JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 3 Stockholm)

Så kom jag dit igen. Till min favoritstad. Tåg en höstlig eftermiddag från Umeå söndagen den 25 augusti.

Anlände i skymningen till Stockholm…till hotellet….till det som nästan blivit en stamkrog. Esplanad på KarlavägenNu med nya ägare sen senaste besök. Inte längre favoritölet Baron Trenck på repertoaren .Inte längre befriad från högtalarmusik. Inte längre min favoritkrog i staden…..Efter en tid anlände några unga personer med instrumentfodral … sen några till….sen några till ..sen….sen. En hel internationell ungdomssymfoniorkester trängdes i den lilla lokalen.  Varför just där? Ja, det får jag aldrig veta. 

” Du är välkommen hit på vår guldfest”! ” Det tror jag inte att jag är” Blev mitt övertygande svar. ” Jo om du har rätt halsduk på dig”

Var kan jag befinna mig för att få detta generösa erbjudande och varför? Så klart ätande lunch på krogen ”Östra Station”. Den ägs av Berit. En legendarisk Djurgårdssupporter 70 +. Jag var som så ofta lite falskt smickrande och hade gratulerat henne till serieledning. Avslöjat min klubbtillhörighet. Pratat en stund med denna trevliga dam (Jodå de finns andra än MFF:are som äger den egenskapen) ”Rosenberg var inte glad igår” . Sa hon desto gladare. Detta var dagen efter att DIF slagit MFF med 1-0. Sen gick jag, med isterband i magen, och artigt avböjande närvaro vid en eventuell guldfest.

Det vart högsommarvarmt i Stockholm de här dagarna. Törsten gjorde sig ofta påmind. (även då) På en inbjudande uteservering fanns ingen plats……Jo, där vid sidan om en till synes mycket gammal dam intill sin rullator. Skall jag? Har inte lust att prata…….är för trött….och som så ofta osocial…och vad har vi gemensamt?…..men att sitta inomhus…nej…frågar om jag får dela hennes bord…..Och tack för det.

Under en dryg halvtimme fick jag följa med till flera metropoler på vår planet. Till det gamla Stockholm , som egentligen också är mitt Stockholm. Damen hade levt /levde ett rikt spännande liv och ägde en berättarkonst intill fulländning. Bekräftande att varje människa är en roman.  Efter att ha druckit sitt vin reste hon sig mödosamt upp , sa hej, försvann i riktning Humlegården. Jag satt kvar fascinerad, och lite skamsen över mina tidigare fördomar. Samt även nu med inbjudan. Denna till hennes sommarhus i Båstad. Men så klart vet jag att vi aldrig träffas mer. Och i samma ögonblick kom Ulf Adelsohn i god fart på cykel och höll nästan på att köra omkull Elisabeth Tarras Wahlberg. (Läsaren märker i vilka kvarter jag befinner mig.)

Har ofta funderat på vad min ständiga längtan till Stockholm beror på. Det räcker att se bilder i TV från staden för att längtan skall bli akut.  Stadens skönhet? Kulturutbudet ? Restaurangerna? Idyller som Djurgården med flera? Skärgårdsbåtar? Ja, allt detta men framförallt………..

Här levde jag nästan hela det tonårsliv som präglade mig.  Som den nostalgiker jag ofta är kan jag i fantasin uppleva Stockholm från den tiden. Men allra mest alla människor som jag mött. Många finns kvar ännu. Bara att veta det är trösterikt. Kanske stöter vi på varandra om jag vandrar dit eller dit?….hoppet finns …jag är ju där…. så……var det inte hon……som satt på tunnelbanetåget i riktning…?  .

Ljudet av hästhovar på Valhallavägen nådde mig av en slump. Där kom de. Mina efterträdare. (Nu endast med brassinstrument. Klokt) Ridande vaktparaden på väg mot slottet från kasernen på Lidingövägen. Men det var det Stockholm jag flydde ifrån…..väl ? Tittade på dem och mindes….K1. Stallukt. Hästen Juvel. Spattiga hästar. Putsade ridstövlar. Modell-ä-uniform. Klarinett eller fanfartrumpet…..Jo, det var från det jag flydde….DET Stockholm saknar jag inte. 

Onsdagen den 28/8. Tåg mot Kristianststad.  Och så klart. Stopp i Alvesta. Elfel. Ersättningsbussar. Att resa med svensk skrutt-järnväg fodrar god fysik och kalla nerver. Men hem efter åtta dagars utflykt norröver kom jag. 

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti (Del 2. Umeå. Militärmusikträff)

Där var gänget igen. ”Kvarten”, Sölve, Nore, Bosse, ”Lövas” och många andra som levt motsvarande liv som jag. Som har ”blåst flaggan”. Som har burit notställ och städat toaletter och korridorer. Putsat instrument. Blivit inspekterade av Ille eller ”Wicke”. Gått miltals marschmusik. Stavat trumvirvlar tills fingrar blödde. Enkelt uttryckt en homogen grupp gubbar från Boden till Ystad. Musikanter som inte pensionerar sina instrument förrän fingrarna blivit orörliga och tänderna lämnat munnen. En församling i vilken jag trivs. Vi pratar samma språk om än med skilda dialekter. 

Det var fjärde gången som jag deltog i den årliga träffen med medlemmar i ” Sveriges Militärmusikers Förening”. Årsmöte samt konsert tillsammans med lokal musikkår. I år var det Umeå som var värdstad.

Konserten ägde rum i Tegskyrkan. En stor entusiastisk publik fick höra en väl genomförd konsert. Som utropstecken måste nämnas jazzigt duo-spel mellan harmonisnillet Eskil Columbus och trumpetgeniet Lennart ”Kvarten” Axelsson. Dirigerade gjorde föreningens maestro Bengt Gidlöf, samt Umeå Hemvärnsmusikårs ledare Helena Sandström. Divertissemanget som alltid proffsigt presenterat av Martin Holm.

Sveriges Militärmusikers Förening jubilerade detta år. Har nu hunnit fylla tjugo år. Ordförande är Christer Holm. En eldsjäl som gör ett lysande arbete som tyder på genuin kunskap parat med stor kärlek till sin uppgift. Att se hans vänliga, nöjda ansikte i publiken under konserten värmde. Som om han fick sin lön för allt arbete.

Med på träffen var också en klarinett-kollega från Kristianstad. Vi träffas ofta. Varje måndag repeterande med Kristianstads Stadsmusikkår. Nu delade vi stämma i Umeå, Jack Larsson. Tommy Stjernqvist är en fritidsmusiker från Kristianstad. Mångårig ordförande i Kristianstads Stadsmusikkår. Nu speciellt inbjuden av Ordförande Holm. Fick också överraskande träffa den klurige ”FB-legendaren” P-O Svanström , vilken förstärkte Umeå-kåren.

Fest efter konserten precis som vanligt. På sena kvällen kunde det höras valthornsduetter i baren på hotellet !! Ronny Jonshult och Helena Sandström bjöd in Mozart till en bar på ett hotell i staden Umeå. Det kallar jag att vara spelsugna.

Så får vi se vart vi hamnar nästa år. Längtar redan. Vill träffa samtliga igen. Åter få höra väl och mindre väl kända anekdoter. Och så klart. Få spela. ”Så länge skutan gå”. Om travesteringen godkännes.

Till sist ett hjärteminne från dagarna. Gick på musikhögskolan i mitten på sextiotalet. En av mina klasskamrater var Bernt Lindahl. Boende i Umeå. Hade fått reda på att han nog skulle komma till konserten. Hade inte sett honom på över 50 år. Kommer han? Känner jag igen honom? 

Stod och väntade, spanade vid entrén…….Inte han…inte han….inte han….väl …? nej…Inte…han kommer nog inte…. Då en man bakom en rullator tillsammans med en kvinna……kan det vara…?  Nja..Ja lite likt ändå…Men…? .Så kom de förlösande orden från den medföljande damen riktat till någon närgående. ” Han har spelat klarinett och saxofon”. Då visste jag. Då hade jag träffat en mycket kär kamrat igen efter alla dessa år. 

Nu låter jag bilderna berätta om de fina dagarna i Umeå. 23-25 augusti 2019.

 

 

 


Lämna en kommentar

Resan gick norrut i slutet av augusti. (Del 1. Köpmanholmen/Ö-vik)

Fick reda på att det brunnit i Hässleholm och tågtrafiken var drabbad. Nåja , det är nästan en vecka till jag skall resa norrut….så …det är inga problem. Men så kom de oroande rapporterna. Arbetet skulle ta tid. Inga tåg kunde avgå norrut från Hässleholm på……?  hur lång tid?………Nu kände jag flugans kalla fötter på skelettet………hur kommer jag till Stockholm? …till Örnsköldsvik? Ringde taxi för kostnadsförslag mellan Kristianstad och Alvesta. 2700 kronor skulle tas från den magra pensionen….men vad göra? Jag MÅSTE upp.

Då ingrep en ängel. En svägerska med humana känslor. Klockan 05.30 tisdagen den tjugonde augusti satt tre personer och en oavbrutet underhållande pudel i en bil med destination Alvesta. Chaufför Cecilia Welin. 

Tåget från den småländska järnvägsknuten till Stockholm var glesbesatt. Räksmörgåsen i bistron stor och god som alltid. Ölen likaså. Infarten till  huvudstaden lika betagande, också den som alltid. Nu väntade tåget till norra landet.

När inträder Norrland om man kommer söderifrån? Norrland, detta vidsträckta begrepp. När man lämnat Gävle menar jag. Allting blir så mycket storslagnare. Längre mellan orterna. Träd…träd…träd…….

Det finns hus/hem i vilka man omedelbart trivs . Kalla de mysiga, ombonade eller trivsamma. Ett sådant befinner sig på Virkesvägen i Köpmanholmen. Vällusten känns i samtliga sinnen omedelbart efter ankomsten. Jag har varit där förut. Där bor Janne och Marie Byström. Svåger och svägerska. Nu väntade tre dagar i deras idyll. Trädgården omringad av blåbär och vildhallon. Mat och dryck serverad med kärlek och generositet.

Köpmanholmen är för mig som en nerv-medicin. Älskar att vandra ensam i samhället som ligger inbäddat, liksom beskyddat av mäktiga berg. Som bjuder på betagande sjöutsikt och en luft lätt att andas. Husen ligger välskötta omgivna av trädgårdar vilka oftast har naturtomter. Tystnaden går att ta på . Katterna är många och nyfikna som katter är i hela världen. Tanken klarnar. (Jag förstår att vintern kan kännas lång och att jag endast är främling på tillfälligt besök)

Så blev det också en premiär för mig under dagarna där. Än är jag inte gammal nog att ha upplevt allt. Nu var det dags för SURSTÖMMINGSPREMIÄR. (bilden kanske säger vad jag föredrog?) Nej, det får bli en första och sista gång. Beroende mer på konsistensen än smak eller lukt. Övriga surstömmings-deltagare framförde en divergerande åsikt. Någon inte utan förvåning.

Fick också glädjande nog träffa vår guddotter Emma och brodern Oscar. (Bilden tillsammans med  sin skånske kusin Måns.)  Avståndet gör att vi ses alltför sällan. Och när inträffar nästa gång? Tiden går…..och går….och… För på morgonen den tjugotredje i månaden ställdes färden mot resans huvudmål. Militärmusikträffen i Umeå. Till vilken jag återkommer i del 2. 

 


2 kommentarer

Städer jag besökt (Lund)

Där var jag aldrig under mina uppväxtår trots att avståndet endast mätte knappt två skånska bördiga mil på slätten från mitt hus i Malmö.

För vad skulle jag göra där? Inte hade Lund något fotbollslag som var värdigt ett besök. Och det där med universitetsstudier var något jag knappast kände till . Så den resan besparade jag mig gärna…….Men när jag nu tänker efter så…..minns jag….en mörk lägenhet…någon avlägsen släkting till min mormor. Johan hette han och spelade trumpet. Bodde i Lund. Så Johan, och en mörk lägenhet, var min barndoms Lund. 

Mitt vuxenlivs Lund var inte mycket mer välbesökt. Någon konsert i Stadsparken med militärmusikkåren och hem igen. En friidrotts- tävling på idrottsplatsen för KFUM Kristianstad och hem igen….Lite senare i livet besök hos svåger ett antal gånger. Innehållande nätter med  litterära och politiska diskussioner ackompanjerade av musik och förtäring och hem igen under trötta morgondagen. En övernattning på Grand Hotell efter konsert på Arkivmuséet med ”Musica Camerata Regionalis” och iväg igen.  Men staden Lund var fortfarande nästan som vore den i en annan världsdel. Långt, långt borta.

Lund var också länge för mig en stad dit duktiga elever flyttade när de istället borde vara kvar för att  berika musiklivet i Kristianstad. Också en stad där någon utanför den akademiska världen nästan var persona non grata. En stad med en själ långt ifrån den malmöitiska. Ja, till och med den kultur som präglat Kristianstad. En stad som i min värld endast syntes tillbakalutande sittande i den så kallade ”TV-soffan”. Där de kunniga svarade i programmet ”Fråga Lund”.  Där tenorer, barytoner och basar hälsade vårens ankomst tillsammans med blommande magnolier.

Så kom en bok hem till mig. Skriven av Curt Herbert Andersson. Leddeär namnet på huvudpersonen ” De döda ringer aldrig” är bokens titel. Här tar den i Lund väl bevandrade författaren med oss till Lund. Öppnar ögonen för staden. Lär mig vad stadsdelen Nöden är. Får mig att känna mig som en Lundabo.

Och nu under några sena månader i mitt liv har jag ganska ofta hamnat i lärdomsstaden. Inte för att lära mig. Utan av två helt olika anledningar. Två byggnader har blivit besökta . Onkologen på Lasarettet, samt Palaestra et Odeum vid universitetet.

På ”Onkan”, som jag avdramatiserar namnet till, där råder också en väldigt avdramatiserad stämning. Nästan familjär. Sitter där bekvämt och får dyr och nyttig vätska i min kropp. (Immun-terapi). Allt för att minska risken för återfall av malignt melanom. På Palaestra har jag repeterat och konserterat med ”Skånska Serenadensemblen” spelande Gran Partita av W A Mozart. En konsert att minnas. Inte minst för den fulltaliga koncentrations-lyssnande publiken. Sittande, stående , liggande på golvet. I olika åldrar, men alla älskande Mozart. Är det detta som är en akademikerstads själ? Kultur, bildning och humanism i skön förening som en oas i en hård värld? 

Så har mina besök ( som blir fler) tagit Lund lite närmre mig. En krog som Stäket har besökts. Vandrat utanför klassikern Grand och tyckt mig se Sten Broman och Frithioff Nilsson ”Piraten” komma ut för vidare färd till Savoy i Malmö. Suttit på caféer och avslöjat vilka förbipasserande som varit professorer emeritus och emerita. Staden är så präglad av alla dessa personligheter som bara kunnat och kan trivas i  Lund. Som säkert skulle ha svårt att lämna den så särpräglade miljön.

Och äntligen har en så näraliggande stad blivit ofta besökt. Nu vet jag mer när snart domkyrkoklockorna åter ringer in det nya året i bistra nyårsnatten.

 


Lämna en kommentar

Min ständiga längtan till Stockholm

Det händer de fredagar som jag reser till Malmö för att träffa Bröderna i MFF:s Ordenssällskap FV att jag får mycket tid över på den nu så fina Malmö Central. En tid som alltid fördrivs med samma ritual.

Plattform 5. Med anledning av stigande ålder och minskande blåsa söker jag mig till plattform 5. Där finns toaletten som för det facila priset av tio kronor tillåter att naturbehoven tillfredsställs. Egentligen ett underpris för den njutning som bjuds. Därefter sätter jag mig nöjd och förväntansfull och inväntar ett tågs ankomst. Ett tåg från Stockholm. På just plattform 5.

Det är fler än jag som väntar. Ser män, kvinnor av skiftande ålder stå där med något längtande i blicken. Snart kommer han eller hon hem/hit. (För ingen längtar väl  efter en ”Hen”?) Kan se deras förväntan. Kan ana hur fortsättningen på fredagskvällen blir. Hur länge har hon/han varit borta? Kanske bara någon dag? Kanske i månader? Men nu…. I afton… I natt……i……

Så kommer tåget vilket rullat ut från den betagande utsikten söder om innerstaden i Stockholm. Som tagit sig genom östgötaslätten och det småländska höglandet, ner till den skånska jorden. Har hittat hit. Till mig. Där sitter jag och skulle vilja följa med på resan tillbaka, norrut. Sällan är min Stockholmslängtan så akut. Varför?

Stockholm. 

Frånsett den undersköna staden. Frånsett att en vårlig promenad på Djurgården är som ett besök i paradiset. Frånsett några favoritkrogar.  Frånsett vad som bjuds av önskad underhållning, så erkänner jag. Mycket är ett sökande av den ungdom jag fick uppleva i staden. Samt de många besök som gjordes i mognare, men aktivare ålder. I tider då mycket fortfarande fanns kvar från femtio och sextiotalets minnesrika upplevelser. Men än finns platser som lever som de en gång var då livet var ungt. Och inte minst. Här bor några av de personer som betytt/betyder mycket för mig. På något lustigt vis känns det också som att det är i den här staden det händer. Och varför är jag då inte här?

Jag vet att jag inte längre kan sitta på operans läktare och stora delar av Hovkapellet, efter att upptäckt min närvaro, vinkar från orkesterdiket. Jag vet att jag under besök i Berwald- hallen, lyssnande på Sveriges Radios symfoniorkester , inte längre känner någon i bandet (Förutom en). Ställer jag mig på slottsbacken, inväntande vaktparaden, är det några i Marin och Armé-musikkårerna som är bekanta.  Jag vet att tiden har flytt alltför fort och att staden inte längre är ”Mitt Stockholm”. Jag vet att chansen att råka någon efterlängtad så där ”bye a chance”  är liten.  Men den finns om jag är i Staden. Och ja. Jag trivs i sällskap med genuina stockholmare. Gillar deras jargong. Besöker ofta en Facebookgrupp där jag känner stor gemenskap med dessa. Reser ibland för att träffa medlemmarna i ”Gardesmusikkårernas kamratförening”. Där blir det allt stillsammare. Hur länge till kommer den att finnas?

Så sökande efter barndomen görs i Malmö. Efter ungdomen och den aktiva medelåldern i Stockholm. Men jag trivs bra även där jag bott sen 1961. I Kristianstad. Som tur är. 

Några bilder från besök i Stockholm. Möte med god vän och kollega på Slottet. Går vaktparad (trumledet) med Kungl. Norra Skånska regementet.


Lämna en kommentar

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 3. Årsmöte. Konsert. Fest. Hemresa)

Att det i dagens kultursnåla Sverige byggs ett hem för kulturen som Visbys nya Kulturskola är glädjande. Så fint och ändamålsenligt att jag nästan blev sugen på att arbeta igen. Bara ”nästan” väl att märka. Dit hade Militärmusikföreningen lagt sitt årsmöte denna lördag. Guide och ciceron  var den på Gotland boende oboisten Ronnie Bogren

Årsmötet ledde proffsigt av ordföranden Christer Holm samt mötesordföranden Lars-Erik Gottlander. 

Lunch . Visbys backar besegrades med en ynglings styrka och spänst än en gång. Indisk mat satte fart på inre egenskaper. Lite vila innan konserten.

Konsert.

Så har även jag uppträtt i Almedalen från den scen där ”sanningarna” framförs då när sommaren står i sin fagraste grönska. Nåja i musiken avslöjas oftast falskspelet, men i politiken? (En parentetisk reflexion)

I sköna sensommareftermiddagen inför en stor publik genomfördes ett mycket uppskattat program. Marschen ” Överste Tillman” inledde så klart. Klassisk blåsorkestermusik som Knut Söderströms vals ” I sommarnatt”. Lysande trumpetsolister. Gotlands regementsmarsch, den fina ” In treue fest”. Och som final ” Segnale Solenne” med Olle Hermansen på jägarhorn. Detta och mycket annat spelades med bravur och spelglädje. Blir faktiskt rörd över och imponerad av att så många långt efter ingången pensionsålder håller hög klass på instrumenten och tycker att det här med att spela tillhör livets viktigaste meningar. Utmärkt konferencier var Martin Holm.

Fest.

I hotellets matsal träffades nöjda musikanter. God mat. Ja, den så omtalade Gotländska saffranspannkakan är för mig en blek kopia av kommissmatsalens torsdagspannkakor. Åter trevligt umgänge. Åter anekdoter. En del redan berättade under gårdagen. Men vad gör det? De är ju bra och framförallt de tillhör vår bakgrund. Nostalgi? Kan jag inte vara utan i synnerhet i en tid då backspegeln börjar bli allt mindre välputsad.

Söndag.

Båten går 19,15…. Nej den går 20.00……Nej 19,30 tror jag…..Nej …jag har skrivit upp det….Sen är vi i Oskarshamn vid 23-tiden…Men du skall till Nynäshamn….nej Oskarshamn….nej vi kom ju med båten från Nynäshamn…..javisst ja…

Så lät det en söndagsförmiddag i hotellet foajé.  Då i avskedets bittra stund. Då när några skulle till just Nynäshamn och andra som jag, till Oskarshamn. Då när vi var lite trötta, lite glada, lite ledsna. Och inte kommer att träffas förrän om ett år igen.

Hemresa.

Några gick på stadsvandring. Jag åkte hem. Och till Oskarshamn, det var jag säker på. 

Färden därifrån till Kristianstad var bekväm. Sittande i Jacks och Lilians bil. Småländska och Blekingska mil blev snart Skånska. 

Så är tiden i Visby blott ett kärt minne. Nästa träff blir antingen i Göteborg, Östersund, Karlskrona eller Borås. Får jag önska så: Östersund. Men kommer gör jag oavsett var. Tack för tiden i Visby alla ni som var med.

 

 


2 kommentarer

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 2. Fredagen den 24/8.)

Till den som likt mig tidigare aldrig varit i Visby. Inte känner till stadens topografi. Tänker resa dit. Tänker ta sig fram till fots.

Var i form. Stå inte i kö för höftleds eller knäledsoperation. Den staden bjuder generöst på backar. På gator belagda med kullersten. Men än mer på skönhet och charm.

Efter frukost och möte med några redan komna medmusikanter gav vi oss ut i staden som omges av en ringmur. En stad som gav känslan av att vara någon helt annanstans än i Sverige. Gränder, rosor, caféer och krogar.

Lunch på en pizzeria som kunde den legat i Neapel. En ägare som var från Rom och höll på Lazio ( Sådant kännedom är viktig för mig. Kunde inte låta bli att påminna honom om hur det gick för Lazio i premiären mot Napoli. Blev dock inte utkastad)

Klockan 14,30 -15. 00. Den kanske mest spännande stunden under vistelsen. Nu skulle vi samlas. Vi med likartad bakgrund oavsett vi fanns i Boden eller Ystad.  Vi som burit notställ, putsat instrument, varit vaktspel, gått många mils marschmusik, städat korridorer och toaletter, slagit trumma tills fingrarna blödde, gjort personliga tjänster åt överordnade. Vi som vet…pratar samma språk…

Där kom dom. Mycket väl kända. Någon gång träffade, aldrig mötta, samtliga med samma känsla. Det här skall bli roligt. 

Hej! Så kul att du kom! Hur är det med han? Vilka kårer har du varit på ? Men då känner du väl?  Spelar han ännu? Vilken teknik han hade. Då sa han till dirken…Så låter det…Då trivs jag. Befinner mig en  värld som var min och deras, känner oss nästan lika unga som då.

Klockan 17.00. Repetition i Gotlandsmusikens lokaler. 

Låter förvånansvärt fint för att vara prima vista-spel. En trumpetsektion som skulle platsa var som helst. Med ess som Hovtrumpetaren Olle Hermansen, Den mycket meriterade jazztrumpetaren Lennart ”Kvarten” Axelsson. Två suveräner från Gotlandsmusikens brassensemble, och inte minst veteranerna, Nils-Åke och ”Sillen”. Sölve Kingstedt (86) ( Sveriges klarinett-ikon) spelar soloklarinettstämman. Det känns tryggt. Hoppas han kommer att göra det många år ännu. Får glädjande nog dela stämma med en musiker som jag spelat tillsammans med många gånger i flydda tider, min efterträdare i Blåsarkvinett 65, Jack Larsson.

Dirigenten Bengt Gidlöf är så nöjd med oss att vi blir fria timmen innan utsatt sluttid. Det är ett bra betyg.

På kvällen mer mingel. Fler anekdoter..fler.. fler…fler……Precis så som en militärmusikerträff skall vara. Tills vi märker att vi nog inte är lika unga som då. Att sängen frestar allt tidigare under livets aftnar. Men i morgon! DÅ! 

Några bilder från repetitionen.

 


2 kommentarer

Militärmusikträff i Visby 23-26 augusti 2018. (Del 1. Resan dit.)

Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg…..Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg…Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg. Någon mil framåt….Vi står nu stilla och väntar på ett mötande tåg. …..ytterligare en blekingsk mil…Vi står nu….

Den som hör detta vet att var hon är. På ett Öresundståg. På en resa som kan bli lång, mycket lång. Och lång blev den, längre än befarat den här dagen då jag var på väg österut. Från Kristianstad till Visby via Karlskrona, Kalmar, och Oskarshamn.

Nåväl vi hade startat i mycket god tid, allt för att inte behöva stressa vid byten. Allt för att vi visste hur den svenska järnvägen fungerar. Såg fram emot några sköna timmar i Karlskrona på stationens cafeteria med något gott att äta och dricka innan färden skulle fortsätta mot resmålet, mot en efterlängtad träff och konsert med kollegor från militärmusiktiden. 

Karlskrona station. Kära framtida resenärer som måste byta tåg i Karlskrona. Har någon timme att fördriva. Kanske är hungrig och törstig och ser fram emot att tillfredsställa dessa primära begär. Letar efter ett trevligt vattenhål i anslutning till stationen. Låten hoppet fara, Som det lär stå över porten till Helvetet, säger de som tydligen varit där. 

Järnvägscaféet , är det pretentiösa namnet på den öppning i väggen i vänthallen där det serveras. Fyra ryggstödslösa trästolar inringar ett litet bord. Frallor väl inplastade och samtliga med förlorat hopp att få förtäras innan de förvandlas till något som inte ens skatorna konsumerar. Känns som jag befinner mig på landsbygden i en öststat på femtiotalet. Måste härifrån….Hinner med en buss mot Kalmar klockan 12.00.

Kalmar-Oskarshamn. 

Flyter på fint. landar många timmar för tidigt innan färjan går. Men här måste finnas någon trevlig krog att besöka. Stiger av vid Oskarshamns station . Ser mig om efter…….någon restaurang på gångavstånd för den som släpar på väskor……….Ser stationshuset……stängt…tillbommat……Letar efter taxistation som alltid finns i närheten av tågstationer i civiliserade städer…letar…letar….Från ett närliggande litet hus når mig en icke aptitretande stekos….tar mig dit…frågar en man efter vara taxibilarna står…..finns ingen här men jag kan ringa efter bil om du vill….och det vill jag….. Måste till centrum …måste få mat.

Bilen skall komma om tjugo minuter, sa mannen som ringde… Efter en halvtimmes väntan i gassande sol och närheten till ljudande gatuarbete infinner sig tvivel..Efter fyrtiofem minuter drabbas jag av hopplösheten. Efter en timme av desperation. Då, som en hägring i öknen närmar sig en bil bärande skylten Taxi. Den är till oss! Den skall ta oss till en lokal där det serveras! Den tar oss till en kinakrog. Klockan är 16.30. Färjan avseglar 21.00.

Under en sådan lång väntetid på en krog måste man äta långsamt och dricka mycket. Mariestad, konjak och GT. Livsandarna återvänder. Åter känns det värt att leva. Känner mig som i Bellmans mästerverk ” Ack du min moder” efter att krogen öppnats.

Färjeterminalen.

Lugnt och skönt. Väntar på incheckning då en buss stannar utanför. Ut fullständigt forsar barn i 12-13- årsåldern. Fulla av liv. Med spring i benen och väl fungerande talorgan. Friden är ”avfridad” . Detta är tydligen våra reskamrater. Vilken lycka.

Båtresan. Stilla vatten tar oss till ön dit där jag skam till sägandes aldrig varit trots mitt långa liv. Halvsover i en bekväm fåtölj. Angör Visby. Jakt efter taxi igen. Lång kö. En chaufför säger. ” Strand hotell ligger så nära att ni kan gå dit ”. Efter utpekad riktning börjar färden mot hotellet .

Det låter när väskor dras på kullerstensgator. Får känslan av att infödingarna tror att Valdemar Atterdag kommit tillbaka eller att gospodin Putin äntligen bestämt sig för att testa det svenska försvaret. Vi går och går..och går…och….Irritationen blir vårt sällskap. Ingen att fråga. Mörkret kompakt. Inser att vi gått fel, en omväg värd namnet….Men där? Vad står det på det huset? Strand Hotell!!!! Vi är framme. 

Startade från Kristianstad 09.00. Sluter ögonen i Visby kl 01.30. Det var en resa. Men nu väntar det roliga.

Fortsättning

 

 

 

 

 


3 kommentarer

Att färdas under jorden. Tunnelbanorna i London och Stockholm.

” Change to Piccadilly-line” ”Mind the gap”. Och du kan inte vara någon annanstans än i London.

Att resa under jorden i de stora metropolerna är inte bara en praktisk nödvändighet. Det är ett nöje. Att som i London under färden studera vilka klassiska platser som finns ovanför mig där jag sitter i vagnen. Vi stannar vid. Holborn. Covent Garden. Barbican. Baker Street…Och….Och…Jag är där i livet.

Vi byter till Central-line. Victoria-line. Northern-line. Allt likt en Orfeus i  underjorden. Som en mullvad med sina gångar. Trängas på plattformar. Andas in dofterna som är så typiska. Stannar till en stund framför någon gatumusikant. Hoppas man kommer på rätt tåg. Delar säte med kritstrecksrandiga, portföljbärande unga män från City. Med pint-doftande fotbollsfans i klubbfärger. Med ”Betty from Blackpool”, kraftigt sminkad  i löftesavslöjande kläder, på väg till något äventyr. Med den grånade lilla damen som varit med om och överlevt blitzen. Någon boende i Belgravia, en annan i Brixton. Alla resande i fredlig samexistens. 

Efter några dagar i staden med inköpt U-ground-kort, tar man sig igenom spärrar likt en inföding. Med en självklarhet som en äkta cockney. Man har blivit a Londoner. 

Några lustiga episoder.

” Excellent choice sir. Excellent choice ”!  Orden kom nästan servilt från en av de anställda som hjälper vilsna turister på stationerna. Min fråga var vilken station jag skulle stiga av vid för att se Queens Park Rangers spela. Han var QPR -supporter sa jag till hustrun. Innan jag förstod den utsökta brittiska ironin.

Ett annat tillfälle konsulterade vi en hjälp-person vilken var två meter lång, nästan lika bred och svart som en tropisk natt. Ärendet gällde vilken plattform? Itt…Itt sa han. Hur kunde han veta att vi var skåningar? Undrade vi häpet och gick till plattform Itt……….Men….vi skulle till plattform åtta….så klart …eight sa han…det borde vi förstått. Mind the gap.

 

Likt i London är det ett nöje att som turist i Stockholm bara stiga på…..Resa i det blå…Se var man hamnar. Stiga upp i ljuset en stund och sen leta efter ett nytt ”T”. Resa vidare till en helt annan stadsdel. Tågen kommer tätt. Se Sundbyberg, Skarpnäck, Alvik. Färder till delar långt ifrån turiststaden. …. snabbt , enkelt, spännande. 

Hjärtat i huvudstadens tunnelbana är. Som spindeln i nätet. T-Centralen. Där ett lätt att gå fel. Åt fel håll.

Det är många år sen nu jag begick min tunnelbana-debut. Det var en nyfiken färd till Vällingby på femtiotalet.

Och jag förstår att turistens nöjesresor inte skall jämföras med de som görs dag efter dag på väg till arbete. Trötta morgnar . Trötta kvällar. Byte vid T-Centralen. Snart är jag hemma.

 


Lämna en kommentar

Svea Livgardes kaserner. Åren 1947-70. Sörentorp. En stad i staden.

Det var här jag bodde mellan januari 1955 till september 1961. Solna,  Sollentuna, Ulriksdal, Sörentorp, I 1. Om jag ringar in det.

Egentligen hade jag aldrig behövt lämna kasernen om inte tjänsten som militärmusiker tvingat mig. Inom det vidsträckta området fanns allt för överlevnad. Sjukhus, snickeriverkstad, post, matsal, mässar, frisör, tandläkare, klädesförråd….ja till och med Fängelse, folkligt benämnt ”Buren”. Faran att bliva passiviserad var påtaglig.

I 1 var ett så kallad naturregemente. Här fanns stora ytor med skog och öppna fält. Följ med mig in en dag i slutet på femtiotalet. (Svartvita bilden. Jag som musikelev passerande förrådet.)

Vi går in genom Södra vakten, (Den närmast Ulriksdal) I Södra vakten måste vi som var vaktspel anmäla oss för vaktchefen innan flaggans hissande och halande. Den tretungade, som var placerad på taket på kanslihuset, i vilket även officersmässen fanns. (Underofficersmässen låg perifert. Dit fick jag ta mig ibland och på kredit handla dagen-efter-dryck till äldsta musikfanjunkaren.)

Passerar, efter några minuters promenad från vakten, huset i vilket ”burfåglarna” avtjänade sina straff.

Ser kompanibyggnaderna. Första kompaniet kallades livkompaniet. Tredje var studentkompaniet. Malajerna bodde på tolfte kompaniet. Samtliga kompanibyggnader hade högst upp på gavlarna ” furirrum”. Små rum där fast anställd personal kunde få hyra.

Sveavallen, hette regementets idrottsplats. Ifrån denne utgick två  natursköna terränglöpningsspår. Det blå och röda. Mycket kuperade med sin höjdpunkt vid ”sop/avfalls-backen”. ( Där vi ibland brukade skjuta råttor med luftpistol)

Matsalen med sin ”bakficka”, Furirmatsalen. Den dag utnämningen till korpral inträffade var en märkesdag. Aldrig mer stående i långa matköer med värnpliktiga. Nu vanns tillträde till furirmatsalen. Samma mat, samma frestande matsalsdamer, men en trevligare miljö.

Intill matsalen fanns underbefälsmässen sammankopplad med marketenteriet. Här kunde jag i tiden uppleva skamlig särbehandling. En överfurir/rustmästare i mogen ålder var inte betrodd att serveras starka drycker på sin mäss. En nybakad ung sergeant eller fänrik hade tillgång till detta på sina mässar.

Hörsalen, med filmvisning på måndagskvällar, och gymnastiksalen (Två identiska byggnader) med träningsmöjligheter var också ofta besökta lokaler. Där tog jag ”lejonmärket”. Det som förärades när man kunde lyfta sin egen kroppsvikt på raka armar.

Nu till musikkårens lokaler. Rådan.

Två kilometers promenad från mässen efter kaffe och smörgås med ägg och kaviar samt en mandelkubb. På sommaren omgiven av dofter från hägg och syrén rikligt växande intill vägen. Snöiga vinterdagar kunde G-klaver i gult synas i snön. ”Ditmålade” av nödiga unga musiker. En fara på denna annars så fridfulla promenad var att stöta på någon bitsugen hund som inte blivit inlåst i hundgården. Av det skäl att överfuriren Larsson med skånska rötter och ansvarig för hundgården och därför kallad ” Hunnalarsson” i ett lätt rus ”glömt” att låsa hundgården. Rådan, låg idyllisk intill sjön Edsviken. Från bryggan lite nedanför syntes de besuttnas Danderyd på andra sidan vattnet. Här fanns tre roddbåtar till uthyrning. Svea 1,2 3. Åror fick kvitteras ut. Roddturer med fiske lockade. Ibland hela vägen till Stocksund eller Mörby lasarett.

Från Rådan vandrar vi längs sjön på en stig. Passerar Överfurir Ekmans hus. Ekman som kallades ”Stall-Ekman”. Av den självklara anledning att han var härskare i stallet. Ja, ett sådant fanns också innanför området. Han var också en fysisk jätte, rikt dekorerat för sina insatser i Finska vinterkriget. En bit längre kommen tornar  sekundchefens imposanta tjänstebostad upp sig. (Malcolm Murray och Sten Langéen under mina år)  Snart är vi framme vid staketet som avskärmar regementsområdet från den civila världen. Men det är bara att ta av skor och strumpor. Vada en stund på väg mot kanske Ulriksdals värdshus eller slott.

Efter en lång promenad lämnar vi regementet genom Norra Vakten. Den fick endast stamanställd personal passera. (Här höll jag på att mista livet en gång. Men det är en annan historia). Så tar vi bussen in till storstadens frestelser. För det är väl inte ett besök i ” Gröna barren” som lockar?  Där matsalspersonalen bodde strax utanför Norra vakten. (Där var jag aldrig…vad jag minns….eller ?)

1970 flyttade regementet till Kungsängen. Då var jag sedan länge borta. Men åren i Sörentorp minns jag med värme.

Sen blev det polisshögskola.

 

Här några bilder från senare nostalgi-besök. På väg till Rådan. Och bryggan.