JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. ( En fest på Näsby…där tjejerna gick från mig)

Efter en kord tid som inneboende på Almvägen fick jag överta en kollegas lägenhet. Året var 1961. Var nyinflyttad till Kristianstad , 21 år. Ungkarl (eller singel heter det visst numera). Musikfurir och löpande i KFUM:s färger. Livet såg ljust ut, även om jag ibland saknade Stockholm.

Lägenheten på Näsbychaussén var perfekt för mig. Tre minuters promenad i medvind, tre och en halv i motvind, till arbetsplatsen. Ensamt belägen på översta våningen. En smal hall. Badrum. Pentry med kylskåp och spis . Skafferi, som innehöll morötter och vetegroddar ,någon gång ett bröd om jag kände behov av att vara kock. Ett stort rum med snedtak och en underhållsbefriad växt, konstgjorda syrener. En ofta obäddad säng belägen i en sovalkov. Fönster mot husgaveln med utsikt till livsmedels- affären Sven-Pers. Lägg till detta att modern gärna tog tåget från Malmö, med bästa vännen Klara Rosman, för att städa. Ett ungkarlsliv att avundas.

Det var här det hände. Visst minns jag många fester under denna sorglösa tid. Men denna, som jag ofta blir påmind om, var i en egen klass. Blev lite orolig när jag 20 år, senare som nybliven heltidsanställd klarinettlärare, mötte en mamma med liten nybörjarelev i handen. Hon tittade forskande på mig och sa, ”Jag har varit uppe hos dig”. Spårade jag ett sökande efter en annan lärare i blicken? Det var väl inte hon som var en av dem som flydde? För visst , det skall erkännas, förekom det dambesök ibland. Alltid i anständighetens namn……….vill jag minnas….tror jag….kanske . De kom för att höra talas om militärmusikhistoria. Om Ille Gustafsson, Hugo Svensson , Hasse Marin och andra sen länge pensionerade militärmusikanter.

,Kanske ibland leka utmanande lekar som. Vem kommer snabbast på vad subdominantens dominantparalell i Ass-moll heter. Eller i andakt med tända stearinljus lyssna på samtliga av Anton Weberns stråkkvartetter, alternativt att jag skulle framföra regementets marsch på bastrumma….För så var det nog……Jag skyller på sviktande minne om inte.

Men just den här, av många, blev lite ovanlig. Inte mindre än tre kultursökande vackra damer hade hittat till Näsbychaussén 23 A. Min ständige festkamrat och gode vän, Jan-Åke ( Undre bilden längst till vänster) var också där. Så klart. Plus två andra gentlemän. (Vilka synes här i uniform. Jag och Sture i den åldern då det hände). Dryckerna var rikligare än det kulinariska utbudet. Stämningen var som alltid……mysig….och….ungdomligt vital…och….

Jag var då ganska fysiskt vältränad. Jag var då i stort behov att, som jag trodde, imponera på flickor i lämplig ålder,….Nu var det dags….Upp till bevis….trots intagande livgivande drycker. Vi satt vid ett bord som dignade av flaskor och glas. Nu skulle det visas vem som var flockens alfahane. bli beundrad…och kanske, kanske mer än så. Resten av uppvisningens final vet bara några få om….men berättar det nu då allt är preskriberat……..väl…..

Upp på en stol med armstöd….började med hjälp av dessa inta en långsamt begynnande stå -på händer- position…….kom upp…men då!!!! ….Förlorade greppet. Tog mark på bordet. Glas och flaskor i kras…..Plötsligt kom töserna på att de måste upp tidigt på morgonen och lämnade min våning värdigt stilla lugnt. Ingen tycktes imponerad av att jag trots allt kom upp i handstående innan jag hade otur. Kände mig degraderad….till ? Musikelev? Fåne ?

Har tillägnat kvällen dessa rader. ” Se där gick glasen knall och fall-men inget var kristall”. När Calle bjuder på kalas- går många glas i kras”

Sensmoral . Gå inte på myten att kvinnor är mera ompysslande och förstående. De flydde med förvånade ögon, ( inte för att dryckerna tagit slut väl? Men mina känslosamma manliga vänner hjälpte till att städa upp samt att ta hand om mina blessyrer. Dock tänker jag ibland….den där damen med rullator som står vid kassan på COOP och noga, noga kollar sitt kvitto……var hon med? Tittar hon inte lite skräckblandat konstigt på mig? Eller någon som otroligt nog läser det här och minns…Bli inte rädd . Jag är MYCKET klokare nu……försöker sällan stå på händer av någon anledning.


4 kommentarer

Händelser jag minns ( En vanlig sommarsöndag i Skanör någon gång i slutet på fyrtiotalet)

Vi stod där intill det vitkalkade stationshuset i Skanör. Som så många andra söndagar under sommarens fulla mognad. Jag och min morfar efter en promenad på 10 minuter från huset på Västergatan. Båda hade vi käpp. (min snickrad till lämplig storlek av? Just det ,morfar) Båda käppstödda av helt olika anledningar. Morfar, på grund av ålderskrämpor. Jag, för att härma min idol i allt. Och som precis alla söndagar sken solen. Åtminstone i minnets idylliska backspegel.

Vi väntade på att tåget från Malmö skulle ankomma. Det som draget av ett ånglok hade färdats tryggt och säkert från Södervärn. Gjort täta uppehåll i Kulladal, Vintrie. Tygelsjö, Hököpinge, Vellinge, Kungstorp, Höllviksnäs, Ljunghusen innan Skanör. Kiosken med sitt frestande utbud och där jag något senare i livet skulle köpa lösa Robin Hood-cigaretter, för att hostande och illamående tvinga in mig i vuxenvärlden, hade öppnat. Stinsen stod beredd med skärmmössa och flagga. Gjorde honnör till min morfar. Ingen var värdigare en honnör än farbror Lindahl. Vi väntade på att mina föräldrar skull komma…..väntade…längtade efter några veckor utan träff……..så syntes det i fjärran. Rykande, frustande, doftande och gnisslande. Men i utsatt tid. Åter en dag vid badet för föräldrar efter veckans möda i storstaden. Åter en dag då morfar äntligen skulle få dela starkt kaffe med någon.

Så förflöt många sommarsöndagar i idyllen under min barndom. Att som asfaltsbarn få nåden att leva sommaren hos snälla morföräldrar i ett paradis.

I köket i det lilla huset hade mormor förberett söndagsmiddagen, ofta bestående av höns eller kyckling från egna hönshuset. Sen var det dags för de alltid vattenälskande att ta sig till stranden. Passerande Möllevallen där jag såg Skanör/Falsterbo IF spela fotboll. Klockan hade hunnit bli 13.00. Några timmar i solen och Öresunds saltvatten väntade. Jag följde med…om än inte med samma entusiasm, bortskämd som jag var. Att kunna bada när jag önskade varje dag i tre månader.

Från stranden kunde vi se till huset på Västergatan. Där fanns i trädgården en flaggstång med den vackra svenska flaggan i topp sträckt mot den azurblå molnfria himlen……..då hände det om klockan passerat 15.00……..flaggan gick hälsande på sjömansvis upp och ner. Upp och ner. Det var signalen. Otålighetens meddelande. Törstigheten påminnelse om…….Kom nu . Kaffet med tillbehör väntar……och så fick det bli……….

En eller flera koppar skänkte välbefinnande. Snart väntade tåget mot Malmö. Snart skulle mor åter öppna sin lilla livsmedelsaffär. Snart skulle far slita med stegar och penslar, Snart väntade livets måndagsmorgon……….Men en ny snart kommande söndag skänkte tröst.

Så förflöt många söndagar. Detta endast en dag för sjuttio år sedan i klart, kärt bevarat minne. Nu är de nämnda sen länge borta……Ja, inte jag..så klart. Och inte mina morföräldrar och föräldrar heller på något vis i mitt inre.

Ps. Av starka drycker var morfars favorit kaffegök. Han blev en gång bjuden på en ”finare” middag med konjak till kaffet. Sitta där och nicka och nicka och nicka för en liten smutt……det var Georg Lindahls betyg.

Här besöker jag huset i Skanör många år senare. Och nu tillbyggt , renoverat och ommålat……men ändå….samma hus.


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Utländska fotbollslag mot MFF på Malmö Ip mellan 1947-54

1947 till och med 1954 var min tid. Min tid som stamgäst på Malmö Idrottsplats. Sen blev jag endast en tillfällig besökare. En invandrare. Sen byggdes Malmö Stadion. Sen blev livet mindre fördolt.

Visst var det en fest. Visst var det spännande att se svenska lag så långt bortifrån som Småland, Värmland och Stockholm. I barnaögon vore de som från en annan värld. Spelare som inte pratade skånska. Som ville, men sällan kunde, slå Malmö FF. Som tålde att skrattas åt. Men än märkligare var det när fotbollslag från utlandet kom till mig. Till mitt andra hem. Till Malmö Idrottsplats.

Det låter musealt för den yngre läsaren, men. Detta hände i en tid då ingen T V fanns. Då, när den svenska pressen styvmoderligt beskrev utländskt fotboll, undantaget söndagens tabell från den engelska första divisionen. Allt var upp till fantasin. Hur bra är de? Inte så bra som MFF….väl?…så klart. Hur ser de ut? De som spelar i Italien, Portugal, Spanien, Österrike…… och…och….Att då någon kilometer från egna hemmet uppbenbaras detta var stort, konstigt, fascinerande, minnesetsande. Som en färd i universum. 

Blackpool FC blev min premiär. Klubben från den engelska nöjesmetropolen. Laget som sett spelare som Stanley Matthews. Året var 1947. Resultatet blev 1-1. Minns inget av matchen mer än att jag fått veta att jag var där. I sällskap med han som berättat det för mig. Min far. 

Sen blev jag självständig. Stor påg. Gick med kompisar på match. Fick se lag från fjärran länder. Engelsmän med knälånga shorts. Mörkhyade teknikfenomen från Sydeuropa och Brasilien. Ögonen var stora. Minns hur vi buade åt ett lag som efter förlust inte ställde upp och hurrade som den svenska tradition var då. Hur de fick återvända från omklädningsrummet  och åstadkomma något som lät som ett hurra. Då var vi nöjda. Där fick dom lära sig !! ”Den svenska modellen”. Några klubbar blev också lite favoriter vars öde jag följer än i dag. Wacker Wien blev ett. Nu lierade med Admira och heter Admira/Wacker. Partizan Belgrad. Ett annat lag, som jag okänsligt nog nämnde varande en jugoslavisk favorit, till en vän från Kosovo. Men vem tänker på politik när barndomens favoriter lever kvar från den tid som satte avtryck.

Några matcher har speciellt förföljt mig genom åren som…..

1949.

MFF-AC Milan 4-1. 

Under MFF:s mest glänsande dagar kom Milan på besök. ” I dag skall vi ta dom” sa Gunnar Nordahl. ” Ska ni autografen ungar så ta den och stick sen”. Sa en vaktmästare på idrottsplatsen. Jag, och min kusin Gert, var som alltid tidigt på plats och fick tjuvlyssnande tätt intill dessa båda höra samtalet. Upp kom autografblocket. Gunnar Nordahl blev därför min första autograf, skriven med blyerts. Och tog dom/MFF, gjorde inte Milan.

1950.

MFF-Glasgow Rangers 0-1.

Rangers kom med ryktet om att vara internationellt obesegrade i långa tider. Inte ens MFF kunde ändra på det. På vägen från Ip och hemmet öppnade vi ungar några dörrar till en annan då fördold värld. Till tre klassiska ölhallar (En av dessa är nu Skolgatans ölcafé. Ett MFF-fäste) som låg på vår färd mot vårt kvarter, Blosset. 1-0 till skottarna”! Skrek vi gällt innan vi fnittrande skyndade ut igen. Hur kan jag minnas detta ? Ja….

MFF-AC Milan 1-4

Så fick Milan och Nordahl sin revansch. Nu med hela Gre-No-Li. Regnet öste ned. Händelsen med Gren och Hjertsson är så omskriven att den hoppar jag.

1951.

MFF-Flamengo 0-2

Ögonen större än någonsin. Svarta spelare! Ett lag från Brasilien här i Malmö. Matchen refererades till Rio de Janeiro där gatorna var fyllda av människor som i högtalare följde sitt lags äventyr i en fjärran värld. Brassarna sprang offside 23 gånger! (Bob Houghton hade varit nöjd med MFF) Men kunde ändå tack vare överlägsen teknik vinna med 2-0.

1954. 

MFF-Honved Budapest 1-2.

Under den ungerska fotbollens mest virtuosa dagar kom det ledande laget till Malmö, med Puskas i spetsen för de andra storstjärnorna. Majoren uppträdde inte som en officer och gentleman. Skällde på allt. Spottade Åke Hansson i ansiktet. Men visst märkte man vilken världsartisk han var. Henry Thillberg, inspirerad av motståndet, överglänste alla de ungerska världsspelarna. Honved var med alla säkerhet då världens bästa fotbollslag. Något Europamästerskap hade inte börjat. Och snart blev året 1956. Så detta kunde aldrig bevisas.

Andra storlag jag fick se under denna tid var. Sporting Club de Portugal. Liverpool FC. Atletico de Madrid. Inter Milano. Spartak Moskva. För att nämna några.

Ofta när jag tänker tillbaka på den tiden minns jag lite fel. Har för mig att MFF vann alla matcher. Men så här ser den lite gråare statistiken ut för matcher mellan Malmö FF och utländska lag i Malmö åren 1947-1954.

Spelade 25. Vunna 11. Oavgjorda 4. Förlorade 10. Målskillnad. 44-43. Trots allt plus.

Det är fakta. Men jag föredrar att minnas Elva matcher……….ja ja , de andra också. Tack Malmö FF. Ingen kunde fått en lyckligare fotbollsbarndom än den som blev min.

 

 

 


4 kommentarer

Mina skollärare. De jag minns.

De flesta minns och pratar gärna om sin tid i skolan. Om sina lärare. Deras egenheter. Men jag kommer endast ihåg några få. Mina klarinettlärare har jag i kristallklart minne, men varför inte de som jag trots allt träffade i den ålder där minnet förföljer en bäst under livsresan ?

Södervärnsskolan Malmö.

Här började jag. Här var jag ” Försteklickare”. Avståndet till skolan från hemmet var en promenadväg längs Nobelvägen på cirka 6-7 minuter. Förbi ”Jesusparken”, (Där jag gång trodde mig ha hittat en ballong. Min mor trodde något annat. Hur kunde hon veta?). Förbi ”Plaskedammen” och det ”oanständiga” vattentornet. Men oftast sprang jag….i alla fall till hemmet. Här gick jag tre år. Minns med värme min första fröken, som det hette. Ja, ja fröken var hon nog inte. Min klass var den sista innan hennes pensionering. Lundberg var hennes namn. Hjärtesnäll, och titeln var som sagt ”Fröken”.

Sofielundskolan Malmö.

Året i fyran fanns jag där. För det gjorde jag väl? Det enda jag kommer ihåg var att jag slogs några gånger på skolgården mot dem som var från fel sida av Nobelvägen. Fick lite längre väg till skolan som kallades för ”Soffelocket”. 

Johannes Samrealskolan Malmö.

Klass 1.5 B . Jag hade kommit in. Blev läroverkselev!  Nu hette lärarna adjunkter och var specialister i sina ämnen. Dessa kommer jag ihåg.

Areskoug, Hette matteläraren. Liten och tunn men ändå med pondus som fick oss att vara uppmärksamma, minst sagt. Trots att blickarna var längtande genom fönstret, ut till Dekanen där bollarna rullade. Han kallades för ”Hacke”. Varför? Såg han ut som hackspett? Lika färggrann? Nja.  Nilsson , hade vi svenska och historia. Jovialisk. Lätt att tycka om. Lager, hette vår sång och musiklärarinna. Hennes utseende kunde knappast förknippas med hennes namn. Asketisk och anemisk.  Ämne gällde det att komma undan. Bli befriad från. Skolkritor åts innan sång utfördes. Alla dessa lärare är utan förnamn för mig i dag. Endast svagt ihågkomna….. MEN ! ……Vår idrottslärare har vandrat vid min sida…..och gör så ännu.

Ryttmästare John Ask. Kallad ? Vad tror ni? Jo så klart och genialt…väl? För ”Låda”. Ja, inte så det nådde hans öron….vilket är begripligt

Det var inte ovanligt att yrkesmilitärer arbetade med något annat efter sin pensionering, som inträffade vid en ålder av 50 år (Tänk er det i dag) John Ask var pensionerad ryttmästare, vilket är likvärdigt med kapten i infanteriet. Men ofta ansåg dessa kavalleriofficerare sig för att vara lite finare än övriga inom försvarsmakten. Han var en hårding. Militär disciplin med uppställningar och armbågslucka rättning höger innan lektionen. 

Jag sågs med blida ögon av Låda. För att jag kunde springa lite fortare och hoppa lite längre än de flesta. Något jag inte lärt av honom.  Minns en gång under Lilla DM på idrottsplatsen. Ryttmästaren kom fram till längdhoppsgropen för att fråga hur vi låg till . Vi , från Johannes Samreal. Vi, i helblå dräkt. ” Tvåa, trea och fyra” svarade vi. Sällan har jag sett en så nöjd ryttmästare. Och hade det inte varit för en som senare blev landslagsman , Sven-Åke Löfgren (bilden) hade han nog lagt bort titlarna med ”sina hoppare”.

 

,

Så var det en sommar i  början på femtiotalet. Jag bodde som alltid under lovet i Skanör hos mina morföräldrar. Min morfar lagade trasiga fotogenkök. En solig eftermiddag stod en klart igenkännbar man i huset med sitt sjuka spritkök. Jag hajade till. Flög upp i givakt. Det var ju han. Ryttmästare John Ask…….Och jag undrade länge i livet hur min morfar vågade sitta kvar…Och till och med säga Du till honom !!!

Jag gick fyra år på Johannes Samreal . Gick om trean för att jag ville ha en gedigen utbildning…eller…? Tog aldrig realen. För efter de åren väntade ett helt annat liv…..


2 kommentarer

Händelser jag minns. ( Min mormors tårar)

Minns inte om det var under fyrtiotalets dödsryckningar eller femtiotalets ungdomsår som det hände. Vad jag minns är att jag var i den åldern då jag sprang oftare än jag gick. En ålder som jag förlorat för längesen men som lever kvar i mig ofta ändå.

Vad jag inte heller minns är de tidiga krigsåren. Men har fått berättat av mina föräldrar att jag då bodde i Skanör hos mina så älskade morföräldrar. Allt beroende på att staden Malmö kunde bli föremål för bombning. I skolåldern däremot kommer jag med värme ihåg alla de sommarlov som tillbringades i den finaste ”lekplats” ett barn kunde få. I badets, i skogens, i äventyrets Skanör. Mormor och jag delade rum i det lilla huset. Morfar hördes snarka i styrkegraden ffff i rummet intill. Så var mina bardomssomrar. Ingen kunde fått någon bättre.

Mina morföräldrar begåvades med fyra barn . Min mor, minsting och enda flickan. En morbroder blev som min far, målarmästare. Två blev sjökaptener. Och det var två händelser som berörde deras äldsta son, min morbror Kapten Eugen Lindahl, som jag minns med rörelse. 

De prenumererade på en tidning i vilken svenska rederiers fartygs rutter kunde följas. Allt för att veta var deras älskade, sällan träffade söner, befann sig . Vilket hav? Vilken världsdel? Så skulle de ske. Morbror Eugens fartyg skulle passera mitt framför deras hus med fri utsikt över Öresund.

”Hon stryker flagg mor” Sa min morfar där han stod med kikaren framför ögonen. Jag är säker på att han använde ordet stryker som den sjöman han varit. De hade klätt sig i finkläder där de stod i huset på Västergatan. Morfar refererade. Mormor, drabbad av katarakten, som kallades skumögd då och var näst intill obotlig, kunde bara uppleva händelsen i sitt inre. Men ögon som inte kan se kan tåras. Flaggan i blått med sitt gula kors i aktern gick upp och ner, upp och ner. Hälsade barndomshemmet i vilket en tårögd mor stod. En mor som fött kaptenen på fartyget. Som sett honom växa upp. Som numera så sällan träffade honom.

Det var en tidig sommarmorgon . Något så sällsynt som en sen länge förbeställd taxi stannade framför huset på Västergatan. Vi skulle hela vägen till Falsterbokanalen. Jag hade kunnat springa dit. Min mormor däremot beroende av all tänkbar färdhjälp.

Åter var morbror Eugens fartyg nära barndomshemmet. Nu skulle båten som hette ”Jagala” tränga sig igenom den smala kanalen. Vi var på plats tidigt, mormor och jag. Spanade, spanade, spanade och…….där i fjärran styrde skeppet styra mot oss. Närmre…närmre…närmre. På kommandobryggan stod han i vit uniform. Min morbror. Min mormors äldsta son. Han var väl cirka 50 meter i från oss men ändå så långt borta. Några meter vatten, ett båtskrov hindrade fysisk kontakt. De ropade till varandra. Skeppet seglade vidare som det måste. Det var nu det hände det som förvånar mig än i dag…..

Hon sprang. Min tjocka orörliga, med käppgående, halvblinda kära mormor. Sprang ikapp med fartyget. Vinkade…ropade….vinkade …ropade…fartyget som försvann bort mot det öppna havet allt längre ….längre…tills en sista skymt av en vinkande kapten kunde ses…..En tårögd flåsande mormor som inte känt av sina krämpor. Som inte känt någon trötthet. Bara en lyckokänsla. En stolthet. Sett sin son leda ett skepp så nära den plats där han en gång lekte klädd  i kortbyxor. Så närma honom men…….bara för en kort stund i livet.

Ofta återgår mina tankar till de stunderna. Jag var för liten då för att förstå känslorna. Men på något sett förstod jag eftersom jag så här så många år senare skriver om det.

Bilder Hustrun och jag ser ut över morföräldrarnas hus många år efteråt och som genomgått stora förändringar.

Mina morbröder med Eugen i bakgrunden.

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns (MFF-orkestern)

Det var en gång. Eller. Det hände sig på den tiden. Då när Allsvenskan i fotboll innehöll 12 lag. 12 skulle det vara. Det var en naturlag. Varför? Det vet jag inte. Tre av dessa ständiga deltagare i rikets högsta fotbollsserie höll sig med en alldeles egen musikkår, AIK, IF Elfsborg och Malmö FF.

Detta var också under den tid flertalet förmatcher spelades på samma plan som den allsvenska drabbningen skulle ske (hur höll gräset för det?) Efter fotbollsförätten serverades underhållning i form av musik. Blåsmusik. Mest marscher men även arrangemang av tidens örhängen. Där marscherade de. I ljusblå uniformer med vita revärer på byxorna. Tamburmajoren. (Och i civila sammanhang heter det tamburmajor) ståtade med ett gehäng där namnet på världens vackraste fotbollslag kunde läsas.

Klockan började närma sig det klockslag på söndagen som längtats efter i veckor, dagar, timmar. Klassisk avsparkstid.13.30. Musikkåren tog ut riktningen mot den grönmålade huvudläktaren. Vi kunde ana spelarnas ivriga väntan på entré. Så klingade marschen ” Colonel Bogey” ut. NU! Var det dags…………för det som jag ständigt bär med mig i hjärta och hjärna. Åter en MFF-match.

Senare i livet, då jag blev en stammis på Råsunda och musikörat skolats, upptäckte jag att AIK-orkestern var både större och bättre. Men så bestod de också till hälften av Svea Gardes-musiker. Dock, som alla vet. Storleken har ringa betydelse. Och kärleken söker inte det perfekta.

MFF-orkestern kunde även höras utanför idrottsplatsen. Som på Första Maj. ( Bild ”Hövdingen” i demonstrationståget med sin orkester) Stod ofta med fadern på Bergsgatan och såg alla blåsorkestrar i vårsolens glans vandra sin väg mot Folkets Park. Frågade den allvetande/allhörande. ” Vilken orkester är bäst”? Och han skulle aldrig vågat komma på tanken att svara något annat än MFF-orkestern. Inte ens om Republikanska Gardets musikkår från Paris behagat närvara i svenskt första maj-firande. Vilket jag nog får betrakta som utopiskt.

Jag förstod nog ganska tidigt i livet att jag aldrig skulle platsa i något MFF-lag. ”Träben” blir sällan elitspelare i fotboll. Men tankar fanns redan i unga år på att vinna en plats i en annan MFF-tillhörighet. Den i ljusblå uniform . Så blev det inte . Nu är orkestern sen länge blott ett kärt minne. Och även om någon gammal nostalgiker som jag skulle önska ett Fågel Fenix scenario så inser jag att det hade varit omöjligt i dagens läktakultur. Ledaren för  Arméns Musikkår erbjöd arrangörerna för landskamper att spela innan matcher. Svaret blev. Nej tack vi är moderna !!!!. 

Men nu vet jag. Jag hade i vuxen ålder platsat i MFF-Orkestern. Ja, kanske till och med blivit ”Bandets Bosse Larsson”? (om liknelsen är förstådd).

 

 

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns ( När Brentford FC chockade mig i Rekordmagasinet)

Det var väl så om inte minnets allt suddigare backspegel lurar mig. Att fotbollslagbilderna på tidningen Rekordmagasinets baksida alltid bestod av elva spelare? De som skulle eller hade spelat en match. Alltså den ordinarie uppställningen i en tid då inga byten tilläts. Där kom lagen till mitt beskådande i granna färger mest från Sverige ,men även från en främmande långt bort liggande värld. Så en dag, då jag som vanligt först undersökte lagbilden, spärrades mina barnaögon upp. Jag kunde inte fatta vad jag såg…..Vad såg jag?

Jo, ett fotbollslag från den mytomspunna världen. Från fotbollens moderland iklädda rötvitrandiga tröjor. Men det var inte det som fick min hjärna att haverera och min mun att gapa. Inte var de elva spelare. Nej, många, många fler. Uppradade i sektioner. Hur kan de få lov att vara så många? De måste ju vinna alla matcher. Hoppas att MFF aldrig får möta dem. Var tankar som fick min världsbild att falla samman. Hur många de var på bilden? Det är glömt. Men inte åsynen  för nu så länge sen.

Rekordmagasinet var för min, och flera andra generationers svenska pojkar, något oumbärligt. Ett måste. Förutom nämnda lagbilder fanns allt av intresse. Serier som Per Stigman. Fiktiva hjälteskildringar från sportens värld så lätta att identifiera sig med i fantasin. Tecknade berättelser om stora idrottshändelser.

Tror att det var på torsdagar som det inträffade. Stod med hemmets teaterkikare och spanade ut tvärs över Nobelvägen i Malmö. Kikaren var riktad mot oasen. Mot Judith Björks tobaksaffär där det snart skulle hända något efterlängtat i skyltfönstret. En tidning skulle anlända. Rekordmagasinet skulle åter komma till vår värld.

Ingen, varken förr eller senare, har korsat Nobelvägen snabbare än jag. Ingen har så totalt utmanat risken att bli påkörd som jag. Allt för att inte missa en sekund av ovetskap om vad tidningen skulle bjuda på i ett nytt spännande nummer.

Och tro inget annat. Nu har jag sen länge förstått att det var en trupp-bild av Brentford  (Vilka MFF slog med 4-3 för lite sen) som nådde mina ögon. Och tro mig också när jag säger att jag, som så många andra, djupt ångrar att jag/vi kastade min/vår samling av tidningarna. En tröst var att min tidigare frisör hade en del nummer i sin salong. De lästes vid besök om och om igen och jag kände mig som en yngling igen. 

Tidningen levde mellan åren 1942-1969. Tack för den tiden Edwin Ahlqvist.

Ps. OBS ! Det är inte bilden på BFC som finns här som jag såg.

 


6 kommentarer

Händelser jag minns ( Min första barnförbjudna film)

Jag tror inte att dagens tonåringar förstår vad jag menar eller hur jag kände det. Den gången, jag egentligen olovligt, kom in på en barnförbjuden film. Nu har sen länge televisionen, videon, DVD:n  avslöjat vuxenfilmens utbud för dem som oavsett ålder söker. Så var det inte under mina prepubertala år……Så här gick det till.

I staden Malmö, där min vagga stod, och där jag växte upp fanns ett antal biografer. Den närmsta mitt hem var Amiralen, modern och fin med sina stjärnor i taket. Någon med glömt namn fanns på Östra förstadsgatan, dit gick vi aldrig. De övriga fanns där staden prunkade av neon, fina affärer samt med en doft av den stora världen. Barntillåtna matinéer besöktes på söndagens eftermiddagar ,även om jag mycket hellre tog mig till mitt ”andra hem”, Malmö Ip.

Ynglingen åldrades, åldrades, åldrades och tröttnade på att ständigt se indianer och vita. Fann inte heller något nöje i att blåsa i biljetten med munnen full av Trix eller Salta katten. Började fundera på ” Vad döljer sig i filmer där man måste vara 15 år för att få se”? De första trevarna inträffade efter uppnådda 14 år. Utan framgång för någon som såg ut som knappt 12 fyllda. 

Den stora förnedringen var när min ett år yngre, men något längre kompis, blev insläppt….men….just det….inte jag.

Jämnåriga kamrater kartlade Malmös biografer. Avslöjade verkligheten. Vilken var svårast, vilken var lättast att komma in på en barnförbjuden film? Ryktet spreds av de som lyckats. Glöm Alcazar på Stortorget. Den fina Palladium är också omöjlig. Men på Metropol finns chansen. Där är vaktmästarna snälla.

Så inträffade dagen. Minns inte vilket i ordningen  fruktlöst försök det var att uppnå statusen att ha sett en barnförbjuden film. Uppsökte med liten men dock förhoppning Metropol. Vad filmens tema var saknade intresse, huvudsaken var att ”DEN VAR BARNFÖRBJUDEN”.

Biljettköpet gick bra. Men nu väntade sanningens ögonblick. Att ta sig förbi vaktmästaren. Kan fortfarande uppleva känslan av förvåning och eufori då jag med riven biljett befann mig på förbjuden mark. I den salong där något hemlighetsfullt snart skulle nå mina ögon. Vad? Satt där med bultande hjärta. Blir jag rädd? Var inte precis någon tuffing…..då….heller. Blir jag sexuellt upphetsad? Ja, gärna det. Behövdes i dessa år inte så mycket. Men nu gäller det att uppföra sig värdigt. Nästan vuxet. Låt ridån gå upp. 

Så här 65 år senare minns jag inte vad filmen hette eller vad som var temat. Och inte blev jag varken det ena eller det andra förväntade. Men jag hade uppnått den tidens prepubertala högstatus ATT HA SETT EN BARNFÖRBJUDEN FILM.

Ps. Sen dess har jag sett många och blivit både ena och det andra och det tredje….och…och..att den se barnförbjudet efter fyllda 15….Ja, det var inte alls lika förbjudet spännande. Sådan är människan.

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Händelser jag minns. Till Tage. (När jag skulle bli längdskidlöpare.)

I unga år finns inga begränsningar för vad som är möjligt. Inte ens ett asfaltsbarn från Malmö inser att den uppväxten inte gynnar en karriär i längdskidspåret. Därför planerades denna resa. 

Jag var väl 17, möjligen 18 år . Hade börjat träna löpning. Var musikkorpral på Svea Livgarde. Den stora idolen var en skidlöpare Sixten Jernberg. Sådan ville jag och bäste vännen bli. Då duger det inte att befinna sig i Solna. Då måste framtidens boende ske där snön är nästan evig. Därför……..

Satte sig vännen och blivande skidlöparstjärnan, en annan jämnårig kollega,  jag,  och den tio år äldre chauffören , musiksergeanten (Eller furiren. Den ende med körkort) i en liten bil en kall januarilördag under senare delen av femtiotalet. Ingen vaktparad i helgen. Vi var lediga i två dagar. Nu skulle jakten på en lämplig musikkår i Norrland inledas. För det var väl klart att en sådan med glädje skulle välkomna två Sveagardister. 

Efter att ha passerat Gävle nådde vi den värld där vi skulle realisera våra drömmar. Mörkret tilltog. Snön tilltog, yrde. Vägarna krympte. Sikten var obefintlig. Jag satt i framsätet. Lyste med ett sökarljus mot vägrenen. Chaufförens alltid väl synliga blodåder i pannan tyckte vilja sprängas. Ögonen på väg att lämna sina hålor när han inspirerad av situationen tryckte gaspedalen i botten .  Där for vi fram i natten. Målet var Östersund.

Östersund. Framme under tidig morgon. Strålande sol. Fjällvärlden som kuliss. Kom in på regementet, I 5 där vi på mässen träffade kollegor från fältjägarmusikkåren. Drack ölen Till under lunchen. Här skulle vi nog trivas, var ett omdöme. Men nu vidare till Sollefteå.

Sollefteå. Trötta efter en sömnbefriad natt i bilen. Tog in på hotell. Besökte en kollega som varit ”Ackiselev” och förlagd på Svea Livgarde under sin studietid. Han fru vägrade att släppa in oss. Varför? Ja….kanske kan jag förstå det nu i ett vuxet perspektiv.

Sollefteå! Nu hade vi kommit rätt. En tråkigare plats hade jag aldrig upplevt. Hela orten var ett skidspår mellan två regementen. Här finns inget annat att göra än att träna skidor. Hit skall vi söka. Vi skall bli I 21-musiker…… och olympiska guldmedaljörer i skidlöpning. Den första skåningen…..Historisk! .

Umeå. Dock drog vidare på söndagen mot tredje målet. Framme vid vakten på I 20. Som vaktchef satt en same, dock utan renar. Tvär, sur, ogin och omöjlig att övertala. Vi blev med våra I 1 passerkort inte insläppta……så då var det bara att vända på klacken och resa hem….till Solna. Till en plats på vilken ingen kan bli en Sixten Jernberg.

Facit. Någon skidlöpare blev jag aldrig. Ställde upp en gång på regementsmästerskapen. Fick gå i backarna och bröt loppet. Skyllde på felvallat. Ställde upp i Stockholmsmusikernas skidmästerskap som 20-årig hyfsad medeldistanslöpare. Blev sist, slagen av en 65-åring….men jag hade honom i sikte. Och inte sökte jag till någon musikkår i Norrland utan till barmarksrötterna i Kristianstad.

Min godaste vän däremot, kom långt senare till Sollefteå-kåren. Och har också tävlat i snö med draghundar. 

Och det var nog bäst som det blev. Och att vi överlevde rallyfärden på det som knappt var vägar genom Hälsingland.

Bilderna. ( Det två som hade en lite orealistisk förhoppning. Dock synes vi här efter cykelfärd mellan Solna och Malmö. Tältning och löpträning i Höllviken. Så orken hade vi    Då…..)

 

 

 


2 kommentarer

Händelser jag minns ( Tre handlingar jag skäms för och innerligt ångrar)

Inte så många går genom livet med obefläckad gloria och rena änglavingar. Alla vi, som nu är i mogen ålder, och sitter nästan med facit i handen över vår livsgärning, har varit unga. Hittat på bus. Några upptåg kan man fortfarande skratta åt. (”Den som inte förstår det har aldrig varit pojke” (Fritiof Nilsson ”Piraten”) Ja, till och med villa reprisera. Andra framstår som ofattbara….var det verkligen jag som…? Så långt ifrån den jag är i dag.  Kanske är det så att min gloria hamnade snett lite för ofta? Att mina vingar blev lite för svarta? Men i mitt CV till Sankte Per finns tre händelser som jag skäms mycket mer över än andra.

Jag var väl 10-11 år. En av gårdens kompisar bjöd på födelsedagskalas. Han samlade på tändsticksaskar med olika etiketter. ” Ni får ta vars en, bara inte den med skeppet Fylgia på” (Bilden) Sa han generöst. Ja, nu har läsaren redan förstått min skändliga handling. Var tändsticksasken är nu har jag ingen aning om. Heller var jag inte intresserad av tändsticksaskar så. Varför? Förlåt Arne. Sen dess har vi haft många trevliga stunder tillsammans. Men aldrig har jag bekänt. Förrän nu.

Vi hade köpt luftpistoler i en affär på Vasagatan i Stockholm expedierade av ingen mindre än Olle Tandberg. Vi skulle skjuta råttor på soptippen belägen på Svea Livgardes kasernområde i Sörentorp. Två tuffa tonåringar var på väg beväpnade.

Det satt en liten, liten fågel högt, högt upp i ett stort, stort träd på vår väg till tippen. Jag siktade. Var säker på  att inte träffa….men. Minns än idag känslan när den slutade sitt liv. Det var en dag då sommaren stod för dörren. Livslusten stor. Grönskan späd. Fåglarna sjöng….men inte den mer i sitt liv. Var det fågelns första sommar? Såg den fram emot många sköna stunder? Tills en pubertets-tuffing ville något annat. Visst, nu hade den varit död sen länge ändå. Kanske hade den frusit ihjäl under en hård vinter försöker jag trösta mig med ibland. Men vad jag hade önskat det ogjort.

Ulriksdals värdshus. Blev nästan en stamkrog för oss under Svea-Gardes-tiden. Där framträdde ibland klassiska krogmusikanter med en repertoar som var just klassisk från den eran.

En afton efter för många groggar ropade vi/jag till en violinist som sett bättre dagar. Som med åren fått vibratot i stråkarmen. En trött äldre man som kanske drömt om en solistkarriär på de stora scenerna när livet var ungt och allt var möjligt ? En lång väg full av hinder. Men som nu för sitt uppehälle måste spela för sorlande mer eller mindre berusade kroggäster. Det var då han hörde……”Spela Tjajkovskijs violinkonsert”!  ………Det som hände sen glömmer jag aldrig. Han lade ifrån sig sitt levebröd…..kom fram till vårt bord och sa vänligt: ” Jag känner igen er. Har sett er i uniform flera gånger på bussen till Sörentorp. Ni är musiker. Ni VET att jag inte kan spela någon violinkonsert.  Varför begär ni då det”? 

Aldrig har jag blivit så nertagen. Hur vi/jag svarade? Minns inte ärligt nog. Kanske bevarade vi vår värdiga ”tuffhet”? Men förhoppningsvis bad vi om ursäkt ? Annars gör jag det nu. Djupt och innerligt.

Än idag. Särskilt under vakna timmar på natten drabbas jag av ånger inför detta. Mest för fågeln tror jag nog. Den kunde inte försvara sig som den fiolspelande gentlemannen.

” Jag skämdes, jag tror jag skäms för det än……man kan aldrig ändra det fula man gjort” (Sten Selander)

Så är det ändå ute till offentligheten i eviga tider. (Någon vet allt)  Det känns skönt att komma ut ur garderoben.