JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

30/7 ( Ärenden i min stad. Kristianstad. Den övergivna)

Så var det sista återställt efter stölden av hustruns handväska. Reservnycklar till husets nya lås. Måste ta mig ut till den av stadens delar jag skyr. Långebro. Där allt finns som jag försöker undvika. Stora affärskedjor. Mackar. Fula byggnader. Trafikerade vägar. Motorljud. Avgaser. Men också den i min tillvaro närmsta låssmeden.

Västra Boulevarden. Ligger där som ett minne från den tid då Kristianstad var högborgerlighetens hemvist . En era jag bara fick en skymt av när jag anlände staden 1961.  Vackra imposanta hus som inte hade skämt ut sig på det burgna Östermalm i huvudstaden. Hus som blickar ut mot centrala stadens lunga, Tivoliparken. Om fantasin finns ser vi hur noblessen söndagspromenerade. Visade upp sig. Prålade. Lyssnade förstrött på blåsmusiken från parken och i nåder tackade med en avmätt applåd sordinerad av vita handskar. Såg militären marschera (Stora svartvita bilden) Och som Povel Ramel diktade ”Även om man sitter med en wienermaräng skall man dock kunna le mot en utvald societet”. Det är lätt att förföras av den idyll som var och bortse från att i bara några kvarter därifrån levde ”Fattigsverige” Där ordet ”fattig” var just så i dess värsta betydelse. Men visst är det väl tillåtet att för en stund bli en av de utvalda i en tid som flytt? Att få le och buga vördsamt mot översten, borgmästaren. Berömma de ”fina” damernas hattar… och ……vara så elegant som de på bilden framför Fornstugan…..Dricka lite punsch. Bli beundrad…  och bara ha det bra.

I dagens innerstad finns ingen misär men väl tristess. Igenbommade affärer. Ett torg, där man för att upptäcka att det är ett handelstorg, måste vara mycket observant. Ha god syn. I ett hörn finns resterna av det som en gång blommade, doftade, myllrade. Hopträngd intill klaustrofobins gräns står torghandlaren, vädjande , ”Här är jag. HALLÅ” Ser ni mig? ! Uteserveringarnas möbler syns lika uppgivet väntande. Längtande efter hur det var för inte så längesen.

Satt en stund framför Gallerian. Kändes som om byggnaden ville sluka upp mig. Falla över mig. Stöta bort mig. Inte som något som lockade. Något välkomnande. Men en besöksvärd kinakrog ropade inbjudande på mig. ”Khai & Mui” , vilken serverar en generös välsmakande buffé.

COOP i Gallerian var vid öppnandet en välkommen affär. Delikatess och fiskdisk av hög klass. Prisbelönt. Nu en skugga av sin tidigare glans. Och är jämfört med Maxi ….Nej den jämförelsen är orättvis. Som om en pensionär skulle möta en vältränad tjugoåring på 100  meter. 

Men allt gnäll tog slut när jag till min förvåning upptäckte……Så här det ni som inte vet……ännu….Med stigande ålder får vi gubbar ett problem när vi tillåts släppas ut utanför hemmet. Var finns det en toalett ? Måste snart…. annars. Och tänk att….I just Gallerian hittade jag en sådan i dag så sällsynt offentlig urinblåsförlösningsinrättning. Inte stor ,vilket jag inte heller har behov av. Men framförallt. Behövde inget kontokort eller betalkort. Ingen legitimation. Ingen komplicerad telefon. Ingen automat med koder. Det var bara att på gammeldags vis öppna dörren och träda in dit där nöden snart blir ett minne blott. När kommer någon på att den här toaletten är omodern ? Ett tips till någon i tiden.

 

 


Lämna en kommentar

15/7 (Jag träffade ”Kula”. )

Vid sommarens mitt tog jag mig in till stadens mitt. Cyklade längs den nu så vackert grönträdskantade gatan som fått namn efter sin följeslagare, kanalen. Där blommade näckrosor i buketter. Där simmade änder och svanar. Innerstaden var som så ofta folktom. Kanske hade många valt att se på handboll spelad i sand vilket traditionsenligt skedde i Åhus. Passerade det som en gång var en klassiker i Kristianstad” Lasses musik”. Som med åren förvandlades från en musikaffär med blandat utbud till en gitarr, synt och slagverksaffär. Nu till ytterligare en ödelokal i Kristianstad. Men mitt mål var ”Duvanders konditori” . Jag hade bestämt träff med en mycket god vän och kollega.

Kjell-Åke ”Kula” Persson är för de äldre musikälskarna i Kristianstad, och vida omkring, en högt uppskattad musikant. Mångsidig, men med trumpeten som huvudinstrument och med jazzmusiken som sin älskarinna. Han geniala improvisationer i sin lyriska stil har glatt åtskilliga ”spisare”. Nu har hans hälsa tvingat honom att avsluta det som var hans kära livsuppgift. Trumpeten låter inte mer. Hans sorg är stor. Vad är dystrare än ett tyst instrument? Endast den som en gång spelat på det.

Vi är jämngamla den infödda Kristianstads-sonen  ”Kula” och jag. Ja, han är ett halvår yngre. Fyllde 79 på midsommarafton. Började i sina tidiga fjortonår som musikelev på I 6. Konfirmerades i den uniform som fick special-sys till honom då ingen tillräckligt liten fanns att få på förrådet. 

Kula hade med sig skivor till vårt möte, i vilka han hörs spela i olika sammanhang. Skivor, som jag fått förtroendet att överlämna till hans så uppskattade trumpetkollega Lennart ” Kvarten” Axelsson då jag träffar honom i Umeå i Augusti.

Där satt vi och pratade och pratade och pratade om? Jo så klart, musik. Om våra hjältar som Mnozil Brass, Eddie Daniels, Wynton Marsalis, Putte Wickman, Knud Hovaldt. Philip Jones brassensemble, Max Raabes Palastorkester, våra danska instrumentlärare under unga år… och……och…

………minnen från den märkliga tid som var gamla tiders militärmusik. Om hur staden var förr. Om vänner som lämnat oss. Om ungkarlstiden ”med sköna tillbehör” på sextiotalet…”Kongen” Brissman, Lilla P, Sommarlust….vi var som vi var då. Tills vi reste oss upp och vandrade vidare i tempo lusingando.

Nästa gång vi ses är den 5 september (Ja det tror och hoppas vi) Då militärmusikkårens kamratförening träffas .

Skriver detta måndagskvällen den 15 juli. En måndag långt in i pensionsåldern. Minns måndagar under många år från tiden på musikskolan då jag cyklade, med start klockan 06,30, 8 kilometer till skolorna i Öllsjö och Skepparslöv i alla sorters väder. Ibland sjungande ”Till havs” när snöstormen piskade ansiktet. (Ja, inte lät det som Jussi, men ändå) På torsdag reser jag till onkologen på Lunds lasarett för.?…..Ja, jag får se. Lite orolig, men bara lite. Jag känner mig frisk så…

Lägger in lite bilder där Kjell-Åke ”Kula” Persson syns. Med ”Some-Band”. Som ung musikkorpral spelande jägarhorn under VM i militär femkamp. Och på kamratföreningsmöte en  nostalgisk stund tittande på filmer från år som varit.

 

 


2 kommentarer

Dagboken 17/6 ( Därtill var jag nödd och tvungen . Biskop Brask. Nästan)

Så stort. Så fint. Så rent. Sånt utbud. Så opersonligt. Så doftfritt. Så sterilt. Så könlöst. Sånt bevis på att mångfalden ofta är enfald. Detta staden Kristianstads skrytbygge. Detta tempel som skall locka köpare från hela södra Sverige. Som skall ge intryck av modernitet , av storstad, av framtidstro.

Jag var tvungen. Oavsett vad ruelsedrabbade politiker patetiskt uttalar sig i media så FINNS INTE ALLA BUTIKER KVAR I INNERSTADEN. Så är det inte kunden som avgör var hon eller han, inte hen, skall handla.

Jag var alltså tvungen. Inträdde en måndagsförmiddag med andaktsfull hållning, uppspärrade ögon och darrande ben genom himmelrikets port till Ta-te – taaaaaaaaaaaa . Trumvirvel….  C4 Shopping.

Telia var mitt mål. Telia hade flytt centrum. Och jag har inte förmågan att tanka min mobil på egen hand. Utan MÅSTE få hjälp. Med tio kronor kvar på kontot tog jag en nummerlapp. Fick som så ofta på nummerlappar siffran 13. På displayen lyste siffran 11. Med förhoppning om snar hjälp, och lika snar återfärd till gatorna och torgen där en gång handeln och folklivet blomstrade, inväntade jag tålmodigt min tur.

Nu är det så att kunder i en sådan butik är kunder som har all tid i världen. Teknik-kunder. Där stod jag och såg tre unga män betjäna tre medelålders av samma kön. De knappade…knappade….knappade …knappade (inte knäppte som de säger i Danmark eller…nej visst) och knappade…och….

Men till slut. Siffran 13 nådde mina ögon. Lämnade min mobil till en ung man vilken såg på mig som någon som egentligen inte borde få finnas. Av den anledningen att en sådan mobil egentligen inte heller borde få finnas i denna tid av allt vad det heter i teknikens namn. Hans kropp bar spår av allt för lite tid på gym eller motionsspår och allt för mycken tid just knappande. Men till slut hade han efter en stunds knappande frälst mig och nu kan jag ringa för 310 kronor. Det räcker länge. Så därför räknar jag med att inte behöva besöka Mammons lusthus igen . Kanske aldrig därför att…….

Visserligen var det måndagsförmiddag/lunch. Men ack vad folktomt. I butikerna hängde kläder och annat vilka nästan förtvivlat kunde höras ropa Kom och köp mig ! Här fanns alla de kända märkena som finns överallt. Eller fanns när det gäller Kristianstad. Men här så mycket större och ”finare”.

Jag tror att inom några år får många affärer och serveringar slå igen. Jag hoppas det också, men med beklagande för alla anställda. För inte är väl opersonligheten en önskvärd framtid för den unge människan? Nog finns väl i framtiden fortfarande är önskan specialkunskaper, om mysiga små affärer (bilden) och caféer? Om gränder och dofter? Om torghandel ? Låt C4 shopping bli ett synligt varnande exempel på hur fel politiker och andra ansvariga tänkt.

 

 


Lämna en kommentar

Söndagen den 2/6 . Blodet forsade ut från mitt skurna bröst.

Visst. Hade känt att mitt operationsärr blivit lite ömmare. Lite hårdare. Ja, såg nästan ut som en bröstmuskel hos en ung atlet. En oroväckande rodnad hade dessutom tagit plats. Trodde att det berodde på att jag tagit i för hårt, för tidigt efter operation med trädgårdsarbete. Så det blir nog bra.

Var tröttare än ”normaltrött” i fredags och lördags. Men inte så konstigt det heller. Hustrun rånad. Pet-röntgen i Malmö. med viss oro för resultat. Så det blir nog också bra. Men ändå ordet ”nog” borde bytas ut mot ”säkert”. Men det gör det säkert…..väl …nog..så klart. 

Söndag den andra juni.

Tänkte komma igång med fysisk träning igen. Stavgång stod på schemat. Satt, som söndagstraditionen bjuder, med korsordet i Sydsvenskan. Kändes lite så där, något stämde inte. Då !  Vad var det? Varför blev min tröja fuktig ? Drog upp den. Blodet forsade ut från mitt operationssår. Tankar, vad gör jag? Panik. Mardröm. Det slutar väl? Men nej då. Mer och mer. Plåstrade om mig så gott det gick. Finns inget annat att göra än taxi till Akuten.

Akuten Kristianstad.

Så angjorde jag för första gången i livet den byggnad jag bestämt mig för att aldrig besöka. Fick könummer 13. Kände mig nästan vidskeplig. Besiktning och provtagning. Sårvätska och blod på skjorta. Väntan på läkare. Väntan…väntan…väntan……… 

Folk kom och gick. Mer eller mindre synligt skröpliga. Klart minst synbart sjuk en elitorienterare jag känner. Värdig tystnad i en lokal som andas oro. Tills. ”Här är det mer folk än i kyrkan”! Repliken utslungad av en inkommande medpatient. En sådan som vill märkas. Som vill göra sken av här kommer en tuffing. Vara en trevlig, rolig person. Som satte sig intill ett par och inledde en stupid konversation. Som menade att det kan vara mysigt att bli inlagd och vara lite halvdålig och skratta åt de riktigt sjuka. Som försökte flirta med en mamma som var orolig för sin dotters hälsa. En egentligen totalt socialt handikappad människa. Nykter? Ja, tyvärr. Och har rösträtt. Ja, tyvärr.

En Tv-apparat visade Robert Gustafsson med en show av Rolandz. Det hoppades. Dansades. Sjöngs. Spelades. Gapades. I evighet.  Allt i fåniga kläder. Ytligt. Plastigt . Skränigt. Och jag som beundrat Gustafsson…men nu……

Läkarbesök.

Efter 5-6 timmar kom jag in för att få min dom . En ung kvinnlig doktor med en lika ung och lika kvinnlig undersköterska.

Båda ett under av professionalitet, såväl yrkesskickligt som mentalt. Låg på en brits. Blev uppskuren och tömd på var, vätska och blod. ( Och utan bedövning, men med stort beröm från de båda . Måste få skryta lite). Beundrade den skicklighet de hade. Och att deras framträdande andades jämlikhet. Att de var beroende av varandras kompetens, låt vara att en av dessa haft en längre väg till målet. Gamla tiders avstånd- Läkare-Sköterska var förpassad till gamla tiders garderob. De båda var kollegor. 

Så är jag hemma igen. Äter antibiotika. Inget läcker längre. Blir allt starkare för varje timme. Och vet vad En infektion i ett operationssår kan ställa till med. Kom dit med 140 i snabbsänka och 38,7 i temp. Känns som det är normalt nu. Men spela vågar jag inte ännu.

 

 

 


Lämna en kommentar

Dagboken 24 april ( Nostalgiträff med barndomskamrater från gården i Malmö)

Trodde länge att planerna för den här dagen aldrig skulle realiseras. Som så ofta bli något för byrålådan. En tanke. En önskan……men……så svårt att genomföra.

Men det blev av. Vi träffades igen efter många, många, många år. Främst vill jag tacka Thomas Jarlsbo som på Facebook initierade någon form av möte. Britt Albin som jag märkte menade allvar. Kerstin Thylander som raggade upp fler från tiden som flytt.

Där satt jag med förväntan på tåget till barndomsstaden. Hur skall det bli? Har vi helt vuxit ifrån varandra? Haft olika yrkesval som format oss.  Allt är så längesen, men vi har ändå så många gemensamma upplevelser och minnen. Allt från den tid som betyder så mycket för oss alla.

Kom gående från Möllan mot platsen för den efterlängtade händelsen. Kristianstadsgatan- ”Runningen”. Falsterbogatan passerades med en ynglings spänst i steget (Nåja) Kvarteret nåddes…..då såg jag på avstånd med klara katarakt-opererade ögon. Två  damer som nyfiket kikade in i en port. Inte vilken port som helst utan den till Kristianstadsgsatan 41. Skall jag säga ”Pärleporten”?  En av dem beskådade mitt närmande utan att reagera. Jaha, så blir det. Jag är inte längre igenkänd. Och att det skulle vara just Kerstin som……..hon kanske inte ser så bra, som hon ser ut, var min trösterika tanke.

Så dök de upp i avtalad tid. Samtliga med sin generations tidspliktsuppfostran. En bilist ropade på mig. En betydligt yngre person som jag lärt känna i mitt ”MFF-liv”. Mattias Larsson med sin fru och son. Klockan 16.00 den 24 april 2019, ett ögonblick att minnas. Nästan lite overkligt. Hade tiden stått stilla?

Hur vi plötsligt kom in på gården genom den slitna porten vet jag inte. Som ett ”Sesam öppna dig”? Kanske?

”Min gård” är sig inte längre lik. Från en steril asfalts-yta till en lummig trädgård med vinbärsbuskar och blommor. Inte går det att spela fotboll här längre, var min första tanke. Träd och buskar är i vägen ,likt töser och småungar var då, vilka dock var mobila. 

” Nej ,hon bodde där”. Visst stod soptunnorna där? Var har garaget tagit vägen? Och så gjorde vi kanor på vintern där man tömde slaskespannen. Vad hette nu Arnes mor? Hildur, Javisst. Leif lever inte längre. Hans hund hette Tobby. Den var tänkt att vara en cockerspaniel, men det växte och växte…så. Jo, Rosman var vaktmästare på Capitol.   Vi kommer inte ner i källaren nu där är portkod. Gräsmattan fick vi aldrig beträda mer än på vintern då alla julgranarna stod där i väntan på att få komma in. osv..osv osv…Vi pratade, fotograferade, mindes, blev barn på nytt…. nästan. Tjejduon ”Albin/Thylander” sjöng en sång, framförd under en gårdsfest någon gång. 

Husets nuvarande innevånare ,samt en svart katt betraktade oss nyfiket. ” Ur stugan tittar bonden med undran och skräck”. Nej , vi såg mycket fredliga ut. Förklarade för någon vem vi var. Men jag vet att vi alla tänkte. ”Detta är VÅR gård. Ni som bor här nu är bara på tillfälligt besök”. VI vet vad gårdens hemligheter är”. Vi ,som tillhör ”Gamla Rasat-generationen”. Vi, som blivit jagade av värden, Ragnar Lundqvist. Vi som känner husets/gårdens själ.

Inne i värmen på Bodega Nobe satt vid ett långbord. Kerstin, (som var den jag kände mest) Britt ( vilken var nästan värdig som lekkamrat…..ibland…i nåder om de vuxnare inte var tillgängliga ) Ann-Britt (som respekterades för sin status som syster till Lasse) Syskon paret Ann-Marie och Lars. (vilka var i femårsåldern då jag lämnade gården och därför okända för mig. Dock berättade Lars om den stora händelsen där 1959. Då, när Tage och jag anlände till gården efter vår cykelfärd från Solna) Bengt ”Lillebror”. (som jag träffat någon gång i vuxen ålder) Bröderna Åke och Lars . ( Båda MFF-are såklart. Knappt märkbara för mig på min gårdstid. Thomas. (som så generöst bjöd på mat och trevliga reseminnen) Självklart hade vi ibland divergerande reminiscenser till våra gårdsupplevelser. Jag med mina snart 80 år. Någon ännu inte 70 fyllda.

Det skrattades mycket i vårt hörn. Damerna drack vin. Gubbarna öl. Könsrollerna syns även i dryckesvanor. Tiden gick allt för fort. Bakgrundsmusik i högtalare underlättar inte konversation för ett hörselskadad öra. Avskedets vemodiga stund kom som alla avskedstider till slut gör. Men den 24 april nästa år träffas vi igen. Eller hur ? Britt! Du menar allvar och det är inte för sent då heller. Det får bli vårt ”Gårdsträff-datum”.

* Tittade in i min mors gamla livsmedelsaffär. Nu är det ett bokkafé som heter ” Amalthea” Där satt två skäggiga unga män. Berättade för dem om lokalens historia. Ingen lyfte ens på blicken .

  • I Jesusparken blommade syrenerna. 

*. På Malmö central vimlade det av blåvita halsdukar. MFF hade slagit Hammarby med 4-1. Varför tycker jag ändå inte att halsduksbärarna är ”riktiga MFF:are”? Man behöver inte ha legat bakom ”Gripens” mål. Man behöver inte vara ordensbroder i FV. Man behöver inte ha varit medlem i MFF under många år. Skrivit böcker om MFF. Skribent på ”Himmelriket”. Jag måste skärpa mig så jag inte blir en gnälligare gubbe än den jag är. Dom var på matchen. Jag var det inte.

* Det slog mig att inga barn var ute och lekte på vår gård. Så var det aldrig på min tid. Utom möjligen på nätterna. 

* Och så måste jag tillägga att söta Britt och jag avslutade aftonen i ”Piratens” och Sten Bromans fotspår. På Savoy! 

  • Sen hade Ernst Hugo Järegård rätt när han sa. Det är för våra barndomskamrater vi spelar. Så är det. De betyder så mycket. Tack för den 24 april. Även ni småungar som nu blivit lite större.
  • Så såg det ut där i hörnet av Kristianstadsgatan och Nobelvägen. Året är 1967. Mina föräldrar bodde kvar till mitten av sjuttiotalet.

 

 


2 kommentarer

Dagboken 31 mars. ( Mare Balticum möter Sven Wollter)

Än finns det liv i centrum i den gamla residens och garnisonsstaden. Det ligger ett hus som bjuder på kultur alldeles perfekt tillgängligt i centrala staden. Någon modernt tänkande måste vara rasande för denna levande innerstadsbyggnad. Huset/en heter numera ” Kulturkvarteret”. Byggdes en gång och namngavs till ” Kristianstads konserthus”, på initiativ av musikdirektören vid I 6, Ille Gustafsson. I lokala pressen ville någon döpa skapelsen till ”Illeaden”.

Sen har det hänt mycket. Nu residerar ”Musik i Syd” här. Cafeteria och bibliotek tillhör de trivsamma husen. Varje måndagskväll repeterar Kristianstads Stadsmusikkår i byggnaden. Här var också min arbetsplats under många år.

Dit kom jag, som så många gånger förut , en solig men blåsig söndagseftermiddag. En sån där dag som andas vår. Ger förhoppningar. Mitt mål var en poesi och musik-eftermiddag. En föreställning som döpts till ”Triumf att finnas till”. På scenen den i svenskt musikliv unika ensemblen Mare Balticum, samt skådespelaren Sven Wollter. 

I programmet utlovas texter av klassiker-giganter som, Karin Boye, Bertold Brecht, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding, Hjalmar Gullberg, Edith Södergran, Vladimir Majakovskij, med flera. På tonsättarsidan noteras, John Dowland  samt Claudio Monteverdi bland de mest bekanta.

Sven Wollter äger en scenauktoritet som få. En diktion, och när det krävs, en röststyrka som gör att även en något sämre hörande (som jag) tycker sig uppfatta orden alldeles utmärkt. Hans tolkningar av de poetiska mästerverken lämnar ingen oberörd. Humor och tänkvärdheter vandrar hand i hand under Wollters deklamationer i vilka han utstrålar sin kärlek till texterna.

Mare Balticum (30 år 2019) spelar på så kallat tidstrogna instrument. Hur de kan inneha sin spelteknik på alla dessa är för mig beundransvärt. Klangen är egaliserad, balanserad till fulländning. Stefan Wikströms alt-trombon klingar med kammarmusikalisk smidighet tillsammans med, fiddlor, blockflöjter, dulcianer, viola da gambor, reneässanslutor i harmonisk samexistens. 

Men ingen upplever Mare Balticum utan att imponeras av Ute Goedecke. Blockflöjter och violin behärskas till mästerskap. Så ibland reser hon sig upp. För att sjunga. Och nu är vi nära änglarna. Klarhet, renhet, frasering i skön förening. Goedecke är en stjärna på den svenska musikhimlen. Mare Balticum en stjärnbild därtill.

Cyklade hem med ett leende. För en stund var oron för kommande provsvar borta. Kultur är utmärkt medicin. Medvind på hemmagatan. Lokförarevägen.

Men kanske ändå borde det skamligt centralt belägna kulturhuset rivas och återuppbyggas Där det händer. Där C 4 Shopping breder ut sig. Döpas om till C 4 Event. Nej , tror jag låter bli att föreslå det. Finns säkert någon entreprenör i tiden som tar mig på allvar.

Så inträffade det också något annat välkommet denna den sista dagen i mars. En betydligt äldre jubilar än E M B. Allsvensk premiär !

 

 


6 kommentarer

Dagboken ( 20/3 . Återträff med kollegor )

Kristianstads Kommunala musikskola skall fylla 50 år 2020.

Därför var vi åter kallade. Vi som varit med förr. Som vet. Som har en historia att  berätta. Som förväntades tillföra något inför det jubileum som inträffar.

Av de inbjudna kom. Birgitta Montelius. Pianist och schackspelare. Väl behandlande det vackra tyska språket (ja , jag menar det) Även sådana ord som bara vissa kan. Som jag. Ewa Ludvigsson. Pianist och tillsammans med Stig Nilsson den först heltidsanställda läraren på skolan ,1974. (Vill tillägga, utan smickrande baktankar, att de båda klaverdamerna såg ut som om tiden stått stilla) Bengt Isaksson. Vars slagverk hörts och hörs i otalet orkestrar. Stig Nilsson violin. En lärare som uppmärksammats från högskolor till vilka han sänt flertalet välutbildade elever. Och ! Min kanske bästa kompis på skolan. Så mycket trevligt vi har delat tillsammans. (Här är vi vid andra tillfällen. )

Sammankallande var.

Musikskolans rektor. Bengt Ericsson. Biträdande skolchefen och min tidigare elev, samt efterträdare på skolan, Fredrik Ohlin. Den tänkta konferencieren under jubileumskonserten, Per Gustafsson. 

Jag såg hur de tittade. Hur de sökte i minnet. Jag såg hur de tänkte. ” Är det Han som blivit så gammal”? Mina fortfarande verksamma kollegor  När jag anlände till personalrummet för att från en hypermodern maskin, lockande med otaliga dryckesval, fylla en kaffemugg. En maskin som ropar på utbildning för den törstande. Lång sådan. Som vänligen, den på maskinen utbildade, Örjan Bertilsson bistod mig med. Efter med de förhoppningsfulla orden ” Vi ses om tio år igen till nästa jubileum”. Drog vi oss tillbaka till minnenas kammare. Till ” veteran-konferensen”.

Kommer du ihåg? Ja så hette hon. Lever han ännu?  Men var du med då? Ja särskilt när hon var notvändare med den inte helt mannekängliknande aktern generöst putande vänd mot publiken. Jag var på skolan då smällen hördes. Men inte kunde jag tro att det var ett piano som hade välts. Han hade blockflöjtsundervisning i sin bil, har jag hört. Jag fick undervisa i en korridor. Jag i ett duschrum. Jag där mössen dansade runt benen. Jag med ytterkläderna på i ett alltid oeldat rum. Ja, så lät det. Vi kunde suttit i dygn och berättat från våra ännu klart välputsade backspeglar. 

Men även seriösa fakta var vi kallade att informera om.

Var det obligatoriskt med blockflöjt då? Vilken orkester var den första på skolan? När bildades Ungdomsmusikkåren ? Och vem startade körverksamheten? Den första musikledaren? Tiden på Centralskolan. Så många blåsare det var på ”Walles” tid. Gösta Warnegård var väl den första skolledaren så där lite på halvtid, men Ekblad tror jag någon pionjär hette innan Warnegård? Väl? Tänk att det fanns en tid innan vår. 

Tiden rusade. Anekdoter blandades med efterfrågade fakta. De frågande verkade nöjda. Jag var glad över att återse, att veta att. Än hänger vi med. Dagen kallas vårdagjämning. 

Musikskolan planerar en jubileumskonsert i maj 2020 . Soloartister och dirigent skall tillfrågas. Flera skall medverka. Platsen blir den där ljudintensiva orangera. Arenan i Kristianstad. ( Bild. UMK under skolans blåsarglans-period. 

Ps. Så fick jag i dag en tid på hudkliniken CSK. På tisdag får jag besked….om…….Lite orolig är jag ändå.

 


4 kommentarer

Dagboken 2019. ( 29/1 Farväl till Sommarlust)

Inte för att jag varit där så ofta. Höll mig ängsligt borta från rymliga dansgolv, samt lokaler med stark belysning. Väl medveten om att där avslöjades tekniken. Den kompetens som aldrig varit min och jag heller inte eftersträvat. ( Ingen kan vara bra på allt) Mitt Sommarlust blev det som levdes på estraden med saxofon och klarinett i Gert-Åke Walldéns storband, samt några konserter på utescenen med Kristianstads Stadsmusikkår. En del besök på jazzfestivalerna inte att förglömma. Men ändå. Sommarlust har alltid funnits där, men nu är det slut. Därför…….

Hade ”Föreningen Gamla Christianstad” bjudit medlemmar till ett sista farväl av den tid som varit. Vi var kallade till ”La Veni” en kylig, mörk, halkig afton i slutet av januari. Ett väder som inte gjorde namnet Sommarlust rättvisa.

Mötet inleddes med presentation över nöjesparkens historia. Trevligt framfört av Eva Mårtensson. Något som fastnade var när hon berättade händelsen då parkgeneralen och eldsjälen Folke Isaksson på auktion ropade in marken dit där parken skulle anläggas. Han var så angelägen att han bjöd över sig själv. Över, vad som fanns i det tillgängliga kapitalet . Auktionen skulle därför göras om när en ung bankman reser sig upp och säger.  ”Jag garanterar för kapitalet” Den mannen var Hans Cavalli Björkman! Socialismen i samarbete med kapitalet. Så kan det gå. Och det blev med facit i hand bra. Blev Sommarlust. Blev en oas för många människor. 

Andra föredragshållare var, Göran Gustafsson som presenterade jazzens gyllene era i Kristianstad. Då när hela svenska jazzeliten och delar av världseliten ständigt gästade lilla Kristianstad och ”Blue Bird”. Ditlockade av en idealist , en sådan som är bristvara i vår tid. Guldsmeden Rolf ”Gullis” Nilsson. Sommarlust som dansens högborg. Vem var lämpligare att prata om det än min granne Ingvar Andersson. 87 år ung berättade han med inlevelse om sin livsuppgift i vilken han lärt halva stadens befolkning att dansa, samt svarat för en stor social gärning. ( Han har en gång i förtroende berättat för mig att han bara misslyckats att lära ut dansens fundamentala grunder till en enda person. Jag vet vem…men avslöjar det inte. Och det var inte jag). Mats Pettersson (F. D. Ordförande i föreningen) tog oss med till 1939, till sommaren då Kristianstadsutställningen ägde rum. När en lovande tenor vid namn Jussi Björling sjöng och Ille Gustafsson dirigerade en förstärkt orkesterförening. En märkestid för staden. 

Mötet bjöd också besök av en representant för landets politiska ledning. En nyligen avgången minister, nu med Bryssel i sikte. Hennes anförande var av naturliga skäl fokuserat till det politiska. Vad landets folkparkers identitet egentligen är. Om alla stats och andra ministrar som talat där. Som gått Kanalgatan fram mot parken under första maj med röda fanor blickande ut mot den skånska vårens späda grönska. Men de ord vilka den så verbalt skickliga damen framförde som jag tog men mig mest var när hon ordagrant sa: På Sommarlust mötte jag min första kärlek….sen bara rullade det på…..Och jag undrade….vad menade hon egentligen...

Där satt jag, drack kaffe och åt kakor värdigt en pensionär, i smyg betraktade mina generationskamrater. För sådan var medelåldern, så klart. Några musikantvänner hade mött upp……Men kunde jag känna igen någon från tiderna bakom notpulten? Några av de söta flickor som flirtade bakom ryggen på sina danskavaljerer? Någon av dem som hängde framför estraden med kritiska öron ? Som minsann lyssnade på såväl Basie, och Ellington, och Herman, och Kenton, och Miller och visste hur det borde låta. Så mycket kan de väl inte synbart åldrats ? Och mig måste de väl känna igen? Jag har ju inte förändrats något alls. Det framgår med tydlighet då jag varje dag besöker spegeln. Ser likadan ut i dag som igår, och i förrgår och i förförrgår….och ….och…..och……så…….varför kom ni inte fram och sa hej. Du är dig precis lik?

”Tänk er en sommar. Tänk en gammal folkpark……..Tack för en afton för längesen” ( Ö.  Warnebring)

Och nu blir det aldrig mer någon afton på Sommarlust. Allt har sin tid. Nu skall hela rasket rivas som det heter i visan. Bostäder skall byggas på klassisk mark. Och jag bara önskar att . Dessa lägenheter skall bli varmare än vad La Veni bjöd på i sitt avsked. Värmen fanns dock i minnet och i våra hjärtan.

 

 

 

 


2 kommentarer

Nyårsdagskonsert i Hässleholms kyrka (Den kyrka jag trivs bäst i)

Jag har spelat där många under tiden som militärmusiker. Satt då oftast på orgelläktaren och beundrade Bengt Cimbrelius orgelspel. (Bilden) På senare tid har det blivit konserter  med Kristianstads Stadsmusikår varannan nyårsdag. Så även när 2018 blivit ett år äldre. 

Jag/vi spelar ofta i kyrkor inom närområdet. Men där jag känner mig som mest spelsugen är i Hässleholms kyrka . Varför?

Konserterna där är befriade från övrig kyrklig aktivitet. Publiken är fulltalig och där för att lyssna på musik. Utrymme för uppackning och förberedelser bättre än i andra kapell. Ett varmt mottagande med god förplägnad hjälper till att höja trivseln. Får en gammal gubbe som jag att tända till som i unga år.

Nyårsdag 2019. 

Två unga sångsolister Emma Silver och Arvid Einarsson ”parfymerade” konserten med den äran. Båda var en fröjd att lyssna till. En annan solist på sin nyinköpta tvärflöjt var kårens Benjamin Erik Lindskov. Han  spelade Debussys Syrinx med en förbluffande musikalisk mogenhet. Total kontroll över nerver och inte minst utantill. Allt under överseende av den stolte morfadern och läraren Stig Gustafsson. Erik håller på Liverpool och är en nöjd ung man….för tillfället.

Hela musikkåren, med goda förstärkningar i behövande sektioner, var i fin form. Själv kände jag, som jag alltid gör där, responsen från publiken när jag presenterade programmet. Det underlättar väldigt mycket. Connie Roslund dirigerade. Connie som tillsammans med hustru Birgitta var/är arrangörer av Nyårsdagskonserterna i Hässleholm, som är deras hemmaplan. 

Birgitta Roslund

Som vanligt gjorde jag lite muntlig reklam för Malmö FF, där jag stod stolt bärande klubbens veteranmärke.  Så svårt att låta bli när jag har chansen.

Så ses vi om två år igen. Avslutade jag mina kommentarer. Hoppet finns i alla fall. 

Stör mig på att jag fick hjärnsläpp då jag sökte namnet Syrinx. Börjar bli för gammal för sådant som att presentera konserter. Måste släppa fram ungdomen i kåren. Finns trots allt några som ännu inte fyllt 65.  

Bilder. De flesta.  Gunilla Nordqvist.