JanCarlo

… förmågan att ändra åsikt skiljer oss visa från de envisa …


Lämna en kommentar

Mina klarinettlärare Orkestrar/Ensembler del 4.

English: Swedish cross country skier Assar Rön...

English: Swedish cross country skier Assar Rönnlund, 1962. Svenska: Skidåkaren Assar Rönnlund, 1962. (Photo credit: Wikipedia)

Kristianstad, Stora torget, Stora kronohuset

Kristianstad, Stora torget, Stora kronohuset (Photo credit: Wikipedia)

Malmö Stadion

Malmö Stadion (Photo credit: Wikipedia)

Georg Carl von Döbeln

Georg Carl von Döbeln (Photo credit: Wikipedia)

Det fanns tre tungt vägande skäl till varför jag sökte mig från Stockholm och Svea Livgarde till någon musikkår utanför huvudstaden.

Min kompis Tage Gustavsson och jag hade börjat med löpning och tävlade för anrika Turebergs IF med måttlig framgång. Vi hade dock planer på att istället bli längdskidåkare (!!) Det var tunt med malmöbor i skideliten tyckte jag. Dessa omogna och tack och lov inte realiserade planer förde våra tankar norrut, dit där snön fanns, till Sollefteå I 21 eller Umeå I 20. Där skulle vi  förfina vår skidteknik. Men Sixten Jernberg och Assar Rönnlund besparades konkurrens från en yngling som fått sin skidutbildning på Nobelvägens kanstanjeallé i Malmö några sällsynta snöiga söndagar på fyrtio och femtiotalet.

Istället ropade något år senare den  skånska moderjorden och MFF uppmanande till mig att komma hem, då när tanken på en karriär i snö med stavar i händerna smält och töat till ett för i mig mera hanterligt underlag. Sökte till tre kårer: P 7 i Ystad. I 6 i Kristianstad samt till kåren i Borås I 15. Skälen till förflyttningstankarna var, förutom att återförenas med de skånska rötterna, att slippa rida och när det gällde Borås, det då så välkända frestande kvinnoöverskottet i knallestaden. Minsta möjliga konkurrens var tanken som gällde.

Så kom beskedet en dag: Du är välkommen till Norra Skåningarna i Kristianstad den 15 september 1961.

Att komma från Svea Garde till Norringarna var en stor kulturkrock. På Gardet hade det smugit sig en nästan anarkistisk inställning till arbetsuppgifterna under den tid som rådde efter krigsslutet. Att ”behöva” spela, i synnerhet ceremonimusik, var något man skulle ta avstånd ifrån. Att marschera med någorlunda rättning i leden likaså. Att framträda i uniform med gradbeteckning var heller inte något attraktivt. Så lite tjänstespelningar som möjligt så att de många civila engagemangen inte stördes var ett schema som var attraktivt. I Kristianstad rådde en helt annan syn på tjänsten. Här var det  noga med puts. Med diciplin under militära spelningar, Stolthet att representera sin musikkår och noga med titulering av överordnade. För en som precis lämnat tonåren och fått sina värderingar klart formade var detta en chock. Jag bestämde mig för att härda ut en tid och sen söka tillbaka till Svea Livgarde, trots att mina fyrbenta fiender säkert väntade på att få sparka och bita mig i stallet på K1.

En annan stor kulturskillnad var den att från en anonym tillvaro i Stockholm med högt till tak och möjligheter till det mesta, så var jag nu någon som de flesta i Kong Christians stad visste vem och vad jag var och blev därmed snabbt placerad i den rådande hierarkin. Kristianstad var fortfarande i början på sextiotalet en småstad där borgerligheten dominerade och alla som ville bli accepterade visste hur djupt de skulle buga inför stadens potentater. Den så kallade kristianstadsbugningen skulle utföras med stel rygg och rak nacke. Hur djupt huvudet skulle sänkas var beroende av mottagarens rang i hierarkin. Povel Ramels rader ”Även om man sitter med en wienermaräng i mun skall man dock kunna le mot en utvald societet”, kunde varit en text som han inspirerats av under något besök i staden som också kallas ”Lilla Paris”. Ett exempel från mina första dagar i Kristianstad finner jag typiskt: Jag kommer iklädd uniform med musikfurirs gradbeteckning in i en tobaksaffär. Framme i turordning vid disken beställer jag ”Idrottsbladet”, då jag ser att den lite äldre affärsinnehavaren, och genuint enligt traditionen uppfostrade infödingen titta konstigt, himlande med ögonen, liksom förbi mig, bakom mig. Idrottsbladet , säger jag igen, i tron att jag inte sagt det tillräckligt tydligt. Tobakshandlaren harklar sig och säger med en inställsam röst och ett osäkert leende. ”Skall vi inte låta regementsläkaren gå före? Det var alltså det misstaget jag gjort. Bakom mig stod den då för mig okände regementsläkaren Bexell. Jag hade mött min nya hemstads dåvarande själ. Och ut gick jag med tidningen i handen strax bakom regementsläkaren. Jag hade lärt mig. Jag var på väg att bli Kristianstadsbo. En som började lära sig sin plats i garnisonstaden. (Långt senare upplevde jag i väldigt mogen ålder något motsvarande i en guldsmedsaffär. Då var det en uppmaning att låta dåvarande moderatledaren Bo Lundgren gå före. Men nu vände jag på klacken och gick, ut för att aldrig mer återvända till denna affär vars innehavare levde kvar i en förgången tid. Jag hade blivit vuxen.)

Men Kristianstad var också, då som nu, präglat av handboll. När Åke Moberg, Carl-Erik Stockenberg och de andra orangeklädda hjältarna spred skräck i motståndarna i den lilla hall som kallades korridoren, då bytte de annars så timida och diskreta Kristianstadborna skepnad och förvandlades till en aggresiv snapphanegerilla som fick den klassiska identitetsbytesromanen ”Dr Jekyll och mr Hyde” att förblekna.

Kungl. Norra Skånska Infanteriregementes Musikkår har anor ända från tiden då den från Runebergs snilleverk ”Fänrik Ståls sägner” kände Georg Carl von Döbeln tillträdde som regementschef 1812.  När jag anlände var Helle Rosén musikdirektör, vilken också blev min klarinettlärare. Rosén som varit musikdirektör för två Stockholmskårer K1 och F 8 efterträdde Sven Knutsson. Knutsson hade i sin tur hade tagit över taktpinnen efter den legendariske Ille Gustavsson som staden har att tacka sitt fina konserthus för.

Musikkåren höll god klass och nu fick jag ensam ansvara för en klarinettstämma. De övriga i sektionen var ; Tycho Böös , Per-Anders Kallin , Jean Ericsson och Lars-Göran Bringehed.

Vår lokal var 1961 ett alltför litet hus med namnet ”Blåsut”. Därefter förflyttning till det något generösare utrymmet i huset ”Fröknagården” innan vi fick ändamålsenliga lokaler i anslutning till ”Illes hus”: Konserthuset.

Tjänsten bestod av den sortens konserter och framträdanden som samtliga av landets militärmusikkårer fick genomföra. Spelningar på kaserngården under de värnpliktigas övning att marschera. Korum. Krigsmans Erinran. Regementets dag. Matsalskonserter. Offentliga konserter, med mera. Ett engagemang minns jag speciellt . Året var 1964 och en stor lantbruksutställning med namnet ”Mila” skulle äga rum i Malmö. Invigningen skedde på Malmö Stadion . Vi var fyra sammanslagna militärmusikkårer som skulle bjuda på figurativ marschmusik vid invigningen. I slutet av uppvisningen skulle vi bilda namnet ”Mila” väl synligt för publiken på södra läktaren. Jag gick i trumledet, som var första ledet i orkestern, och hade ansvaret att vara ytterst i bokstaven (M). Kvällen hade infunit sig med en tilltagande skymning. Min uppgift var att ta sikte på och leda resten av mitt led mot  mitt riktmärke, en vit platta som var placerad på stadiongräset.( Det gräs där MFF annars brukade skoja med sina motståndare.) Tog ut riktningen mot plattan. Såg den inte fast jag visste att den måste vara i närheten. Kallsvettades. Kände paniken komma. Glömde nästan att spela. Var är märket? Var den enda rådande tanken? Då plöstligt när jag var metern ifrån den dök plattan, som blivit nertrampad, upp för mina ögon som den vackraste och mest efterlängtade syn jag någonsin sett, och jag kunde bilda min del av bokstaven (M) och känna hur pulsen återgick till det normala. Men den person som hade fått förtroendet att sätta en prick över i-et i Mila var icke mäktig sin uppgift. Starka drycker i för stor mängd var orsaken till att punkten aldrig hittade dit den skulle utan svävade fritt över planen, (lika snurrigt som yra MFF-motståndare ofta uppträdde på den planen)  men namnet på ”prickmisslyckaren” förblir en hemlighet för offentligheten.

Tiden gick och en dag så kom den dagen som blev en revolution för svensk militärmusik i och med ”civiliceringen” och regionmusikreformen 1971. Vi blev halvcivila. Kunde gå till jobbet i civila kläder. Det bildades småensembler. (25 brassensembler, 25 blåsarkvintetter samt andra konstellationer över hela landets regionmusikavdelningar.) Viss tjänst för försvaret med hel kår ingick fortfarande i uppgifterna och en del offentliga konserter likaså. Försvaret införde också  det nya ”Inflationsgradsystemet”. Plötsligt drällde regionmusiken av löjtnanter och kaptener. Grader som endast musikdirektörer tidigare kunnat inneha. Skolkonserter blev ofta förekommande i det goda uppsåtet att låta ungdomar få kontakt med musik  de annars inte lyssnade till så ofta.

I Kristianstad gick Helle Rosén i pension och ersattes  först av den utmärkte dirigenten Folke Nilsson, sen av Åke Gredler.

De kommunala musikskolorna började att blomstra och de flesta av regionmusikerna hade timtjänst på skolorna. Så även jag. En uppgift jag stortrivdes med och efter moget övervägande tog jag beslutet att gå över till musikskolan på heltid år 1979.

Jag hade alltså svikit mitt inre löfte att söka tillbaka till Svea Livgarde. Med tiden kom jag att trivas allt bättre i Kristianstad. Bildade familj och fick många vänner. Och här finns jag än idag som någorlunda vital pensionär

.

Ds. Min klarinettlärare under Norringetiden Helle Rosén återkommer jag till i senare avsnitt. Liksom de ensembler/orkestrar jag spelade i då, samt åren på Musikhögskolan.

* Den stora garnisonsstaden Kristianstad kund ståta med två Militärmusikkårer fram till 1927 då den beridna musikkåren vid Kung.Wendes Artilleriregemente drogs in.