JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken ( 23/9. Trombonfrossa i Kristianstad)

ANNONS.

Stark och bra musik utföres billigt. Svar till BASUNKLANG.

Ja, så skämtade ofta framlidne radiosymfonikern  och vännen Lennart Stove.

Den här dagen var trombonernas i Kristianstad. Visst var det såväl  starkt som bra. Men också nyanserat och bra.  Vad kunde vi annars vänta när en mästare spelade instrumentet. Nisse Landgren, trombonist i världsklass.

I den sammanslagna orkestern. Musikskolans orkester bestående av lärare och äldre elever, KLEO, samt Kristianstads Stadsmusikkår fanns även där trombonister av klass. Basunklangen var mäktig. Och än imposantare när ett femtiotal unga trombonelever från närliggande musikskolor bjöd upp till trombonfrossa.

Förmiddagen inleddes med repetition. Därefter lunch för ett hundratal musikanter ordnat av Stadsmusikkårens nu så kreativa styrelse med ordföranden Peter Sanjkovic i spetsen.

Första delen av konserten, inför ett fullsatt konserthus, var fri från trombonkonkurrerande instrument sånär som på en kompgrupp bestående av piano, bas och trummor.  Landgren och Stadsmusikkårens unga lovande trombonist Jens Westberg ”duettade” i Jay and Kai – inspirerad jazzig musik, efter det att Nisse Landgren a capella tagit oss med till sitt Värmland. Och i Värmlandsvisan också tagit av/strippat sitt instrument del efter del tills endast läppar stod för de värmländska tonerna. Skönspel blandades med sväng och till och med multiphonics.

Sen fylldes scenen, och jag menar FYLLDES. Vi såg instrumentets framtid. Basunklangens överlevnad. Trombonelever nästan mindre än instrumentet och de något äldre. Tillsammans med maestron och sina lärare spelades kända melodier. Något som måste vara ett minne för livet för ungdomarna och inspirera till fortsatt utveckling på instrumentet.

Efter paus plats för den stora orkestern. Första dirigent, musikskolans saxofonlärare, Thomas Ringdahl avlöst av sin kollega Fredrik Ohlin (min efterträdare på musikskolan, samt tidigare klarinettelev) Som sen lämnade plats på pulten till Stadsmusikkårens dirigent Connie Roslund. Roslund , vilken var konsertens initiativtagare. Som hade en dag i sitt ”Paradis”. Trombonist som han är. Landgren solistade. Roslund dirigerade. Publiken trivdes. Tommy Dorsey levde upp igen när Nisse och orkester spelade ” I´m getting sentimental over you.

De radade upp sig i konserthusets gångar. Medförande instrument ,noter och notställ. De unga tromboneleverna. Det var dags för final. Vad kunde passa bättre än musik av Benny Andersson. Preludiet var magnifikt, storslaget och  glädjefullt. Landgren, orkester och trombonelever fyllde norra Skåne med toner. Toner med trombonen i huvudrollen. Snillrikt arrangerade av Jerry Dahlskog. Vilket instrument han spelar? Trombon så klart. (Bilderna nederst. Connie Roslund och Jerry Dahlskog.)

PS och Degerfors IF slog Frej med 3-1 denna dag. Så jag är säker på att Nisse Landgren hade en lika fin dag som vi andra medverkande.

 


Lämna en kommentar

Dagboken 7/9 ( Har ni hört den förut)

Vi var kallade.  Vi överlevande militärmusiker i Kristianstad.

Det skall skrivas en bok. En jubileums bok som skildrar att Norra Skånska Regementets Kamratförening fyller 80 år. Även regementets musikkår skall få en plats i skriften. Hur var musikernas liv under tider som flytt? Det vill skribenterna veta. Därför var jag med kollegor på plats.

Därom kan vi ge besked om herrarna så vill ty vi var med. (Nästan Runeberg) Vi militärmusiker med patina.

Sammankallande var en person som levt i såväl militär som musikalisk verklighet. Officer, musikant och mångårig ordförande i Kristianstads Stadsmusikkår. Tommy Stjernqvist. Ett antal officerare emeritus med ansvar för den kommande boken fanns med i mötet. Lokalen var halvmilitär mark. Soldathemmet i Näsby.

Militärmusikerna var. I åldersordning.

Gert-Åke Walldén. 89 år. Kom i tjänst på T4. Efter ett civilt interludium hamnade han på I 6 1945.

Ingmar Nordström. 86 år. Blev musikelev på I 6 1946.

Nämnas bör att dessa båda senare i livet blev välkända civila kapellmästare. Var också med om den tiden i militärmusiken då musikdirektören envåldshärskande bestämde befordringsgången. Då pennalismen ännu inte utrotats helt. MEN! Också en tid då militärmusik var folkligt populär och inga indragnings eller nedläggningshot var i sikte.

Bengt Andersson 81 år. Stig Gustafsson 80 år. Carlo Nilsson 77 år. Kjell Åke ”Kula” Persson 77 år.

En kvartett i utkanterna av den gamla organisationen. Än fick de i början av tjänsten sin huvudsakliga utbildning på instrumenten av de äldre ledande musikerna i kåren. Men nu syntes nya tider. Efter omorganisation 1957 infördes 1961 obligatorisk musikhögskoleutbildning för att bli underofficer. Bengt Andersson var Kristianstads pionjär i den eran. Samtliga i fyrklövern kom i tjänst under barnarovens tid. Extremt ung var Kjell-Åke Persson som blev en kronans musikant vid en ålder av 13 år. Och konfirmand i uniform.

Jan-Åke Ericsson . 72 år. Jerry Dahlskog 60 plus. Ganska många plus….men hur många?

När dessa båda anlände i rikets tjänst hade militärmusiken genomgått ett paradigmskifte. Kårer hade dragits in. Intagningsproven och viss utbildning centraliserats. Som militär tjänst, samt civila skolämnen. Den observante kunde ana vad som komma skulle. Regionmusik. Civilisering och ett morendo som närmade sig ett morto för svensk militärmusik. (Med strålande undantag för de kårer som ännu får leva. Dock med helt andra villkor än den militärmusik som en gång fanns)

Så satt vi där under torsdagen. Vi som ännu kan berätta om den tid som flytt. Och berättade gjorde vi. Om en tid som i nutidens verklighet känns väldigt speciell och mycket längesen. Men som formade oss till det vi är.

” Har ni hört den förut” ? Det blev något som påminde om ett musikkamratförenings-möte utan livgivande drycker. Vilka vi nu fick bevis på att sådan inte är av nöden tvungna.

Och jag hör dessa minnen gärna hur många gånger som helst. I många år ännu.

Bilder på Tommy och militärmusiker-oktetten från olika tidsperioder i våra liv. 

Tommy Stjernqvist med sitt euphonium . Nederst av bilderna.

Övriga bilder. Lite i  oordning..

Jan – Åke i Bryssel. Tvåa från vänster.  60-tal Bild 5.

Carlo som musikelev på Svea Livgarde. Bild 3.

Stig spelar piccola men barnbarnet Erik intill sig. bild 4.

Bengt (sittande) spelar trombon med ett jazzband. Bild 8.

Jerry har återupplivat ventilbasunen. Bild 1

Kjell-Åke spelar jägarhorn vid VM i militär femkamp i Kristianstad. Femtiotal. Bild 2.

Ingmar och Gert-Åke med sina huvudinstrument. Bild 7 0ch 8.

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 25-25/8 Sveriges Militärmusikers Förening .(Del 2. Lördag)

Årsmöte.

Kulturhusets lilla sal . Ordföranden Christer Holm leder mötet med sedvanlig vänlig ackuratess. Vid någon punkt övertas ordförandeklubban av Kenneth Rodrick med sedvanlig jovialitet. Holm ärar Stadsmusikkårens tidigare mångårige ordförande Tommy Stjernqvist. Ja, ordet panegyrik får här sin yttersta mening. Tommy, som gjort ett jättearbete med förberedelser inför dagarna i Kristianstad.

Konsert.

En näst intill fullsatt konsertlokal gläder oss musikanter när vi gör vår entré efter ett genrep. Medborgarna i staden har lockats att än en gång få en fläkt av de tider då Kristianstad var en stor garnisonsstad och militärmusiken kunde höras i många sammanhang. Då när musikdirektörer som Ille Gustafsson, Sven Knutsson och Helle Rosén ledde Norringarnas Musikkår.

Lämpligt nog spelas regementsmarscherna tillhörande Norringeregementet samt Wendes Artilleri-regemente. Dessutom de bådas igenkänningssignaler. ” Salut Kristianstad” får inleda som ouvertyr. Från repertoaren i övrigt hörs Guld och Silver. Vilken minner om de tider då musikkårerna flitigt spelade transkriptioner från operafantasier, ouvertyrer och valser.

De tre solisterna visar inga ”solistnerver” . Spelar med glans. Sneglar på en morfader. En morfader som är flöjtlärare till scenens yngsta musikant , vilken spelar solo i ” Den ensamme herden”. En morfar som ser nöjd ut, med rätta,  flöjtisten Stig Gustafsson. Dirigenten Connie Roslund synes lika tillfredsställd över sin adepts insats i ” Guldet blev till sand” Erik och Jens. Två blivande toppblåsare.

 

Andalusia skulle jag behöva öva på minst en månad till….eller i evigheter….men vi är många i sektionen som täcker upp för varandra.

 

 

Trumpetstämman får sin kväll med ” Vilda trumpeter” . Vildast är ”Kvarten” så klart. Klarinettisterna ( 14-15 till antalet) springer på i Clarinet Candy”.

Conferencier, med rutin, humor och charm är Martin Holm. Avbruten i  ett litet interludium där jag berättar om konserthusets invigning samt dess initiativtagare Ille Gustafsson.

I bakgrunden på scenen syns ett bildspel presenterande olika epoker i Kristianstads militärmusiklivs-historia med några sidoteman.

En mycket nöjd publik och orkester lämnar lokalen för att möta kvällens fröjder.

Efterfest.

En bar är öppen. Ett bord står dukat. Vill hinna prata med alla. Länge…..Men……Varför går tidens så fort när man är lycklig….?   Lördagen närmar sig söndag………Även militärmusiker måste sova……..på söndag … stadsvandring………  avsked….. vemodet och saknaden gör sin entré….ett lätt sommarregn faller…..blandas med ögats tårar.

Nu är det ett helt år till nästa möte. Jag kommer om de så blir vid Riksgränsen eller Treriksröset….om tänderna sitter kvar…..och fingrarna kan röra sig i sextondelars allegrettotempo…..men på festen behövs inte dessa kompetenser…..så…

Bilder.

  1. Erik flöjtsolist (Stig övervakar. Beredd att ta över?  Nej, det behövs absolut. inte. 
  2. Martin Holm och jag konferencierar.
  3. Det var en fröjd att sitta mellan Sölve och Olle.

 


Lämna en kommentar

Dagboken 25-26/8 Sveriges Militärmusikers Förening. (Del 1 fredag )

Så träffades vi igen. Ett år hade gått sen mötet i Uppsala. Ett år av väntan på något att längta efter. Att få spela med och umgås med kollegor som varit med om motsvarande livsresa som jag själv.

Först kom Christer Nilsson. Med trombon, tandborste, pyjamas och vodka . Christer var min nattgäst.

På anrika Frimurarehotellet bodde övriga kollegor. Dit tog vi oss när fredagen nått sin eftermiddag.

Där satt dom. Bland flera, Sveriges ledande orkester-klarinettist, Sölve Kingstedt. En i dubbel bemärkelse efterlängtad syn. En fin kamrat, och nu visste jag att kadensen i Guld och Silver var i rätta händer. Min oro att själv behöva presentera den var skingrad likt solens strålar mot hotande ovädersmoln. Lennart ”Kvarten” Axelssons närvaro var en garanti för att den viktiga ,minst sagt hörbara första trumpetstämman, blir välljudande.

Mina klasskamrater från Musikhögskolan var komna. Vi som tog examen för 50 år sedan. Nore Sundqvist, Bernt ”Ekis” Ekström, Rolf ”Eddie” Edlund. Lika stiliga som under högskoletiden………tycker jag….

Killar, vilka inte stelnat till gubbar, var igenkännbara från den fina konserten i Uppsala var på plats. Lika spelsugna nu som då. Som aldrig stänger igen instrumentfodralet för evig tid. (”Så länge skutan kan gå”.)  Röstläget på hotellet var lika jublande starkt som dagen för längesen, 1931,  då MFF-supportrar firade just där att MFF för första gången tagit steget upp i Allsvenskan efter seger mot IFK Kristianstad.

Många medföljande fruar/sambos verkade lika glada över återseende och kommande aktiviteter. Nu var det dags igen.

Repetition.

På Kulturhusets stora scen samlade nästan 50 musikanter från Kristianstads Stadsmusikkår och Sveriges Militärmusikers Förening. Dirigenter var Bengt Gidlöf och Connie Roslund. Solister. Ingmar Nordström 86 år saxofon. Erik Lindskov 15 år flöjt. Jens Westberg 19 år trombon.

En nykomponerad marsch av militärmusikern, multiinstrumentalisten,  Jan Oscar Löfgren ” Salut Kristianstad” hördes för första gången. Och hördes gärna.

Kvällen blev natt på Frimurarehotellet innan vi skildes. Mat, dryck, kramar, anekdoter, skratt, blandades i skön harmoni. Känslan av gemenskap var total. Längtan efter lördagens morgon monumental.

Bilder.

  1. Ingmar Nordström  och Connie Roslund repeterar.
  2. Repetition.
  3. Jag och mina klasskamrater.

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 19/8 (Tre fotbollsmatcher . Målskillnad ”Mina lags” siffror först 3-5)

Cyklar jag i fem sekunder från mitt hem är jag i Nosaby. Cyklar jag i fem minuter är jag på den plats i fotbollsvärlden där mitt geografiskt sett närmsta fotbollslag spelar. Idrottsplatsen presenterar det kanske något konstruerade namnet ” Nya Vallbjörka”. Där spelar Nosaby IF. Där kan man, när vintern motsträvigt lämnat plats för våren, känna dofter av hägg och gödsel från böndernas åkrar. Där syns björkar, ja så klart, inrama planen. Där skymtar den goda åkerjorden. Där spelas fotboll ofta i divisionerna 2 och 3. Så nära bor jag en idyll,

Den nittonde dagen i kräftmånaden var en sådan då jag tog mig dit. Nosaby har öst in mål de senaste matcherna. Har goda chanser att ta sig upp i tvåan. Dessutom lockade arrangemanget kallat Nosabydagen.

Möttes av helmörkblå-klädda unga fotbollsspelare vilka tycktes vara överallt. Pojkar , flickor. Blonda eller mörkhyade. Nosaby IF:s ungdomsverksamhet är ett föredöme. Nu var samtliga kallade till idrottsplatsen. Dagen var Nosabydagen. Klubbens årliga högtidsdag.

Nosaby IF-Bjärreds IF.

Den tekniska förmågan hos spelarna var svår att upptäcka. Den defensiva ängsligheten desto uppenbarare. Sex försvarare som troget bevakade två forwards. Hellre passa bakåt än våga en offensiv genomskärare. Inte för många spelare i anfallen. Tänk på att det kan bli kontringar. Detta är Den svenska modellen som verkar komma med modersmjölken hos tränarna i landet. Som regerar långt ner i seriesystemet. Som aldrig leder fram till internationella framgångar.

Det satt hårt åt för topplaget Nosaby mot bottenlaget Bjärred. Lite större fysisk styrka tog till slut ut sin rätt och gav en seger med 2-1 och fortsatt kamp mot BK Olympic om avancemang.

I pausen var det ” Godisregn” Själv avstod jag från frestelsen att ta upp kampen mot knattarna och fylla fickorna med kolor och choklad. Satt och tänkte på; Här finns utrymme för en av tidens så vanligt förekommande PK-moralister att ingripa. Att låta barn ”slåss” om något så onyttigt som godis!! Istället borde alla få exakt lika tilldelning av babyspenat eller något annat fiberrikt. Vakna ni rättänkande ! Andra tankar, Hur är det möjligt att år efter år. Vecka efter vecka få ihop domare till alla matcher som spelas. Från elit till division 7. Alla ungdomsmatcher. Ofta belönas dessa hjältar dessutom med glåpord. Ja till och med fysiskt våld. Hatten av för våra domare.

AFC Eskilstuna-Malmö FF.

Kom hem precis när AFC gjort 1-0. Ingen fara. Det ordnar sig. 2-0. Va fasen händer? 3-0…….Siffror MFF hämtat upp förr….så…..?…

Det var väl inte roligt….att resa hela långa vägen till föga glamourösa Tunavallen en lördag. Spela mot bottenlaget. På plast. Vi leder ändå ointagbart. Och inga supportar med oss som ställer krav…så….men varför inte tidigare byte? Och varför Strandberg på bänken när mål måste jagas. Och varför? ….   Varför? ..Därför….

Blev det en ful plump i klubbens historia. Förlust med 1-3. Men visst leds serien ointagbart? Väl?

Stoke City-Arsenal FC .

Hur länge skall Walcott och Giroud finna sig i att vara avbytare? Dagens sista sedda match gav inget hopp om kommande ligatitel. Stoke-Arsenal 1-0 .

Facit och undran. Kan Nosaby med så mediokert spel avancera? Kan MFF komma igen efter debaclet? Kan Arsenal slåss om titeln? Tror ändå jag svara ja på samtliga frågor.

Ps. Jag hade lotter nummer 76 och 77. Nummer 71 vann dryga 2000 kronor. Detta gick att höra trots att högtalarnas  tydlighet inte vänder sig till de som inte har samtliga hörselceller i behåll.


19 kommentarer

Dagboken 26 juli ( På jakt efter min farfar.)

Jag vaknade den här morgonen och upptäckte-inte att jag förvandlats till en kackerlacka- men väl efter en stor längtan att äta köttfärs, och då naturligtvis i Trelleborg. Och i Trelleborg självklart på krogen Tre Lyktor.

Under förmiddagens mitt ockuperade jag  baksätet på den bil som Cecilia mästerligt framförde med viss vägvisarhjälp av sin syster. Själv satt jag vänligt, stilla lugnt och såg fram emot den dag som förhoppningsvis skulle bli som jag förväntat och inte som mäster Storm P: s figurer säger; A. ”Nå, blev det som du väntade dig”? B. ”Nej, men det hade jag heller inte väntat mig”. ( Genialt) Vi var på väg från Kristianstad. Genom det skånska landskapet i sommarens mitt. I landet rådde politiskt kaos. År 2017.

Framme i palmernas stad mötte oss ett stilla sommarregn. Till köttfärstemplet blev vi vägvisade av infödingar med genuin dialekt och med Vångavallen i blicken. På torget slingrade sig Axel Ebbes mästerverk Sjöormen.

Nu skall jag i sanningens namn avslöja att resans huvudmål var : Jakten på vad en släkting satt för avtryck i den stad där han levde nästan hela sitt liv. Min farfar Johan Nilsson . Dekorationsmålare av klass. Fader till 14 barn av vilka min far var nummer fyra i turordning.

Johan, som var flitigt anlitad att måla kulisser till teaterföreställningar. Pryda  storbönders skåp och kistor med sin hantverksskicklighet. Och har målat Trelleborgs gamla vattentorn med sina fantasifulla, lustfyllda bilder.

I tornets cafeteria finns hans självporträtt. Hatten på. Glaset i handen, så klart. Längs murar i branta trappor ser vi figurer från den värld som fanns i hans fantasi. Känner mig lite stolt över att min farfar blev en respekterad konstnär på sin tid och satt avtryck i sin stad.

Vi skulle också besökt en ”saxofonvän” Bo Sandell, vilken bor i ett hus där bilder skapade av Johan finns på väggarna.( En av dessa på stora svartvita bilden) Men tiden var vår fiende. Vi måste vidare till nästa ort där hans konst sen länge finns bevarad.

Färden dit genom det bördiga Skåne. Alléer med pilar. Oändliga välskötta åkrar. Stora bondgårdar där de bor ”bönner som talar gott om den skånska joren” och byar som knappt finns. Målet var;

Anderslövs Gästis. Där möts gästen i entréhallen av väggmålningar med motiv från den skånska landsbygden målade av Johan Nilsson i svart-grå-vita nyanser. Påminnande om de hos  Bo Sandell.

Jag träffade sällan min farfar. Hans minst sagt många barnbarn gjorde att inget av dessa blev unikt. Minns att han satt som en grand senor, en patriark i en fåtölj. Glaset i handen.  Ibland tog han fram en fiol. Spelade som den autodidakt han var med medioker teknik men med god känsla någon av tidens melodier.

Hans fäbless för vissa drycker fick till följd att han under slutet av arbetet i vattentornet ramlade ner från en stege. Skadade sig så illa att en av hans söner fick avluta det. (Skall vi kalla vattentornets konst för Johans Ofullbordade?) Den sonen var med stor sannolikhet min far. Som var  penseltekniskt lika skicklig men ägde inte sin fars improvisations-fantasi.(Se min fars reproduktion av Näcken)

Sen fortsatte dagen som ju alla dagar gör. Men med en känsla att fått känna min farfar lite mer. Lite närmre. Lite mer i ett vuxet perspektiv.

Och köttfärsen var mycket god.

Ps. Sista bilden. Min farfar tre från höger framför sitt lilla hus på Norra Vallgatan i Trelleborg.

 


3 kommentarer

Dagboken 27/5 ( Det trodde jag aldrig skulle hända)

Den tjugosjunde dagen i  grüne maj var varm redan på den tidiga morgonen. En dag som jag vaknade till med förväntningar. Inte så mycket för någon kommande tipsvinst ( det bli väl som vanligt 7 eller 8 rätt), men väl att få spela klezmermusik med några fina musikanter.

Eftermiddag.

Det låter om huset på Lokförarevägen. Det nästan dansar. Min före detta elev, Marcus Persson, spelar klarinett. Försvinner likt en akrobat till golvnivå för att nå sitt medförda elpiano med jämna mellanrum. Hans syster Annicka kämpar på sin violin för att komma upp i styrkegradsnivå med tre spelglada virila blåsare med hårda rör. En svår uppgift. På sin altsaxofon (och esstuba) hörs Erik Norén. Saxofonen behärskar han med samma precision –och känsla?-  som skalpellen till vardags. (Dock är han obeväpnad denna dag) Själv får jag äntligen glädje av min C-klarinett, vilken annars ligger där i musikrummet dag efter dag. Årstid efter årstid och är ledsen för att den aldrig får låta. Nu spritter den som en våryster kesande ko i flöjt och violinstämmor. Vi spelar. Vi svettas. Vi har roligt. Sommarens grönska och trädgårdens dofter av syren, lavendel och kaprifol är för tillfälligt något av underordnad betydelse. Något vi stänger ute. (Bilden från vänster.2 Erik. 3 Marcus. 4. Annicka)

Klockan 18.00

Det är nu dramat börjar. Musikanterna har avgått. Tipslappen framtagen. 8 matcher färdigspelade. Samtliga rätt hittills. Hur svårt kan det vara att tippa 5 rätt? Tänker jag.

Har en halvgardering kvar när Degerfors och GAIS. IFK Norrköping och Halmstads BK spelar av bollen. Norrköping lugnar och oroar och lugnar. Degerfors kontrollerar matchen i vilken jag garderat 1 X.

Wembley Stadion Kl. 18.30 .

Final i världens äldsta fotbollsturnering. Två klassiska Londonlag. Högtidligt som alltid. Det är nu jag är övertygad om att mina 13 rätt spricker. Att guldet blir till sand. Har tippat från hjärtat. Arsenal ogarderad etta. Börjar bra. Tidigt 1-0 . Utvisning av Chelseaspelare en bit in i andra halvlek….nu stiger hoppet…..struntar totalt i om utvisningen är befogad.,,,,,nu härskar egoismen….nu sitter Mammon vid min sida……1-1…Svär över Wenger….varför spelar inte Walcott och Giroud?….   Då…..när invektiven över grod och snigelätaren når sin kulmen…. frälser Aaron Ramsey mig och andra fans till ”The Gunners” som upplevt säsongen som en Golgatavandring. Konstaterar att: Det var längesen jag var så ”ungdomligt” nervös under en fotbollsmatch……….Vilken påverkan Mammon har.

Norrköping och Degerfors sviker mig inte. Återstår två matcher. Tyska Cupfinalen. Där jag har Borussia Dortmund som säker…..men…..säker är jag inte ……Att FC Barcelona skall vinna i Spanien däremot…Självklart.

Ein Deutsches requiem

Nej så illa var det inte. Borussia tar ledningen. Frankfurt kvitterar….lovar att aldrig mer äta Frankfurter-wurst. Straff till Borussia. Nu vågar jag inte se mer………..men……ett requiem blev ett scherzo. Nu…..bara Barcelona kvar ….Ser på prognosen……..Bättre än jag trodde på 13 rätt…..Tack Arsenal………..Men…..varför är jag inte helt lugn?  Barcelona, ett av världens absolut bästa lag, mot Alaves………Kan bara bli seger……väl?

Klockan 22.00

Sitter på altanen. Kvällen är som sammet. Tända levande ljus. Blomning. Whisky…en igelkott prasslar i ligusterhäcken…..Alaves kan inte vinna eller få oavgjort. Vet inte varför jag kommer att tänka på Harrisburg och Tage Danielsson.

Det tar tid innan Messi sätter ettan…..nu kommer det att rulla på……är jag säker på…Då! Alaves kvitterar !!!….Åter dyker Harrisburg upp…….Skall det bli som förra helgen ? 12 rätt? Skall jag aldrig få min så hett efterlängtade fullträff?

2-1…..3-1…Barca- Barca Barca…skriker jag.    . Nu är det klart…..stjärnhimlen också klarare än någonsin……..klockan går sakta…sakta….sakta…..till stopptid….till……det  jag aldrig trodde kunde hända.

 

Sen då?  Jo, då gick jag för att sova. Tröttare än någon annan lördag. En lördag skall vara lugn. Chans till 5-6-7-8 rätt på tipset. Precis som vanligt. Som den kommer att bli igen……och igen.  och igen….Men ändå med denna dagen i minnet.

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken. 22/4 23/ 4. (Två dagar med olika nöjen)

Emil Jonason en klarinettist av världsklass. Denna lördagskväll gästade han tillsammans med Musica Vitae Kristianstad och stadens nu så publikvänliga kulturhus.   

Orkesterchef och solist bjöd först ett litet antal anlända på information och intervju. Därefter ett digert intressant program.

Musik av George Gershwin, Astor Piazolla, C M von Weber, Osvaldo Golijov, samtliga med Jonasson som solist, vilken också med gester, klarinett och kroppsspråk ledde stråkorkestern. I Emmy Lindströms ” Nu faller snö” fick Emil vila läpparna och dirigera orkestern i ett verk skrivit av hans hustru ( Bilden) för att celebrera deras sons födelse.

Carl-Maria von Webers första klarinettkonsert i F-moll  hör till standardrepertoaren i klarinettvärlden. Weber (klarinettkompositören framför andra) tillägnade musiken Heinrich Baerman. (Bilden)

Jonason valde friska tempi i yttersatserna. Ljuvligt stillastående i den andra satsen. Hade arrangerat musiken som står honom så nära från originalets symfoniorkester till enbart stråkar. Allt klingade fint, men visst saknades framförallt valthornen som är så ”Weberska”. I en cadenza bjöd Jonason publiken på en ”chock”. Aldrig någonsin tidigare. Knappast har någon annan solist exponerat ett glissando i denna senromantiska komposition. Jag tyckte det var kul. Vad anser de renläriga akademikerna ? Vad skulle Weber sagt?

Om Webers klarinettmusik är väl känd så bjöd kvällens sista stycke på en angenäm överraskning.

The Dreams and Prayers of Isaac the Blind. ( Osvaldo Gojilov)

Brookline, MA.
Composer Osvaldo Golijov was awarded an MacArthur
Foundation Genius Grant 10/5/03. Golijov composes music drawing on the melodies and rhythms of his Jewish and Latin heritage. Golijov was photographed is his Brookline, MA studio.
©2003 Rick Friedman/Corbis

Den klezmerinspirerade musiken var som en berättelse. Ett musikaliskt äventyr. Som en teaterpjäs i toner. Åhörarna satt i spänning. Vad skall hända nu? Basklarinetten imponerade med höjdspel som för tankarna till virtuosen på instrumentet, Harry Sparney. Stråkarna i quasi niente- insatser till den mustigaste judiska fest. Jonasson som den trollbindande mästaren/rabbinen. Detta var musik jag måste höra flera gånger. Emils muntliga introduktion var också den mycket målande.

 

Jonasson spelade efter applådåskor ett eget komponerat stycke för soloklarinett. Ett sådant vilket får mungiporna upp till öronen och andningsorganen att kippa efter luft. Cirkelandning som ett perpetuum mobile.

Att bedöma Emil Jonason som klarinettist/musiker är enkelt. Ordet är fulländning i samtliga av spelets komponenter.

Musica Vitae är en vital kammarorkester stationerad i Växjö. Tillhör Musik i Syd. Det är en tanke som slår mig som gammal militärmusiker att: Musica Vitae är en förlängning av Kungl. Kronoberg regementes Musikkår. Kristianstadsbaserade Mare Balticum, är en förlängning av Kungl. Norra Skånska regementets Musikkår.

Den 23 april . Söndag.

Dagen börjar med sol och vindstilla. Fortsätter med besök på Solhaga. Än en vår är här. Än en gång skall nya växter i jorden.

Denna gången planterade i hagel, kyla och friska vindar.

Rosor. Jordgubbar. Smultron. Med hopp om att få se dem blomma. Att få avnjuta smakerna.

Det sägs att höjden av optimism är att plantera ett äppelträd vid fyllda 90. Så varför inte plantera rosor vid fyllda 77 ?

I skrivande stund når mig toner från Candide. Så då gör jag väl det även detta år. Lyder Voltaire och Går ut och odlar min trädgård.


2 kommentarer

Dagboken 25/2. Fotboll

Jag var po match den här dagen iklädd en tjock rockajävel.

Tar mig i tidiga eftermiddagen till staden Kristianstads södra delar. Redan ungefär i höjd med Maxi möter mig dofter. Sådana som alltid möter den som besöker idrottsplatser. Som är förföriska även för den som likt mig precis ätit en stadig måltid. Doften från utegrillad korv.

Kristianstads idrottsplats. Överallt möts jag av svartgula luvor och halsdukar. Poliser (Dom finns, jodå) Handbollstaden Kristianstad bjuder i dag på fotbollsfest. Storfrämmande i Svenska Cupen. Laget med elva S M-Titlar. Laget som har sitt hem på Nationalarenan. Klubben som bildades på artonhundratalet. Som har sett flera av de största spelarna i vårt land klädda i elegant svartgul tröja. Som har flest smeknamn av samtliga svenska klubbar. Som: Gnaget. Kolsäckarna. De guldkantade. Smokinglirarna.c32bf2a1-2852-4faa-b553-629693a57cac

Motståndare till AIK är Kristianstad FC. Så heter klubben idag. Den som var IFK Kristianstad. Som slogs samman med Hvilan och blev Kristianstad FF. Som slogs samman med Kristianstads Bois och blev Kristianstad FC. En klubb som försöker bli ett elitlag men…Vem skall man då slå sig samman med?…Närmast var det på sextiotalet då IFK spelade inför stor publik och ofta topplacerade i  landets andra division. Ett kval till Allsvenskan var höjdpunkten.

Ställer mig i höjd med löparbanans mållinje. Ser i fantasin mig själv det jag gjort så många gånger på denna idrottsplats för flera år sen, varva i något 800-meterslopp. För det mesta kring 60 sekunder. Hur lång tid skulle ett stadionvarv ta i dag? 6 minuter kanske? Och därefter besök på ortopeden.untitledcarlo_tureberg

Idrottsplatsens vaktmästare har vunnit matchen mot den nykomna snön. (Hatten av) Planen nästan vårgrön. Längs sidorna uppskottade snövallar. Åter flyr tankarna till minnena. En match i Malmö. 1971.Wisla Krakow. Snödansen. Vi som varit med en tid vet.

Klockan 14.00. Matchen börjar liksom den tillresta AIK-Klacken. En klack, som likt så många andra, är opera-konnässörer. I synnerhet förälskade i Guiseppe Verdi och Triumfmarschen ur Aida, vilken inleder körinterpretationen. En klack, som också likt alla andra i Sverige, upprepar sina sånger intill evighet som vore de robotar. Inte ens ett mål till det egna laget kan riktigt stoppa upp det de är komna för att göra. Verkar nästan som målen är något som stör för huvudpersonerna; De i Klacken. OK jag vet. Det kallas för stämning. Men jag förbehåller mig rätten till åsikts och yttrandefrihet och välkomnar läktarljud som följer spelet. Betraktas väl om snudd på museal. Men det tar jag.

På anslagstavlan följer jag resultat från övriga cupmatcher. Ett lag saknas innerligt. Tankar flyr igen. Nu till Landskrona en så oerhört onödig kväll. Tror att de flesta i fotbollsverige instämmer med mig. Malmö FF saknas i årets cup. Saknas på MFF:s annars så fina arena gör just också en anslagstavla. Varför?

Klockan är 15.15.

Andra halvlek. AIK leder med 2-0. Klasskillnaden är som den skall vara; stor. Jag drar mig sakta vänligt lugnt mot utgången. Kylan känns genom den tjocka rockajävelen, tröjorna och kroppsfettet. Korvdoften får mig att dröja kvar lite till. Skall jag? Men måste hinna till Stamford Bridge till klockan 16.00.

Klockan 15.30.

Cyklar mot hemmet. Vet nu att jag betraktas som en Djurgårdsjävel. Det har AIK-klacken lärt mig i den ovanligt fyndiga/lustiga sången som berättar att AIK-are är överallt. Men alla andra är just simpla Djurgårdsjävlar.

”Det sista en människas själ förnimmer på vägen mot himlen är ljudet av koklockor”. (Gustaf Mahler)

Det sista jag hör på vägen mot hemmet är ljudet av den förstämda trummans dunk från AIK-läktaren. Låter som ett hjärta med oregelbundna slag.

Cyklar genom ett Kristianstad som förbereder helgens vila och nöjen. Som börjar att luta sig tillbaka, bli sådär vänligt småstadstryggt.  I trädgårdar blommar det gulvitt. Vintergäck och snödroppar. Snöhögar som inte vill ge upp sin tid på jorden kantar vägarna. Ordet Vårvinter är precis det rätta.

Klockan 16.00.

Sitter framför Teven . Är på Stamford Bridge. Ja ja. Utan fantasi är livet fantasilöst.

Javisst. Korven smakade som den doftade. Och AIK vann med 3-0.image

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken (9/2. Malmö Live)

”Gud har hjälpt mig. Dom värsta har dött”.

Så sa dirigenten, professor Georg Schneévoigt när han på sena trettiotalet, efter en tids bortavaro, tittade ut över sin orkester ; Malmö Konserthusstiftelse. (Som nu sen länge är Malmö Symfoniorkester)untitled

Torsdagen den nionde dagen i vintermånaden februari.

Snö-Snö-Snö. Drivor- Drivor. Snöskottning. Blåst. Mörker. Rusk.

Kan en dag börja dystrare? Tveksamt, om inte en bussresa till min barndomsstad stod på repertoaren.

Klockan 14.15.

En orange buss står och väntar vid Carlssons Taverna. På denna kan även en synsvag i stora bokstäver läsa IFK Kristianstad. Dessutom prydd med stadens handbollstolthets klubbmärke. maxresdefault

Vi reser genom ett vinterlandskap som på Linderödsåsen övergår till en värld som gjord för det av nationen så efterlängtade arrangemanget av ett Vinter-OS. När vi närmar oss staden, som sett mig födas och växa upp, meddelar jag samtliga bussresenärer var Bosse Larsson föddes. (Det är en kulturgärning) Ber dem fylla sinnena med den gulddoft som så ofta angenämt svävar över Malmö.untitled

Klockan 15.30

Märker, framme vid resans mål Malmö Live, att vår buss väcker en viss uppmärksamhet. Eventuella autografjägare blir dock en aning förvånade då de ser vilka som utträder från den orange-färgade bussen. Ingen, eller få av oss, ser ut att kunna skjuta ett distansskott med avsedd verkan eller ta en brottningsmatch på linjen. Vi, som är Kristianstads Stadsmusikkår på nöjes och studiebesök .untitled

Klockan 16.00

Guidning. En dam, som meddelar att hon spelat klarinett i Tomelilla ungdomsmusikkår, visar oss runt i den fantastiskt fina untitledbyggnaden. Belägen som en länk mellan det gamla och nya Malmö. En konsertlokal i världsklass. Kan inte låta bli att se likheter med Barbican i London. Hon berättar informativt bland annat att hotellet i huset, Clarion, innehåller ett rum som heter Zlatan-sviten. Där har han ännu inte bott. Där är sängen 2.10 meter lång. I helgedomen finns, istället för bibeln, ikonens självbiografi i nattygsbordet. Och, där finns ett porträtt av fotbollsspelaren med sin bara överkropp exponerad. För att sova i den generöst tilltagna sängen och få njuta av Zlatans muskulösa överkropp (På bild väl att märka)  får den med detta behov betala 100oo kronor natten.  Börjar det inte likna avgudadyrkan?

Klockan 17.15

Hiss upp till tjugofemte våningen där den berömde kocken Marcus Samuelsson öppnat krog. ( Kan i hissen inte avhålla mig från att dra den nu väl kända enharmoniska musikervitsen: Kan man inte komma upp på höga C så får man ta hiss)Utsikten är betagande. Sitter där och ser ut över staden som är så motsägelsefull. Ser Torson upplyst och vacker. Västra Hamnen och det nya Malmö. Sundet skymtar i skymningen. Kan ana alla stadens parker samt ”mitt Malmö” runt det nu så kosmopolitiska Möllan. Men också medveten om alla de stadsdelar där näst intill laglöshet råder. Märker vemodigt att jag nu har en delad känsla för den stad jag älskat så innerligt.untitled

Maten vi får bär en mästares signatur. Men varför denna bakgrundsmusik? Den, som höjer rösterna på lokalens besökare och omöjliggör behagligt samtal åtminstone för oss med dämpad hörselförmåga efter en lång livsresa.

Klockan 19.o0

MSO börjar konserten . Dirigent Marc Soustrot. Cellosolist. Gabriel Schwabe. Musik av Berlioz. Saint- Saëns. Anton Webern. Gustav Mahler. (Marginalanmärkning; Kanske borde det annars så fina urvalet avslutats med någon lättsammare.  Då, när även en van konsertpubliks koncentrationsförmåga börjar diminuera?)

Inför dagens Malmö Symfoniorkester skulle ingen dirigent uttryckt de okänsliga ord som en gång Georg Schnéevoigt gjorde. Det är en orkester av mycket hög klass. Malmö FF är med rätta stadens stolthet. Men det är även  Malmö Symfonikerna. MFF:s stadion är också det med rätta stadens stolthet. Så också Malmö Live.maxresdefault

Klockan 21.00

Under färden mot hemmet blir jag lite nostalgisk. Rent utav sentimental. Ser på vännerna och medmusikanterna sen lång tid tillbaks. Nu är vi åter på Stadsmusikkårs-resa. Vi hänger med. Vi tre som var med redan under kårens första utflykt till Tyskland 1969. Därefter otaliga andra ; Stig Gustafsson och Tommy Stjernqvist. Så mycket roligt vi haft tillsammans mycket tack vare Stadsmusikkåren. Noterar också med glädje att så många från Åhus Blåsorkester nu är en integrerad del av musikkåren.

Till sist : Ett stort tack till styrelsen i kåren med ordförande Peter Sanjcovic i spetsen . Det här var något minnesvärt. 11870656_1374503012618384_6857205344201932500_n15871567_800214180110746_672558644513260643_nVi i bandet tackar.