JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

EM i friidrott 2018. Betraktat genom nordiska glasögon.

Så har då planetens näst största globala sport avverkat ännu ett Europamästerskap. Friidrott, idrottens moder tillsammans med brottningen. Sporten ,om man ser den som EN sport, presenterar de mest divergerande människotyperna av alla. Allt från den kortväxte tunne långdistanslöparen till muskelbergen i kastringarna. Sporten, där vi i Norden fått allt svårare att hävda oss naturligt nog. Men i år !!!

Att se norska löpare ta guld i de mest konkurrensutsatta grenarna är egentligen inte möjligt. Karsten Warholm är ett fenomen som förvånat oss förut. Men vad är Bröderna Ingebrigtsen uppfödda på? Med lillebror Jakob som det märkligaste utropstecknet. Att som inte fyllda 18 år, vara vit och från ett litet land, vinna löpningens blå band och en betydligt längre sträcka som ofta har andra löparförutsättningar, är ett mirakel. Nu skall jag med spänning se honom i framtiden kämpa med kenyaner och etiopier om topplaceringar i stortävlingar. 

Även Danmark har synts i Berlin. Men ett gammalt friidrotthjärta klappar tungt när inte längre den stolta friidrottsnationen Finland får någon medalj. Långdistanslöparna med känd sisu är sen länge borta, men var finns spjutkastarna som alltid funnits? En finalplats var hela utdelningen.

Daniel Ståhl gjorde vad han skulle göra. Kanske ändå några var lite besvikna. Han hade ju på förhand vår enda guldchans. Många andra i den svenska truppen presterade efter förväntan med ett extra plus för längdhopparen med det klingande efternamnet, vilken möjligen blev berövad en medalj av klantiga funktionärer? Mereth Bahta avstår jag att ha synpunkter på. Vet för lite fakta. Nöjer mig med att konstatera; Springa kan hon. Finland saknar sina spjutkastare. Sverige saknar medaljkandidater i vår gamla paradgren höjdhopp.

Mina damer och herrar. Vi har fått en ny Dan Waern. En svensk medeldistanslöpare i världseliten. Och SOM han genomförde sina lopp, Andreas Kramer! 

Vet inte om man kan säga att stavhoppet har fått en Mozart? Ett underbarn? Vilken fest han bjöd på. Armand Duplantis. 6.05….6.05…6,05…när det gällde som mest. Tonåring ännu. Ser egentligen inte ut som en stavhoppare eller idrottsman. Bubka! Se upp snart ryker ditt suveräna rekord.

Armand Duplantis. Är svensk men kan inte prata svenska. För att bli riktigt folkkär. För att få Jerringpriset. Ber jag honom att lära sig svenska språket. Har inget alls med hans person i övrigt att göra. Bara det där att gå hem i stugorna, som det heter.

 

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Fridrottsgalor på Stockholms Stadion under sena femtiotalet.)

Tävlingarna brukade inledas med släggkastning. Ofta med den med släggkastarmått mätt klene Birger Asplund som segrare. Det han saknade i muskelstyrka kompenserade han med teknik.

Vi var ofta där då i den svenska friidrottens högborg. Jag, min kollega och vän Tage Gustafsson. Vi som nyligen hade startat vår medeldistanskarriär i anrika Turebergs IF. Vi, som skulle bli olympiska medaljörer. Vi, som ville bli som tidens svenska löparstjärna, Dan Waern.

Dan Waern var galornas huvudrollsinnehavare. Parades samman med det bästa Europa hade på medeldistans som Stefan Lewandowski, Siegfried Valentin med flera. Vann alltid över dessa till vår stora glädje. Någon gång sprang han distanser som var lite utanför hans vanliga repertoar. Från 800 metet till 3000 meter.  Satte svenska rekord ett otal gånger. Förste svensk att ”Drömmila”. Helt klart en av våra största idrottare genom tiderna.

Waern var stor men i samma era fanns det någon långt borta i världen som var än större, Herb Elliot Australien. 

Så kom den kvällen då Waern skulle ställas mot älgen från ” Den undre världen”.  En speakerröst meddelade publiken. ” Mannen i grön träningsoverall som värmer upp är Herb Elliot. Applåder. Vart han än sprang ackompanjerades han av beundrande applåder. Friidrottspubliken på Stadion var/är  såväl sakkunnig som sportslig. Applåder som fortsatte efter det att det hände som nästan aldrig hände. Dan Waern fick se sig besegrad.

Efter att galornas tävlingar var slut började något annat som inspirerade. Waern och andra löpare tränade i skymningen genom att springa diagonalt från hörnflagga till hörnflagga. Något vi tog efter i vår lilla värld på Turebergs idrottsplats eller var det var vi tävlade. ( Fast inte lika dimmiga som på bilden)

Tage och jag fick aldrig springa Stadionvarv, men väl framträda på en av dessa så minnesrika galor. Som fanfartrumpetare iklädda Turebergs IF: s träningsoverall vid prisutdelningarna. En av dessa fanfarer tillägnades vår klubbkamrat, landslagsmannen i längdhopp Torgny Wåhlander.

” En liter mjölk om Dan är din hälsas bästa Värn”.

Reklamslogan .

Dan Waern.

 

 


Lämna en kommentar

Vinter OS 2018. Epilog. Facit.

” Norge, Norge det är ett ruttet land. Norrmän, Norrmän ett jävla rövarband. Norrmän, Norrmän dom fiskar dålig torsk”.

Men ge dom lite skidor och skridskor …..(och astmamedicin….nej de tar jag tillbaka) så…..

Är det bara att ta på lusekoftan. Stämma hardangerfelan och spela ” Ja vi elsker dette landet som det stiger frem”.

För stiger frem gör Norge när det gäller vintersport. Norge, som till skillnad mot Sverige, inte övergett de klassiska vinteridrotterna som backhoppning och skridskolöpning. Som trots alla spektakulära nyare akrobatiska sporter i tiden har Holmenkollen och Bislett i generna. Och därför blev klart Bästa nation i Sydkorea 2018. Före folkrika länder som Tyskland och USA ! Marit Björgen och Johannes Klaebo som utropstecken! 

Men visst kan vi svenskar också vara nöjda. 7 guld. 6 silver 1 brons. I media menas att det är Sveriges bästa vinter OS. Svårt att jämföra. I St Moritz 1948 dominerade Sverige. Men orsaken vet vi alla. Förskonade från kriget som vi var. Och numera finns det så många fler grenar.

Aldrig hade jag kunnat tro detta om mig. Jag som bara noterat svenska placeringar lite då och då i pressen. Och surt konstaterat att inte ens där hänger vi med längre. MEN! Jag satt med bultande hjärta och vidöppna ögon och såg på skidskytte. Jublade då de gulklädda träffade den svarta pricken. Suckade då de ”röda missarna” nådde mina ögon. Till och med curlingen var av intresse. Medaljägaren i mig vaknar till liv när det blir OS.

Kan tänka mig att många av våra medaljörer kvalificerade sig till att omnämnas som Jerring-pristagare och Bragdmedaljörer. Inte minst då våra mest oväntade guldbehängda, skidskyttarna. 

Besvikelser var herrarnas längdskidåkare och Tre Kronor. Dock visade sig Tyskland vara bättre än många trott. Och bra att Tyskland bryter sig in i den annars så rigida ” inaveln”  i ishockey.

De första tävlingsdagarna drabbades av oväder. Led med arrangörerna som gjort ett strålande arbete. 

TV-sändningarna i Kanal 5 var lika lysande. Såväl bildmässigt som kommentatorernas pretationer. Här kom mina farhågor på skam. (Befriande HÄäääRLIGT! Att slippa skidkommentatorerna från Vinterstudion) 

Så slocknar den olympiska elden igen. Det känns alltid vemodigt. Hoppas att jag får se den tändas även nästa OS Något som inte är lika självklart när åren blivit många.

 


2 kommentarer

Vinter-OS igen. Men var finns svenskarna i……..?

Backhoppning.

Alla, som likt mig, har stått uppe i Holmenkollen och blickat ut över backen har säkert undrat. Hur vågar dom? 

Nu verkar det som om ingen svensk vågar, eller vill? Backhoppning har inte varit vår mest framgångsrika vintersportgren.Men redan 1927 blev Tore Edman världsmästare. Och i Garmisch Partenkirchen 1936 Sven Selånger silvermedaljör.

Sen inträffade tider då det ändå syntes en och annan svensk i hoppbackarna. Allra mest den innovativa Jan Boklöv.

Nu ligger hoppbackarna i Falun och Örnsköldsvik som museala monument över gångna tider. Varför?

Skridskolöpning.

Rundetid…Meddelade högtalaren….det blev tyst som i en katedral på Bislett. Har det funnits en kunnigare, seriösare idrottspublik än den norska skridskopubliken på Bislett. Och vi svenskar rycktes med framför våra TV-apparater. Satt där och noterade rundetider och sluttider. Såg åkare få tävla under helt olika väderförhållanden Några i snöstorm. Andra i strålande vindstilla vinterväder. 10000-metern kunde ta en hel dag.

”Mina skridskoåkare” som först kom till mig var: Åke Seyffarth och Göte Hedlund. Båda medaljörer i St Moritz 1948. Sen har jag följt Jonny Nilsson, Sigge Ericsson, Johnny Höglin, och den siste? Tomas Gustafsson.

Nederländerna och Norge har dominerat de längre distanserna. Sporten räknas som atletisk vilket är lätt att förstå. I äldre tider var det inte ovanligt att kombinera med cykling.

Finns det någon som satsar i Sverige nu? Om inte…Varför?

Nordisk kombination.

Redan 1924 gjorde denna idrott entré i OS. Sverige har vunnit ett silver och ett brons. Kommer aldrig att vinna något mer. Även här är Norge dominanter. Men att ett klassiskt vintersportland som Sverige skall se sig besegrat av kontinentala länder och Japan! känns lite märkligt med tanke på sportens namn.

Lite funderingar i tider där puckelpist, short-track, snowboard och allt vad det heter har knuffat undan klassiska grenar i det så ”moderna” landet Sverige.

 

 


2 kommentarer

Fem boll-lagsporters ”regelfel”. Åtgärder?

Egentligen är det bara fotbollen som jag bryr mig om nu med stigande ålder. Så varför ha synpunkter på något som knappt intresserar mig mer än marginellt? (Ja, lite mer) Är jag en åsiktsmaskin? Lider jag av sysslolöshet ? 

Ser handboll och ishockey någon gång på TV. (Förlåt Kristianstadsbor) Råkar se bilder från basket och bandy i sportkanaler. Och noterar därför. Varför görs inget mot/för ?……

Basketboll.

Girafferna lunkar mödosamt mellan korgarna. Väl där visas prov på utsökt bollsinne eller; Så står några nästan tre meter långa spelare under korgen med sina fötter i skostorlek 55 fast förankrade i marken och lägger bollen i korgen. Det kallas visst för att dunka. (Tur jag skrev rätt inledningskonsonant)

Åtgärd. Höj korgarna. Så får de i alla fall hoppa.

Bandy.

Denna så svenska kulturyttring som nu håller på att utsättas för ett kulturmord. Inomhusarenor. Ja, ok, jag är väl  gammeldags.

Det döms hörna. Nu blir det nog mål. De radar upp sig med sina klubbor beredda att slå till. I målet står försvararna tätt hoptryckta som tidigare arméer i strid. Alla med skräck i blicken. Snart slår någon klubb-beväpnad fiende till den lilla hårda nästan osynliga bollen. Snart slinker den in mellan någons armhåla eller mellan benen på någon hjulbent. Slumpen är närvarande.

Åtgärd. Flytta bak spelarn i det anfallande laget vid hörnor. Då får åtminstone försvararna en liten chans.

Ishockey.

Den sport som intresserar flest annars icke idrottsintresserade personer. Och visst är den sevärd. Men varför denna oblyga kommersialism? VM varje år. Matcher mellan samma länder som ett perpetuum mobile. Konstruerade namn som skall ge sken av stora mästerskap på dessa turneringar.  Endast svenskar och finnar hetsar upp sig med hjälp av medierna som hejaklackar.

Åtgärd.

Ransonera mötena mellan länderna och låt serierna bli som i fotboll utan alla dessa räddningsplankor i form av slutspel kvalspel, andra chansen (Nej, det var visst schlagertävlingen) och allt vad det heter.

Handboll. 

Målvakten mot motståndarna. Ofta får en handbollsmålvakt en adrenalinkick. Avgör nästan på egen hand en match med egentligen omöjliga räddningar. De flesta anfall i handboll avslutas med skott på mål. Ofta blir det också mål. För ofta tycker jag. Om inte målvakten har den där dagen då han/hon är omutlig.

Åtgärd. 

Utöka målgården. Visst ökar det chansen för målvaktsräddningar men då av det mera normala slaget.

Fotboll.

Nu är det allvar.

I ingen annan lagbollsport har ett egentligen sämre lag så pass stor chans att vinna eller spela oavgjort mot ett bättre. Allt för att det är så mycket enklare att försvara sig än att skapa mål eller målchanser. Charmigt och  kul tycker många.  Ja, nog de flesta. Men inte jag. (Undantaget då MFF möter de största elefanterna. Då efterlyser jag cupskrällar)

Åtgärder.

Gör det mer motiverat att göra fler mål än att släppa in färre. Detta genom att göra målen något större. Från de från England komna 7, 32 långa. 2, 44 höga. Till de jämnare måtten, 8,00 och 2,50. De nu gällande måtten är från tidernas begynnelse. Med mera småväxta människor/målvakter och offensivare tänkande. ( Tänk vilka arbetstillfälle som denna åtgärd skulle initiera.) Och ! Gynna de spelande, kreativa lagen. ”Spelarbussen” får parkera den hör hemma. Utanför planen.

 

Det vore förmätet av mig att tro jag kommit på något revolutionerande. Sådan är jag inte. Men brottas ibland med vissa tankar…….Som idag.

 

 

 


2 kommentarer

MFF fotboll. IFK Kristianstad handboll. Så många likheter.

Jag minns en karta över Skåne, presenterad på tåligt pappunderlag, som fanns under min skoltid i Malmö. På den, långt, långt uppe i norr kunde jag läsa att det fanns en stad som hette Kristianstad. Där hade jag aldrig varit. Så heller inte mina annars så beresta kamrater vilka likt mig varit i Skanör och Törringelund. Att den där staden i periferin var en stor garnisonsstad visste jag inte. Knappast heller vad en garnisonsstad innebar. …….Men en sanning var uppenbar för mig då när mitt idrottsintresse var monumentalt. Då när slutet av fyrtiotalet och början på femtiotalet öppnade mina ögon för sportens värld…….Kristianstad var lika med handboll. Om det kunde jag läsa i all den sportlitteratur jag ständigt jagade.

Historiska likheter mellan de båda klubbarna.

De föddes 1899 och 1910. Båda blev mästare för första gången i början på fyrtiotalet. Blommade ut några år senare. Stod i nationell särklass just de åren som jag än i dag bär närmast hjärtat och klarast i minnet. Tekniskt spel var deras adelsmärke. För den äldre kristianstadsbon är namn som Moberg, Stockenberg , Sjunnesson med flera, lika sakrosankta som att generationskamraterna i Malmö aldrig glömmer ”Gripen”, Stellan Nilsson, Egon Jönsson , Calle Palmér, Kjell Rosén och…och….och…. och….Under dessa år lades en grund, skapades en kultur för städernas huvudsporter. Något som går i arv till generation efter generation. Som blivit städernas identitet och färger, den himmelsblå och den orangera.

Historiska skillnader.

MFF:s historia har varit stabilare. Äger 20 mästerskap i en större sport. IFK har hämtat guld 7 gånger.

Men det är under senare tid jag tycker mig finna flest likheter.

170527 Kristianstads spelare jublar efter att de vunnit SM-finalen i Handbollsligan mellan Kristianstad och AlingsŒs den 27 maj 2017 i Malmš.
Foto: Ludvig Thunman / BILDBYRN / kod LT / 35334

I skrivande stund är de båda outstanding i sina svenska ligor. Kanske till och med För bra för att komma skärpta ut till den stora världen. Det är ju så att när dörren stängs i det trygga hemmet och resans mål är Champions League, då är avslöjandets grymma verklighet ett faktum. Visst, båda är med då och då. För MFF:s del är det en betydligt mer hårdknäckt nöt att få vistas i solen. Den sol som bränner lite för hårt på våra svenska suveräner. Då glädjen över svensk överlägsenhet devalveras en aning. Det är min största förhoppning om ljusare tider även när motståndet är utanför rikets gränser.

Nu uppmanar jag alla Kristianstadsbor att, antingen sluta att läsa. Eller inte döma mig för hårt. Jag skall svära i kyrkan. Jag skall utsätta mig för risken att bli persona non grata i den stad jag snart bott i 60 år? Kanske få stänga in mig, eller likt Fantomen vandra maskerad på boulevarder och torg ?

De 15 uppväxtår jag var Malmöit och hängiven MFF:are lever kvar lika starkt ännu. De 56-57 år jag haft mitt hem i Kong Christians stad har gjort mig till Kristianstadsbo. Utom när det gäller sport. Jag bryr mig inte så mycket om hur det går för IFK (förlåt…förlåt…förlåt) Jag har aldrig varit i Arenan utom när jag repeterade musik med Mats Rondin. Jag var i den gamla ”Korridoren” i unga år och  lade grunden till hörselnedsättning.  Jag har vunnit en Mallorca-resa i en korpstafett där Åke Moberg var en i laget. Men…..jag blir ingen IFK:are på riktigt…..må jag få syndernas förlåtelse den dag det är dags.

Fast vem vet? Jag är bara 77 snart 78 år. ”Piraten” bättrade ju sig på sitt yttersta.

Ps. Jag har aldrig varit i Naturum heller….så de så….Men Kristianstadsbo är jag.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Ryttar/Gentlemanna-olympiaden 1956)

Det dök upp en bild i en FB-grupp i går. En bild som framkallade minne från längesen. Minnen nu lite suddiga i tidens allt mer oputsade backspegel. Minnen från hästar. Hästar som dansade balett. Som hoppade. Som galopperade. Samt uppförde sig ouppfostrat.

Ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Sommarspelen detta år gick i Melbourne. Men på grund av karantänsbestämmelser ägde icke hästar visum till Australien. Stockholm blev platsen för de grenar i OS som utfördes av människor på hästryggen. Och jag var med.

Ja, inte som ryttare tack o lov, men väl som musikant i en blygsam roll som den oerfarna 16-åring jag var.

Vid invigningen på Olympiastadion spelade tre sammanslagna militärmusikkårer. Svea Livgarde. I 8 Uppsala samt P 10 Strängnäs. Under ledning av Ille Gustafsson. (Stora bilden) Det var då en av de olympiska deltagarna ville deltaga i det musikaliska divertissemanget som bastrumslagare. Dennes ena hov. (Ja, det var en häst) träffade med en hästs kraft bastrumman vilken, van vid mänsklig hantering, gick sönder.

Under invigningens parad/inmarsch inträffade den incident som jag då blev vittne till och jag långt senare fått mig berättad som ett perpetuum mobile när vi träffats under gemytliga former. Min högt uppskattade före detta chef och klarinettlärare på Norringeregementet Helle Tyko Konstantin Rosén. (Här i bild då han var musikdirektör på F8)

Rosén, som då var musikdirektör på K1:s Musikkår, red i spetsen för paraden. Mitt för Kungliga läktaren stegrade sig hans häst. En häst som var en halsböjning från att bli berömd. En musikdirektör som var en hästhalsböjning från att hamna på första sidorna i pressen. Håll dig kvar Helle. Håll dig kvar Helle. Var de ord som fanns i  hans inre, berättat otaliga gånger. Endast kära hustrun Svea kunde stoppa honom.

Vi spelade de där dagarna varhelst en häst visade sig. På Stadion. I Liljansskogen. Drömde om  hästar på nätterna….och jag var glad att inte jag satt på något fyrfota djur bärande hårda hovar och vassa tänder. Tïll någon ridande musikkår skulle jag aldrig. Lyckligt ovetande om vad som skulle hända dryga året efteråt. Säkert än lyckligare omedveten om vad framtiden skulle drabba henne var en häst vid namnet Juvel som levde sitt liv på K 1. Snart skulle vi mötas. Men det är en annan historia.

Ridsporten. En klassport då.

Två av de svenska ryttarna Petrus Kastenman och Gehnäll Persson kan om detta berätta.

Persson hade vid London-OS tagit guld i lagdressyr. Något som Fransk ridsport protesterade mot. Persson var då konstituerad fänrik (officer och gentleman) men hans rätta tjänsteställning var fanjunkare (underofficer och inte gentleman)

1956 var denna medeltida regel borttagen dock levde kulturen kvar. När sergeanten (Icke gentleman) Kastenman skulle välja häst till sin fälttävlan fick han vänta till de sista. Först i tur stod gentlemännen !

Detta kanske var den bästa tändvätskan för Petrus Kastenman som på Illuster blev guldmedaljör.

Ps. Märkligt att inte militärmusikerna måste vara gentlemän . Hade varit en syn att se musikdirektörerna röra taktpinnarna alldeles utan gentlemän i orkestern.

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns. (Då förstod jag vad riktig löpning innebär.)

Augusti närmade sig sitt slut. Augustimörkret kunde märkas och  förebådade åter en höst. Kräftorna var rödare än någonsin. Trädens blad djupt gröna. Den mogna sommaren i all sin skönhet vägrade ännu att bli den årstid då vemodet blir vår livskamrat. Då löven gulnar. Faller till marken och förmultnar. Av jord är du kommen………av jord…..

MEN! Det dukades till fest i Mälardrottningen detta år 1958. Fotbolls-VM var förbi med alla dessa underbara minnen. Nu bjöd Olympiastadion in Europas ledande friidrottare till mästerskap.

Jag var på plats varenda dag. Ja, inte som tävlande men…..stod i Valhallavägskurvan precis ovanför Maratonporten. På musikläktaren där Svea Livgardes Musikkår spelade samtliga tävlingsdagar. 

Såg hur Rickard Dahl nedanför mig tog 2.12 och vann höjdhoppet. Såg hur det största svenska hoppet, Dan Waern,  sprang löpningens blå band, 1500 meter. Hur loppet inleddes i lusfart. Ett tempo som gynnade spurtkanoner som John Delaney och Brian Hewson, men minskade chanserna för en stayer som Dan Waern. Såg hur Waern insåg faran och drog i högt tempo hela det grymma, plågsamma tredje varvet. På upploppet smet en vit skugga (Brian Hewson) förbi.

Men det som avgjorde min framtid var två polska långdistanslöpare. Jersey Chromik och Zdzislaw Krzyszkowiak (uttal?). Det var dessa två rödbyxade herrar som lurade mig totalt.

Vi hade på vår väg mot Norra Bantorget hunnit fram till Humlegården. Min vän och jämnårige kollega Tage Gustafsson och jag. Var inspirerade av polackerna. Vi började småspringa. Ökade farten. Lite till. Tittade utmanande på varandra. Framme vid Kungliga Biblioteket sa jag till Tage. ” Blir du trött”? ”Nej inte det minsta” . Blev svaret. Men det är ju så här fort de sprang, dom som vann 10000 meter och 3000 hinder.  Konstaterade vi leende med säkerhet. Varför skulle då två sällsynta löparbegåvningar inte visa upp sig för den stora idrpttspubliken? Vad väntar vi på? Sen tog vi bussen från Norra Bantorget. Som vi gjort så många gånger. Men nu för första gången som blivande OS-medaljörer. Vi var på väg. Från Humlegården till världens stora arenor.

Så anmälde vi oss till Turebergs IF. NU!!!!

Det gick en vinter. Vi tränade. Vi pulsade snö. Röda och blå spåret på regementet blev flitigt besökt.

En vår kom till oss igen. Nu skulle debuten ske. Den traditionella Sleipnerterrängen (med anor från 1901) på Djurgården.

Vi i Turebergs IF blev placerade på startlinjen i mitten av det stora fältet. Framför oss fanns cirka 100 meter öppet fält innan löparna skulle in på en smal stig. Här gällde det positioner.

Startskottet gick. Jag öppnade i precis det tempo som de polska EM-medaljörerna på Stadion. Det som skulle föra mig till seger. Var snart framme vid det trånga spåret. Det var då……….

Hörde ett ljud. Det lät som SVISSCCH. Vände mig om. Såg ingen, absolut ingen, bakom mig. Det var då;  Jag förstod vad riktig löpning innebar. Hur lite jag begripit om vad  polackernas, och andra elitlöpares, benmuskelstyrka och löpteknik betydde. Hur det visuella bedrog mig.

Och med den erfarenheten gick min löparkarriär vidare . Eller inget vidare. Men nyttigt har det varit inte minst för stärkande av viljan i livets andra skeden.

Ps. Jag blev ändå inte sist den där vårdagen på Djurgården för längesen.

(De två nedre bilderna. Kristian Hellström den första segraren i Sleipner-terrängen. Carlo Nilsson som aldrig vann Sleipner-terrängen.


Lämna en kommentar

Händelser jag minns ( Korpidrott med Militärmusikkåren (Del 3. Handboll)

Det finns många religioner. En del drar till sig fanatiker. En religion har sitt Mecka i en liten stad i östra Skåne. En stad som en gång var en stor garnisonsstad. Som var borgerlighetens huvudstad i vårt land. Där det gällde att veta sin plats i hierarkin. Att religionen heter HANDBOLL vet nog de flesta när jag nämner stadens namn . Den orangea staden: Kristianstad.

Eftersom jag var en kronans man utvald att försvara våra gränser med mina instrument i denna stad så var det givet att jag måste spela handboll i korplaget med namnet. P 6 Musik. Att neka det i idrottsför ålder hade varit snudd på ”Stadsförräderi”. Jag tog plats i laget, mest för att konkurrensen var nästan obefintlig.

Jag hade aldrig spelat handboll när jag som 21-åring kom till dåvarande residensstaden. I Malmö under skoltiden var bollsporten som gällde fotboll, eller på vintern inomhus, någon gång korgboll. Hade till detta handicap för små händer. Svårt att greppa hårda passningar. Svårt att få kraft i skotten trots en vältränad torso. Bolljävelen liksom slant. Inget klister hjälpte. Men det värsta var att jag, då som nu, inte var helt klar över reglerna. Vad fick jag och vad fick jag inte göra? Hur många steg fick jag ta? Hur tilläts jag tackla? Helst skulle jag vilja lägga ner bollen till marken och spela innefotboll. Måste som alla andra obegåvade bollspelare kompensera detta med hårda tag. Fick till och med höra epitetet ” Den råe backen”. Drog på mig massor av frikast utan att förstå varför.

Vårt lag innehöll egentligen bara två som kunde kalla sig för handbollsspelare. Jan-Åke Ericsson (Till vänster i bild) som ägde stort bollsinne och sköt skott som inte var nådiga att täcka upp. Och så Den stora stjärnan. Han som i yngre år spelat allsvensk handboll för IFK Skövde. Dock var denna stjärna  ibland FÖR klart skinande då hans inspel och passningar inte var avsedda för oss andra dilettanter. Ibland slocknade stjärnan helt då han satt utvisad mest hela matcherna. Protester mot domarna och intagande av förfriskningar lite väl  friskt innan match. (Bilden med trumma)

Som lagledare hade vi ingen mindre än självaste musikdirektören, även han med aktivt handbollsförflutet: Helle Rosén. (Bilden i flygets uniform)

Så kom en match som blev ett stort idrottsminne för mig. Vi spelade mot ett lag i vilket en före detta målvakt i IFK Kristianstad vaktade deras mål. (Möjligen hette han Douglas?)

Jag tog emot en passning en bit ut på planen. Såg mig om Visste som vanligt inte vad jag skulle göra. Mina vitklädda kamrater var markerade. En mur av fientliga motståndare täckte målet. I min hjärna rådde kaos. Vad göra?

Jag sköt. Bara för att inget annat fanns att göra. Jag sköt. Ett distansskott. Knappt styrfart mot den rutinerade målvakten som motat bollar från landslagsspelare. Jaha, tänkte jag nu var jag av med bollen  i alla fall. Såg vita ärmar i luften. Hörde några lagkamrater säga ”Bra Calle”!

Jodå. Jag hade gjort mål på en före detta allsvensk målvakt. Och det med ett DISTANSSKOTT!!!

Hur gick det till? Var han skymd? Nej så klart inte. Det var kraften i skottet…….väl?

Hittade en bild på ”sållet” . 1950 då hans spelade i Näsby IF.

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns (Korpidrott med militärmusikkåren. Del 2. Elvamanna-fotboll)

”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid. Det spelades bättre boll, på gräsplanen hemmavid”.

Nåja. Vi spelade inte precis som Il Canoniere, och för det mesta fick vi hålla till på grusplanen.

Vi, som var P 6 musikkårs elvamannalag i korpfotbollen i Kristianstad. Planen, Korpvallen, De brutna benens och de blödande knänas hemvist på jorden. Den låg intill Sommarlust där nu flera hyreshus är belägna.(Bild. Halva laget många år senare.)

På vår lilla arbetsplats var det ett under att vi kunde ställa upp med fullt lag. Vi var ett Kajsa Varg- lag i vilket många fick övertalas för att medverka. Ja, nästan hotas. Till dessa svagheter kan tilläggas att laget helt saknade taktiska kunskaper, eller snarare vilja. På mittfältet sprang, och jag menar SPRANG, Jan-Åke Ericsson och jag. Vi sprang i ett öde landskap. Över oändliga ytor. När vi erövrade bollen försvann vår kedja upp mot motståndarmålet, (Ingen offside tillämpades i Korpen) alla var besjälade av att göra MÅL. Vår tänkta striker tittade anklagande på oss om inte bollen landade precis framför fötterna. Fortsatte att dra i mustaschen stillastående i väntan på nästa tillfälle. Försvaret stod bekvämt parkerade vid egna målet och avvaktade  kommande fientliga attacker. Och! Jan-Åke och jag vi sprang, sprang ,sprang och…………sprang.

Som alla förstår var vår framgång inte monumental , till skillnad mot den i innefotbollen.

Ett undantag i vår elva var en mycket gammal man. ”Avdankad arm och grå” Hade väl Runeberg betraktat honom som. Han var just gråhårig och ,hör och häpna, säkert över 50 år !!!!!!! Han är ett rundningsmärke, hördes motståndarkommentarer. Men! Han hade erfarenhet från riktig fotboll. Spelat i HIF: s reservlag och kunde läsa spelet och ta till de fula knepen. Harald Lindberg vår libero, Du måste ha lidit med hönsgården i din omgivning.

Så kom det en match av många att minnas. Vi låg sist i serien och skulle möta laget som bara behövde slå oss för att ta hem pokalen.

Det blev en match där grisfotbollen visade upp sitt segerrikaste tryne. Bollen träffade vår ribba, våra stolpar, rullade på mållinjen. Vi kom sällan över mittlinjen. Maskade och maskade.

” Ni sa det här skulle bli en lätt match. Ni kan äta min skit”!  Vrålade på bredaste Malmöitiska deras lagkapten efter matchen som slutade som alla defensiva tränares drömresultat: 0 – 0

Om någon med koprofila böjelser tog honom på orden låter jag vara osagt. Men det kan jag väl inte tänka mig.

 

Här några bilder på de som inte platsade i det lilla innefotbollslaget (Vars stjärnor finns till beskådande i innefotbollsartikeln.)  Men som kämpade väl på grusplanen hemmavid.

 

Bild 1. Lars-Göran Bringehed i Bryssel. Strikern och Gösta Johnsson i bakgrunden. Samtliga med glas i handen.

Bild 2. Jerry Dahlskog intagande samma läge som på planen.

Bild 3. Arne Davidsson och Gert-åke Walldén flankerande en som sprang.

Bild 4. Bengt Jivestad och Rolf Svantesson trummande genom staden.

 

Och roligt hade vi. Väl?