JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Österlen i månaden mars år 2015.

Jag var bjuden på lunch den sjuttonde dagen i mars år 2015. Målet var Brösarps Gästis.untitled Ett skånskt gästgifveri med anor från 1684. Krogen var varm, fullsatt, skön och genuint skånsk. Dofterna aptitretande. Sällskapet närstående: Hustru, svägerska (dagens värdinna) och hennes son.

Servitören en trevlig man med en dialekt som lät som fotbollens språk. Alltså en påg från Malmö. På min ständigt, för mitt sällskap, uttjatade fråga om vilket fotbollslag han höll på fick jag ett svar som förvånade mig. ” Jag gillar BoIS, MFF och HIF”. Här hade jag för första gången mött en person som helgarderade sina sympatier för skånska fotbollstorheter. Kanske är han ett diplomatämne? Kanske ville han inte stöta sig med de gäster han förväntade sig dricks av ? En kvinnlig kollega till honom drog mina blickar till sig. Vacker? Nej, inte med våra skönhetsideal. Ung? Absolut inte. Men en kvinna med utstrålning som få betydligt yngre skönheter. Dock inte jämförbar med det damsällskap som var mitt denna lunch. Bäst att tillägga.

Maten smakade utsökt. Min dryck blev ett av mina favoritöl: Bishops Fingeruntitled.

Vid ratten en utmärkt chaufför1461187_716722731671059_1789193358_n. (bilden) En ung man som ofta har Österlen som sin arbetsplats, arbetande i skogar. Han tog oss med, efter maten, till vägar och små orter jag inte visste fanns. Slingriga grusvägar på vilka man i fantasin kunde höra vagnar dragna av hästar en gång i tiden. Lustiga ortnamn. Hur han hittade är för mig och övriga i bilen en gåta. En färd genom ett Österlen som ännu inte vaknat helt ur vintersömnen. Men som låg där i startgroparna inför påskens konstrunda. För sommarens turistinvasion, med allt vad idyllen kan locka med. Ett Österlen berett att ge människorna ännu en sommar stunder av livskvalitet.

Kiviks musteri.untitled Var öppet. Två burkar havtornsmarmelad inhandlades.

Efter ytterligare upptäckter så trodde jag mig förflyttat till Burma eller någonstans i fjärran östern. Ett tempel tornade upp sig. Stort, österländskt, men malplacerat, där det ligger i den skånska myllan. Yangtorp imagesN02I0FEKär det döpt till, detta i byn Jönstorp !

I detta Jönstorp hittade jag en annan märklighet uppvisande namnet Café Kagan.

En kombination av café och affär där allt, varor och inredning, var från en svunnen tid. Godis som framkallade matinéstunder på Malmös biografer. Allt var nostalgi för den äldre besökaren, och en historielektion för den yngre gästen. Ett undantag från gamla dagar var: Det gick att betala med kort. Men från en ”maskerad” kortautomat.

Varför var jag då bjuden på denna utflykt?

Någon i sällskapet fyllde jämt. Skulle ni se henne och inte veta hade ni gissat på fyrtio. Men så var det inte riktigt. Grattis och tack; Cia.10402057_683068621747761_5177090143410091644_n


Lämna en kommentar

Krogar Del 3. (Friden vid vägs ände)

Friden vid vägs ände.imagesCAAU23WZ

Nej det är inte titeln på en dikt. Men väl en oas i tillvaron som är som poesi för såväl själen som smaklökarna. Det är inte en krog vilken vandraren går förbi och plötsligt upptäcker. Den vänder sig bara till dem som redan vet. Och vet gör många idag. Ryktet har spridit långt över den österlenska gränsen.

Från hjärtat på det fagra Österlen, den ort där Österlens största litterära skildrare står staty,untitled tar ni av mot Vitaby. Efter ett hundratal meter står ni inför en vägkorsning. Leta efter en skylt med namnet ”Friden”. Fortsätt på en smal slingrande, knastrande grusväg. Vidare fram till vägs ände och ni har nått ert mål för en sinnenas högtidsstund. Ni har nått ”Friden”, den krog som nästan inte låtsas om att den finns till.

Inne i den lilla mysiga( och här är ordet ”mysig” det rätta) lokalen ser ni med säkerhet en person med ett utseende som kanske mer påminner om sagans sjörövare än en mästare i köket. Han heter Peter, och är tillsammans med hustrun Barbro, ägaren till oasen på Österlen.imagesCAJANX3A

”Friden” är främst en pizzeria. Men den som söker en Calzone, en Capriciosa eller en Vesuvio bör vända i dörren. Den som däremot söker pizzor som spelar i en bedtydligt högre kulinarisk division har hittat rätt i tillvaron.imagesCADP6ZSD

De som har bråttom till livets plikter bör heller inte välja ”Friden”. Sällan har väl namnet på en krog varit mer passande än just detta. Här finns känslan av en svunnen tid. En tid då det fanns tid för andrum och eftertanke. En tid då det rådde just frid. En tid innan stämpelklockor var uppfunna.

Den som kommer dit på sommaren när äppelträden, tillhörande ägorna, står i blom tror sig befinna sig i paradisets väntrum, i en bättre värld. Ögonen vandrar ut över landskapet som inte liknar något annat på vår jord. Blicken söker kyrktornet i Södra Mellby. Doften från den bördiga jorden är angenämt påträngande. Aldrig är vi närmre änglarna.imagesCAI1VH0U

I går kväll, dagen innan den tredje advent, var jag där igen. Vi färdades genom ett mörkt Österlen. Ingen annanstans kan mörkret vara mörkare än en snöfri vinterkväll på Österlen. Vi färdades genom ett tyst, öde Österlen. Ingen annanstans kan tystnaden och ödsligheten vara uppenbarare än en vinterkväll på Österlen. Husen stod tomma och vinterövergivna. Sommarens soldyrkande besuttna ägare hade för längesen flyttat till sina lägenheter och villor på Östermalm, Danderyd, Djursholm och Lidingö. De få tappert övervintrande urinvånarna var i sina hus dolda för våra blickar i väntan på den vinter som kan, när snöstormens djävlar går till dans, vara svårare att överleva någon annanstans än på Österlen. Vi stannade till i hamnen i Vitemölla och drack glögg. Ingen annanstans smakar en varm glögg bättre än en kulen, mörk vinterkväll på Österlen i sällskap med kluckandet från Östersjöns svarta vatten som fridfull naturmusik.

Men så plötsligt. Framme vid vägs ände. Ljus i mörkret. Inbjudande, välkomnande, varma ljus. Vi var framme. Framme vid ”Friden vid vägs ände”. Vi skulle äta julbord.IMG_0574

Vi, var hustrun, hennes syster, systerson och hans flickvän. Cecilia, som systern heter, är den person jag har att tacka för upptäckten av denna lite fördolda österlenska juvel. En artikel i Sydsvenskan om krogen för många år sedan väckte nyfikenhet hos henne, och  tack för det. Nu har det blivit många besök där, men för första gången en mörk vinterkväll , och för första gången ett traditionellt julbord.

Mätta begav vi oss hemåt när kvällen nästan förvandlats till söndagens småtimmar, konstaterande att:

Ingen annanstans smakar ett julbord bättre än på Österlen. Ingen annanstans framdukas julens delikatesser i en hemtrevligare miljö än på Österlen.

Men då skall det vara på ”Friden vid vägs ände”.


11 kommentarer

Sten-Oscar Rundgren

Påsken har sen länge varit min favorithelg. Våren har börjat visa sig och förebådat de varma årstidernas fröjder. Pynt och städ-hysterin som tillhör julen är betydligt överkomligare. Lite påskris. Någon gul kyckling. ”Släktträffs-måsten ” inte lika uppmanande. Inga barrande granar. Ljuset har återvänt. Och vi som bor i Skåne åker på konstrundor, gärna då till den äldsta, den på Österlen.

Traditionen att se på konst av minst sagt olika kvaliteter har roat mig länge. Något inhandlat har det också blivit genom åren. Men aldrig har en konstrunda skakat om mig som en påskdag för sju år sedan.

Det är tidig förmiddag när hustrun (Christina) och jag stiger in hennes systers (Cia) bil. där sitter också hennes man (Arne) och sonen (Måns). Cia har som oftast redan under premiären på långfredagen utforskat utbudet och lagt upp dagsprogrammet efter vad som kan vara värt att titta på. Det enda vi är helt säkra på är att vi inte har råd att köpa något.

Första stopp blir hos gode vännen Bengt Fredriksson i Degerberga. En synnerligen produktiv målare med landskapsbilder från hembygden som sina huvudmotiv.

Efter något försumbart besök når vi Brösarps backar och Brösarps Gästis. ”Jag vet inte om vi skall stanna här, ”. Säger CIa. Pekar på ett hus vid sidan om gästiset och fortsätter. Det är en äldre man som ställer ut därinne, jag vet inte om ni tycker det är något”.

Vi kommer in i lokalen. Vid ett bord sitter konstnären själv vid sidan om sin fru. Han ser ut att vara en man som passerat sin  sjuttioårsdag. Håret har sen länge förlorat sina lockar och sin ungdomsfärg. Ett välansat skägg pryder ansiktet. Kroppens vänliga rondör avslöjar att löparspåret eller gymmet inte varit de mest besökta under livet, och att tagelskjortan inte varit det flitigast använda plagget. Ögonen bakom de runda glasögonbågarna tittar ut på sin omgivning med humanistisk, filantropisk vänlighet. De ögon som skapat en färgsymfoni av ljuvligare skönhet än jag sett på länge.untitledSten_Oscar1_jpg_1074513a

Vi går där länge, mycket länge. Innan bordsbokningen på ”Friden vid vägs ände” måste avbryta besöket.untitled

En pizza på Friden hör också till traditionen sen en tid. Godare pizzor hittas svårligen än i denna idyll i hjärtat av Österlen. Men i mitt och Christinas huvud mal en enda tanke. Ideligen. Ideligen. Vi ser på varandra. Vi vet vad vi vill. Vi måste tillbaka till Brösarp. Vi dras dit som från en magnet eller av ett osynligt koppel.

Och ut från lokalen går vi 30000 kronor fattigare men med ett 300000 gånger rikare hjärta. Vi har köpt vår första tavla av  den konstnär som blev vår absoluta favorit under alla de hundratals utställningar vi besökt under årens gång. Det gick inte att avstå. Sparsamheten besegrades av längtan efter skönhet. Det hade varit en våldtäkt på själen att avstå. Vad var det Cia sa? ” Jag vet inte om ni tycker det är något”.

Sten-Oscar Rundgren målade sina tavlor efter tre huvudtema vilka han varierade med en skicklighet likt en Bach inom tonkonsten: Människor i samvaro under festliga stunder. Uppställningar, samt naturen. Han bostad var Illstorp. Därifrån hämtade han sin inspiration.

Nu hänger tre av hans verk i vårt hem. Ett från varje tema. De gläder oss i vardagen, de beundras av besökare.

I går den 28 september kunde jag läsa att Sten-Oscar Rundgren inte längre målar jordiska motiv. Visst syntes det att sjukdomen hade gripit tag i honom senast vi sågs, men hans konst var lika livsbejakande som alltid.untitledimagesimages

Nästa påsk åker vi förbi konsthallen i Brösarp. Men med en tacksam tanke till han som berikade våra liv. Sten-Oscar Rundgren.


4 kommentarer

Mina somrar i paradiset.

1939 bröt det ut ett stort krig som alla vet.

1939 föddes en liten människa som bara några få vet vem det var.

Den lilla människan var jag. Och tillkomsten skedde i Malmö.

1911 föddes en liten grebba i Skanör. Den tösen skulle bli min mor och få namnen Astrid  Sofia Elisabeth. Hon gifte sig med en påg från Trelleborg som var målare och kristnats till Carl-Johan Konstantin, samt fick tretton syskon. (Kungliga namn var på modet då även hos proletariatet.)

Dessa båda stod där med ett nyfött barn när en viss korpral med dopnamnet Adolf Schiklgruber trodde sig likt så många andra maktgalna psykopater i historien om  att bli världens härskare.

Glädjen blandades med oron. Skulle Sverige bli angripet? Skulle Malmö bli bombat? Därför bestämde sig mina dagars upphov för att låta mig bo hos mina morföräldrar i det kanske mindre farligt utsatta Skanör.imagesCA86Z701

Under mina fem första levnadsår var jag en Skanörs-påg. Det är inget jag kommer ihåg i dag. Minns inte ens den dagen som MFF tog sitt första guld , 1944. (men de många andra finns i medvetandet väldigt väl). (Bild Anette Nilsson)

Men det jag minns med största värme är mina somrar i idyllen efter det jag börjat skolan i Malmö.

Mina morföräldrars hus låg på Västergatan med en betagande utsikt över Öresund . Deras trädgård var, vad vi säger , en nyttoträdgård. Här fanns frukter, bär, grönsaker, krattade grusgångar, gräsmattor, höns och söta fjuniga kycklingar som jag matade med grönkål och sallad,  men även den skönaste, doftande  blomprakt, allt vårdat med kunskap och kärlek.

Min mormor  hette Hilda , flicknamn Persson, och som gift Lindahl. Hon var inkarnationen av en gammeldags veckotidningsmormor. Kraftigt överviktig. Tunt grått rakt hår. Starka glasögon med runda bågar, bakom vilka de snällaste, kärleksfullaste, tålmodigaste ögon man kan tänka sig betraktade världen. Hon var just en ”riktig” mormor. Ingen nutida amerikaniserad upplaga där det med hjälp av operationer och smink gör att det svårligen går att skilja en mormor från barnbarns-dottern. Hilda var även en känslomänniska utöver det vanliga. Mormor och morfar stod en eftermiddag och väntade med varsin kikare riktade mot havet. Det skulle passera en tankbåt vars kapten var deras äldsta son. Så kom den väntade båten äntligen. De hade stått där länge. Mitt framför sitt föräldrahem lät skeppets kapten den gula och den blå hälsa till sin mor och far. Det kallades för att stryka flagg sa morfar. Flaggan gick upp och ner, upp och ner. Kikaren darrade i morfars hand. Mormors blick var både ledsen och stolt. Båten försvann ur synhåll. Mormor vägrade att lämna fönstret, nästan som om hon trodde att den skulle vända om , komma tillbaka och ankra i Skanörs lilla hamn. De hade inte träffats på länge. Det skulle dröja mycket lång tid innan de såg sin äldste son igen.  Min morbror Eugen var en av deras två söner som blivit sjökapten.

Min morfar hette Georg. Smålänning från Mariannelund. Sjöman som en gång råkade hamna i Skanör och fick se Lorenz Perssons dotter och blev förälskad. Han var en charmör. En personlighet. Egoistisk. Snäll. Middag exakt klockan 12.00, annars förlorade han aptiten, menade han. Därefter middagssovande med ljudlighet. Sitt lugna tempo, sitt andante, bevarade han alltid. Ja nästan lite ”Kronbloms-flegmatisk”. Det som vissa menar är lathet. Besvärliga patienser och kluriga korsord lade och löste han med största koncentration. Ett tjock lexikon hade sin hedersplats i bokhyllan, från vilket han sökte kunskap, detta i en tid som var långt ifrån när nästan all information finns på internet. Det passade honom utmärkt att så småningom bli maskinist på fyrskeppet Falsterborev. Där levde personalen lugna dagar. Kortspel och kaffegök ingick i rutinen. I anställningsvillkoren gällde det att kunna spela priffe, annars var det bara att glömma den tjänsten. När det blev dimma måste de låta sirenen ljuda. Då fick de extra betalt, det kallades för ”tjockepengar”. Kaffegöken blev hans favoritdryck genom livet. Att sitta, och som han sa, att nicka för att smutta på en konjak var ingenting för honom. När mina föräldrar varma sommarsöndagar reste till Skanör och badet blev han otålig om de dröjde för länge vid stranden. Då hissade och halade han flaggan, som var väl synlig från stranden, när klockan slagit 15.00. Då ville han ha sällskap i syrenbersån av min far. Då var det dags för den efterlängtade drycken. Flaggans framfart på flaggstången var den överenskomna kaffegöksignalen. Missades den,  så blev stämingen tryckt framåt aftonen.

Han var även högt upp i åren en beundrare av kvinnlig skönhet, vilken han högljutt kunde kommentera. Det starka tonfallet var framkallat av en allt mer tilltagande dövhet, och kunde någon gång få lite besvärliga konsekvenser. Utanför huset fanns en bänk på vilken han med sällskap ofta satt och avnjöt solnedgången. En gång passerade en dam vilken inte hade hunnit komma ur hörhåll innan morfar lite missnöjt fällde kommentaren ” Så tjocka ben hon har”. Då blev det lite pinsamt. Men de kraftiga vadmusklerna försvann fredligt norrut, kanske mot den kyrka där jag läste till min konfirmation, för att aldrig mer passera där den skönhetsdyrkande morfadern hade sin utkiksplats väntande på att mera välsvarvade ben skulle passera.

Min morfar var min idol. Gick han med händerna på ryggen så gjorde jag likadant. Gick han med promenadkäpp så fick han snickra en till mig också. Jag härmade honom i allt. Ja, inte det där med att tugga tuggtobak eller att dricka förgiftat kaffe.

Efter det att mormor hade gått bort bodde han hos oss i Malmö en tid. Där tillbringade han ofta tiden med att titta ut genom det öppna köksfönstret, gemytligt hälsande på de flesta passerande. ”Vad är det för en charmig gammal man som bor hos dig Astrid” fick min mor ofta höra.

Sina sista år levde han på ett ålderdomshem i Höllviken. Även där var hans status hög. Satt någon på den plats han brukade sitta på så reste de sig när farbror Lindahl kom. Något som passade honom alldeles utmärkt. Som han fann alldeles naturligt.

Hur såg han ut på äldre dagar? Har ni sett Arne Källerud i ”Söderkåkar så vet ni. Så såg han ut min så saknade morfar; Georg Lindahl.images

Men det var ändå äventyren i Skanör som var ett asfaltsbarns största upplevelser under det oändliga sommarlovet.

Här fanns skogen(nåja för en Malmöbo i alla fall) . De långa sandstränderna där vi  letade bärnsten. Här fanns andra sommarbarn, de flesta från Malmö, av infödingarna kallade för ”Socishetare” och därför naturligtvis förjänta av ett kok stryk. Men här fanns framförallt min jämnåriga kusin Gert som tillhörde urinvånarna och som blev min beskyddare, även om jag som nästan halv-skanörare inte tillhörde de mest jagade av de revirskyddande unga pågarna.

Gert blev min sommarlekkamrat framför alla andra. Vi gick och såg när Skanör-Falsterbo IF spelade fotboll. Vi spelade själv på någon av alla ängarna och var helt säkra på att en dag bli svenska landslagsspelare. Gert som var teknisk som högerinner, jag som var snabb som högerytter. Vi såg oss med siffrorna 7 och 8 på den gula landslagströjan, hur tydligt som helst. Någon gång deltog också den store newfoundlandshunden King i bollspelet. King tillhörde morföräldrarnas grannhus- familj. En familj som var sommarboende Skanörare med efternamnet Siwe. Professor Sture Siwe untitledvar en berömd barnläkare verkande i Lund. Hemma i Lund hade hunden King för vana att gå in i domkyrkan för en stunds andlig fridfull kontemplation och lägga sig vid altaret. Vilket fick domprosten att kommentera att det var trevligt att se någon från familjen Siwe i kyrkan.

Ofta höll vi till i parken med de frestande spelen och dansbanan på vilken de vuxna fjantade omkring och ”fåglade” sig för det motsatta könet. Sådana skulle vi aldrig bli var vi överens om. Lägga pengar på dansbiljetter, sånt trams. Orkestrarna som gästade parken lyssnade jag gärna till. Säkert var det inte några elitmusiker , men på något sätt drogs jag till den instrumentala världen redan då.

Någon gång uppstod ett behov av frälsning varför vi uppsökte Filadelfiahuset. Därifrån blev vi vänligt men bestämt utkörda då tungomålstalandet istället för den avsedda effekten framkallade ungdomligt förbjudna skrattattacker.

Det var ett privilegium att få leva hela sitt sommarlov i den skönaste av miljöer. Hemma i Malmö gick mina kompisar och svettades på bakgården, men ibland följde någon av dem med mina föräldrar till Skanör.

När terminen började igen och jag steg av tåget vid Södervärn tyckte jag att Malmö var så stort. Alla husen, trafiken och de breda gatorna hade liksom vuxit under de tre månaderna på landet. Men nu skulle jag börja i en klass högre upp. Det var något att se fram emot. Nu var jag inget småglin längre.

Min kusin Gert bor fortfarande i Skanör med sin hustru Britt, även hon av äkta Skanörs-börd. Vi träffas ibland. Ser Skanör-Falsterbo IF (som min tredje morbror, Gerts far, var med och bildade) spela fotboll på Möllevallen. Pratar gamla minnen och dricker drycker vi inte drack då. Och i ärlighetens namn: Fjantat oss på dansgolv och ”fåglat” oss för damer har vi väl gjort båda två under livsresan. Så det löftet som en gång avgavs för längesen lyckades vi inte hålla.untitled

Mina morföräldrars hus på Västergatan är nu tillbyggt och lyxrenoverat. Värt en förmögenhet, men har berövats sundsutsikten på grund av nybyggdda hus framför. Vid ett besök för en tid sen i den trädgård, i vilken jag kände varenda vrå, fanns dock ett barndomsminne kvar. SyrenhäckenimagesCAC120WB intill grannen, där morfar och farbror Eilert brukade träffas och som goda grannar kommentera vad som sagts på  morgonens åttanyheter i Sveriges enda radio.

Det fanns gott om personligheter eller original i dåtidens Skanör. Att höra min mor på det rätta humöret, med sitt kristallklara minne, och sin stora berättarförmåga, ta oss med till  sin barndoms Skanör, var en fest att lyssna till. Om stadens demimond. Han som hade kikaren, vad han trodde dold i byxorna, i sin spaning på stranden. Den ständigt berusade poliskonstapeln. O.s.v.  Ingen kunde levandegöra dem som hon.

YaCDE1CXPekVUTOtjtPZqP5ElK9T7qkNgZm9Y0T4HqyP46Z47TvwNga5KStnfkh1JfKw7X1QsfvlI2uEi_QVxEAK-JhDUYNHO0QCF3_uh8TnkD7U46oZo4qWtVShlSSpAUO6nM0zAYGDUArzhP-Gow

Mitt sista sommarlov i Skanör upplevde jag vid fjorton års ålder sen väntade ett helt annat liv.


Lämna en kommentar

Sommarutflykter i Skåne

” Ingen plats i Sverige liknar Österlen”.

Och det hade Östen Warnebring alldeles rätt i.

Ingen sommar får passera utan en eller flera utflykter till denna oas i tillvaron.

För några veckor sen tog jag plats i en bil av något för mig okänt märke. Okända var däremot inte mina medresenärer, utan tvärtom två klart igenkännbara stiliga damer.  Vi startade i Kristianstad och vårt mål var någonstans på Österlen.

Efter att vi passerat kristianstadsbornas heliga plats, Åhus, och följt ”ålakusten” förbi Yngsjö visade sig Östersjön  i en liten  glänta som ett välkomnande till Österlen. Brösarps backaruntitled, Brösarps gästis, och Ravlunda kyrka, samtliga platser så intimt förknippade med den sydöstra delen av landskapet, avnjöts genom bilfönstret.

I den totala idyllen Vitemölla gjorde vi paus. Stranden öde förutom på tång. En tråkig syn. Varför?

I Kivik dominerar Buhres stora restaurang och affärimagesCAS5DQ0R. Språket hos de handlande är inte skånska utan  snarare  Stockholmska, ja kanske till och med Östermalmska. Österlen i sommartid förvandlas till Östermalm.

Men ”Piraten” står där troget i alla väder som en kung över bygden och spanar efter Bombi Bitt, Texas ros och Nils Galilei. Mästaren är ingen sommarturist.

Musteriet med sin äppelodling är värd ett besök. Att det fanns så många äppelsorter i vårt land hade jag aldrig trott.

Efter att ögat njutit av det böljande landskapet och de pittoreska husen anlände vi åter till vår del av Skåne.

Jag skrev att mitt sällskap bestod av två damer. Och sen när var två damer på resa utan att inhandla något? Den här gången bestod det köpta av något oumbärligt. Något jag längtat oerhört länge efter: En ny brödkorg.imagesCAFD7QLE Nu är den gamla förpassad till brödkorgarnas himmel och  äntligen serveras morgonfrallan i en korg värdig en svensk mästare. Vardagen har fått guldkanter. Vägen till mannens hjärta går genom en brödkorg. Och varje gång den nu pryder mitt frukostbord så får den mig att minnas en härlig dag på det ljuvliga Österlen.

” Till lugnet och vilan från dammet och möget

Till Skåne från Stockholm far Hans Kunglig Höghet

Han längtar till lunden där sipporna gro

Och drömmer om Sundet och Sofiero”

(Hjalmar Gullberg)

Fredagen den 19 juli 2013 drömde även jag om Sofiero.untitled Jag skulle dit för att lyssna på Benny Anderssons Orkester.

Framme fick jag en chock. Köer, köer, köer och köer. Jag som aldrig varit på den här typen av konserter. Jag som var van vid att gå in i ett konserthus några minuter innan konserten och sätta mig på min förbokade plats. Skulle jag stå i en oändlig kö under en oändlig tid med min dubbla plågsamma höftartros? Kulmen var då en person kom och ville sälja hörselskydd(!!) Hörselskydd till en konsert(!!) Nej, jag tror jag avstår. Tänkte jag, trots inhandlade biljetter. Men tack och lov segrade uthålligheten över uppgivenheten.

På scenen: Stålande musiker. Några från Stockholms symfoniorkestrar, några freelancemusiker, samt genuina spelmän i den skönaste musikaliska symbios. Lägg till detta två sångare i världsklass (och här är det så ofta missbrukade ordet ”världsstjärnor” precis det rätta) Helen Sjöholm och Tommy Körberg. Vid flygeln eller dragspelet, med diskret framtoning och till synes ständigt njutande, geniet själv, kapellmästaren Benny Andersson.untitled Den äkta spelglädjen gick att ta på. Inget löjligt publikfrieri, inga divalater  med att inleda konserten någon timme för sent. Respekten för publiken var i klass med musiken.

Repertoaren omfattande många genrer, samtliga utförda med utsökt stilkänsla och med totalt kommando över sina instrument.

En tredje sångare (!) heter Kalle Moréus, vilken gav sig på bel canto -sångens största shownummer , ”O sole mio” .  Se upp Domingo och ni andra. Här kommer Moréus. Dalarna har ju producerat stora tenorer förut. Som han på bilden.untitled

Publiken:

Generationsmöte. Dansande på dansbanan. Dansande i gångarna. Klappande takten. Lyssnande. Leende. Varmt applåderande. Förtärande medhavda läckerheter i solskenet med Sundet som kuliss. Ingen drängfylla. Till och med ordningsvakterna dansade. Vi var som i paradisets väntrum.

Bra musik lockar bra civiliserad publik.

Men inte blir en sådan konsert särskilt uppmärksammad i kvällspressen trots att deras argument alltid är att det de skriver om skall beröra många läsare. För många var vi denna magiska afton. Men nöjesskribenterna i nämnda tidningar anser sig förmodligen vara för trendiga för att befatta sig med något sådant ”gammeldags” som BAO.

Benny Anderssons Orkester är något unikt i musikvärlden. Något som vänder sig till nästan alla utan att ge avkall på kvaliteten.

Den högsommaraftonen vi Sundets smalaste del var något att ta med sig in i framtiden.

Och du som sålde hörselskydd. Spara de till en konsert som bättre förtjänar dem.