterdörren och såg ut. Såg tvärsöver gatan att grannen Ingvar var ute vid sin bil. En omöjlighet dagen förut. Kunde då knappt se till hans hus. Ett nytt liv hade öppnat sig. En lyckokänsla genomströmmade min kropp. Det blev roligt att spela igen. Fram med klarinetten  och svarta noter. Hade inte sett så bra, sen jag vet inte, och ändå återstod ett sjukt öga.

Operation 2.

Ögonläkaren hade sagt att det var något med första operationen som varit lite komplicerat och att jag förmodligen skulle drabbas av efterstarr. (vilket inte hänt ännu).

Den andra operationen gick strålande snabbt. Fick till och med beröm av Katriina (ögonkirurgen) att få legat så stilla som jag. Behövde inte ens komma på efterkontroll.

Promenaden dagen efter i mitt närområde under en strålande septembersol var nog mitt livs lyckligaste vandring. Njöt av varenda meter. Njöt av alla synintryck. Kände mig som en yngling igen.

Fick en lite biverkning bestående av att jag ser ringar runt lyktor. Min optiker förklarade detta med att mina pupiller är så stora så att de inopererade linserna inte täcker hela pupillen, så det problemet är inte längre ett problem för mig. Konstaterar bara då och då att det är som det är.

Och idag är min syn bättre än när jag var tonåring!!!!

En allvarligare biverkan är dock dessa förbaskade speglar som inte längre återspeglar den verklighet som gällde på den skönhetslyckliga tid när jag hade gråstarr. Som förvränger det faktiska utseendetillståndet. Så samtliga speglar i min närhet bör antingen bytas ut eller undvikas.untitled


Lämna en kommentar

Höftledsartros

Jag kan inte precis säga när det första tecknet kom. Men med facit i hand så måste det varit när jag märkte att jag fick sätta högra benet i en lite märklig vinkel för att kunna knyta skon. Det är många år sen nu och inte kunde jag misstänka vad som var på gång. Och inte var det något problem att leva med den lilla gymnastiska övningen.untitled

Tiden gick. Ryggbesvär hade jag haft i många år med upprepade ryggskott, så många skröplighetstendenser skyllde jag på ryggen.

Någon gång när jag tränade löpning högg det till i höger insida på låret. Det slog jag också ifrån mig som varande tillfälligheter.

Nästa fas var att det tog lite tid innan löpningen flöt på utan att känna smärta. Ja, det är så klart åldern, konstaterade jag. Fortsätt och spring bara.

”Haltar du Carlo”? Påpekade eller frågade en grannfru vid ett tillfälle. Ja, lite innan jag blir uppvärmd, svarade jag, fortfarande utan oro för vad som skulle komma. Det var bara att fortsätta att springa. Tar på lite liniment nästa träningspass så är det borta. Ont skall med ont förgås, var något som man fått höra i alla tider.

Så för tre år sen befann jag mig i Stockholm några dagar. Ville se så mycket som möjligt av vår vackra huvudstad och gick mycket långa promenader på asfalten. Var fortfarande i en tid i livet då jag inte fruktade avstånd till fots. Men något hände  efter den vistelsen. Jag blev snabbt sämre. Det värkte i rygg och ben. Det är väl min dåliga rygg som behöver lite vila, var min tanke väl hemma igen.

Men det ville inte bli bättre. Började att ta vänster ben före hela tiden när jag gick uppför trappor. Men snart började även vänsterbenet att visa motsvarande symptom. ”Googlade” så klart. Symptomen stämde på ischias. Letade efter träningsprogram mot den krämpan. Eller kan det vara diskbråck? Utsidan på höfterna hade jag inte ont i. Fortsatte envist med löpträning trots plågor tills en dag jag sa till hustrun att nu lägger jag av med att springa. Inhandlade gångstavar under vånda. Det är ju bara åldringar som går med stavar. Inte en tidigare medeldistanslöpare som fortfarande var i god kondition. Tog på solglasögon och nerdragen keps och gav mig ut i stavgångarnas rike. Tyckte att alla tittade på mig och tasslade bakom min rygg. Titta på den gamle gubben så dåligt han går, var det inte han som sprang så fort för lite sen. Nu var jag där, bland de som lagt löparskorna på hyllan.

Började att äta smärtstillande då jag måste prestera, ge mig av från hemmet. Sökte upp kiropraktor.imagesCAA8VY4Y Först en som till slut kom fram till att mina besvär kom från höfterna. Sen ännu en som ”misshandlade” mig för dyra pengar utan resultat. Lade även stora pengar på att äta nypontabletter, glukosamin och ingefära. Uppsökte sjukgymnast. Tränade efter hennes råd samt efter det kiropraktorn visat mig. Men inte blev något bättre för det. OK. Möjligen hade jag varit ännu sämre om jag inte tränat och försökt att hålla igång efter förmåga.

Blev röntgad och fick diagnosen dubbel höftledsartros och helt utan brosk på högra sidan.

Läste artiklar i tidningar och nätet som gav uppmuntrande besked ”Träna bort din artros”. Läste också att artros främst drabbar överviktiga, otränade och kvinnor, men hade svårt att inse att jag levde upp till de kriterierna. Träffade massor av människor som gjort höftledsoperation och blivit bra. Till och med mycket yngre personer än jag. Hörde ständigt tjat om att du måste göra det Carlo. Har du fått tid ännu? Bytte från herrcykel till damcykel, men även den är svår att komma upp på nu. Drar mig för att resa, ja till och med att ta mig till stan för ärenden. Första stegen efter det jag suttit länge är som att gå med knivar i benen. Tänk hela tiden på hur du tar dig fram. Se till att inte stöta emot någon. Strumpornas av och påtagning tar sin lilla tid och utföres tillsammans med ljudeffekter. Att tappa saker på golvet utlöser irritation med medföljande mödosam gymnastik.  Att vända sig i sängen under natten är ett företag och smärtsamt. Smärtan strålar från rygg och ibland ner till smalbenen. Voltaren är min bästa vän. Så kan det inte fortgå. Så nu har jag  bestämt mig.

Jag har beställt tid hos en ortoped. Så även om jag inte kommer att kunna springa mer ( får väl surt ge upp tankarna på en OS-medalj på 1500 meter) så hoppas jag på ett framtida liv utan smärtor och med normal gångförmåga utan hälta.