JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


2 kommentarer

Mat (Skaldjur)

” Rött vin och druvor och blommor i ett krus”. Så vackert diktade Evert Taube i ett av sina mest romantiska ögonblick. Kanske kunde han lika gärna skrivit. ”Vitt vin och räkor” ? Finns det något mer romantiserat än en träff mellan de förälskade i sällskap med vin och räkor…….innan ?……Det är upp till var och ens fantasi. Och inte behöver vinden komma från bergen i Provence. Vi kan befinna oss var som helst i vår värld. Heller behöver det inte intagas i sällskap med en flicka från Pampas eller någon som heter Fritihof. Har aldrig hört/läst att räkor i romantiska situationer kan ersättas med hummer. Varför? Kan det bero på denna delikatess har fått dåligt rykte som varande en Snuskhummer, och en sådan vill väl varken du, kära läsare, eller jag vara?……väl ?…….tänkte väl det.

Så länge jag minns har jag älskat de flesta skaldjur. Undantaget det som kallas räkcocktail som ofta serveras vid större middagar, och är en vedervärdig blandning av burkräkor dränkta i sliskig majonnäs hjälpligt maskerade av ägghalvor. Men, färska räkor med mycket rom, hummer, krabba och inte minst kräftor tillhör mina absoluta favoriter i den livsglädjeföljeslagare som kallas mat.

Minns inte när jag begick min skaldjurspremiär i livet. Absolut inte i barndomen. Troligtvis inte i ungdomen. (undantaget kräftor) Skaldjuren och jag möttes först i mina mognare år. Men efter det första mötet sa det klick. Kanske inte för de serverade men för den serverade. Ja, till och med det frasande ljudet av skaldjuren är aptitretande. De mest minnesvärda skaldjursträffarna är…….

2007.  På en stor färja, som hette något, på väg från Helsinki till Stockholm. Bland det många frestande utbuden av lokaler i skeppet där hunger och törst kunde tillfredsställas fanns en fiskrestaurang i vilken en specialitet var skaldjurstallrik. På denna fanns det mesta av de godsakerna. Färska, fräscha och i generös mängd.

2011.  Hade jag hamnat långt från hemmets trygga värld. I Kenya. Framme i Mombasa. Boende på ett lyxhotell i vars område det fanns en restaurang med utsikt över Indiska oceanen, och en servitör som kunde vara Louis Armstrong om jag inte visste. Men framförallt serverades en hummer med tillbehör som var som ett möte med det som bjuds i paradiset…….kanske….nja. Satt där såg ebb och flod komma och undrade. Hur kan denna smakförförförare kunnat så oförtjänt få epitetet Snuskhummer?

Från Mombasa seglade det ut en båt med riktning? Vet inte namnet på platsen vilken vi hamnade på. Men vad jag vet och kommer att minnas i alla tider är. Krabborna som bjöds. Ljumma köttiga. Inkommande i berg om och om igen…Något godare har jag kanske aldrig ätit. Allt serverat i en rustik lokal, spartanskt inredd någonstans i Afrika. Någonstans med Indiska oceanens vågor som rogivande ljudtapet. Så mycket skönare än högtalarterrorn i så många svenska krogar.

Ps. I afton blir det räkor. Komna från Grönland till Kristianstad. Hur? Inte vet jag.

 

 

 


2 kommentarer

Mat (Chicken Vindaloo)

1976 blev för mig ett märkesår. Jag hade några år tidigare upptäckt honom. Köpt samtliga skivor som han spelat in. Många. Försökte efter förmåga härma hans sätt att spela. Blev en epigon om än bara en försöks-epigon. Måste få träffa honom en gång i livet. 

Detta var år som jag spelade i Blåsarkvintett 65. (mellan åren 1969-1979) År som vi ofta hade utbyte med den engelske sångerskan Dorothy Irwing, (Bilden. Farmor till Sarah Dawn Finer) Dorothy, som hjälpte oss med kontakt. Som gjorde att vi i kvintetten, och jag personligen, skulle få lektioner i kammarmusik samt på klarinett för Gervase de Peyer. Som jag övade inför det hela. Ja, FÖR mycket . Blev som man säger på idrottsspråk, övertränad. Men nu var ju ämnet mat så:………

En av dessa dagar i London då jag tog mig från de Peyers hus på 16 Langford Place. (Bilden .Huset borde vara K-märkt. Är det?)  Dagen då jag blev insläppt i en gastronomisk lustgård. Så hände det. För första gången smakade jag det indiska köket.

Nära hotellet i stadsdelen Bayswater låg en indisk krog. Skulle jag våga? Kan väl inte vara oätbart? Tog mod till mig och gick in. Doften av curry var märkbar. Ja, till och med aptitretande. Matsedeln presenterade rätter jag inte visste något om. Men där!  Chicken Curry, det vågar jag testa……väl …är väldigt hungrig…så…ok då. 

Någon halvtimme senare var jag en indier. Var fast. Redan dagen efter tog jag med mig kvintettkollegorna dit. Därefter var samtliga resor till London en manisk jakt på indiska restauranger. En jakt där jag efterhand ”böt upp mig” i styrkegrader. Från den ”snälla” Currykycklingen, via Madras, för att slutligen hamna där det här blogginlägget har sin rubrik. Chicken Vindaloo.

En maträtt som oroliga indiska servitörer har smygtittat på mig med skepsis i blicken. Kan den bleke nordbon kan äta det här? Somliga har varnat mig innan med orden ”Its very, very hot sir”. Medan jag har ”hottat” till den än mer med starka tillbehör. Och njutit med svalkan i ett pitabröd som antipodisk komponent.

Under sjuttiotalet och långt framåt i tiden var det omöjligt att hitta en indisk krog i Sverige. Men nu har frälsningen nått oss för längesen. Till och med i lilla Kristianstad kan jag äta en Vindaloo-kyckling. (Bilden)

Så skall jag erkänna. Har börjat en ”tillbakagång” i kryddstyrka. Hamnar ofta hos en Chicken Tikka Masala. Beror det på åldern? Allting, blir snällare, mera utslätat, under årens gång, sägs det. Men nog skall jag hinna äta någon Chicken Vindaloo igen innan……………med mango chutney, samt vad mer som hör till. 

 

 

 


Lämna en kommentar

Mat. ( På alla regementen jag ätit)

Än idag är det obegripligt för mig. Hur tänkte jag? Tänkte jag? Knappast. Jag bara fanns till några dagar mellan fredagen den 14/ 1 och söndagen den 16/1 år 1955.

Jag hade som nybliven femtonåring rest sextio mil från föräldrahemmet. Allt för att försöka bli musiker. Min klarinettlärare sände mig till Svea Livgarde vilket han menade var bäst för mig. Där stod jag efter lyckad provspelning i ett stort hus (Rådan) en fredagseftermiddag. Hade träffat några av mina blivande kamrater. Snart skulle middag serveras i matsalen. Vi visar dig. Följ med så går vi och äter. Nej, jag är inte hungrig. Sa jag. Varför?

Jag var ett bortskämt barn. Enda barnet i ett hem med god ekonomi för att vara ett arbetarhem på fyrtio och femtiotalet. Jag tilläts att diktera vad som skulle ätas. Skolmaten skulle jag aldrig behöva intaga (Så här med facit i and kan jag ha synpunkter. Visst uppskattar jag kärlekstanken bakom men det förde med sig ett handikapp utanför hemmets trygga väggar.) Som detta, att jag skall minsann inte äta någon annanstans än i mors kök. Tänkte klara mig på frukostens brödskivor. Som sagt. Tänkte jag? 

Söndagen den 16 januari 1955.

Jag gav upp. Följde med till matsalen. Trädde in med bävan, men med än mer hunger. Detta blev en av mina lyckligaste stunder i livet. Det serverades slottsstek. Och en godare stek hade aldrig nått min mun. Ett stort hinder var besegrat. Ett hinder som måste besegras.

Matsalen. Svea Livgarde. Sörentorp

Om jag var priviligierad hemma var det en viskning mot här. Som liten, 1,50 lång och lockigt ljust hår väckte jag känslor hos alla de damer som arbetade där. Någon skalade mina potatis. En var jag ”tvungen” att pussa, inte kyssa väl att märka, för att bli serverad (Lailla! Lever du ännu?) Fick ta om vilket vägrades de värnpliktiga. Jag trivdes. En mor hade blivit många mödrar. Men framförallt. Det var gott. Mycket gott.

Ofta spelade musikkåren i matsalar på olika regementen. Vilket naturligt nog avslutades med lunch. I Stockholm på Ing 1, A 1 K 1. I Skåne på I 6/P 6, A 3, T 4, och P 2. Och jag åt med god aptit och växte. Fick inte längre pussa matsaltjejerna, men sänder en tacksam tanke till alla husmödrar och matsalsflickor. Några namn minns jag än som: Laijla, Eivor, Elna, Signe, Lilian , Ulla……….och……

Maten på  regementena på den tiden 1955 till 1980 var både god och riklig. Så mycket godare än skolmat eller sjukhusmat. Hur det är i fängelse vet jag inte……ännu. Ja, till och med godare en det som oftast serveras på ”massfester”. Rätter jag särskilt minns är; Någon sorts korv påminnande om falukorv. Gåsen på Mårten i matsalen på P 6 överträffade vad jag ätit på några kända värdshus. Och så klart !!Fanfar!! Ta-te ka taaaa…Trumvirvel. trrrrrrr  Ärtsoppan. Sylten på pannkakorna……Torsdagsfröjd som ingen lyxkrog kan efterlikna.  Endast de rätta dryckerna kunde inte erhållas i kronans stora matsalar runt hela vårt land. Fiskrätter däremot höll inte hög klass. Kanske svårt i storkök?

Ps Hur maten är på de regementen som finns kvar är i dag har jag ingen aning om. Kanske är det en helt annan verklighet nu ? 

Stora bilden. Här är det senare i livet min tur att skämma bort mina föräldrar med….ja ni ser själv.


2 kommentarer

Mat. (Pekinganka)

Skall i Bloggkategorin Mat beskriva mina upplevelser av just mat. Av det som allt liv måste ha, men som har kommit till oss med olika intryck. Har alltid varit en besvärlig matgäst. Är långt ifrån en så kallad ”allätare” vilken väcker beundran hos många. En sådan som tacksamt slukar allt som bjuds. Är heller inte någon kock, men kan, om jag har tur, steka ägg och skapa en ostsmörgås till belåtenhet. Mitt fösta matinlägg är en delikatess. Ett konstverk.

Pekinganka.

Det hände under ett våra , hustruns och mitt, besök i hjärtestaden London. Närmare bestämt, efter konsultation av minnesfenomenet, julhelgen 1985. En mörk kväll. Om den var dimmig minns jag inte, men så var det säkert. Vi var ju i London. Vandrade runt i vintermörkret på jakt efter en krog som verkade inbjudande. Hamnade på en lite gata i Soho. En sådan som knappt finns på kartan. Som få turister söker sig till och hamnar på om de inte gått vilse. Där låg den vänligt upplyst. En Kinakrog som nästan gömde sig. Som om den bara välkomnade de som vet. Kinamat? Varför inte. Det går alltid att äta så………in gick vi….för stunden ovetande om att vi snart skulle uppleva en kulinarisk upplevelse som vi pratar om än i dag.

Publiken i lokalen gav intryck av kolonialtiden. Kunde i fantasin se översten med överstinnan och deras välartikulerade barn som studerat i Oxford. Kanske med hus i Mayfair eller Belgravia? Ja, självaste vicekonungen syntes i all sin glans sitta vid ett bord med en cognac. Kanske? Vart hade vi kommit? Hade vi råd? Fick menyn och läste. ”Pekinganka”.

Visst hade vi hört talas om rätten. Men inte mer än hört talas. Och visst var vi nyfikna. Det är säkert gott Så. Det tar vi.

Efter väntan kommer uppenbarelsen in. En hel anka. Förföriskt klädd i ett gyllenbrun/rött knaprigt skinn. På den artige ,nästan servile servitörens fråga om det var till belåtenhet kunde vi bara ge vårt belåtna medgivande. Men det var nu som vi avslöjades. Att vi aldrig förr hade ätit denna världsberömda delikatess. ” Vad önskar ni till” ? Frågade han. Beslutsångest. Men det brukar väl vara ris på kinakrogar så…..det tar vi. Och kanske lite biff också som på kinakrogar. Sa vi världsvant.

Servitören bugade diskret. Serverade en miniportion av det beställda. Han hade träffat ”Kusinen från landet” förr. Lärde oss hur man skall äta en Pekinganka. Och det är en lärdom som är en av de bästa jag fått i livet. En matdröm jag fick drömma först vid en ålder av 45 år.

Senare i livet har jag ätit några andra ankor som fått namn efter staden Peking. På ”Hans” (som inte längre finns) intill Albert Hall var den nästan i samma klass. Några har varit sådär. En oätlig på Piccadilly Circus gjorde namnet ”Turistfälla” till just en sådan. Har förgäves försökt hitta krogen i Soho igen. Finns den kvar?  Många restauranger presenterar Pekinganka på menyn, men är något helt annat.

Besök i ämnet på You Tube har fått snålvattnet att rinna. Har insett vilken skicklighet det innebär att skapa en äkta Pekinganka. Vilken tid det tar. Vilken matkultur den representerar. 

Hoppas på fler tillfällen att göra slut på ankor fån Peking. Och skall inte beställa ris till . Har också blivit så moget prestigelös att jag frågar kunskapen om vad de föreslår. Det kallas mognad och kommer sent till vissa . Som till mig.