JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken (Besök i Kristianstads centrala delar en regnig förmiddag)

# Svanfamiljen som så länge simmat stilla, värdigt, lugnt i kanalen utanför mitt hus närmar sig centrum. Kan nu synas vid ”kinesiska muren”. Än är de fyra ungarna inte vitfärgade.untitled

# Möter på Östra Boulevarden som så ofta Kalle Bill. Numera med ålderns rätt ledsagad av personlig assistent. Detta MÅSTE den S-styrda försäkringskassan titta på. Behövs verkligen denna ”lyx” för en gamling som gott kan tillbringa sina dagar instängd  i gungstolen innan det mortala tillståndet infinner sig ? Nej! Jag är besviken på det parti som säger sig värna om de svaga. Den dag Kalle inte längre syns på stadens gator kommer något att fattas staden Kristianstad. Han skall alltid finnas. Kanske inte längre som danscharmör …men ändå.images

# På ett hårt golv i gallerian ligger en dam tillsynes medvetslös. Omgiven av personal från apoteket som ger henne den hjälp de kan innan ambulanspersonalen infinner sig. Det är otäckt. En eftertanke om hur fort allt kan ändras. Är det så säkert att vi/jag kommer hem på egna ben? Skänker henne tankar om god bättring. Att hon skall få vara med även denna jul bland dem som hon älskar och är älskad av.untitled

# Någon i gubbgänget i cafeterian pratar om en rånare i Malmö som flydde på en röd damcykel utan lyse. Min är svart och har fungerande lykta.untitled

# Några män, tillhörande ledigheten, tar sig fram med ölburk i ena handen och cigarett i den andra. Högljutt pokulerande, lösande stora problem med spruckna nikotinröster.

# Inne på systembolaget blir jag som trogen, flitig skattebetalare alltid vänligt bemött med igenkännande nickar. Tycker mig nästan höra fanfarer i bakgrunden.untitled

# Romen, ofta sittande utanför COOP Sommarlust, med ögon i nacken och hörsel som en hund skulle avundas, börjar sitt hej, hej, redan då jag är på 50 meters avstånd bakom hans rygg. Hejandet avlutas alltid med en lång harang på romani. Tror inte att det är snälla ord. Funderar på att lära mig språket för att få klarhet.

# Inne i affären strömmar julmusik ut från högtalare. ” Jul,Jul strålande jul” sjunger en tillhörandes mycket ung dam utan någon som helst legatokänsla. När amerikanska sliskiga christmas-toner med bjällror når mig grips jag av panik och vill fly. Men i den enda manuella kassan är det lång kö . I de tre där det scannas ingen alls. Till och med de i ”scanning-ålder” sudderar det besväret.

# I kiosken är Zlatanisternas drottning  Jenny ett solsken,  HAN gjorde två mål i går.untitleduntitled

# Hemma igen. I kväll skall jag repetera/vikariera med dem i Åhus Blåsorkester som håller fast vid sin annars vilande orkester. Det gör jag gärna.

# I morgon skall jag vara pudelsällskap och dressör hela dagen. Ruffa sin Carlo känner. De äro goda vänner. Hoppas jag även  efter morgondagen.

# På lördag är det åter i mitt liv den tredje dagen i december. På söndag firar jag att det nu är ett helt år tills ännu en siffra läggs till min livsvandring mot slutmålet.14639586_1132639766790642_8051764329234790950_n

# Det är den första december. Ett stilla milt duggregn är sänt till Kristianstad.

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 17 november. (Besök i tystnadens väntsal)

Vi satt tysta . Sneglade på vem som kom in. Andakten härskade inte i den sorts lokal där tumvirtuoserna har sina revir. De som ständigt ses sitta med lätt debil blick och böjt huvud. Kommunicera med världen i något som heter padda? Möjligen. Eller vad?  De som syns tum-ekvilicibrera  (finns ordet?) i bussar, tåg, uttröttade lutande sig mot husväggar. Och ja, till och med i klassrummen. Den generation som äger de snabbaste tummar som funnits sen mänsklighetens begynnelse.images4hplzigqipad-mini-retina-specs-size-data-2013_geo_se

Nej, i denna eftermiddag var jag omgiven av dem som likt mig vuxit upp med en eller ingen TV-kanal. Suttit tysta (ja någorlunda) i en skolbänk och mottagit katederundervisning. Följt Sveriges färd mot välfärden. Aldrig kastat sten på poliser eller brandmän. Suttit hela familjen på lördagskvällen och andäktigt lyssnat på radion och Lennart Hyland. (Jungfru, jungfru jungfru jungfru -skär. Här är Karusellen.  Hört ”Snoddas” sjunga Flottarkärlek tills vansinnet trängde sig på och kan den snälla nidtexten. Haderian Hadera. Doppa Snoddas i choklad.  Rest oss upp i bussar och öppnat dörrar för äldre. Aldrig skulle komma på något så fegt som att slå på en flicka eller sparka på någon försvarslös. Hyllat vårt fotbollslandslag som tog guld i London 1948. Kan skilja på de och dem. Klara enkel huvudräkning och stava till våra vanligaste verba. Eller kortare uttryckt. Vi gamlingaruntitled.untitleduntitleduntitled

Jag satt i väntrummet i Cityklinikens i Kristianstad för att alldeles gratis bli stucken. Få den årliga vaccineringen mot influensa. Den förmån som måste få dagens tonåringar att längta tills de äntligen är där.

Satt där och såg dem komma. De som byggt upp vårt samhälle. Många stödda på kryckor, käppar och med rollator. Några med assistenter. Såg en eventuell framtid jag vill förtränga. Sökte efter igenkännande drag. Var det inte han som alltid fick de snyggaste  tjejerna på Kongen? Och hon som sov över i min ungkarlslägenhet en gång? I all anständighet naturligtvis. Ingen pratade med varandra eller någon. Bäst att inte sticka ut tänkte jag och fortsatte likt de andra att hålla nummerlappen i ett stadigt grepp och stirra på displayen som skulle visa när det var tid för min stund på jorden.

Fyra sjuk eller undersköterskor ropade upp när det vara dags för entré. Kunde inte låta bli, att lite på skoj, hoppas på att den skönaste av dem skulle ropa Nummer 58 ! Och glatt se att det var jag. och tänka: vilken tur jag hade. Skall det aldrig lugna sig det där? Hoppas inte.imagesqvjt4d3c

” Är du född 1939″? Det trodde jag inte”. Sa ”min sköterska”. Misstänkte att hon gissat på 1940. Men ändå. Lite ljus i novembermörkret.

Jag tog min spruta som en man. Skrek inte trots att jag inte heller denna gång blev sövd. Behövde heller inte klä av mig naken ,vilket jag befarat.

Nu sitter jag hemma igen. Skyddad från otäcka virusangrepp. Väntar in aftonens allsvenska kval. Och kära kusin Maritta. Du hängivna HBK-supporter. Håller ändå på HIF i kväll. Tänker på ”Ekis”, (Med fagott på bilden) Bosse L och Stig G. Men mest för att jag inte vill missa det skånska derbyt nästa år.12072794_957603904282375_4863629697510715739_nuntitled

 


Lämna en kommentar

Dagboken den 7 oktober. ( Omgiven av MFF-legendarer)

Ännu en fredag i livet. Ännu en resa till Malmö för möte med pågarna i MFF:s ordenssällskap FV (Vilket betyder Fotbollföreningens Vänner)

Klockan 16.28 . Tåget från Kristianstad tar fart, bara 4 minuter efter annonserad avgångstid, i riktning söderut mot barndomsstaden. I mina händer, som alltid vid dessa resor, Aftonbladets fredagskorsord. Är beväpnad med en förhoppningsfullt snart flitigt använd penna. Stirrar som vanligt flera minuter mot tomma rutor. Känner som vanligt omgivningens blickar som tydligt säger ” Kan han ingenting?” Det är då det inträffar. Ljusnar! När Öresundståget passerat Lund är nästan hela det annars så omöjliga korsordet ifyllt. Vad skall jag nu göra på återresan? Tänker jag. Varför är jag aldrig riktigt nöjd?untitled

# Malmö Central. 20131010aPå sena eftermiddagen vilar en fredagsstämning över denna nu så trivsamma plats. Här ser jag människor representerande den långa medelåldern i livet. Den långa tiden i yrkeslivet. Sittande på de otaliga små oaserna som stationen erbjuder. ”Fredagsnöjda” efter arbetsveckan. Helgen väntar med allt vad som kan önskas av olika personer. Framför sig belöningsdrycker och valda läckerheter. Ser i fantasin vår ”Förbudsminister” Gabriel Wikström som en osynlig ande övervaka sina undersåtar. Här råder trivsel. Så får det inte vara. Tänk på att snart är det måndag. Då skall du vara i form. Tagelskjortan på.images

# Perrong 5. Hit måste jag en stund. Här finns toaletterna Nöjet, eller behovet kostar 10 kronor, oavsett vad som skall uträttas, men det är det värt. ( Men borde det inte kosta mer att……än att…..än att….? En affärsidé……kanske?)

Här kommer snart X 2000 in från Stockholm, kan jag läsa. En stilig kvinna sitter på en bänk. Hon väntar i ordets innersta mening. Det ser jag tydligt. Har klätt sig fin. Sminkat sig. Ögonen lyser av förväntan. Snart kommer HAN. (eller hon) Hur länge de varit åtskilda kan jag bara gissa. Säkert har hon förberett en utsökt måltid. Dukat med känsla och kärlek. Det rätta vinet. Den rätta belysningen. Och sen…….?…Det är upp till vår egen fantasi.

Hinner se tåget komma in. In med en fläkt från den stad till vilken jag numera längtar mer än någonsin. Lokföraren stannar precis metern före spåret tar slut. Det är skickligt. Unnar henne/honom en lika fin afton som för den väntande kvinnan.

# Kockum Fritids. Ulf Kleander säljer lotter. Jodå, den före detta elegante spelaren. Köper fast jag vet jag aldrig vinner. Har inte tur i spel….Det sorlas.  Jan Silbersky som vanligt på plats i baren. En bättre bartender går inte att finna.

Reception från Grad 1 till Grad 2. Bland dessa recipienter syns en ”måltjuv” en skyttekung. Han heter Dag Szepanski. Den ärevördige sportjournalisten emeritus, nu 88-årige ” Cars” Stenfeldt  (för dagen bärande slips av mycket ungdomligt slag, förärad av en annan ungdom, förre UEFA-Presidenten Lennart Johansson) berättar ,vältalig som alltid, att han intervjuade Szepanskis inför dennes MFF-debut och skämtsamt föreslog att han skulle byta sitt svårstavade namn och fick till svars. ”Jag skall bli så  j-vl bra så du lär dig stava det”. Och han hade rätt.untitledszep1

Brödramåltid. Skratt. Sång. Snapsar. (Gabriel Wikström! var är du?) Stekt fläsk och löksås. Vitsar. Lotteridragning. Jodå: precis som vanligt. Funderar på att lämna tillbaks mina lotter och reklamera.

Runt mitt långbord ser jag. ( Ställ er upp i enskild ställning alla MFF:are Ja, samtliga fotbollsvänner)

Krister Kristensson. (Den meste MFF:aren genom tiderna) Jan ”Nana” Ekström. (Den yngste landslagsspelaren någonsin efter Putte Kock ). Anders ”Puskas” Ljungberg. Rolf ”Tejpen” Björklund. Bengt Fröjd. Iklädda mörk kostym. Jovialiska. Leende. Hur kunde de en gång i tiden få motståndare att önska sig vara någon helt annanstans än på Malmö Stadion?untitled

”MFF.are är vi alla” Sjungs som alltid några gånger. Stående, så klart. Men också som alltid i för långsamt tempo för att uppnå den önskade effekten. Vi är oslagbara.

# Malmö central igen. Nu har dom vaknat. Klätt sig i det som kallas för ”lurkläder”. Alltså i kjolar och klänningar som visar mer löfte eller föraningar om fullkomlighet än vad som kanske är den nakna mera prosaiska sanningen ? Vad vet jag? Men i sena timmen är Centralen tonåringarnas rike. På väg till förfester eller vad det kallas. För mig är det efterfest där jag sitter på en av dessa obekväma spjälbänkar. Drar upp medelåldern dramatiskt och förbannar min allt för magra bak. Är dessa bänkar gjorda för kvinnor? Alltså för de som av naturen försetts med generösare akterparti. Är de konstruerade på order från Gudrun S?image

# Tåget tar mig norrut igen. Trött. Ute, höstmörker. Korsordet får en slö påhälsning igen. Fasen vad duktig jag varit. Inte många rutor kvar.

# Kristianstad. Klockan är 00 45. Kalifen I Bagdad kör mig till hemmet i taxi. Ja, Kalif var han väl inte men väl från Bagdad.

I mitt inre hör jag ”MFF:are är vi alla”. För det är vi väl?

Ps ”Kalifen i Bagdad” Var ett stycke musik jag spelat åtskilliga gånger på femtiotalet. Komponerat av en Europé och därför inte särskilt autentiskt orientalisk.r-8540902-1463672990-6826-jpeg


2 kommentarer

Den 26/9 En kväll i Verona.

Jag var denna afton omgiven av damer. Jodå. Än händer det. Överallt damer. Runt bordet där jag satt. Stående, gående, sittande, pratande, väldoftande, klungbildande. Mångtaliga damer.

Försökte upptäcka bekanta drag. Den gråhåriga kvinnan där iförd en svart kjol. Visst var det hon som alltid ville höra April in Paris när vi spelade storband på Sommarlust. Hade haft  en underbar sorglös april-månad där när sextiotalet var ungt, fick jag veta en gång. Och stående vid baren, ser jag, den fortfarande så attraktiva damen som dansade så löftesrikt tätt på ”Kongen”.  Men vad lik sig från vilda ungkarlsfesttider på Näsby hon är ändå som nu sitter omgiven av väninnor och dricker vin. Lika glad som alltid då hon smickrande nog igenkännande kommer fram och hälsar på mig. Hoppas hon glömt det där som…säkert…..det var så längesen…Nu skall hon inte se på mig men väl på Sven upplyser hon mig om med ögon utstrålande förväntan. Vilket många andra damer också tänkt sig. Och det skall jag också.

Nu hade de mognat. Mognat på det ädla sättet och blivit vad som kallas för ”kulturtanter”. Och just kulturtanter var i majoritet denna afton i Verona. Eller i Kristianstads konserthus som byggdes på initiativ av Ille Gustafsson och Eric Lillienberg och invigdes 1936. Nu har det blivit omdöpt, omgjort, och heter Kulturkvarteret. Blivit en trivsam plats i staden väl värd besök även när ingen konsert ges.11825106_492060060970926_655965292284121999_nuntitled

Det är fullsatt i stora salen. På scenen står en bänk, notställ och instrument. Kulissen skall ge känslan av att vi befinner oss på 1500-talet i Italien, i Verona. Eller i drömmarnas värld.

Romeo och Julia gestaltas av två av den svenska scenkonstens giganter. Evabritt Strandberg och Sven Wollter.

Gästspel Kulturhuset Stadsteatern 2016 Wollter och Strandberg som Romeo och Julia Premiär 9 september 2016 
Klarascenen

Gästspel Kulturhuset Stadsteatern 2016
Wollter och Strandberg som Romeo och Julia
Premiär 9 september 2016 
Klarascenen

Den personliga utstrålningen hos de båda är av slaget, ”Det går inte att låta bli att beröras”. Visst har både Raskens och Gusten blivit äldre. Blivit mer som en lagom tjock man i sina bästa år, untitled men konstnärskapet har inte åldrats negativt. Imponeras av deras röststyrka. Deras verbala välartikulerade tydlighet i dialogernas alla nyanser. Röster som aldrig låter  ansträngda eller skrikiga. Utbildning till optimal professionalitet är påtaglig. Imponeras av deras spelade? kärlek som upplevs som den nyförälskelse den skall föreställa. Det är lätt att glömma att det är en septemberkväll i Kristianstad. Det är en resa tillbaka i tiden, till ett land då fjärran från Sverige.

Militärmusiken i Kristianstad har anor från 1812. Den blev så sent som 1971 förvandlad och ”civiliserad” till Regionmusik, senare Länsmusik. I rakt nedstigande led finns nu bara en musikergrupp i Kristianstad anställd i det som från militärmusikens dagar blev ”Musik i Skåne och ”Musik i Syd”. Denna ensemble heter Mare Balticum. 10996974_827447617303544_6580753924555385846_o

Mare Balticum är en viktig del av dramat. Spelar på tidstrogna instrument. Låter utmärkt, välklingande, balanserat. Hade jag inte känt  medlemmarna och slutet ögonen, då skulle jag befunnit mig någonstans där rennäsansens makthavare bjöd till fest.

Vågar jag utnämna den enda kvinnan i ensemblen till primarie? Ute Goedecke spelar som en Michala Petri på sina blockflöjter (Sex till antalet) Hon sjunger med tät vacker klang, rent och med behärskad tekniskt virtuositet. En i mitt tycke potentiell kulturpristagare i kommunen.

Cyklar hem i den milda septemberkvällen med slutorden i huvudet.14494770_1123105014404468_241178613207413737_n

”´Ty inga älskande har lidit så som Julia och hennes Romeo”.

Och det kanske är sant om vi lägger till Tristan och Isolde. Sixten och Elvira. Otello och Desdemona och….och…..många, många fler…i det verkliga livet….sådan är kärleken……så ljuv, men också allt för ofta så smärtsam.

Ps. Jag var inte ensam icke-dam denna afton.

 


Lämna en kommentar

Dagboken 10 september. (Kamratföreningsmöte)

55-913243_14Blir alltid lika harmonisk, lika glad , lika imponerad, när jag kommer hit. Huset ligger där, inte nästan vid kanten av den blåa Atlanten. Men vid kanten till Östersjön där den är som vackrast. Inte heller finns Pampas bakom med många hundra gröna mil. Men väl den sköna Kronoskogen i Äspet där Åhus är som finast. Dit kom jag i dag igen. Inte ridande för att dansa tango. Men väl i taxi för att deltaga i Kungl. Norra Skånska Regementets Musikkårs Kamratförenings-möte. Var heller inte beväpnad med pistol. Men väl medförande föreningens sekreterarbok. Jag var kallad till kamratföreningens åttiofemte årsmöte. maxresdefault

Solen sken. Högsommarvärme trots en bit in i september. Utsikt till Stenshuvud i fjärran. Vågorna vänligt kluckande. Några höstbadare syntes. En kanotist manövrerade sin farkost med skicklighet. Befann mig i paradiset . Ett paradis ägt av den med kamratföreningen jämnårige Ingmar Nordström och hans sambo Ann-Mariehj2

Till årsmötet infann sig 13 medlemmar. Förutom värden Ingmar, Stig Gustafsson. Börje Backman. Anders Nilsson. Bengt Andersson. Rolf Svantesson. Sture Bondesson. Kent-Inge Henrixon. Gert-Åke Walldén. Jerry Dahlskog. Kjell-Åke Persson. Ordföranden i föreningen Jan-Åke Ericsson, samt den nyutnämnde sekreteraren Carlo Nilsson. (Detta var min debut i styrelsen. Det satsas på ungdomen i klubben).

Årsmötet stökas undan snabbt som alltid. Vi vet vad som väntar. Medföljande damer sitter under tiden på terrassen med havsutsikt och har redan fått det VI väntar på i sina glas. Inomhus, har Ann-Marie (och kanske också Ingmar) dukat med sinne för skönhet och trivsel. Laxen, fiskad och rökt i närområdet tronar som bufféns huvudrätt bland övriga läckerheter. Snart är vi igång precis som alla andra år med att berätta från vårt outsinliga förråd av musikeranekdoter.

Filmvisning av årsmöten från äldre tider intresserar många. Här syns flera av dem jag endast hört talas om. Mest  figurerar föreningens grundare år 1931, Ille Gustafsson, men honom har jag mer än hört talas om. Noterar högtidligheten från gångna tider. Kostym och slips. Vackraste klänningarna.14117744_10154521874394914_7057862959841659914_n

Kvällen infinner sig. Ingmar återupplivar det vi alla varit med om och utfört så många gånger. Att spela Svenska Arméns paradmarsch när flaggan halas. Nu får altsaxofonen bli det tänkta jägarhornet. Det blir skymning. Månskenet speglar sig i havet. Tallskogen utanför blir som en trollskog. Lyktor från en båt på väg någonstans skymtar vid horisonten. Många börjar lämna festen. Vänner skiljs åt med förhoppning om återseende. Några med rullator. Någon med krycka, någon med käpp. Någon får stödjas, inte på grund av för mycket av alla de goda dryckerna, utan det tidens tand har påverkat. Så har tiden gått, men än hänger vi med.

Som så ofta tillhör jag de sista som avgår. Nu i gott sällskap med föreningens juniorer Ulla och Jerry, som har långt till mogen ålder, alltså att uppnå de sjuttio fyllda.

 

Ps. Hade jag varit mångmiljonär. Då hade jag gjort som Zlatan. Erbjudit ett pris Ingmar inte kunde motstå och köpt huset. Men det får vänta.

 

Bilder från mötet. untitleduntitleduntitleduntitled

.


4 kommentarer

Dagboken 9 september. (Malmö. Konsert med Max Raabe och Palastorkestern)

Barndomsstaden igen. Bullen igen,  så klart. Mötte där FV-Brodern och MFF-oraklet Anders Larsson, samt ofta lästa vännen på Facebook, Peter Kastensson. Trevligt att äntligen ses om än bara en kort stund.14222344_10206645278921833_7807991308130741441_n556862_10150874915812201_317847732_n (De båda gentlemännen på bilderna)

Huvudanledning till resan var dock.

 

 

Konsert med Max Raabe och Palastorkestern. Och detta i Malmö nya konserthus ”Malmö live”.maxraabe5colafheine

Vilket fint konserthus staden fått. Vilket lyft det måste vara för M S O. Beläget med centralstationen på gångvägs avstånd. Med gamla centrala staden som granne , men ändå i porten till det nya moderna Malmö.

”Jag brukar ramla omkull. Jag flydde till Sverige med hjälp av Folke Bernadottes vita bussar från Berlin 1941. Är judinna. Har fyllt sjuttiofem. Kom först till Dalarna men nu bor jag i Skanör. Gifte mig med en italienare och fick tre barn. Sen med en svensk jag först tyckte var utråkig…men…Nu skall vi lyssna på Max Raabe….måste hitta min gubbe igen. Han ser inte mig för jag är så liten…..”.Hälsa på i Skanör om ni kommer dit”……är det sista hon hörs säga.untitled

Detta hann vi avhandla på några få minuter i livet. Anledning? En kortväxt dam tappade sin klack i ena skon och snubblade intill vårt bord i baren. Ett av dessa möten under livsfärden man skulle vilja förlänga. Men hon haltade vidare med ojämna skor och så ses vi aldrig mer igen……väl?  (Detta ord ”aldrig” som jag avskyr)

Max Raabes orkester har en besättning med storband som stomme. Fyra saxar, tre trumpeter, en trombon, helikon, gitarr, piano, kontrabas och slagverk. (Ibland även klarinetter och dragspel) En främmande fågel , tillika den enda kvinnan i bandet, är en violinist. De spelar med ett under av precision, intonation, och klangbalans. Saxofonerna företräder en klassisk tonbildning autentisk till gamla tiders storband likt Jimmy Lunceford med flera. imagesSolistiska insatser presenteras frikostigt. Från kvällens konsert minns jag gärna ett ”Harry James-inspirerat”untitled solo av förste trumpetaren, ett imponerande ”jazz-solo” av den vackraste i bandet, violinisten, och ett humoristiskt solo av barytonsaxofonisten. Batteriet spelas av en liten glasögonprydd man. Hans hår har för längesen slutat att besvära honom. Bastrumman modell gammeldags stor. Inte mindre en sex effektcymbaler sköter han med musikalitet, virtuositet och humor. (För alla som kände Arne Davidsson så tänk er, Tysklands svar på ”Sviddas”.)

Max Raabe själv sjunger så att tankarna går till rubriken för konserten ” EINE NACHT IN BERLIN”. En natt på tjugo och trettiotalet. Kommenterar kort omväxlande på engelska och tyska med sin speciella underfundiga humor. Detta är en konsert/show som knappast liknar något annat.

Under hemresan har jag såväl kaktusar som gorillor i huvudet. Allt tack vare Max Raabes suveräna orkester.untitled

 

Extranummer? Flera efter stående ovationer. Och som en flirt med svenskarna också ABBA. Nu hade vi lämnat tjugo och trettiotalets Berlin. Men jag återkommer mycket gärna.

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 3 sept (Bokdagar i Kristianstad)

Det har blivit en tradition nu. Alltid första helgen i sköna månaden september. Bokdagarna i staden vid Helgeå, Kristianstad. Mycket folk flanerande mellan bokstånden, vilka är placerade överallt i centrala delen av staden. Här säljer privatpersoner ut det som är läst, eller inte längre får plats i hemmen. Oftast sker denna litterära marknad i sällskap men den höga luften i den klara september-himlen. Många författare håller föredrag. Det visas filmer med litterär anknytning. Detta är dagar jag alltid försöker närvara.untitled

Så även detta år 2016. Molnen och solen flirtar offentligt oblygt med varandra denna blåsiga lördag. Jacka av. Jacka på. Varmt. Kulet. Sommar-höst-sommar-höst. Förvånas som alltid över vilka ämnen som har presenterats i litteraturen. Här ser jag sönderlästa häften, tjocka inbundna böcker, tidskrifter om  precis allt, det som vänder sig till många eller endast ett fåtal.  Framme vid Lilla Torg hör jag en röst. Carlo! Du har gjort efterlämningar snart överallt! Hinner tänka. Inte har jag väl tömt tarmen al fresco nånstans? Innan rösten, som tillhör ordföranden i Föreningen Gamla Christianstad, Mats Pettersson  (bilden) förklarar vad som gäller. images

Har bestämt oss för att inte handla något. Huset dignar av böcker. Ser snart ut som ett antikvariat. Nu får det vara nog ….om inte …något väldigt angeläget dyker upp………det är då jag ser uppenbarelsen…   Den ligger där och ler mot mig..Nästan förföriskt..Som den ville säga; Hej! Här är jag. kom och ta mej….Jag finns. Har överlevt mer än 50 år nu. Den, som jag jagat så länge….Den som fattas i mitt historiska MFF-bibliotek.  Boken ”50 år med MFF” Skriven av Mr. MFF själv. ”Hövdingen” Eric Persson.  Vad kostar den?  Försäljerskans blick avslöjar; Här finns en som till varje pris skall ha boken. 100 kronor drar hon till med och jag ser hur hon nästan skäms. (skulle förmodligen kunna prutas) Men ! Hon skulle kunna begärt mer. Mycket mer…..imagehandler..Och äntligen träffades vi.

På länsmuseet lockar föredrag arrangerat av Gustaf Hellström-sällskapet. Gustaf Hellström i världens största stad (som London var i början på 1900-talet då Hellström var där utsänd av Dagens Nyheter) är temat. Vi får höra hans berättelser om Suffragetterna med Emmeline Pankhurst i förgrunden. Om det dramatiska maratonloppet i Londonolympiaden med italienaren Dorando i huvudrollen. Och mycket annat intressant, presenterat av två eldsjälar: Lennart Leopold och Disa Lundgren.DSC_0809-cmyk-web-300x199

I samma lokal lockar senare på dagen filmvisning. Kristianstadsfotografen Hans Krohn12289568_10208229821371075_6280783498308896223_n bjuder på filmer presenterande . Staden Kristianstad. Nils Elofsson (En legendar som blev 109 år!) De första Kristianstadsdagarna, samt Kristianstad 400 år med besök av monarken med hustru.

Sitter och ser. Elever, kollegor, icke längre i livet varande vänner och massor av FB-vänner passera på filmduken. Kommer också på mig själv med tanken. Varför är det ”roligare” att se bekanta på film än i verkliga livet? Märkligt. Som om det skulle vara lite ”finare”.

Då till avdelningen bekanta livslevande. Som alltid, glädjande nog, dyker upp dessa bokdagar.

Dagens ”skörd”.

Före detta hornisten i Stadsmusikkåren och läraren på Fröknegårdskolan Bosse Sandgren med hustru Kerstin. Säljande böcker, grannen Elisabeth Ericsson. Moira Uggla, körsångare och kollega med Sandgrens, även hon i kommersens tjänst. Organisten emeritus i Trefaldighetskyrkan Torbjörn Bengtsson med sin Lisbeth. Saxofonisten i Stadsmusikkåren Erkko Nilsson vilken vågat släppa in sin Christina i en affär i vilken damkläder saluförs till löjligt låga priser. Ulla Johansson, som i en film fick se nyligen avlidne mannen Karl-Erik i glatt samspråk. Hur kändes det Ulla? Trummisen Bengt Isaksson med fru i kö till nästa filmvisning. Familjen Tollgren från den politiska arenan. Ledaren för SPF:s nostalgiorkester Bo Åkesson med sam eller särbo. Har jag glömt någon denna sociala dag? JO!

På väg hem efter en givande dag. Ser ett par komma gående. Tittar extra noga på mannen. Och han på mig ser jag. Vi söker i minnet. Fasen vad han liknar Arne Davidsson, tänker jag. Vad tänker han? Vi nickar lite sådär mot varandra som osäkra gör. Men stannar till. Och visst är det Peter Davidsson, son till en av mina mest saknade vänner och kollegor som inte finns längre.untitled (Bilderna Arne ”Sviddas” Davidsson)10653451_1256407191042978_9026881497179917155_n

Så var åter en trevlig dag i sällskap med kulturen och goda vänner förpassad in i minnenas allt mer välfyllda garderob.

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 19-21 augusti. Härliga dagar med kollegor i Uppsala. Del 2

Lördag 20/8

Vaknar även denna dag. Men sent och inte helt pigg på att göra armhävningar och situps av någon märklig anledning. Förmiddagen, efter frukost, är lite tillbakalutad för oss alla. Christer Nilsson kommer till hotellet. Han har varit på surströmmingsskiva med alla tillbehör. Trombonisten Christer, som kört mig med säker hand och säkert öga från Skåne. Även en annan trombonist med skånska rötter finns i gänget. Connie Roslund, Kristianstads Stadsmusikkårs nuvarande ledare.14055104_10205070981692543_4165923928211536168_n

Kl. 12.00.

Ordföranden i föreningen, Christer Holm öppnar årsmötet. Leder det med vana, vältalighet och auktoritet. En ny styrelse väljs.14079834_10205067702690570_340593895718023106_n (bilden)

Dags för näringsintag innan konserten. Samt lite välbehövlig vila. Måste väl erkänna att jag har varit i bättre fysisk form inför konserter. Men ………..roligt var det under gårdagen så det får gå. 14064015_10205067702730571_9108026770910822182_n

Klockan 16.00 Konsert i musikskolans aula. 64 musiker på estraden. Välbesatt i samtliga stämmor.

Kommer in på scenen. Ser ut i publiken och blir glad. Ja, mycket glad.

Vi öppnar med marschen som tillägnats överste Tillman. Skriven av Ingemar Badman. Det klingar mäktigt i den lilla lokalen.  Därefter ett utmanande stycke musik. Ouvertyren till Lätta Kavalleriet. Intill Sölve Kingstedt i första klarinett-stämman sitter en ung man. Niclas Wahlström. 13319932_10154082949045295_6271642706055342866_nHans spel är värdigt sin pultkamrat. Var säker på att han är musiker eller klarinettlärare till professionen.  Men nej då. Han är forskare vid universitetet och kan ses med doktorshatt. Vissa varde det givet. Publiknumret Under blågul fana sätter punkt. En musikant från hembygden, Sven Roos, kommer fram och hälsar. Han har sökt sig från Stockholm till Uppsala för att lyssna. Nu väntar, innan den gemensamma festen, det som alltid väntar  efter en konsert. Samling på rummet. 106:an får det bli. Där bor jag.

Rum 106 klockan 17.30.

Det doftar orkester i det lilla rummet. En frestande doft av livets goda drycker. I min säng sitter, inte precis Lätta kavalleriet, men väl tre gentlemän som berättar historier med espri och lätthet. Själv får jag som artig värd nöja mig med en hård stol och i fåtöljen befinner sig mycket glädjande någon som jag nu tyvärr inte minns vem det var. Kanske kommer ”Ekis” ihåg?, Han brukar minnas det han tycker om.

Kl. 19.00 . Fest tillsammans med Uppsala Blåsarsymfoniker.

Bosse, min gode stämkamrat, hämtar ”106-gänget” i sin bil. Fyra välnärda äldre herrar tränger in sig i baksätet som vore vi tonåringar på nytt.

Uppsala-bandet är perfekta värdar. Maten utsökt. Har turen att hamna vid samma bord som Kenneth Rodrick 14040112_10205070979612491_1663787624677547137_n(Till höger i bild) vilken har ett outsinligt förråd av vitsar berättade på värmländska. Ordföranden, en av flöjtisterna i Uppsala-kåren håller ett lysande tal på rim. Lennart ”Kvarten” Axelsson och harmonisnillet Eskil Columbus underhåller på trumpet och dragspel. 14063814_10205070981892548_600205550378802423_nDe av militärmusikerna som varit med på tidigare årliga konserter konstaterar att detta varit den i särklass bästa. Och så klart. Uppsala Blåsarsymfoniker med dirigenten Leif Karlsson håller mycket hög klass.

När kvällen nått hemfärdstid tränger vi in oss i Bosses bil igen. Nore är roligare än rolig. Nu väntar åter besök på 106:an. Sen minns jag inte mer.

Söndag. Hemfärd. Vemod. Återlängtan. Är några av de känslor som råder i Christers bil. Nästa år blir det troligtvis antingen Gotland eller Kristianstad Ser redan fram emot det.

Nu låter jag bilderna berätta.

Tänk ifall min godaste vän Tage Gustafsson kunnat  komma. Men….13938451_10205070980812521_3331569137006639072_n

 

Nore har alltid ägt en viss fäbless för oboister vilket framgår av bilden.14117928_10205070980612516_4442933400242047703_n14117777_10205070979972500_7197025600274608561_n14039921_10205070982252557_798312598061278377_n

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 19-21 augusti. Härliga dagar med kollegor i Uppsala. Del 1.

Jag har skrattat som jag minns inte när. Jag har pratat som kanske aldrig förut. Jag har spelat mer än på länge. Jag har träffat redan tidigare träffade musikerkamrater igen och fått än fler vänner från gamla tiders militärmusik. Sammanfattat. Jag har haft roligare minnesvärdare dagar än……..ja……för  mycket..längesen.

Fredag 19/8

Sitter på centralstationen i Stockholm och spanar (nej, inte på flickor, sådan är jag inte) men efter en vän och kollega. Vi gick i samma ”klass” på musikhögskolan. Vi upplevde många år tillsammans i militär och regionmusiken i Kristianstad. Vet att han skall komma med ett tåg från Mariestad. Har bestämt träff på  perrongen till tåget som avgår till Uppsala klockan 12.11.

I folkvimlet ser jag någon som måste vara ”Ekis” väl? Eller? Avvaktar. Ser hur han söker. Hur han närmar sig plattform 3. Hur han rör sig som en militärmusiker av den gamla stammen. Nu är jag säker.10525594_792757157433718_947518604382076556_n

Tågresan mellan huvudstaden och lärdomsstaden tar väl en knapp timme. ”Knappare” timme har jag sällan upplevt. Det är som om tiden har stått stilla. Visst har åren förändrat vårt utseende men inom oss är vi precis som då när allt låg framför oss. Allt var möjligt.

Hotell Best Western.

Det är här vi skall samlas. Vi medlemmar i  ”Sveriges Militärmusikers förening”. För årsmöte och konsert tillsammans med Uppsala Blåsarsymfoniker. Men kanske framförallt för trevlig samvaro. Varje år sen år 1999 har den här traditionen pågått. Militärmusikerna ger konsert tillsammans med en lokal blåsorkester) Detta är första gången jag är med. Men absolut inte sista om………..livet fortsätter som jag hoppas.

De komma från nord, de komma från syd, de komma från öst och väst. Alla med förväntan i blicken. Vi får brickor att fästa på oss med namn och instrument. Jag läser. Jasså det är du. Dig har jag hört talas om. Du började väl i ? Du måste väl känna den och den? Hur är det med honom? Spelar han ännu?  Det sorlas. Skrattas. Känner du igen mig? Kramas. Återses. Vi är samma andas barn. Vi pratar samma språk. Vi delar identiska upplevelser från Ystad i söder till Boden i norr. Vi har alla varit små musikelever. Gjort ”skitjobben”. Spelat under Korum, Krigsmans erinran och liknande. Varit vaktspel. Haft trumövning tills fingrarna blivit nästan blodiga. Blivit formade till dem vi är än idag. Vi behöver bara säga några ord i en mening för att fatta.

Klockan 17.00 Repetition.

Vi har blivit tilldelade våra stämplaceringar i god tid. Själv har jag som närmsta stämkamrat Bo Johansson.13906740_10207179604154208_9118699516554055172_n En kille jag bara lärt ”känna” via Facebook. En glad, vänlig, trevlig man. Vi hjälps åt efter förmåga. Vi svettas tillsammans i filmmusiken från Silverado. (Klarinettister! Akta er för Silverado. Den kräver mycket lång förberedelsetid, betydligt längre än den vi har nu.) Soloklarinettist är en legendar i svenskt musikliv. Sölve Kingstedt med en meritlista som kräver för stort utrymme för att presenteras i ett litet blogginlägg. Liksom Radiosymfonikernas mångåriga första hornist, Gunnar Wennberg. Dirigerar gör omväxlande Leif Carlsson och Bengt Gidlöf. I orkesterns syns, och framförallt hörs, en annan musikerhjälte. Trumpetaren Lennart ”Kvarten” Axelsson. Långt där borta i i tubasektionen ser jag Jan Oskar”Lövas” Löfgren. (på bilden med trombon) Vilken också har skrivit marschen Salut Uppsala som skall uruppföras. Visst ser ”Lövas” fortfarande vältränad ut. Minns hur jag hade svårt att hänga av honom när vi hade terränglöpning på den fysiska träningen på skolan. Det störde mig.10422411_1644376492502452_7192815774717710173_n

När augustimörkret för längesen infallit samlas några trötta musikanter på Puben Sherlock Holmes. Vi hinner faktiskt äta och dricka något trots att munnarna är ivriga att berätta den och den anekdoten om han och han och han och och……….

Så blir det sen kväll. Så blir det som alltid sena kvällar efter repetitioner eller konserter under turnéer. Samling på någons hotellrum. Inne hos Bernt ”Ekis” Ekström träffas vi som nästa år firar att det är 50 år sedan vi tog högskolexamen. Förutom jag och ”Ekis”, Killen från Norr. Från midnattssolens rike. Född i Arvidsjaur. Saxofonisten och nuvarande storbandsledaren Nore Sundqvist. 14034732_1150247715017992_6041096836960308138_n

Det pågår fotboll på TV:n. Sveriges damlag mot Tyskland. Det märker vi knappast. Vi har allt för mycket att prata om för att något så oväsentligt som en final i OS skall få störa oss.

Men även än militärmusiker behöver sova. Klockan 01.00 hör vi taptot klinga. (I fantasin i alla fall) . I morgon väntar nya upplevelser. Vi har ju bara hunnit med att berätta väldigt lite. Ser fram emot reveljen innan jag inte ser något alls.

 

 

 


2 kommentarer

Den 22 juli. (BAO med mera)

Den här dagen har jag sett fram emot sen långt före jul. Fick då reda på att det så unika i musikvärlden som Benny Anderssons skapelse ”BAO” skulle komma till Helsingborg och Sofiero. Denna ensemble som blandar besättning och musik som ingen annan. Och som gör det, med snille och smak, som en känd devis lyder. Genuin folkmusik, jazziga (Inte jazz)toner. Bach, och inte minst Anderssons egen älskade musik. Spelglädjen går att ta på. Musikanterna måste vara mycket väl utvalda. BAO i närområdet är ett måste. Därför vaknar jag med förväntan denna strålande högsommarmorgon.13432156_10156996538725534_3206456003286688189_n

Klockan 13.30 sitter jag med hustru och svägerska på ett pågatåg mot Helsingborg. Värmen i kupén är afrikansk. Ingen luftkonditionering fungerar. Endast två små flickor är totalt oberörda. De springer oavbrutet i vagnen. Och nu förstår jag varför. Varför afrikanerna är så totalt överlägsna i långdistanslöpning. Dessa flickor är synbarligen av afrikansk ursprung.untitled

Helsingborg. Möter som avtalat en kollega från tider som varit. Trombonisten och simmaren Bosse Landin. Minnen från tiden i militärmusiken i Kristianstad. Minnen av personer i livet och borta sen länge hinner avhandlas. Löfte om att träffas igen som alltid när sådana möten inträffar. Trevligt att träffa dig Bosse efter alla dessa år.13754273_1056277601093526_5205915904013226572_n

Färd från Knutpunkten till Sofiero är en resa där det goda livet är närvarande. Framme vid Gustav VI Adolfs  älskade slott ringlar redan långa köer. Folk har dukat upp. Äter dricker. Än är det en timme kvar till insläpp. Beundrar trädgårdens rhododendron. Bestämmer mig för att undvika blickar mot min egen något mindre imposanta för en tid framåt. En man går omkring och bjuder ut, inte sig själv, men väl öronproppar. Ingen köper. Människorna här har kommit för att lyssna på musik och själv har livets resa utrustat mig med en ”öronpropp” i högra örat så……….han får passera.untitled13731745_1055788127809140_6279960523301151318_n

Klockan 17,40. Portarna öppnas. Kanske inte pärleporten till Paradiset men näst intill. Kapplöpning om bra platser. Vi får en plats i solen. och då menar jag Solen. Trots den sena eftermiddagstimmen lyser den med full kraft. Rakt emot mig. Bländande och varm. Folk går omkring bärande stolar och väskor innehållande vaddå? Samtliga försöker hitta någon ännu ledig yta i den gröna täta doftande gräset att slå sig ner på. Långt borta på andra sidan frestar ett tält med kalla drycker. Bestämmer mig för att försöka ta mig dit. Börjar en vandring hoppande över ben. Snirklande runt stolar. Vinglande mellan kylväskor. En hinderbana värdig en militär femkamp.

Då kommer en kvinna emot mig med bestämda steg. Heter inte du Carlo? Frågar hon. Söker i minnet. Måste vara en tidigare elev. Är i rätt ålder för det. Men! Vi är FB-vänner. Båda har vi bott i samma hus i Malmö. Hon långt senare än jag. Fick kontakt på nätet av den anledningen. Visste att hon skulle hit och skojade, då ses vi kanske? I detta enorma folkhav (10000 personer minst.)gör vi det! Vi har aldrig setts tidigare ,men hon kände igen mig! Trevligt att möta dig, irl som det heter, Christina Ljungwall.  (På bilden under med sin mor på Sofiero-konserten. )13775772_10206543620460233_4634824202669059502_n)

Lika trevligt blir det inte när jag mödosamt kommer fram till där det säljs förfriskningar. Från det inhägnade området får icke starka drycker medtages. Blir påmind om att idyllen har en fläck. Att vi trots allt är i Sverige, även om det danska landet nästan är på simavstånd. Ja, för någon som Bosse Landin då kanske.

Kl. 19,10 En ensam tubaist inleder konserten. Calle Jakobssonuntitled (Hovkapellet till vardags) Än lyser solen upp mitt ansikte med full kraft. Men snart skall den försvinna bakom lummiga träd. Ett ögonblick att längta efter en kväll som denna. Vilket den gör när hela BAO kommer loss i valser och polskor. Det svänger. Folk dansar på dansbanan. I gångar och var härtill plats finnes. Jag förhåller mig värdigare. Dricker vin och sitter still. Låter ungdomen under 70 rasa.  Och är glad att försök till dans inte inträffar i Skogmanpotpurriet där det bjuds på kluriga taktvändningar.

Den lysande flöjtisten Janne Bengtsson.untitled (Kungl. Filharmonikerna till vardags och nu med guldflöjt) Briljerar i Bachs h-mollkonsert tillsammans med lika strålande tubaist och Calle Moraeus på banjo! Ja, de flesta tonerna fick väl Calle med? Kanske. Tror nog att den femte evangelisten, fader Johann Sebastian, log i sin barock-himmel.

BAO är ingen orkester, som så vanligt är, endast kompande sångsolister. Men visst. Utan Helen Sjöholm och Tommy Körberg hade det varit något som saknats. När Tommy sjunger ett av Jussi Björlings paradnummer. ”Strålande stjärna” börjar skymningen sänka sig. Tyvärr störs Körbergs utsökta stämma av ljudliga sydskånska sopranröster strax bakom mig. OBS! Ingen av dem i mitt sällskap.untitled

Efter pausen.

Nattbrisen kommer.  Inte från bergen i Provence, men väl från Öresund. Helen sjunger ”Du är min man” så att precis alla som anser sig vara män, känner sig utpekade.

Tittar mig omkring i det tilltagande mörkret. Nu skall väl tafsandet äntligen börja? Har inte sett en enda kvinna med armband som motsätter sig detta så naturliga beteende på konserter. Några tänkta objekt har jag sett ut. Men…..nädå…Vilken konstig konsertpublik….Får väl avstå själv då.

 

BAO betyder som de flesta vet Benny Anderssons orkester. Detta geni som håller en låg sympatisk profil på scenen. Spelar gammeldans på sitt dragspel. Lite kluriga kompslingor på pianot. Några humoristiska lågmälda kommentarer. En person så långt ifrån de flesta i artistvärlden i vår tid där narcissismen är oblygt rådande.

Tiden går fort när man har roligt säger Helen Sjöholm . Så sant. Roligt har vi såväl i publiken som på scenen . Men.

Klockan 23.00 vandrar vi trötta mot utgången tillsammans med glada människor. BAO har förmågan att glädja som få andra.

Då kommer nästa glada överraskning Godaste vännerna Ulla och Jerry dyker upp. Får en kram av dem. Får Jerrys kepsskärm i höger öga. Men vad gör det mot att få kram från honom? (Eller var det en senkommen hämnd från fotbollen på regementet?)

Fina pågen Måns har kört från Kristianstad. Kör oss hem. Fort, javisst. Men mycket säkert. Tack Måns.

Så var den efterlängtansvärda dagen över. Och  den levde upp till förväntningarna.

Fanns det inget att klaga på (förutom det där att inte få ta med öl till sin plats)?

Jo, klarinetten hördes för lite. Såg visserligen på storbildskärmen på fingrarna att han spelade ett fyrstruket C.  Men får man vara så nördig att uteblivit klarinettljudande anses som något negativt?