I den vackra staden Rio de Janeiro finns i stadsdelen Ipanema en krog där han ofta satt. Det var där han komponerade sin odödliga sång ” The girl from Ipanema”. På väggen i restaurangen finns noterna tecknade. Kompositören är som de flesta vet Antonio Carlos Jobim. Restaurangens namn är ”Garota de Ipanema”.
Det var en eftermiddag under den svenska vintern som jag kom dit tillsammans med resesällskapet och vår ledarinna Anita. Vi serverades som aperitif den obligatoriska caipirinhan. Samtliga i sällskapet tog sedan in en underbar kötträtt vilken skulle grillas/stekas vid bordet. Små tunna köttbitar utsökt kryddade. Möra som inget annat jag ätit. Servitörerna höll på Fluminense, men tycktes ändå inte vara barn av överklassen.
Den tidiga kvällen blev sen innan vi lämnade den trivsamma lokalen med sin musikaliska historia.
Vandrade mot hotellet hand i hand tillsammans med hustrun. Följde stranden i Ipanema. Sydatlanten låg stilla lite kluckande, skvalpande intill oss. Kom av en slump in på ett ute-gym precis där Ipanema blir Copacabana. Brasilianska atleter, beundrade av sina Girls from Ipanema, lyfte skivstång med den vackraste utsikt någon träningslokal kan erbjuda.
Fortsatte till Copacabana. Allt var tyst, fridfullt och mörkt i mångmiljonstaden. En sista caipirinha under ett parasoll, med ett lätt tropiskt regn som spred dofter, som sällskap innan sängen på hotellet frestade denna minnesvärda dag i Rio de Janeiro på krogen ”Garote de Ipanema”. År 2006.
15 juli, 2014 kl. 11:44
Min gode vän, den världsvane (de länder han inte besökt kan räknas på ena handens tumme) reseledaren, har en mer prosaisk syn på Copacabana. Vi andra som inte varit där, ville höra om hans intryck senaste gången har varit där.
– Tja, sa han. Visst är det vackert på håll. Men de du möter på din kvällspromenad längs gatan utmed stranden är antingen – förutom turister – horor eller hallickar.
Glädjedödare! Och fotboll är han inte ett dugg intresserad av.
15 juli, 2014 kl. 12:24
Undrar om han mötte hustrun och mig.
Undrar också vilken kategori han bedömde oss tillhöra.
15 juli, 2014 kl. 23:18
Det var inte samma år.
Och hans reflexioner är hans egna. Men jag lovar, en befaren världsresenär är det. Vet att han t.ex. rest med Transsibiriska järnvägen Moskva till Peking minst tre gånger, Sydamerika runt samt kors och tvärs mer än så .. osv.
Som sådan vänjer man kanske sig av med att bländas av glittrande ytor och ser med andra ögon?
Om detta veta vi andra föga.
16 juli, 2014 kl. 08:16
Säkert söker en turist det hon vill finna.
För att tränga in i en stad behövs längre vistelser
Ytans bländande skönhet har ofta en annan insida.