JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken (29/11 Första advent)

Det första ljuset i adventsstaken lyser upp den mörka dagen. För mörk är den här söndagen när julen börjar att firas på riktigt. Firats  i press och annonser för julbord och inköp av oumbärliga julklappar har högtiden gjorts i över en månad nu. Landet blir alltmer en nation som ständigt firar jul. Ett litet undantag görs för dans kring midsommarstången.  Men strax därefter börjar färden mot den korta tid som kallas julafton.imagesBWLBWQ9J

Jag klär mig varmt idag. Skall spela utomhus med Stadsmusikkåren. En tradition vi haft länge nu på den dag som också sen länge heter ”Skyltsöndagen”. Klockan är 12.00 när himlen är mörkare än en natt under sommaren och regnet piskar vågrätt med en intensitet som ett tropisk djungel-regn. Antar att vi måste flytta in konserten till den skyddande Gallerian.

Men! Som ett under! När jag blir hämtad i bil av kollegan, grannen, vännen och  flöjtisten Stig Gustavsson, spricker himlen upp. En nästan vårlikt blå himmel önskar att Stadsmusikkåren än en gång på gator och torg skall glädja kommunens medborgare under deras jakt på julstämning. På med tomteluvan Jag är beredd för ännu en adventsspelning.

Vi hämtar upp Stigs barnbarn Erik på vägen. Erik, som med sin unga ålder är ny i orkestern. Spelar flöjt som sin morfar, och för sin morfar, såklart. Kan i honom se gamla tiders musikelever i militärmusiken som i mycket tidig ålder fick sin inskolning i orkesterspelets hemligheter.

Spelningen inleds på Stora Torg. Dirigenten, Conny Roslund31074_1293104373201_1328630_n, (bilden) anländer sent från Lilla Torg. (Staden är stor och bjuder på många förvirrande torgvalsmöjligheter.) Men klockan 13.00 tonar ”Let it snow” ut över konung Christians stad. Repertoaren är musik för årstiden och anpassad till frusna fingrar. Ingen Rossiniouvertyr eller Figaros bröllop.11216707_1060193750710262_4081146943728615624_n

Inför framförandet av ”Virgin Mary” undrar Conny om alla oskulderna är klara? Inget svar hörs och jag undrar varför. Har vi inte fått fram noterna? Eller finns det inga oskulder i orkestern? Detta trots att en del befinner sig i en jungfruligt oskuldsfull ålder av 30-40 år. Spelar jag tillsammans med en skara promiskuösa lättsinningar som debuterat allt för tidigt ?Jag, ett moraliskt föredöme i en orkester med kultur från Sodom och Gomorra?

Mina två stämkollegor i första klarinettstämman har för dagen valt andra orkesteruppdrag. Kimmo Rumpunen spelande i Symfonikerna, och Monica Wallin (bilden) i Kristianstads Storband på barytonsax. Ensam i den utsatta stämman gäller det inte låta kalla fingrar bära sig allt för illa åt och kan inte heller tilldelas en vilostund.KRSTDs-Storband-1

Klockan 15.30

Hemma igen. Lite frusen.  Väntar på att Arsenal skall vinna en enkel seger mot Norwich. Det börjar bra. Tack Özil. Men sen…………..Ted Drake! Kom tillbaks . Ja, vi får väl vänta tills uppståndelsedagen10994166_793013147419974_8919112934778587841_n

Söndagskväll. Innebär ovanligt sevärda program på TV. ” Allt för Sverige” är lättsam underhållning. Kanske tangerar tävlingarna pekoralets gräns? ”Bron” Lite överarbetad den här gången. Och hade det varit möjligt med en Saga Norén i det yrket? Tvivlar.”Homeland” Här gäller det att vara vaken. Carrie Mathisen (bilden) är suverän. Och omtyckt av mig av flera anledningar.untitled

Sen var denna första dagen i advent över. Hoppas få uppleva många ännu.

Till alla som missat det, men känner ett starkt behov av att se mig i tomteluva, så upprepas skönhetssynen i Åhus på torget Kl. 14.00 söndagen den  6 december.

 


4 kommentarer

Dagboken 7/11 (Konsert med Hemvärnets Musikkår i Nosaby kyrka.)

Det finns en kyrka till vilken jag tar mig på min svarta pedaldrivna  ”springare” på tre minuter i förlig vind. Skall i ärlighetens namn tillstå att det blir inte så ofta. Ja, egentligen endast när det skall spelas eller lyssnas på musik.untitled

Idag bjuder ”min” kyrka på konsert med Hemvärnets Musikkår i Kristianstad. Hemvärnsmusikkårerna, har sedan den militära avrustningen inte bara gällt stridande personal, utan även militärmusikkårerna, tagit över en del av den verksamhet som militärkårerna stod för. De svarar för ceremonimusik som högvakter och annat. Och som denna dag, konserter för allmänheten.10155473_10202940643030308_5955848616290347717_n

Klockan är 15.30 .

Möts i kyrkans ingång av en söt flicka iklädd uniform med ägiljett. (i min ålder nu så är nästan alla av kvinnligt kön FLICKOR) Det är något bekant med henne. Har vi  träffats förr? Undrar jag i mitt inre. ” Jag har spelat för dig” säger hon. Och dimmorna skingras, nästan som i Carl Nielsens ”Dimman lättar”. Caroline, som hon heter, hade ofta med sig vapen på lektionerna. Kanske inte för att försvara sig mot en aggressiv  (Inte närgången, väl att märka) klarinettlärare, utan för att hon var/är framgångsrik fäktare. Nu är hon klarinettist i kåren och även Hemvärnstrumslagare . Och, om jag nu minns karaktären rätt. Säkert en stavförare som inger erforderlig respekt.

Inne i kyrkan återseende med flera andra musikanter. Många väl kända. Andra  vi vet vem vi är, vi har setts förr- kända.

Klockan 16.00

Konserten presenterar ett ambitiöst utmanande program. Transkriberingar, som alltid i en blåsorkesterkonsert. Men även originalmusik som ” First suite for military band” av ”Han med Planeterna”. Gustav Holst.  (bilden)Ett kraftprov som orkestern löser utmärkt.12208531_1062533623786993_1583747009393434331_nuntitled

Innan Holst har dock dirigenten Robin Wahl och bandet, tagit oss med till sultanen Abdul Medjids orientaliska rike med musik av Gaetano Donizetti , samt ett finstämt stycke med titeln ”Edenstrand” av Jerker Johansson.

Willhelm Peterson- Berger. Den så kontroversielle. Ofta benämnd, Peterson-Arger. Ofta, nästan mobbad av samtida tonsättare för att han skrev för vackert. Vilka dock inte hans recensioner kan beskyllas för att vara. Själv har jag alltid tyckt om hans musik. Kan inte förstå de som än idag menar att den inte har någon plats i vår musikhistoria.

Orkestern presenterar här en solist på tvärflöjt i den välkända ”Vid Frösö kyrka”. Margareta Rylander spelar med tät ton och fin frasering. Sitter på den hårda kyrkbänken och undrar: Vad hade PB skrivit i Kristianstadsbladet? Det får vi aldrig veta.

Birger Sjöberg. Också han kritiserad. Också han beskylld för att inte vara i tiden. Unken småstadsromantik. Men till och med salig Sten Broman erkände att hans musik och texter var i symbios och därför stor konst. Jag, tillhör de stora vännerna av idyllens tolkare. Nu spelar musikkåren ett potpurri på de av hans penna så många älskade melodierna.

Två av de största elefanterna i den Nordiska musikhistorien avslutar konserten. Ja tre, eftersom extranumret är musik av Franz Berwald. Men innan Berwald har kyrkan i Nosaby ljudit av ljuva toner av Edward Grieg och Carl Nielsen.

Jag sitter med allt mer ömmande (för mager)  bak och känner mig lite stolt. Ja, på gränsen till skånskt mallig. I klarinettsektionen är hälften mina elever. Bland dessa den fint klingande soloklarinettisten Johanna Siversson.11826074_10153720983785116_616853448997888917_n(Bilden) Sitter också och imponeras av orkesterns förmåga. Kyrkoakustiken, är för en stor blåsorkester, både en hjälp och en utmaning. Tonbildning underlättas , men samspelet ställer stora krav. Klangbalansen därtill. Krav, som dirigenten Robin Wahl chosefritt håller ihop med tydlig slagteknik och givande tecken till de olika sektionernas insatser. Lägg till detta att han är en informativ presentatör.

Sätter mig upprymd, i den nu mörka novembereftermiddagen, på min troget väntande velociped och tar mig hemåt med tanken att: Den stadigt allt bättre Hemvärnsmusikkåren i Kristianstad för de fina blåsartraditionerna i min stad vidare med den äran.untitled

På kvällen spelar Martin Fröst i min TV.

Han är också bra. Så visst blev denna novemberdag i mitt liv minnesvärd.

 


Lämna en kommentar

Den 24 oktober. (Åhus Blåsorkester 70 år)

Väckarklockan, som oftast låter mig vara ifred nuförtiden, vill annat denna morgon. Väcks redan vid den tid som de morgonpigga kallar lite överlägset för ”sjusovartid”. Skall till Åhus för att repetera, spela konsert och därtill vara konferencier. Känner mig inte riktigt i mental form av den anledningen att den objudne gästen, som dyker upp när den är mer ovälkommen än någonsin, monsieur Meniere, (Öronsjukdom) hade gjort sig påmind kvällen innan. Skulle vara förödande om jag på grund av yrselattack  fått avbryta min insats.Borkester

Åhus Blåsorkester bildades på initiativ av stuveriarbetaren Karl Medin strax efter fredsslutet 1945. Ganska snart tog militärmusikern Edvin ”Idde” Nilsson över taktpinnen. Nilsson som 1951 avlöstes av likaså militärmusikern Henry Arelund. Som sen 1988 avlöstes av, ja då, militärmusikern Jerry Dahlskog. (Så vanligt detta att militärmusiker ledde fritidsorkestrar och utbildade musiker i gångna tider. Denna kulturresurs är nu nästan helt bortfuskad av makthavande ”kulturmördare”.)

Åhus Blåsorkester är en musikkår som till ytterlighet äger den viktigaste musikaliska komponenten, SPELGLÄDJE. Detta, parat med god instrumental skicklighet gör att orkestern under sina sjuttio år glatt många musikklyssnare.

Klockan är 8,50 när jag blir hämtad i bil av klarinettkollegan Jan Dahlström. Repetitioner avbrutna av lunch. Monsieur Meniere inte vaken än, men finns där i mina orostankar. Tar några åksjuke-tabletter som skall hindra fanskapet. Kanske.

Klockan 16.00.12065540_1412329918835693_1611218526270633001_n

En välbesatt orkester, förstärkt av före detta medlemmar i kåren, är spelberedd. ( många är de musiker som spelat i bandet. Såväl proffs som duktiga fritidsmusiker) En fullsatt lokal med åhörare, vilken även den hyser före detta musikanter och inbjudna gäster. (Tubaisten, Sven Roos med hustru har kommit från Stockholm för att återförenas med sin orkester från flydda dagar.) Repertoaren är en kavalkad av toner som spelats under resans  gång. Jerry Dahlskog dirigerar och jag presenterar. Stämningen i lokalen är gemytlig. Vi framträder inför en publik som älskar ”sin egen” orkester. Och! Åhusbandet gör skäl för sitt epitet. ”Spelglädjebandet”. Inte ens monsieur Meniere vågar ändra på det. Flera stycken är arrangerade av mästaren i det gebitet, Jerry Dahlskog. Han, som  kan ”koka soppa på en spik”,  och få en enkel melodi att bli en spännande musikalisk upplevelse. Stående ovationer efter Kungl. Södermanlands regementes marsch gör att vi alla känner oss i feststämning. Snart börjar också efterfesten.12046618_1412330632168955_1146832319589371271_n 12047099_1412329848835700_6374231874925961533_n(Får blommor och kram av kårens ordförande, saxofonisten Lars-Göran Nilsson)

Klockan 18.30.

Festen i Åhus IF:s lokaler börjar. Festkommittén är verkligen en festkommitté i ordets festligaste betydelse. Anna Gaete (Flöjt)(men det där med lite klarinett…hmm)  och Gudrun Karlsson (Trumpet) kan få den tröttaste ”Meniere-oroligaste” gubbe att bli som en yngling. Nåja.12141753_1412329818835703_3176598013416041386_n12108917_1412330398835645_9201564806087028247_n

De båda damerna, och musikerna, håller igång som vore de styrda av högre makter. Av Bacchus och Dionysus. Anna, som nyligen kastat kryckorna, dansar som en ballerina. Gudrun leder allsång, stampar i golvet , skuttar, viftar med armarna och är lycklig. Vem kan vara kallsinnig till sådan härlig vitalitet? Inte jag.

En musiktävling arrangeras  mellan de olika borden. ” Mitt bord” vinner (så klart) Men har svårt att smälta missen på Charlie Parker. Och ändå var Jerry och jag i samma  lag. Får vi skämmas en aning Jerry?

En fin dag och kväll blir natt. En dag i det bästa sällskap. Åhus Blåsorkester.

Lägger mig när den tjugofjärde för längesen blivit den tjugofemte.

Innan sömnen kommer tumlar tankar runt. Ett MYCKET känslosamt möte efter konserten, samt alla intryck av den här dagen i mitt liv.

Till sist.

Tack Åhus Blåsorkester för att jag fick bli er gäst nu när ni blivit 70 år.1611004_1214717831875526_4075951207862649440_n

Och att monsieur Meniere inte dök upp på jubiléet.

 

Ps. Tack för bilderna Gunilla och Anders.

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 2/10 (Fotbollföreningens Vänner Och lite annat)

Klockan är 16,24 den andra dagen i en månad som nu definitivt tar oss in i höstens mörker. Oktober är den döpt till och bjuder, om den är god mot oss, på många sköna dagar.images

En sådan är det nu. Öresundståget avgår på utlovad tid. Jag sitter högtidsklädd i mörk kostym, vit skjorta och Fotbollföreningens Vänners vackra slips. Ingen i min närhet synes dock uppskatta den bild av elegans jag utstrålar. Ingen ler vänligt. Detta trots att kavajen är prydd av FV:s nål , samt MFF:s veteranmärke. Framför mig ligger den stora utmaningen: Aftonbladets fredagskorsord. Nästan olösbart. Vänder sig till dem med större allmänbildning än den jag begåvats  med.

Letar efter någon förbarmande ruta att fylla i. Känner omgivningens blickar som tycks säga: ” Kan han ingenting”? Då! Läser jag en fråga. ” För triumferande operablås”. Jag räknar bokstäverna. Jo då, det stämmer. Det blir, Aidatrumpeter.untitled Men vem utanför branschen vet att det finns något som heter Aidatrumpeter? Aida, javisst. Verdi kan många. Att trumpeter förekommer likaså. Men, Aidatrumpeter vet få att det faktiskt heter…..Så utmanande är AB:s fredagskorsord. Men denna kunskap räddar mig från att ”låtsas-skriva” för att slippa de närsittandes tankar om min oförmåga.

I sätet, på andra sidan gången, sitter en ung dam. En sådan med ett utseende som endast den som är totalt okänslig för kvinnlig skönhet kan låta bli att rikta sina blickar mot. Eller som det heter på modern svenska ”en sjukt snygg tjej”. Hennes hår är långt, mycket långt och svartare än svart. Detta hår får, när vi passerar Vinslöv, besök av hennes medförda kam. Denna kam lämnar inte håret förrän tåget passerar Eslöv. Då trollas från handväskan upp något som skall göra de redan vackra ögonen än mer tilldragande för betraktaren. Framme i Malmö är hon nöjd med resultatet och jag har lyckats fylla i något mer i det där hjärntortyr-korsordet. Två nöjda resenärer stiger av och ställer färden mot olika nöjen, och avstår från frestelsen att fråga henne om hon vet vad en Aidatrumpet är.

Malmö Central.untitled

Ingen i den Malmö-generation som nu vilar på våra kyrkogårdar skulle tro att detta är den stad de växte upp i. Folklivet är som ett besök i världens mest kosmopolitiska städer. Flera restauranger frestar med läckerheter och drycker i den ljusa lokalen. För inte så längesen låg centralen där mörk och dyster. Besökarna klart igenkännbara som ”äkta” infödingar. Den skånska låglandsrasen. Lite ljushyllta, lite vänlig rondör. Lite som det alltid varit på centralen i staden Malmö.12096007_1711230142434216_3707322743615823419_n

Kockum Fritids. Fotbollföreningens Vänner.

Det är en nåd att stilla bedja om att få vara en av dem. En av Bröderna i FV. Jag ser Krister Kristensson hälsa på Anders ”Puskas” Ljungberg.12096216_10206986764085694_2864999911439967738_n(Bilden: ”Puskas” och Per-Olof Derborn) Och visst förstår jag motståndarnas tankar. När vi såg Bosse, Krister, och Puskas så kändes det redan som vi var slagna.  Jag står där med whiskyglaset i handen och tänker: Nog fasen hade Ronaldo haft det svårare om vi bara övertalat de båda legendarerna att göra ett inhopp igen.

Senare vid bordet blickar jag ut över MFF-historien. Där sitter han som blev nationens näst yngsta landlagsdebutant; Jan ”Nana” Ekström, pratande med Bertil ”Klumpen” Nilsson. (Bertil, som förutom sina gigantiska MFF-kunskaper är väl förtrogen med de stora jazzmusikerna.) Krister Kristensson, den meste MFF:aren genom tiderna höjer sitt glas och skålar med mig! Där han sitter mittemot Björn ”Nalle” Friberg. Vid min ena sida sitter Sven Liljegren som samtalar på ett sådant sätt, som bara nära vänner kan göra, med styrelsemedlemen  i MFF, Johan Erichs. Vid min andra sida arbetsfenomenet, och den suveräne sexmästaren, Gilbert Sabbah. MFF-sångerna klingar starkt och ofta. Kärleken till klubben går att ta på. Eric ”Hövdingen” Perssons ande tycks närvara i lokalen.untitled

Lotter har sålts av en annan spelarlegendar, Ulf Kleander. Förstapriset är en dröm för en himmelsblå. Ett vackert etui med MFF-emblemet innehållande glas med MFF:s märke. Det vinns av Roland Hellborg. Ett annat vinstnummer har en siffra precis intill den som finns i min hand vilket får mig att tänka på den kanske dumma vitsen. ” Igår var det nära jag fick……..Han som stod intill mig fick”. Men, Roland lovar högtidligt att vid besök bjuda på något ur dessa vackra glas. Grattis Roland! Säger jag lite surt.25131_100633276642266_993741_n (På bilden till vänster. Glad här också)

Malmö Central igen.

Överallt sittande, liggande, stående, mest unga män. Centralen visar upp det som debatterats så mycket på senare tid. Ger intrycket av ett flyktingläger. Hur skall detta lösas? Ja, det får skarpare hjärnor än min lista ut. Men statsministern har sagt att läget är under kontroll. Och en statsminister bör väl vara sanningsenlig ? Veta? Eller?

Tågresan hem brukar vara seg. Men inte denna gång. Utan istället full av känslor. En resa som nästan slutar för tidigt. Framme i Kristianstad när fredagen blivit lördag.

Taxibilarna väntar. Många. Inte som i gamla tider då kapplöpningen, till den eventuellt enda närvarande, var en kamp nästan gällande liv och död. Oftast vann jag med hjälp av egoism och löpstyrka. Men är idag glad att slippa utföra det kraftprovet.

Sätter mig i bilen med en chaufför från södra Irak och kommen nyligen till Kristianstad från Värmland. Han är tveksam om att hitta till min adress. Lugn, säger jag. Jag visar vägen. Det skulle jag inte sagt. Vi kör fel. I mörkret vet jag inte riktigt var jag är. Chauffören försöker knappa in Lokförarevägen på sin GPS men kan inte stava rätt.

Då! Plötsligt dyker den upp som ett mirakel. Silon i Nosaby. Nu vet jag var vi är. Nu har jag kontroll på läget. Så de som påstår att jag har dåligt lokalsinne får nog tänka om. Väl?images4NLUTVHQ (Se smileyn)

Så hem kom jag även efter denna fina dag i början av oktober. Tack till alla som gjorde den så minnesvärd.

 

 


2 kommentarer

Dagboken 4/9. (En dag full av kontraster)

Sitter i den närbelägna kyrkan i Nosaby. untitledKlockan är 13.00. Kyrkklockorna ringer. I koret står en blomsterprydd kista. I den ligger, inte en nära vän, det vill jag inte säga, men en person som betytt mycket för mig: Karl -Erik Joansson. (Stavas faktiskt så)untitled Bänkraderna är välbesatta av män och kvinnor klädda i mörka kläder. Prästen Göran Mellander håller, som alltid, ett tal som berör. Från orgelläktaren hörs välklingande flöjtspel. Toner som är önskade av Karl-Eriks hustru Ulla: Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, utfört med smakfull utsmyckning av Karl-Eriks nära vän och min kollega, Stig Gustavsson.

Karl-Erik var en person med många gåvor. För mig var han först och främst Kristianstads Stadsmusikkårs goda konferencier, men framförallt fantastiska reseledare. En treveckors resa år 1975 till USA gjorde Karl-Erik till ett oförglömligt minne för alla oss stadsmusikanter med medföljande reskamrater. Karl-Erik älskade Stadsmusikkåren och den kärleken var besvarad.10

Karl-Erik Joansson kom till världen den sista dagen i den fullmogna sommarmånaden augusti år1928. Tog sitt sista andetag den 14 augusti 2015.

 

Klockan 16.24 går ett tåg med mig ombord till Malmö. Åter träff med Bröderna i MFF:s Ordenssällskap FV.

Framme i Malmö färd med buss mot Annebergsgården. Resan går längs skammens gata i Malmö, Nobelvägen. Tror mig vara i någon öststat på femtiotalet. Framme vid Sorgenfri syns läger som får en favela i Rio att framstå som Graben i Wien. Ja, till och med afrikanska byar ger ett människovärdigare intryck. Är detta Sverige år 2015? Vad görs? Vad kan göras? Inte vet jag.  Men något MÅSTE göras. Nobelvägen är idag långt ifrån den kastanjeallé-idyll som den en gång var. Nu är den en skam för min födelsestad.eu-migranter_lager_1

När vi passerar Kristianstadsgatan vill ändå ögonen tåras av andra anledningar. Ser huset i vilket jag växte upp. Där jag levde min lyckliga barndom. Ser sovrumsfönstret till rummet där mina föräldrar hämtade krafter och annat också, väl. Ser köksfönstret. Minns mors omtanke att ge oss den bästa mat hon förmådde. Det känns märkligt att nu så här många år senare nästan uppleva att tiden stått still. Visst är det far som kommer gående där i sin vita målaroverall på väg hem efter en lång arbetsdag ? Måste tillbaka till verkligheten.

”Nu vi samlas FV-Bröder”. Sången ljuder som alltid när de ”blåaste blåa” träffas. Idag nöjer jag mig med tre snapsar av sorten Bäska droppar. Måste vara i form till frågesporten.58 2 e Ordensmstare Hybelius 4 juni (Bilden vår Ordensmästare; Hybelius.)

Vi är indelade i lag. Mitt lag leds av Bengt Sjörin och innehåller MFF-profiler som den elegante yttern Bengt Fröjd (spelade 100 allsvenska matcher för MFF), Ceremonimästaren emeritus, Göran Bergman, Den legendariske ”tutaren”, Bertil ”Paw Paw” Waldnert, och MFF-medarbetaren och förre hejaklacksledaren, Patrik ”Lakan” Jandelin.  En stark sextett.

De utmanande frågorna är sammanställda av MFF-oraklen Anders Larsson och Mikael Karlsson. Mitt lag kommer på tredje plats, men hade vi inte haft OTUR så hade vi vunnit.

Kvällen bjuder på ett kärt återseende. Den mångsidige artisten och skribenten Gunnar Bernstrup har blivit FV-Broder. Gunnar som var en uppskattad gästsolist hos oss i ”Blåsarkvintett 65” en gång för längesen. Nu möts vi åter. Det var fint. Och! Tack för whiskyn Gunnar.untitled

Till Malmö central åker jag med chaufför bördig från Kurdistan som berättar att han varit i Kristianstad en gång. På lasarettet. Skulle göra en sån där operation som förminskar magen, men reste sig från operationsbordet och gick när han såg den ”maskerade” personalen närma sig. Det fick mig full i skratt. Nu tränar han istället.

På centralstationen är jag i de vackra benens rike. Unga damer på väg till fester. Kjolar kortare än på sextiotalet.images802W4716 Dom kommer i flockar, i stora stim. Höga klackar. Glada, sminkade, med fredags- förväntningar i blicken. Jag tittar med vidöppna ögon trots den sena timmen. Är jag ”gubbsjuk”? Om, i så fall ,har jag varit det hela livet, och vill gärna så förbli. Tänker på ett TV-program där maestro Arthur Rubinstein untitled91 år gammal går i sin ungdoms Warszawa. Reportern säger: ” Ni tittar fortfarande på vackra flickor”. Ja, men dom tittar inte på mig längre”. Säger Rubinstein. Så var det för mig också. Ändå hade jag vit skjorta, slips och bästa kostymen.untitled (Se smiley)

Hemma i huset klockan o1.oo konstaterar jag att en  dag med stora kontraster har tagit farväl.

 


Lämna en kommentar

Årsmöte 2015 Kungliga Norra Skånska Regementets Musikkårs Kamratförening.

Lördagen den 29 augusti samlades åtta medlemmar i Norringarnas musikkårs kamratförening för årsmöte och fest. Platsen var hemma hos Ingmar Nordström i hans sommarhus i Åhus. En vackrare plats är svår att finna. Huset som är omgivet av en naturskönt tomt och Östersjön med utsikt till Stenshuvud. imagesuntitled

Årsmötet leddes av ordföranden Jan- Åke Ericsson.10569074_10152326150511795_4273599203159033230_n (son till en militärmusikerlegendar, Hasse Ericsson) Ordförandeklubban innehåller en text skriven av föreningens grundare, Ille Gustavsson. Föreningen som fyller 80 år nästa år. Föreningen som fortfarande lever om än inte som i de vitalaste dagarna.

Närvarande musiker var i partiturordning.

Stig Gustafsson    flöjt. Börje Backman   flöjt.  Anders Nilsson oboe/kornett. Carlo Nilsson klarinett/sax. Ingmar Nordström  sax/klarinett. Rolf Svantesson  sax/klarinett. Jan-Åke Ericsson trumpet. (närmast i stora bilden) Gert-Åke Walldén   trombon. untitled

Även sex av medlemmarnas damer njöt av mat, dryck och inte minst den underbara miljön.

Vi hoppas att föreningen lever många år ännu. Vi som försöker bevara en svensk militärmusiktradition.


Lämna en kommentar

20/8 En helt vanlig dag. Om jag varit Helan eller Halvan

Väckarklockan ringer 4.20. Den ringer sällan annars så tidigt nuförtiden. Det är torsdagsmorgon, men knappast då en helt vanlig torsdagsmorgon. Jag nästan skriker mig upp ur sängen som vore jag åter i de tidiga tonåren. Men jag måste upp. Inga tåg väntar på den som kommer för sent. Mitt skall avgå 6.24. Jag och hustrun skall resa långt norrut. Till Örnsköldsvik (Köpmanholmen) för att träffa släktingar.images

Resan går bra. Tågen håller tider(!!!) Nästan. Bistron på X-2000 skakar som vanligt. Som vore den konstruerad för att ingen skall sitta för länge. Språkmelodin från medpassagerare är en bukett av de södra landskapens idiom. Infarten till Stockholm lika betagande vacker som alltid. På perrongen, till det tåg som skall ta oss norrut, känner jag igen den person som administrerar FB-gruppen ” Sveriges Militärmusiker”. Han heter Sture Lundén10676209_10205159413293437_4051592593046251710_n. (bilden)Står där med trombon och fru för färd till Söderhamn för träff med kollegor. Årsmöte och konsert. Nästa år vill jag vara med. Pratar med Sture en stund. I vagnen norrut förändras dialekten. Tjocka (L) Större tonomfång, betoningar, likt ungerskan, på första stavelsen. Träden och sjöarna utanför fönstret blir fler i det allt mer kuperade landskapet. Vi har kommit på rätt tåg. Än är det en ganska vanlig dag för den som bestämt sig för att färdas.

Blir hämtade på stationen i Ö-vik av svåger. Färd till deras hem i Köpmanholmen. Välkomnas i ett mysigt hus av hustruns yngsta syster med goda drinkar. I uterummet står det vackert frestande dukat. Reströttheten lämnar både kropp och själ. Välbefinnandet blir en välkommen vän. Maten smakar utmärkt. Vinet likaså. Återseendet med alltför sällan träffade vänner är efterlängtat. Solen skiner. Den öppna dörren tar med sig doft av barrskog. Nu är det ingen vanlig dag. Utan en högst ovanligt bra dag………..MEN!

Ljudet av en motorcykel hörs. En knackning på dörren som öppnas och avslöjar en jätte på över två meter. Iklädd hjälm skinnkläder och solglasögon. Husets värd rusar upp för att försvara hem och dess invånare. Samtidigt rycker han av alla bordets läckerheter av vilka de flesta hamnar i mitt knä. Potatis, fisk, vin smör, bröd finns till beskådande från skjorta, vita byxor och ner till strumporna. Han rusar mot dörrens inkräktare med duken mellan benen (OBS !Stavning. Duken. Inte något annat för den som undrar.)

Nerkletad går jag in på gästrummet för att byta om. Skall byta strumpor. Sätter mig på ett glasbord i ett något omtumlat tillstånd. Det hörs ett brak i huset. Hörbart över halva Ångermanland. Själv sitter jag på golvet i ramen tillhörande bordet, omgiven av det glas jag krossat. Blod rinner på ben och armar. Kan inte komma loss. Hinner tänka. Det här händer bara i en film med Helan och Halvan. Får hjälp att ta mig upp. Går med bara fötter på krossat glas likt en fakir men inte med motsvarande okänslighet. imagesEZ3RFQH9

Detta var min första afton hos svåger och svägerska. En helt normal torsdagskväll. För ett fåtal får jag hoppas. Och ”inkräktaren” var en vän till familjen. Inte alls över två meter, så vi hade nog klarat av honom, Jag och Janne. Men allt gick bra vilket bevisas av bilden dagen efter då parisaren smakade så där härligt Norrland som den alltid gör.

Säkert kommer händelsen likt annan dramatik att förbättras under årens gång. Kanske blir jag en kändis i det vackra Ångermanland. Ni vet han som………………….11936078_10153067696880849_622384261_n

 


2 kommentarer

Dagboken den 24/7. Ett tungt men vackert farväl. Violetta Lefler.

När jag öppnar min mail idag den tjugofemte dagen i juli ser jag. Violetta Lefler fyller år idag. Hjälp henne att fira sin födelsedag. image

Det hade så gärna gjort om det var möjligt. Ser att några redan gratulerat henne på Facebook. Det känns konstigt. Nästan makabert. Det får mig att minnas gårdagen.

24 juli 2015.

Jag befinner mig där jag varit så många gånger förut. Där, jag medverkat under konserter. Där, jag lyssnat på musik. Den berömda Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstaduntitled. Jag har mött flera kollegor och vänner. Många av dem är kära återseende. Många har jag inte träffat på drygt tio år, sen den dagen jag blev pensionär. Vissa har förändrats av tidens tand. Andra ser ut som de alltid sett ut, och förmodligen kommer att se ut till dagarnas ände.

Från koret hörs ljuva toner från ett vackert instrument. Susan Enochsson med sin harpa, naturligtvis.11205571_10152852502456261_3061824978807480852_n Den stora kyrkan fylls med allt fler som vill ta farväl av den tappraste människa jag någonsin lärt känna. Mina tankar söker sig till den där den dagen jag såg henne för första gången.

Här vill jag travestera Evert Taube när Frithiof Andersson blev bjuden på te av konsulinnan i  den underbara skrönan Möte i monsunen.

”Hon var det vackraste jag dittills hade sett”

Det var väl en dag, under den tiden vi skrev sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal, som jag såg Violetta för första gången. Och jag lovar, Taubes konsulinna i Singapore hade förbleknat. Hon var det vackraste jag dittills hade sett.

Violetta hade kommit till Sverige från Polen. Fadern av judisk börd, modern katolik. Sattes i hårdträning på violin redan i fem års ålder och debuterade endast fyllda nio. Sin svenska karriär inledde hon på musikskolan i Hörby. Nu var hon ”värvad” till Kristianstads kommunala musikskola. Och jag minns hur mina allt för ofta medföljande fördomar växte inom mig.

Vad gör hon här?  Hon blir snart ett minne blott. Kunde inte se henne undervisa gnisslande, skrapande elever i första läget i sunkiga lokaler belägna i skolornas undangömda hörn i lilla Kristianstad. Till detta var hon inte skapt. Hon, som naturligtvis skulle komma att leva sitt liv shoppande i Milano och Paris. Dinera på lyxkrogar i New York. Förvrida huvudena på stiliga män i mondäna caféer och eleganta nattklubbar. Framträda som violinsolist på de stora scenerna.

Aldrig har jag haft så fel.

Jag hade mött en person som ägde så mycket mer än skönhet. En seriös musiker och pedagog. Full av humor. Nära till skratt. Djupt tänkande.

Det var en av många studiedagar på skolan. En av de många som måste fyllas med ”väsentligheter”. Skolan hade börjat bygga upp ett notbibliotek. Detta skulle beundras och presenteras under några timmar på betald arbetstid. Violetta och jag återföll  till det pubertala stadiet. Fnissningarna steg till ett hejdlöst tårdrypande gapskratt. Kollegor försökte tysta oss. Framför oss fanns notbiblioteket bestående av cirka 20-talet häften!

Det hände under en tid när datorerna började ta över. Blev nästan som gudar. Skulle lösa hela mänsklighetens problem. Skolans ledning målade upp framtidsvisioner som  lovade ett nytt och bättre liv. Det skulle inom en snar framtid finnas datorer i varje litet lektionsrum. Då presenterar sig den slagfärdiga  Violetta med repliken: ” Kommer det att finnas utrymme för stråkföringen också”?

Tiden gick. Violetta blev omtyckt ledare för skolans symfoniorkester Unga Symfoniker. Spelade i många sammanhang. Blev så småningom min chef och rektor på Kommunala Musikskolan. Ett liv som lekte kan man tro. Nästan en framgångssaga. Så kunde det varit om inte den där objudna gästen, som drabbar så många, också ville visa Violetta att: tro inte att livet bara är en  dans på rosor.

Men sällan har cancern mött en tuffare motståndare.

I sjutton år kämpade Violetta mot något som hade knäckt de flesta långt tidigare. Aldrig klagade hon trots smärtor och oro. Alltid mötte hon sin medmänniskor med ett leende och en kram. Den yttre skönheten bevarade hon tack vare sin inre styrka fram till resans slutstation. Den beundransvärda Violetta Lefler.

Klockan är 16.00. Kyrkan nästan fullsatt. Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” framförs av Zabina Zweiacker. Strålande, följsamt ackompanjerat av kantorn Eva Svensson. Sagolikt fraserat och intonerat. Tempo och rubateringar som ger skönhetsrysningar. Evert Taube måste ha älskat henne.untitled

Kyrkoherden Louise Nymanuntitled hittar i sitt tal den rätta tonen. Får till och med skrattet att bli närvarande då hon berättar om den första tiden Violetta var i Sverige med mediokra kunskaper i vårt språk. Då, när hon blev förundrad och beklämd över att svenskarna tyckte så illa om Polen. Allt beroende på de återkommande varningarna i TV om pollenallergi. Hon berättar om Violettas kärlek till djur och engagemang för dessa. Hon berättar om giftermålet på havet med Ulf, mittemellan sina båda kära hemländer, Sverige och Polen. Och instämmer med Zabinas sång. Så skimrande var aldrig havet.

När sedan Zabina sjunger Händels ” Dagen är nära” tillsammans med den kör som Violettas man, Ulf Åkesson Lefler, leder. Då är vi så nära änglarna det går att komma.10428461_10152410225736261_4875512056235428590_n

Framme vid kistan är vi tillsammans här igen. Här, i kyrkan där vi spelat så många gånger tillsammans. Nu, för sista gången.

 

Kyrkklockorna ringer farväl. Gustav Mahler menade att. Ljudet av klockor är det sista människosjälen hör när den lämnar jordelivet.

Jag cyklar långsamt hemåt. I huvudet har jag inledningen på den vers vilken Violetta började alla dagar med att läsa.

Brinn så länge du lever. Aldrig har de orden passat bättre på någon än Violetta Lefler. Och jag skall försöka, men det är svårt.

Idag den 25 juli skulle hon fyllt 61 år.11150978_10152654686021261_3678746492566620134_n (Här tillsamans med charmiga dottern Emma.

 

 


13 kommentarer

Dagboken 1 juli (”Kändisfritt” på stan)

Den första dagen i högsommarmånaden juli motsvarade förväntningarna på just högsommar.

Hustrun och jag cyklade i högsommartempo (det vill säga lågfartstempo) till stadens hjärta. Först till sparbanken för att få, nej, jag menar köpa, nya ID-kort. 800 kronor fattigare men med en förhoppning om att vi skall få använda dem i de fem år som gäller innan nytt förnyande skall inträffa. Nya kort skall tas och avslöja tidens gång.untitled

En lunch åts al-fresco på krogen ”La Cucina”, belägen på stadens Lilla Torg. På menyn, denna varma onsdag, stod passande nog makrill. 20120704_183146

Så satt vi där med en svalkande öl, untitledinnehållande den rätta styrkan, och iakttog stadens medborgare som gick förbi. Väntande på någon att känna igen. Någon vi känner. Någon att återse efter långa tider. Någon utflyttad som kanske återvänt till ungdomens gator för att fira semester. Så klart skulle dessa våra önskningar infrias. Staden har ändå bara omkring 40000 boende i de centrala delarna och jag har bott här sen 1961. Visst borde många av de förbipasserande vara bekanta? Men…………tiden gick.

Framför våra sökande detektivögon passerade unga, gamla, mittemellan- åldrande. Vackra, mindre sköna, blonda, mörka och några befriade från hårväxt. Lätt klädda eller damer insvepta i tunga, kropps och hår-döljande kläder som tillhör en annan kultur. Snabbt gående till de som stapplade bakom rullatorer. Enklare uttryckt: som det ser ut på de flesta städer i nationen i vår tid. Men ingen att känna igen i ”lilla” Kristianstad.

Kom på mig själv att försöka lista ut vem på stadens torg som möjligen kände till Ille Gustavsson, eller rent utav träffat honom. Detta fåneri är ganska nytt i min annars så digra repertoar innehållande fånigheter. (Ille Gustavsson var militär musikdirektör i Kristianstad 1924-44)

Tittade ut över välkända byggnader och affärer: som Ekbergs, Sandelins. Sådana som legat där i långa tider, utan att som de flesta, förvillande nog bytt platser.

Vid borden intill oss åts räkor  liggande i drivor på tallrikarna. En äldre man så glupskt att han doppade näsan i skaldjuren, Men inte heller han var bekant. Möjligen kände han till Ille Gustavsson. Vågade inte fråga.

Torgets klockspel väckte mig i mina drömmar. Genomträngande, och out of tune. Inte ens dessa toner lockade fram någon ”kändis”. Det var dags att lämna serveringen vänligt, stilla lugnt. Då!

Plötsligt stod han framför vårt bord. Som kom han från en inre, undre värld. En av Stadsmusikkårens flöjtister, Magnus Larsson. (Bilden) Äntligen en kändis. Men vaddå. Honom träffar jag snart igen. Han räknas liksom inte.7

Vandring till Gallerians frestande matgata. Inköp av godsaker till fredagens invigningsfest av vår nya altan.

Cykling hem i än mer högsommartempo. Än mer i tempobeteckningen largo.

Plats i hammocken, under rosen polstjärnans vita blomning. Såg rörelser i huset. En kvinna såg det ut som i mitt halvsovande högsommar-tillstånd.

 Det var något bekant med henne. Min hustru sen snart 38 år. (på måndag) En kändis för mig i ordets rätta och bästa bemärkelse.11407240_854347847953170_4753851380075187741_n (Bilden inte från vår altan. Tagen i Motala när hennes syster cyklade runt Vättern)

Förresten; Nämnde att jag kom till Kristianstad 1961. Befann jag mig då i stadens centrum trängdes jag med personer jag kände. Ganska trevligt. MEN!

Då hade det varit omöjligt att utomhus bli serverad en stark öl.

Nu får det bli hammocken igen.

 


Lämna en kommentar

Dagboken 31 maj. (Gökotta. Malmö. MFF-ÅFF. Kyla.)

Den nionde dagen i maj år 1982 var det premiär för något som nu har blivit en tradition för Kristianstads Stadsmusikkår: Gökotta, på natursköna Ekenabben. untitledFörst marsch till musik från Idrottshallen. Därefter konsert. 10408084_1143265255698960_7215465625024578616_n Publiken sittande i den nykomna efterlängtade grönskan, medförande något att äta och dricka. Kåren spelande musik lämplig för årstiden. (Gökvalsen. Så klart) IimagesG649D69V pauserna kunde ofta såväl näktergal som gök överträffa musikanternas toner. Hammarsjön, spegelblank och glittrande. Majsolen värmde i den tidiga morgonen och gav löften om ännu en skön sommar. (Bilden från premiären 1982. Med på bilden finns soloflöjtisten i Sveriges Radios Symfoniorkester, samt i Göteborgs Symfoniker, Anders Jonhäll)

31 maj 2015.

”Hjärtligt välkommen tappra publik”! 11403505_1332903000111719_8122089166752594573_n

Hälsar jag den mycket tappra publiken välkommen till det musikaliska divertissemanget. Sjön ligger långt ifrån spegelblank. Vågor med vita gäss. Träden vajar för den isande hårda vinden. Regnet hänger i luften. Gräset är vått. Detta kan inte vara den dagen då maj snart går över till juni. Gökar och andra fåglar sitter och kurar någonstans, ångrar flytten till Sverige, och vill inte deltaga i vår konsert. Ett femtiotal åhörare trotsar ändå obehagligheterna för att lyssna till Stadsmusikkårens sommarvarma toner, som ”Sorglösa brunn”, Sam Bororombon”, ” Midsommarvaka”, och mycket annat. Även den där ”Heroes”, vilken jag tillägnar alla mödrar denna Mors Dag. Fingrarna är stela. Noterna, av vilka många presenterar Jerry Dahlskogs fina arrangemang, fladdrar i blåsten och vill i protest lämna notstället. Själv vill jag lämna Ekenabben och söka värme inomhus.11350641_1332903056778380_2856728163930123626_n (Bilden. Ni ser hur vi fryser. Dirigent: Connie Roslund))

Tåg till Malmö : untitledAvgångstid 12.24. Som alltid oroande att resa med den svenska järnvägen. Ett leende mellan mig och hustrun när Öresundståget avgår på den exakta tiden. PUH! Hässleholm passeras utan incidenter. Men i Lund blir det stopp. ” Tåget kan inte fortsätta till Malmö”. Hörs det i högtalaren. Ersättningsbussar, eller inväntan på nästa tåg erbjudes. Ingen information om var dessa bussar skall finnas.

Irrar runt en stund kring stationen i lärdomsstaden. Några bussar går inte att finna. Tar nästa tåg till Malmö och tackar för att vi är ute i god tid. Matchen börjar 17.30. Vi anländer till Malmö 14.30.

”Mando” är en krog där det grillade köttet härskar. Det bli jättelövbiff med tillbehör.imagesTM348Z1Q Kaffet, dryckens Rolls Royce: ”Blue Mountain” untitled Kaffe, som enligt ny forskning stimulerar den manliga potensen. Borde ha dubbel effekt med detta utsökta kaffe. Märker ingenting. Kanske beroende på kylan? Kanske oro inför matchen? Kanske …….något…….annat……? Promenad till ”Bullen” för värmande dryck. Taxi till MFF:s stadion.

I taxin får jag lära mig hur fotbollslaget Partizan Belgrad skall uttalas. Inte som jag sagt sen fyrtiotalet, ”Partizán”, utan ”Partízan. untitledChauffören är från Serbien. Spelat fotboll för OFK Belgrad. Tränade med MFF när han kom till Sverige. Gillade inte den fotboll som Tord Grip då förespråkade utan gick till IFK Malmö. Håller idag på Röda Stjärnan. Därför kom vi in på fotboll i Serbien. Vad han heter? Tyvärr frågade jag aldrig. Någon läsare som vet kanske?

Stadion.

På supportertorget hörs trummor och ses dansare. Det vita vinet är inte precis : ”Qualitätswein mit prädikat” Men det går ner. Utanför VIP-ingången trängs som alltid MFF-historien.  Ett paradis för autografjägare.Hälsar på ”Puskas”, Bertil Siberger, Mats Magnusson, Robert Prytz. Bertil ”Klumpen” Nilsson. Björn”Nalle” Friberg.untitled

Match.

Det tar 20 minuter för MFF att krossa ett svagt Åtvidaberg. Klasskillnaden är gigantisk. ÅFF totalt impotent. En bra målvakt och ett okoncentrerat MFF gör att siffrorna stannar vid humana 3-0.untitled

Men! När CL-kvalet börjar måste chanserna sättas. Där ligger ofta skillnaden mellan de bästa lagen och de nästintill.

Vid min högra sida sitter en ung dam. En välgödd skånsk grebba. Hennes sällskap består av en än yngre dam, ja, rättare sagt en flicka. Hennes ögon är sällan riktade mot spelet på planen, utan helt fixerade vi klacken. Hon undervisar sitt unga sällskap om vad klacken gör, varför dom gör så. Hennes ansikte skiner av lycka när favoritsångerna maler på som ett perpetuum mobile. När vi uppmanas att hoppa om vi älskar Malmö hoppar hon med den väl tilltagna ändan mot stolen. Hela bänkraden gungar i takt med skinkornas glada rörelser. Endast när MFF gör mål tar hon blicken från det som är hennes huvudattraktion på stadion. MFF:s supporterklack, som denna gång avstod från bengaler. Tack för det! Hoppas det blir en vana.images8QSKH5RF

Stelfrusen igen tar vi oss i regnet mot Centralstationen. Trots dubbla undertröjor, tjock tröja och vinterjacka denna dag då våren blir till sommar. Endast tre poäng skänker värme i kroppen.

Hemma i Kristianstad. Tåget skötte sig. Kvällsmat och väntan på SOMMARVÄRME. Kaffet börjar verka, men somnar ändå när den första juni gjort sin entré.

Trevlig sommar alla läsare.