Dagboken 26 juli ( På jakt efter min farfar.)

27 juli, 2017 av carlonw2013 21 kommentarer

Jag vaknade den här morgonen och upptäckte-inte att jag förvandlats till en kackerlacka- men väl efter en stor längtan att äta köttfärs, och då naturligtvis i Trelleborg. Och i Trelleborg självklart på krogen Tre Lyktor.

Under förmiddagens mitt ockuperade jag  baksätet på den bil som Cecilia mästerligt framförde med viss vägvisarhjälp av sin syster. Själv satt jag vänligt, stilla lugnt och såg fram emot den dag som förhoppningsvis skulle bli som jag förväntat och inte som mäster Storm P: s figurer säger; A. ”Nå, blev det som du väntade dig”? B. ”Nej, men det hade jag heller inte väntat mig”. ( Genialt) Vi var på väg från Kristianstad. Genom det skånska landskapet i sommarens mitt. I landet rådde politiskt kaos. År 2017.

Framme i palmernas stad mötte oss ett stilla sommarregn. Till köttfärstemplet blev vi vägvisade av infödingar med genuin dialekt och med Vångavallen i blicken. På torget slingrade sig Axel Ebbes mästerverk Sjöormen.

Nu skall jag i sanningens namn avslöja att resans huvudmål var : Jakten på vad en släkting satt för avtryck i den stad där han levde nästan hela sitt liv. Min farfar Johan Nilsson . Dekorationsmålare av klass. Fader till 14 barn av vilka min far var nummer fyra i turordning.

Johan, som var flitigt anlitad att måla kulisser till teaterföreställningar. Pryda  storbönders skåp och kistor med sin hantverksskicklighet. Och har målat Trelleborgs gamla vattentorn med sina fantasifulla, lustfyllda bilder.

I tornets cafeteria finns hans självporträtt. Hatten på. Glaset i handen, så klart. Längs murar i branta trappor ser vi figurer från den värld som fanns i hans fantasi. Känner mig lite stolt över att min farfar blev en respekterad konstnär på sin tid och satt avtryck i sin stad.

Vi skulle också besökt en ”saxofonvän” Bo Sandell, vilken bor i ett hus där bilder skapade av Johan finns på väggarna.( En av dessa på stora svartvita bilden) Men tiden var vår fiende. Vi måste vidare till nästa ort där hans konst sen länge finns bevarad.

Färden dit genom det bördiga Skåne. Alléer med pilar. Oändliga välskötta åkrar. Stora bondgårdar där de bor ”bönner som talar gott om den skånska joren” och byar som knappt finns. Målet var;

Anderslövs Gästis. Där möts gästen i entréhallen av väggmålningar med motiv från den skånska landsbygden målade av Johan Nilsson i svart-grå-vita nyanser. Påminnande om de hos  Bo Sandell.

Jag träffade sällan min farfar. Hans minst sagt många barnbarn gjorde att inget av dessa blev unikt. Minns att han satt som en grand senor, en patriark i en fåtölj. Glaset i handen.  Ibland tog han fram en fiol. Spelade som den autodidakt han var med medioker teknik men med god känsla någon av tidens melodier.

Hans fäbless för vissa drycker fick till följd att han under slutet av arbetet i vattentornet ramlade ner från en stege. Skadade sig så illa att en av hans söner fick avluta det. (Skall vi kalla vattentornets konst för Johans Ofullbordade?) Den sonen var med stor sannolikhet min far. Som var  penseltekniskt lika skicklig men ägde inte sin fars improvisations-fantasi.(Se min fars reproduktion av Näcken)

Sen fortsatte dagen som ju alla dagar gör. Men med en känsla att fått känna min farfar lite mer. Lite närmre. Lite mer i ett vuxet perspektiv.

Och köttfärsen var mycket god.

Ps. Sista bilden. Min farfar tre från höger framför sitt lilla hus på Norra Vallgatan i Trelleborg.