JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Dagboken 2/6 ”Från tropikerna till Norden”.

Var skall vi sitta? Alldeles för varmt på altanen. Möjligen bakom äppelträdet om solen hinner skugga innan klockan blir 14.00.

Där gick vi med våra bekymmer. Så lätt klädda som det moralen tillåter i en trädgård inte helt insynsskyddad. Svettades, planerade, svettades…….svettades. Klockan var middagstid. Solen sken och värmde. Hade vi blundat och inte sett den frodiga försommar-grönskan kunde vi varit i Afrika.

Vi väntade på gäster. Sådana som är i ”Corona-riskzonen”. Alltså skröpliga och kraftlösa 70 åringar med många års-plus hos vissa. Två kollegor, kända från flydda tider, samt en charmerande söt kvinna.

Stig Gustafsson. Lärde jag känna 1958. Jag som medlem i Svea Livgardes musikkår. Stig som elev på musikhögskolan i flöjt-klassens solistlinje. Kommen, som så många andra, från kårer utanför huvudstaden, och blivit förlagda på någon Stockholms-kår under studietiden. Efter Stigs examen sågs vi igen då jag flyttade till Kristianstad 1961 till den musikkår som Stig tillhört sen 1953 och vilken han blev trogen hela yrkesslivet. Stig, som bland många meriter, har varit Stadsmusikkårens mångårige ledare, samt har förärats kommunens kulturpris. Nu bor vi sen många år cirka 100 gångbara meter ifrån varandra. Träffas ofta och minns tiden från kanske framförallt Blåsarkvintett 65. Samt resor med Stadsmusikkåren. Tar oss ännu till Stadsmusikkåren med flöjt och klarinett. Den orkester som blivit nästan som en familj för oss.

Ingmar Nordström. Träffade jag redan 1955 under samma förhållande som med Stig. Ingmar, som såg mig lite som sig själv. Vi var båda små och klena då vi gjorde vår entré som musikelever. Spelade klarinett. Blev så småningom löpare. Ingmar började i militärmusiken på fyrtiotalet. Först I 6, senare I 11. Slutade sedan då hans orkester krävde allt mer tid. Ingmar Nordströms band känner många till. Riksbekant genom TV och från flera andra sammanhang. Träffade Ingmar igen långt senare i våra liv då i vår kamratförening . Nu ses vi ganska ofta. Ringer ibland. Och pratar och pratar och pratar.

Klockan 13.00.

Himlen är blå som MFF:s klubbtröjor. Solen gul som….nej det säger jag inte. Värmen som på savannen i Kenya. Svetten drypande. Andningen tung. Passar det verkligen med kaffe? Vi har öl i kylen, men till kakor…nja. Och igen var skall vi sitta?

MEN !

Det kommer ett litet moln långt där borta i nordost. Behövs god syn för att upptäcka. Ett värmemoln så klart. Ännu ett dyker upp… och ett till nu lite mörkare. Hör jag inte lite muller? Blir inte molnen fler och dunklare? Vi kan väl sitta ute? För regn blir det säkert inte. Eller?

Klockan 13.30. Det blir allt mörkare. Bestämmer oss för att duka på altanen under markisen. Men det är inte trevligt om det regnar. Då måste vi tränga ihop oss som inte vi gamla bör göra. (jobba till 75 minst, däremot). Börjar känna oro. Spanar ständigt mot den allt hotfullare himlen. Men varmt är det…….ännu….men vinden tilltar…vad händer?

Klockan 13,55. Går ut på uppfarten för att möta gästerna. Ännu inget regn. Ännu högsommartemperatur. Stig kommer med ungdomlig spänst från sitt hus. Han tror inte på regn. Känns tröstande…men nja. En bil av märket Mercedes (Bilmärken kan jag. Känner ingen loggan) svänger in. Ingmar och livskamraten Ann-Marie anländer med liljekonvaljer i famnen. DÅ! De första trevande dropparna. Precis i rätt tid. Tunga men ännu glesa. Vi skyndar förbi potatisland och bärbuskar till altanen under markisens skydd. Än är det varmt så sommarkläder är de rätta kroppsskavanks-skylarna.

Jodå. Vi vet vad vi skall prata om. Vi gubbar i alla fall. Lite om Ille Gustafsson. Lite om Karl-Erik Lennholm. Lite om Sven Knutsson. Också lite Ille igen. Lite om Hugo Svensson och klarinettkollegan Hasse Ericsson. Lite om Marc de la Berg och så lite om Lennholm igen. Lite om Folke Carlsson och Gert-Åke Walldén, Harry Sernklef och Birger Weigert . Lite om Sune Pålsson och så Ille igen naturligtvis. Lite om Hasse Marin. Glömde jag Lennholm? Så klart inte. Ser alltid till att min ”idol” är representerad. Lite om…ja alla de profiler vi träffat. Alla händelser. Alla skratt som nu repriseras. Personer som är okända för de flesta men legendarer för oss. Ständigt återuppväckta.

Så sitter vi där. Lite för anarkistiskt hopträngda. Börjar frysa lite. Regnet tilltar. Mullrets ljudkuliss likaså. Framme vid första Ille-anekdoten tar jag på mig en tröja. Kommen till Lennholm lånar vi filtar till Stig och Ingmar. När Sven Knutsson dyker upp låter vi också infravärmen skingra den allt råare luften. Marc de la Berg gör entré till en svepande kylig vind inte likt hans personlighet. Gunnar Bergqvist som alltid i skrattets centrum. Vem är roligare än han? Ingen . Eleven med ett underbett som slog hakan i oktavklaffen kan vi höra till livets slut. Jackor lånas ut och åker på när Ingmar berättar om möten med egocentriker som Cornelis Wreswijk , Ernst -Hugo Järegård, Östen Warnebring med flera till ackompanjemang av smattret mot markisen. När Folke Carlsson krossar cellon och Marin får en alldeles för liten mössa, ”Kniv-Olle” räddar Ingmars musikelevsanställning – för vilken gång i ordningen-? dånar åskan. Damerna lyssnar andaktsfullt….nja …de kan anekdoterna..kanske klarare/sannare än vi? Verkar som om de har annat att prata om, oförklarligt nog. Börje Fredriksson, jazzgeniet får sin del. Åskan går runt..runt runt…tycks aldrig sluta. Vill kanske vara med? Slutar gör heller inte berättarkonsten….vi trivs. Trots att vi inte kan sitta ute på nyklippt doftande gräsmatta bland rhododendron och syren. Men hopträngda, lite huttrande, bärande värmande kläder, infinner sig en speciell mysig stämning.

Klockan 18,30. Gästerna lämnar. Solen skiner åter från en klar himmel. Vem regisserade?

Så fort kan en tropisk dag förvandlas till den mera typiska för den svenska sommaren. Men en dag att minnas av andra skäl. En dag då vi som snart är de sista kvarlevande av de som levde i den mycket speciella värld som var den gamla militärmusiken i Sverige. Den som präglade oss och vi lärde oss att älska. Vi tröttnar aldrig på att berätta om och om igen..Vi som varit med. Vi som vet. Snart ses vi igen . Den femte september i vår snart sovande kamratförening.

Lägger in några bilder på Stig och Ingmar i olika åldrar och situationer.

Ingmar tvåa från vänster i första ledet.


4 kommentarer

Den 3 mars 2020 . Eller. Bloggen vaknar upp ur vinteridet. Eller. Operation av melanom.

Väckarklockan ringer tidigt den här morgonen. 05.30. En tid ingen pensionär skulle behöva störas under sin skönhetssömn. Och ändå har jag legat vaken sen det sedvanliga toabesöket i nattens så kallade vargtimme. Varför?

Min ett år gamla maligna melanom hade vägrat att helt lämna mig. Trodde nog att så var fallet efter sex behandlingar med immunterapi i Lund när jag kallades till utraljudstest i december. Fick hem ett besked att någon lymfkörtel är lite förstorad. Vi gör om det hela och ser om det kvarstår. I så fall blir det vävnadsprov. Vilket det blev. Telefonsamtal från läkare som förklarade att: Misstänkt melanom är diagnosen. CT- röntgen. Diffusa besked. Vi gör ytterligare ett vävnadsprov. Nålar stacks i mig. Tid hos läkare med beskedet. Det är melanom. Vi opererar den tredje mars. Cirka tre månaders ovisshet med hopp i sällskap med dystrare tankar hade fått sitt svar……Därför ringer klockan denna ”bagare-uppstigningstid”. Vintern har varit lika mörk i sinnet som en vinter är i Skåne. 

05.30. Natt ute. Tidningen kommen i brevlådan. Fyra Alvedon och ett glas vatten till frukost. Oroskänsla.

06.30. Taxi till sjukhuset. Pratsam chaufför. Mindre pratsam passagerare. En svag gryning i öster som ger hopp om ljusare tider. Receptionen på CSK ännu sovande. Ser en automat som erbjuder självinloggning…skall jag försöka?…..Har ju ändå klarat Skånetrafikens tortyrautomater…så…..gör ett försök… gör ett till…och!!….Jag är inbjuden. Välkommen Carlo läser jag på skärmen. Blir 300 kronor fattigare…..men gläds över att sjukvården är skattefinansierad.. Vilket hade annars priset varit ?

07.00. Hej! Jag heter Carlo Nilsson. Säger jag till damen bakom disken på dagoperationsavdelningen. Carl Nilsson, svarar hon. Och jag tänker hur många gånger har detta hänt. Varför lade mina föräldrar till det där ”o.et” ? Vill ju heta Calle.

07.15. Jag heter Amanda ,säger en ung sjuksköterska som skall bli min värdinna. Visar min sängplats. Lägger fram kläder. Tar på mig en heltäckande vit skjorta samt ett par långa vita strumpor som ger mig en framtoning likt en demimond  i Hamburg eller Amsterdam….Nåja om utseendet i övrigt varit identiskt.

07. 30. Karolin kommer leende till min bädd. Vi har pratat i telefon men aldrig setts, säger hon. Hon, som snart skall befria mig från den ovälkomna gästen. Hon, som är överläkare och kirurg. Som nu ritar på mig och förklarar. Jag nickar och låtsas förstå. Överlämnar mig tryggt åt henne. Vad skulle jag annars göra?

07. 45. Tre grönklädda kör mig till operationsalen. Det görs det görs och det görs och det…..och…. Masken med syrgas framkallar svagt min gamla tack o lov sovande panikångest. ( För 20 år sen hade jag inte klarat det) Sen…….Sen….?

09. 45. ” Operationen är över. Allt har gått bra”! Hör jag som i en dimma. Jag tänker. Hur kan de veta på Facebook att jag är opererad ? . För så upplever jag det. Jag är på Facebook …innan jag fattar…..

09,45 – 12.45. Tre timmar av ompyssling och eftervård. Te och smörgås. Värktabletter och korsordslösning. ”Tvångskissning” och scanning av urinblåsan…..blir godkänd……..Orolig för att jag inte kan sköta dränaget, opraktisk som jag är. Amanda instruerar. Har nog aldrig haft en dummare elev……men det skall gå. Byter om från kurtisankläder till mina egna mera prosaiska.  Tackar för mycket god omvårdnad och lämnar lokalen på egna ben förhoppningsvis befriad från……….ja så klart.

13,15. Taxi hem. Chauffören, vilken äger en ansenlig rondör, har någon kommersiell radiostation stark ljudande musik, typisk för den sortens stationer, vilket gör resan starkt obehaglig. Lite dåligt omdöme kan jag tycka. 

13.30 . Rosor och choklad i hemmet som ”hjältepresent” från hustrun………..Lättnad. Ingen smärta. Mycket framtidstro.

Den femte mars. Sitter här. och skriver. Har tömt dränaget två gånger. Hur lätt som helst. Har inte ont men ett rejält operations-ärr. I kväll lite whisky. I morgon lätt övning på klarinetten i pp….I framtiden . Vår, värme, blomning, grönska, konserter. Livsnjutning. Har aldrig fysiskt lidit av sjukdomen…så nu vill jag slippa det psykiskt också. Har fått över hundra uppmuntringar på FB. Tack alla vänner.  I trädgården börja forsythian bli allt gulare.