JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Det räckte med ett slag

jannesswingarDen här bloggen kommer att bjuda på ett och annat inlägg om golf och golfarens vedermödor. Det kan kanske vara av intresse för någon att ta del av mitt första möte med golfen.

Året var 1970.
Några bekanta hade tjatat ett bra tag.
– Du som är idrottslärare måste ju prova på det här.
Det här var golf.

Men det hade inte blivit av och nu befann jag mig i en gudsförgäten håla på landsbygden i Michigan i USA. Besökte för första gången en nästkusin vars föräldrar utvandrat i början förra seklet. En av hans vanliga partners i fyrbollen hade fått förhinder (kanske ombetts få förhinder så att gästen från Sverige skulle kunna ta hans plats, jag har mina misstankar!).

Bortsett från några minigolfronder hade jag aldrig tidigare hållit i en golfklubba och här var det inte tal om några gröna kort eller nybörjarutbildningar. Under de tre första hålen besökte jag stora delar av den michiganska landsbygden. Score? Ingen aning, men det var garanterat tvåsiffrigt på alla hålen.

Men så kom vi då till det fjärde. Par 3 – 180 yards. Bob, nästkusinen, stack en lill-spoon (träfyra) i händerna på mig och sa nåt om att titta på bollen och svinga lugnt.

Hur jag bar mig åt vet jag inte, men bollen for i en tjusig båge mot den där gröna plätten där flaggan stod och stannade en knapp meter från hålet. Stort jubel bland mina nyvunna amerikanska vänner.

Lätt birdie. Inte. Putten brände jag givetvis och resten av ronden var inte mycket att skriva hem om. Det spelades slagspel, men trots ett stort antal mycket generöst skänkta puttar var slutscoren säkert närmare 200 än 100. Men vad gjorde det? Golfen hade fått en ny vän. Det skulle visserligen dröja några år innan jag gick med i Isaberg Golfklubb, men intresset var väckt.

Ett bra slag var allt som behövdes …