Jag var ett lyckligt fotbollsbarn. Uppfostrad på Malmö Idrottsplats under de ”romantiska” åren. Där hade jag i medveten ålder upplevt fyra guldmedaljer för Malmö FF. Sett en av de två 12-0-segrarna. Legat bakom ”Gripens” mål. Sett hela serien av 49 matcher utan förlust. Sett utländska storheter förvandlas till ”småheter”. Enkelt uttryckt. Varit lycklig. Blivit MFF:are tills sista andetaget ….väl? 
Så inträffade år 1955. Flytten till Solna. Flykten från MFF. Fortfarande i påverkbar ålder , nyss fyllda 15.
Dit kom jag en snöig vinterdag i januari. Men snart infann sig en vår. Ännu en allsvensk säsong gjorde sin entré. Och jag ville vara med.
En söndag i april tog jag bussen från Sörentorp till Haga Norra. Promenerade genom det idylliska Hagalund. Såg i fantasin stensättaren och boxaren Harry Persson komma gående i samspråk med en annan legendar från kvarteren, målaren Olle Olsson. Såg snickarglädje. Torn och tinnar. Jag var på väg till Nationalarenan denna dag den sjunde i månaden. Mitt adopterade hemmalag AIK skulle möta Gais. Fotboll måste jag se även i min nya verklighet.
Råsunda framstod som gigantiskt. Imponerande på en femtonåring. Men något saknades. Idyll heter det visst. 
AIK vann den matchen med 3-1. Men min blick var hela tiden fastnaglad vid anslagstavlan som aprilkyligt förkunnade att Degerfors slagit MFF med 1-0. I Malmö ! Mina tankar gick till barndomens kompisar. var de på matchen? Låg de fortfarande bakom målet? Eller hade de blivit för stora för det nu? Varför svek jag dem. Varför övergav jag MFF? Jag längtade hem igen.
JanCarlo 